stänger av alla ljud. orkar inte höra någonting alls. skulle helst lig under en fil och göra absolut ingenting.
skulle packa inför resan men fastnade i solen på balkongen med en bok och så råkade jag hitta min gamla mp3-spelare... musik man glömt att man tyckt om ens. Boken heter "som eld" och är skriven av Sara Lövestam. Tog några timmar att läsa.. den var fin, man vill abra läsa mer! Det är nog bland det bästa som finns att försvinna in i en bok som om världen inte existerar alls. Den handlar om Anna och Lollo, tonårsbok I guess. Som att kliva tillbaka i livet. Både gammal musik och så storyn i boken. Massor med minnen som man inte brukar tänka på. Så dethär med alla behandlingsövningar från terapeuten. Blir helt trasslig.
Hittade gamla skor hemma hos päronen i helgen etersom mina är trasiga.. Dom bara stog där i källaren.. svarta converse med eld på i storlek 40. Jag hade ett par i 38 som jag slet ut till sulan lossnade. Min bästaste bästa vän köpte likadana samtidigt fast några storlekar större men hon använde inte sina så ofta så tilslut fick jag dom. Så nu går jag runt i alldeles för stora skor och tänker på L som också försvann tillsut. Vi träffades när vi var väldigt små.. mammorna som stod i stallet och pratade och vi orkade såklart inte stå och vänta på att dom skulle bli klara. Vi gick och gjorde annat och blev bästa vänner. Vi gjorde alla sådana där galna saker ihop. Det fanns ingen som hade som hade så rolig fantasi som hon. Vi satt i deras källare och spelade hästspel på datorn och sjöng typ red hot chilieppers och sånt. Såg på about a boy och gjorde världen osäker.
Hon var den första jag drack alkohol med. Den jag berättade först för att jag var kär i en tjej, som jag dessutom släpade med till min första gayfest, första pride i stockholm. Det var henne jag messade till första gången jag hade tagit en överdos. Såhär fem år senare... kan jag bara ångra att jag inte gav mer tillbaka, jag borde hälsa på när hon flyttade neråt i landet för att gå gymnasiet... jag borde inte tappat bort någon som var så viktig. Allt gick liksom så fort. Fastnade i mitt eget mörker och såg absolut ingenting. Två sekunder tog det så var liksom en livslång vänskap slut sådär bara. Har sett henne på jobbet två gånger men vet inte om hon sett mig. Jag vågade inte hälsa... Tiden går och allt bara rinner ut i ingenting. summan av kardemumman. Tänk om jag kämpat lite hårdare förr för det jag hade då men det fanns bara ett misson att överleva och det har jag ju gjort. Sitter bara fast i samma mörker fastän allt är lite annorlunda nu, alla är lite äldre.

Så när man ska packa hittar man saker i lådor och små boxar som man inte brukar titta i annars. Som spanskaböcker från högstadiet med låttexter över hela pärmarna eller som kärleksbreven från din första flickvän. Brev med färgglada stora bokstäver om att vi ska vara tillsammans för alltid och att det inte finns någon som jag. Och så läser jag boken om anna och Lollo och tänker på att det kanske var lite fint och romantiskt ibland ändå även om man oftast mest minns det stora mörkret och tjurighetsbråken och ledsamheten.
Har alltid velat vara en sådan där fri och öppen person som inte skäms för något men det är svårare än man tror. Är dessutom pryd och har väldigt hög integritet.. hur nu allt det går ihop med allt jag skriver här men allt kommer ju såklart inte med. Jag vill i alla fall tro att vi var öppna och framåt och stolta. Folk hade ju ändå trott i flera år att vi varit ihop eftersom vi brukade hålla handen när vi gick på stan. Det var ju ändå kittlande spännande när vi ändå vågade.
När jag gick ut högstadiet hade jag bestämt mig för att börja våga. Börja våga säga till dom jag tyckte om att jag gjorde det. Vem vet vem som är död imorgon liksom och har man inte sagt det så finns det ju ännu mindre chanser att man får vara med den. Första gången jag sa det till någon blev jag otroligt sårad. Andra gången fick jag ett väldigt fint svar även om det liksom inte blev något av det. Jag vågade i alla fall. Under en period frå 15- 22 kanske så var jag den som vågade. Jag trodde ändå att jag skulle dö snart så jag kastade mig ut. Kastade mig ut och gick sönder. Det är så svårt att laga när man repats upp inifrån och ut. Alla dom där fina minnena som första kyssen eller att dansa när någon man verkligen tycker om, en hand i en nacke som man minns fastän man var jävligt full, att sitta på en bänk brevid honom och tänka att man kan sitta kvar där resten av livet. Att dom minnena alltid överskuggas av ledsamhet, mörker ocha tt bli sårad eller såra någon och att man blir helt trasig. Allt kunde blivt så bra. Alltkunde varit för resten av livet.Jag är bara inte riktigt normal så allt som jag går i närheten av blir till pannkaka.
Det där på insidan som sabbar allt på utsidan. Galenskapen som inte finns någon hejd på som är som en pest som sprider sig i hela kroppen och sen exploderar. Och ingen står ut med den och jag förstår dom för jag står ju inte heller ut.


Igår var man på 90-årskalas. Det händer ju väldigtsällan, faktiskt mitt första. Att man kan vara så pigg som den kvinnan är vid 90 är ju helt galet. Med tight kort klänning rockade hon kalaset fram med rullator. Tufft. Hon är min gammelfaster kan man säga och på kalaset var det alla hennes barn och barnbarn och barnbarnsbarn och några till och så mina föräldra och jag. Jag hatar verkligen tillställningar. Jag vet inte hur man för sig normalt. Har träffat några av dom förut men inte så många gånger att man har så mycket att prata om. Man känner sig bara missanpassad. Det är inget fel på dom bara det att vi inte har något gemensamt mer än att vi på långt håll är släkt. pappas kusiner och sånt. Men man kan inte låta bli att tänka. Dom är många i sin släkt. många barn och sen deras partners och barn. Tänk om en annan hade allt det där. En stor familj där alla ses ofta och trivs ihop. Är det det man ska sträva efter. Att vara normal. Inte ha tatueringar, inte vara piercad. Ha hela armar och ben utan ärr. Skratta och le och ha historier att berätta. Åka ett år till usa som aupair och sen plugga till något fint, skaffa pojkvän och hus och barn och gärna hund och en snygg bil. Ett landställe någonstans med trädäck runt hela huset och stor grill. Havsutsikt. Släktträffar ofta. alla ska vara med. Alla älskar varandra.
Vi är inte så många i min familj och alla utom jag flyttade ju längre bort. Kommer hem någon eller några gånger om året. Mina päron är ju mina bästa vänner. Vad skulle hända om jag flyttade. Dom borde ju leva tjugo år till minst men man vet ju aldrig man ska ju ta avra på tiden me dom man tycker om innan det är försent. Jag skulle förmodligen aldrig våga flytta vilket är konstigt egentligen för vanligtvis är jag oftast modig och göra många saker jag egentligen inte vågar.

hm ne om man kanske skulle ta tag i det där med att äta lunch och kanske packa lite mer...









Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

http://doryfirren.tumblr.com/post/160772454266/kom-änglar-lars-winnerbäck-cover-by-dory


Kommer du ihåg när vi satt i korridorerna och speladde kom änglar för första gången? för mig var det det i alla fall. du hade spelat den tusentals gången förut och jag ville s gärna tillhöra gruppen så jag sa att jag kunde den fast jag inte hade en anin om hur den riktigt gick. Jag fick lyssna tusen gången på den hemma sen så jag skulle kunna den bättre nästa gång. Vet inte om det gick så bra^^ Men Måste ändå vara ett av dom mest magiska stunder att få sitta brevid när hon spelade och sjöng den. Ramlade över gamla noter på den och kunde inte motstå ^^ den är inte hennes längre även om jag fortfarande har minnena kvar. 



Likes

Comments

Finaste meningen jag hört idag ❤️

Ingen människa är sina värsta stunder. Jag hoppas verkligen att det är så för jag har haft några riktigt fula värsta stunder. Om jag kunde göra om dom vet jag inte om jag skulle.. man ska ju inte ångra sig. Me. Jag önskar jag kanske att jag gjort samma sak fast annorlunda med andra resultat.
Idag gick jag förbi vägen mot gamla psyk.. har gått där tusen gånger men idag tog det på mig. Dom bygger om r så nu är det jättefin utsikt. Så såg det inte ut när jag gick genom dom dörrarna första gången. Det är nog ett av dom mest traumatiska minnena jag har. Vill verkligen aldrig mer stå i dom korridorerna. Vitt och kallt och smärtsamt.
Dom som tog mig dit som pratade med varandra, över mig inte med mig som om jag var inkapabel att känna och tänka och prata. Han skrattade åt att jag inte ätit och var allmänt kall. Jag var helt lost, emotionellt hade jag ingen aning vad jag skulle känna eller tänka. Jag visste aldrig om han riktigt hade hört mig men tydligen bättre än jag trott. Fick inte fram ett ljud. Han fick vara min röst så gott det gick. Har aldrig känt mig så utlämnad förut. Dom förväntade sig att jag skulle ha alla lösningar. Det var ju liksom lite det som var en del av problemet. Hur skulle jag kunna bota mig själv. Piller efter piller och man skulle säga om man blev friskare. Hur skulle man veta det? Jag vet inte ens om jag vet det idag. Vet inte varför jag kom att tänka på allt det här just idag men ibland är det skönt att bara sjunka ner i det där riktigt otrevliga och känna att det ändå är bättre nu. Den där platsen alltså kryper ändå under skinnet på en...

Likes

Comments

http://doryfirren.tumblr.com/post/160731967466/gunerius-cover-by-dory-gunerius-made-by-karpe-diem

Har egentligen inte så mycket att säga idag. Gör mina ångestövningar frn kbt:n men känner mig mest rastlös och tom. Det tar inte många minuter att göra dom. Jag kanske låter upnäst och hur man nu ska uttrycka det disrespectful eller noe. Men könner mig understimulerad. En gång i veckan får man ett nytt kapitel och nya övningar men jag har ju spenderat år att analysera mitt eget beteende så analyserna man ska göra går fort. Jag har på något sätt redan varit där? Terapeuten trodde ju att om vi löste ångestdelen så skulle allt annat lösa sig självt liksom men jag vet inte längre om jag håller med.
Rent allmänt ostimulerad s borde det ju inte vara så svrt att hitta saker att fylla dagarna med men det är inte det. Det är så svårt att vara rastlös och samtidigt helt orkeslös. det tar så mycket energi att gå upp och gå ut sen är det liksom inte mer energi kvar till något annat fysiskt men psykiskt är jag så understimulerad. Om en vecka åker jag till kroatien.. borde packa, orkar inte. Min kusin fyller år borde slå in hennes paket, orkar inte, borde lägga in tvätten och kläderna i skåp och lådor men orkar inte. Borde gå ut och träna men orkar inte. Vad är det som är så svårt
I fredags kom sista klippet för avsnitt fem av SKAM (sorry att jag tjatar om det) och jag bara blev helt trasigg. Att nånting com inte är påriktigt ändå kan ha så stark inverkan på hur man mår och känner.
Jag antar att det faktum att Even blev övergiven av sina vänner, att han blev sjuk och förmodligen hamnade ien manisk episod och försökte ta livet av sig väcker konstiga minnen. Att när man ser ångesten och svårigheter hos andra även omd et är fiktiva personer så känns det. Eller om det var för att Evak visade sig öppet för halva skolan och jag minns hur det var när jag var tillsammans med M. Det är nog svårast att erkänna egentligen. Att den jag var då, att jag skäms över det. Av någon anledning så blir jag liksom för mycket när jag vill för mycket.
Kanske är det därför allt är tomt? När man fösöker förtränga allt man minns och människorna som brukade vara en del försvunnit så blir det istället tomt och meningslöst?
Eller jag vet inte nu bara babblar jag på om allt och ingenting.

Likes

Comments

En riktigt jobbig vecka... känt mig bakis sen i onsdags fastän jag inte dricker. Huvudvärk, hjärtklappning, ångest och i princip ingen sömn och mycket jobb. Helt slut.
Veckans skam-avsnitt helt galet bra! Man blir helt förstörd🙈 pinsamt hur fast man kan bli. Var dessutom gullrutten igår. Awesome! Flera skamvinster💕 tänk om man växt upp nu istället. Vet inte om det fanns några bra serier när jag växte upp som verkligen återspeglade hur livet såg ut och sånt. Vad såg man skilda världar liksom där två syskon hade förhållande med varandra eller tre kronor där någon konstig präst sprängde allt. Det var en gay karaktär i skilda världar dock, en och det var såklart en kille och han försvann ju ganska snabbt ur serien. Såg mycket på Ally Mcbeal det var grymt bra.
Men inget program om folk i ens egen ålder.
Tänkt på det sen förra helgen så jag drack alkohol för första gången på flera år. Tänk om livet varit lite mer fest när jag var yngre. Om jag släppt loss lite mer i tonåren hade livet varit annorlunda då? Roligare?
Jag var med på en del fester när jag började gymnasiet, jag försökte vara "med" men inte så lätt när man inte var van. Kommer aldrig glömma en av dom första festerna då, hon jag var superförälskad i kom upp och dansade med mig jag höll på att dö plus att jag inte var jätteöppen då än heller. Vi hade umgåtts innan hon och ett par stycken till på stans gayklubb så hon visste ju såklart men var inte så diskret vilket våran andra vän tyckte var taskigt. Jag var mest tagen av the moment så jag brydde mig inte så mycket om det. Det minns jag men har ingen aning om vem vi var hos hur jag kom dit eller hur jag kom hem.
Så skam är fint på det sättet att det ändå speglar verkligheten rätt bra. Så är jag ju even och isak-fan men det är ändå lite stereotypt att det är två killar och att vänskapshånglet mellan eva och vilde just visas så som ett helt ok kompishångel mellan två tjejer.
Jag gräver ner mig i det, i serien och i att försöka planera vad jag ska packa inför resan till kroatien för att slippa känna den dåliga känslan.
Hur kan allt bli så svart så fort. Dåliga cirklar.
Ska försöka sova lite...

https://instagram.com/p/BUCEOyvDxwv/

https://youtu.be/Bfb6opsugCI

Likes

Comments

skrev ett ganska långt inlägg igår men det var bara texten till Gunerius som kom med..orka skriva om mer än att ni borde lyssna på den låten med Amanda delara och även på den med Karpe Diem awesome! SKAM-relaterat såklart^^


Det blev en lång dag idag så ingen träning. känns stressigt. Hatar när jag planerat att träna och sen blir det inte av men kände att efter elva timmar på jobbet behövde jag vara i soffan o vila istället.

skulle skriva massor men nu när jag satte mig för att göra det blev jag helt orkeslös

Likes

Comments

​"Men du, du er bonden, på et sjakkbrett, svart og maktløst

Men hvis du, går til angrep, gjør et bra trekk
Kan du bli dronning
Få som vet at en liten jente med troen
Hun kan bli stor, hun kan bli stor, og sitte på tronen"

Likes

Comments

aah jag är lite carried away!!! känner mig berusande framåt och sjukt rastlöst uttråkad samtidigt!
har alltid svårt att fråga andra om vi ska hitta på något, ni vet dålig erfarenhet och sånt. Förr var jag sådan som alltid frågade först och sånt och sen fick jag nojja o tänkte att jag skulle testa om andra frågade mig först istället så jag slutade fråga först o dom frågade inte först och alla mina vänskaper dog.. typ i korta drag i alla fall. Så i lördags följde jag med ut med en gammal bekant ju fast jag inte gör sånt det var kul.. mest kul lite jobbigt efteråt men mest kul. Igår skrev jag med en gammal kompis från gymnasiet som flyttat tillbaka till stan så idag gick vi på promenad. och nyss skrev jag o fråga om han vill med på stå-up i höst tillsammans med en annan tjej då men ändå jag testade o fråga utan att dö^^ o han vill det känns kul så blev helt speedad typ. hoppas hon vill också annars kanske han bangar.
kommer få panik och ångest men just nu känns det ju kul! försöker hålla i det ett tag^^
waaah om det bara kan hända nåt. jag är så sjukt uttråkad av mig själv!

ska jag eller ska jag inte raka av mig håret? anyone?

Likes

Comments

Behandlingen är svårare än man tror. Att beskriva hur ångesten uppstår, vasrför och vad som händer. Vad som triggar...
Allting triggar, allting är ångest. Hjärnan är så himla aktiv heela tiden i allt. Ser allt, hör allt fast ändå inte. Alla detaljer kan associeras till någonting som triggar.
Fortfarande ont i huvudet sen helgen som bestod av väldigt lite sömn. Verkligen hamnat i en dålig cirkel vad gäller sömn. Jag som ändå älskar att sova!
Ska träffa en gammal bekant som jag inte umgåtts med på flera år. Känns kul och lite stressigt.. eller alltså det är väl ångest. Ska o fylla i mina senaste tatueringar också så måste hinna med tåget och så hade jag väl tänkt träna men vill ju inte träna för sent... aaa kanske springer ute istället.. kluvet. Borde ju sova då förstås typ nu om jag ska orka med imorn men ser på Skam istället. Kan se det hur många gånger som helst. o fortfarande se nya saker.


känner mig trött och uttråkaaaad.


kommer bli en jobbig matdag imorn med.. gilalr ju inte att äta frukost o sen ska jag ju iväg och kommer hem på em förmodligen bajs jag kommer vara hungrig!




Likes

Comments

Hade glömt hur lättpåverkad min hjärna förmodligen är, typ i alla fall fem-sex år utan alkohol... det var bara några smirnoff men blandat med ingen sömn och den där vanliga umgås-med-folk-ångesten blir man ju ostoppbar. Den först känslan när det börjar att märkas, första känslan av att känna av sin egen hjärna. Det var kul, vi hade kul. Klockan är inte så mycket om resan hem inte varit lång hade vi kunnat stanna längre.
Missade tåget så fick vänta en timme, tog ingen jacka för det är sommar. Rockigt...eller kallt, hoppas jag hinner med sista bussen hem.
Ljuden är så starka. Men jag skulle göra det igen, hade glömt hur skönt det kan va i berusning. Eller det var nog sällskapet också.
Det var värt det som kommer efter, det var det verkligen. Några timmar av att känna sig normal... eller inte normal men att vara där.
Center of attention jag kan inte vara tyst.
Man kanske tror att det gör så jag inte märker detaljer men man ser bara allt med lite mjukare kanter.
Imorn blir det jobb... snart gå upp igen och jag har inte gått o lagt mig än...

Likes

Comments