​Det bleknar men finns ändå kvar. Naglar sig fast. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

jag erkänner...
har tappat fokus helt. det är verkligen sjukt svårt att hitta tillbaka när man väl fallit ned i gropen. sockerberoende eller ångest eller vad annat det beror på men jag kommer inte upp. har försökt gå tillbaka till ursprunget men det går inte jag fastnar i bajsigt beteende och jag hatar det.
Mest hatar jag mig själv för att jag inte klarar det och det ger en ond cirkel som gör det ännu svårare. Min största akilleshäl är liksom choklad. Så fort jag får panik, ångest eller känner stress eller allmänt mår pissigt så hamnar jag i ett stort badkar med choklad.
Jag vet bättre egentligen. Men den dåliga delen av mig har så himla bra argument hela tiden. Det är liksom lättare att skada sig själv med choklad för det är gott än att använda något vasst. Choklad är liksom lite mer socialt accepterat än tex rakblad. Någon som blir tjockare är liksom inte lika "in-your-face"-jobbigt som ett stort sår kan vara. Även om folk rent allmänt beter sig lite likadant runt båda.
Jag vet hur man ska göra. Jag kan rensa skafferiet och jag kan säga till mig själv att jag ska anstränga mig för min egen skull hur många gånger i veckan som helst men jag tycker bara inte tillräckligt mycket om mig själv för att slåss tillräckligt hårt för mig. Jag vill bara stoppa huvudet i sanden och lotsas som om ingenting händer fastän jag vet att det gör det.

igår var jag på paddington 2 med min kusin och minikusin. Verkligen en gullig film <3
dom brukar bjuda in mig till bio emellanåt.. alltså barnbio för att mitt kusinbarn vill att jag ska komma dit och lekbråka och sånt där. Han har inte fattat än att jag inte är så tuff och cool som han tror.
Jag sov över på soffan. Vaknade med jordens största huvudvärk.
Igår var en sådan dag då jag mest kände mig utnyttjad. Att hans mamma bjuder in mig med jämna mellanrum som någon slags lekfarbror för att han ska ha någon att leka med så hon slipper för att hon inte gillar att lekbråka och jag vet inte. Jag blir ditbjuden för att leka. Hade jag varit typ 8-10 år kanske det hade varit jättekul Men hon vet ju att jag inte tycker om barn även om jag tycker om min minikusin, vi pratar inte om så mycket och jag känner mig mest där som ett slags husdjur eller något sånt. Vi kan absolut ha jättekul och vi har ju varit på semester ihop och så men jag känner ibland att jag inte finns när jag är där.Så är det ju i o för sig på många platser.
Som att det inte spelar någon större roll att jag existerar.
Varit och tränat med mina päron idag och sen fick dom följa med hem så bjöd jag dom på mat. Det känns bättre. Även om vi inte pratar om allt eller gör särskilt mycket när vi ses så kan man bara vara med dom. Man behöver inte vara så mycket.

Den existentiella frågan är så pass svår att det gör allting meningslöst. Det är därför det är så lätt att lyssna på den stora starka rösten inuti som skriker choklad tex. för att det är meningslöst och stå emot. Som jag tänker alla dagar... Imorgon.. Imorgon ska jag vara duktig.


jag ser om alla Bro-avsnitt... inför den nya säsongen. Saga Norén. Ibland är vi lika. Jag undrar vad andra tänker om mig..... men egentligen spelar det ju ingen roll...
jag vet inte om en diagnos är så himla viktigt egentligen så länge man känner sig själv.

Likes

Comments

​så.. jeg er sån lit frem og tillbake... så en sådandära tinder-relapse fastän jag inte ens vet om jag tycker att det är någon bra idé. I vilket fall.. när man får upp en gammal läkare.  En av dom i raden som bara ville trycka i en piller som tog bort allt som man var. 

Har ni sett på svt-play.. "ung och lovande" Norsk serie såklart.. kempegreijt.

vissa daga bara är allt oemetionellt och tillintetsägande. Eller som idag. När det börjar med maniskt städande för pärnen ska komma och man vill ju inte att dom ska se att man inte orkar hänga upp eller lägga in ren tvätt , eller att man inte har diskat eller att man har persiennerna nerdragna hela tiden. Så man städar och fixar. Sen kommer dom och man äter farsdag-middag lite tidigt^^ 
och sen går man på promenad och går av all ångest för att man valt att ta en vilodag. köper ett par byxor och går hem.
Och sen blir allt helt svart. man hamnar i soffan och orkar ingenting. Och allt man ser blir bara sorgligt.
så jag ser på skam och försöker att tänka normalt. 
hatar när ingenting hjälper...

Likes

Comments

lyckan när man lyckas luska ut hur man konverterar röstmemon till mp3.. känner man sig väldigt teknisk. ^^  http://doryfirren.tumblr.com/post/167207793816/all-of-me-john-legend-cover-by-dory
 annars tappar jag typ ögonen.
Ser på nya norska serien på ettan.. "Monster". Men är sjukt trött så tappar snart ner ögonlocken.
Jobbat hela helgen, Gjort typ 200liter deg idag och varit på spinning. Igår testade jag att köra kettelbellgång i tjockmatta. sjukt jobbigt. Men imorn är jag ledig. Ska sova läänge! sen kommer Mamin och Papin på Farsdag-middag <3

imorn kanske jag orkar skriva något mer emningsfullt...


Likes

Comments

En rätt bra dag. Tränat, käkat med mina päron och varit och fixat en ny frisyr.

Tänkte på en sak dock.
Jag hade en nära vän under några år sen gick det snett när jag blev mer sjuk än vanligt. Skitsamma. Saken är att vi brukar springa på varandra ibland sen jag flyttade tillbaka till födelsestaden och hörts någon gång på messenger. När vi hade setts sist messa jag henne om att kanske ses o fika eller ta en promenad eller något. Vi är ju ändå äldre nu och en gång i tiden delade vi allt. Hon ville gärna ses men hennes mormor var sjuk så det passade inte just då. Och det är ju fine. Grejen är att såhär var det sist också men då hade hon mist jobbet.
Vi är såklart vänner både på fb o instagram så man får ju ändå se att hon hänger o gör saker med andra o det få man ju såklart meen
Om man inte vill ses varför kan man inte bara säga det? Suck. Det var inte ens viktigt men så är det fan jämt. Man försöker bjuda till med folk och dom vågar liksom inte ens säga sanningen.

Likes

Comments

Har ni sett den? Filmen som heter whiplash o går på 8an ikväll.
Jag har sett den flertalet gånger. En av mina favoriter. Fast egentligen triggar den oändligt mycket ångest!
Det är sådana filmer jag gillar bäst oftast, konstigt nog.
Den här handlar i vilket fall om musik. Den sammanfattar mina gymnasieår på några timmar. Att ständigt jämföras med andra och alltid känna att man kanske inte är tillräckligt bra.
Den handlar om en trummis, sjukt galna takter. Han övar som en idiot för att få spela med en stor snubbe, en dirigent som inte går att tillfredsställa, som aldrig är nöjd. Som är en psykopat.
I know the feeling. Han dör liksom nästan bara för att göra den här dirigenten nöjd. Helt sjuk film egentligen men så kan det va. Man fastnar i en musikbubbla där allt bara handlar om att öva lite till och lite till men man blir aldrig så bra som man borde och sen när bubblan spricker och man faller sönder och knappt existerar längre kommer det någon höjdare och trampar på en.
Det är inte för ens flera år senare sen som man inser att man var jävligt bra där någonstans i all hets precis där där man mådde som allra sämst men borde ha njutit av hur allt lät.
Någon gammal snubbe som kör med skrämmande härskarteknik och tror att allt ska vara grymt.
Samma personer som alltid får synas och höras i alla lägen, får höras ännu mer även fast skolan är en plats där alla ska få plats och utvecklas. Man sög i sig allt beröm man kunde få och trodde på allt
Sluta spela för att överleva. Jag önskar jag kunnat fortsätta utan att gå sönder totalt.
Det har tagit år att ta sig upp. År att komma in till musik och musik jag väljer själv och kan säga att jag trivs i. Inte någon annans val av musik, vad som är tufft eller hur man ska vara.
Så jag ser whiplash och går sönder lika mycket som Andrews händer går sönder och blöder när han övar trummor i timmar för att imponera på en psykopatisk idiot.

Minnen från livet går aldrig riktigt ur.

Likes

Comments

Blir ett tråkigt inlägg idag...
Bara det där att jag hatar att komma o kläm. Det gör så ont när man hamnar utanför eller lite bakom. När någon trampar på en och man känner att man står ensam. Dom som skulle kunna stötta en bor långt bort och det finns dessutom inte så mycket att göra åt. Det svåra är när man är skör fast stark och labil fast stabil. Folk kanske tror att man klarar allt själv?
När man tror att någon är ens pelare för man ger allt man har till den och man tror att man ska få samma tillbaka men den inte verkar fatta att man tycker vissa saker är viktiga. Jag är van vid att slåss så jag gör motstånd och säger ifrån så gott jag kan men vissa strider är svåra. Vissa saker kan man inte slåss mot ensam.
Vi snackar ofta. Skickar saker till varandra, små videos och sånt. Jag vill tro att vi är vänner men fan det är så svårt att veta vem man kan lita på....
För hen kämpar så hårt för någon annan hela tiden som hen säger att hen inte litar på men det slår tillbaka på mig. Jag vet inte om jag bara är paranoid. Eller om jag sitter fast. Sitter i kläm. Det är smärtsamt när det finns dom som pratar bakom ryggen på en eller över huvudet. När det blir sådär stretar jag emot med alla medel jag har tills jag somnar helt utmattad. Eller så ger jag upp. Blir uppäten av meningslösheten i att kämpa och ge av sig själv och sin energi.
Jag vet inte varför det gör så ont. Varför det spelar så stor roll. Jag antar att jag blir sur när man väljer att prisa någon för att den är söt och fnittrar mycket åt allt.
Jag blir trött på världen och mig själv.
Det är i alla fall bättre med knuten i axeln och på söndag är det ridning igen.
Kanske... kanske finns det hopp?

Likes

Comments

har en knut i axeln/skulderbladet... nackdelen med att bo själv är att ingen kan trycka bort den åt en. har tryckt och stretchat men den är envis.. ska sova på den och hoppas den är borta när jag vaknar.
Har tänkt mycket på jobb idag. Sökt allt mellan himmel och jord i ren desperation. När man inte vet vem man kan lita på. Jag tycker ju egentligen om mitt jobb det är bara väldigt stressigt och en del andra bitar som gör livet surt för en.
Det svåra med att söka jobb är ju att man helst ska skaffa jobb via kontakter. Men när man har social fobi så har man inte så mycket kontakter. Så allt blir en ond cirkel.
Det bästa jag gjort idag är maränger och fixat en snygg phebblesknut av mitt hår. Tränade en stund och borde laga matlåda men inte kommit så långt än.
Åh just det.. jag beställde en jacka också precis. Tänkt på det länge.

Likes

Comments

Man tänker att när man äntligen kommit ur en dålig sits och flyttat på någon som inte gjort sitt jobb så ska man kunna andas ut och bara få köra på och må bra på jobbet. Göra det man gör bäst. Men så tar det tre sekunder så ersätter man den gamla med en ny som gör precis samma fel. Man blir så trött på att fightas och alltid vara den som ska säga ifrån. Det blir tjatigt både för en själv och den som måste höra om det. Vad hände med ansvar och ålder och erfarenhet. Världen är bak o fram och upp o ner.

Mitt inre orkar inte med sånt här. Trodde att det skulle hålla sig bra sen jag flyttat. 
Så förutom att jag varit helt fast i soffan hela dagen idag tog jag mig tillslut ut på en promenad. Tog vilodag idag i alla fall... känt mig så himla stressad mentalt. Sökt alla jobb jag kan hitta... vilket inte är så många. Vad ska man ta sig till. 

Idag har allt verkligen känts hopplöst. Meningslöst att ens göra något alls. 
Jag föredrar att vara ensam men ibland kan ensamhet verkligen vara jättesvårt.

Likes

Comments

Ledig dag. Jag borde gå ut. Borde träna? Eller har jag vilodag? Jag har ångest för om jag ens ska ta mig för något idag. Ska man kanske klippa sig? Ne jag vet inte. Jag borde städa o bädda rent typ men jag orkar ingenting idag. Vaknade sent och nu sitter jag i soffan och kan inte bestämma mig vad jag ska göra idag eller resten av livet.
Varför är det så svårt att bara göra något.....

Likes

Comments