som ett mantra. " du kan bara rädda dig själv, ingen annan kan göra det åt dig"
har inte förväntat mig det heller, att någon annan ska rädda mig. det har inte hänt hittills så varför skule det hända nu.
men det är svårt. svårt att gå sönder. svårt att låta andra se att man går sönder och svårt att se dom gå en förbi.
jag vet att det är så och att det är bättre så. det är bara en liten del i hur det känns när allting faller mot marken. insidan läker så mycket långsammare än huden,
en del saker går inte över.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Så...
Jag postade bilden från när jag var tolv och texten till på fb igår. Mest för min egen del. För att dela också kanske att det inte alltid är så lätt och att det inte alltid syns utanpå hur det är på insidan. Att om jag bara hade fattat när jag var tov att jag var bra som jag var. Om inte skolsystrar och fotbollstränare hade sagt att jag inte dög. Om man hade varit med i skolan istället för utanför eller blivit vald först en enda gång kanske så man vetat att man inte behövt gå sönder totalt. Det var inget bittert inlägg.. tyckte inte jag. Fick en hel del fin respons. Det är fint att folk faktiskt läst och valt att ändå skicka något även om det inte innehåller mer än ett hjärta men ibland räcker ju det. Men de flest verkar tro att det handlar om mobbing... ? Eller så är det jag som inte fattar.
Jag har aldrig varit bitter på mina klasskamrater. Vi gick ihop från lekis till nian. Barn är ju barn, vi gjorde så gott vi kunde. Jag blev mobbad av dom äldre killarna i klassen över oss från det att jag gick i lekis på olika sätt. Inget jag gick hem och grät över. dom slog mig och jag slog tillbaka. Jag blev retad ibland för vad jag hade för kläder men jag använde det jag gillade ändå. Har alltid stått upp för mig själv och inte dött av det. Det var något annat. Att jag inte fick plats. Det var mest det. Att jag inte hade något närmare umgänge i skolan. Jag bytte kompis några gånger för den jag var med inte ville vara med mig. Så har det nästan alltid varit. Att det alltid funnits någon som varit roligare, smartare och bättre vän än jag så jag inte behövts.
Jag hade en bästis när jag började lekis. Vi växte isär eller hon började umgås med andra och jag blev liksom över där. I åttan och nian brukade vi sitta ihop på kemin och jag minns att jag var så glad för att ha någon att sitta med och prata med. Så var den en i hennes populära gäng som talade om för mig att hon bara satt med mig för att hon inte hade någon annan att vara med. Och jag vet inte vad som var sant. Men det spelade ju ingen roll för mig om det var så för jag fick ändå en timme där jag inte kände mig helt ensam.
Jag led inte av mobbing. Jag var inte alltid så snäll själv. Oftast var jag hård och besynnerlig. Jag var stark. Tills jag helt plötsligt inte var det längre. Världen bara rasade och jag fattade ingenting. Depressionen bara kom och jag kan inte minnas hur det är att vara utan ångest depression och tanken på att göra dåliga saker.

Så jag postade bilden och texten men hade inte förväntat mig att någon skulle svara alls.
Så nu försöker jag läka. för det var det som var tanken. Att läka med en bild på när jag var tolv. Tanken på att jag en gång var oförstörd och kanske nästan vanlig.
För andra är det säkert patetiskt och litet, rösten inuti säger i alla fall att jag borde göra mer, djupare, fler, längre, värre. Jag fick ett infall när allt var sådär mörkt men det blev inte mycket av det egentligen, det verkar värre än det är. Så även om det var litet, jag hade inte glömt hur det är, hur det känns eller vad det ger. Jag hade glömt hur jobbigt det är att ljuga och dölja och gömma. Att gå i långärmat när det är trettio grader ute, bad fort så inger ser. Dra ner ärmarna och undvika frågor som är svåra. Jag brukar ju visserligen grubbla och älta mycket men oftast inte barndom, jag brukar älta meningslösheten för den är verkligen något av det svåraste.



Likes

Comments

allting blir lite bättre med skam.
Två lediga dagar att läka på. Ibland är saker o ting svårare än vad dom verkar. Någon gång ska det passera och gå över även om det aldrig försvinner helt.
Fokus.
Alt er love

Likes

Comments

Tänk om någon hade sagt det till mig när jag var 12år, att jag var helt okej. Att om jag bara fortsatt vara som jag var då kanske allt hade varit helt annorlunda...
-99 och vi var i Italien, min första flygresa och vi tuggade frenetiskt tuggummi för att slippa lock för öronen. Jag fick en Ronaldo d.ä.-tröja , Inter, mitt favoritlag. Vi åkte gondol och åt italiensk glass. Det var året innan vi åkte till Spanien. Innan vi åkte till super-gay-staden Sitges och det var som ett slags uppenbarelse att gå runt bland brittiska bögar som gick hand i hand( inte många tjejer konstigt nog). Kortet från ett år innan jag stod på högsta berget i Sitges och tittade ner mot havet. Vågor som slog mot klipporna och bakom stod en liten kyrka. Första gången jag tänkte att jag borde hoppa.
Man kan alltid tänka om.
Om en inte hade blivit mobbad men vem har inte blivit det. Om en inte hade blivit bortvald eller om någon sagt att man var fin som man var.
Om en hade fortsatt spela fotboll. Fortsatt rida och spela musik.Om en blivit pilot eller fotbollsproffs eller polis som en trodde när man var liten. Om en inte läst om tjejen i linköpingsposten som skar sig för att lätta på trycket. Om en inte hade börjat. Om en hade ätit lunch i skolmatsalen med alla andra istället för att spendera rasterna på att planlöst promenera. Om en hade lyckats vara en del av alla smågäng. Jag var varken cool eller tönt. Jag fick plats på idrotten om det var fotboll eller någon annan bollsport. Vi gick i samma klass i tio år ändå känner jag ingen av dom nu. Vi växte upp ihop men av alla på den stora skolan jag gick så känner jag ingen.
Jag började trasa sönder och så tänkte jag att på gymnasiet där kan man börja om. Skaffa vänner och bli någon ny. Men det gick ju sådär.
Det växer inte bort det består fast i olika stadier.
Dom säger att det är när det är som är som värst man ska bli kramad och hållen för den som klarar att folk tar i en.
Man kan bara rädda sig själv.. om det är det man vill.
Tänk om.

Likes

Comments

Besvikelsen på en själv. Straffet för det hjälper inte heller och gör bara besvikelsen större så blir det till en ond cirkel på repeat. Som måste stoppas.
Igår var det personalmiddag och jag ångrade att jag skrev upp mig innan men det gick ganska bra sen ändå. Jag gillar inte att ses sådär privat och att vara bland folk som man inte känner jätteväl. Folk ska kramas fast'n man inte är särskilt nära, räcker det inte med att säga hej? Jag har inget emot att folk dricker, jag hade gärna gjort dt själv om jag inte visste att det inte fanns någon hejd om jag väl började och det faktum att jag inte dricker varken vin eller öl så det i så fall blir många cider eller shots. Så jag avstår oftast. I vilket fall satt jag bredvid en tjej som var lite småpåverkad och inget fel i det. Hon är trevlig. I vanliga fall är hon väldigt tyst. Vi hälsar men vi pratar väldigt sällan, har väl bara sagt något litet till varandra förr så för mig blir allt väldigt märkligt när någon man knappt pratar med ska klänga över en för att prata med den som sitter vid ens andra sida. Halva middagen satt hon över halva min plats. Halvt över mig. Vilket är lite obehagligt för mig. Tycker inte om att vara för nära.
Det avr en trevlig middag alltså inget fel på mina arbetskamrater men jag känner mig alltid väldigt felplacerad. Som att jag inte passar in. Har liksom inget att prata om eller lägga till. Mest lyssna på alla andra.

Har bestämt mig för att avbryta terapigrejen. Den passar inte mig. Måste bara ta mig ur det här mörka hålet. Och det gör man bäst ifred.

Likes

Comments

http://doryfirren.tumblr.com/post/161593577666/heal-tom-odell-cover-by-dory

It was so long ago. But I still remember. Skin does still remember. It was much more easy than I remembered though. The same scary feeling. Scary and still relief. At some point I will get trough it again. It still made it better at that little point. 
I knew he'd ask... in his way. and I just froze. Couldn't answer. I wonder if he knows. Probably. But we're  not friends. I just have to remember that. 

Likes

Comments

​Det är så mycket enklare att leva i världen som inte är verklig. I serier eller drömmar. Att engagera sig i sociala grupper på nätet och diskutera när nästa klipp kommer eller vad betydelsen av vissna blommor på en bild menar, vem som kommer rädda vem. Sprida kos och kjaerlighet och skriva på norska och förlora sig själv i en värld som inte finns på riktigt. 
Det har varit väldigt mörkt ett tag, jag har inte orkat skriva så mycket. Stress. Så mycet stress och ångest och mörker. Som bara bubblar. 
Terapeuten tyckte att yoga skulle vara bra för mig, ligga och andas på en matta och sånt. Jag gillar yoga. Den rörliga delen där man ska stå i brygga och böja och bända sig in i omöjliga kroppsliga konstalationer. Inte andasdelen.
Jag brukar köra yoga efter uppvärmningen när jag tränar och eftersom jag oftast är helt utmattad efter uppvärmningen så får man ligga ner och "andas" lite i mellan åt också. Leva i nuet. Jag försöker ibland men oftast känner man bara allt som är dåligt bubbla i varje andetag. 
Stressigt på jobbet. Stressig inuti samtidigt. Så mycket att streta emot. Har gjort dom flesta dåliga sakerna den här veckan förutom en. Men den är väldigt lockande. 
Det kommer liksom inte bara lite i taget det börjar med att man vaknar helt genomsvett efter mardrömmar som bara eldar på ångesten som ligger och kokar hela dagen sen. Lite som katla i bröderna lejonhjärta^^
Försöker göra saker som man blir gladare av, mår bättre av men det mesta hjälper inte. 
Var på kalas häromdagen och det gick ju faktiskt bättre än vanligt tillsammans med dom här människorna som oftast bara känns stelt och obekvämt. Den ena personen som var med undvek mig som vanligt eller hur man ska uttrycka det. vi hälsade. Hen sommarjobbade på jobbet någon sommar men det var inte tillräckligt fint för hen som ville bli veterinär. Som nu bytt och ska bli läkare. Smrt. Det är inte avundsjuka det är mer sorgen. Sorgen över att alla var mer bekymrade och brydde sig mer om hen när hen hamnade i ätstörningarnas  klor. Jag fattar ju det. Det syns på ett annat sätt. Hen hamnade i rullstol, med slangar i näsan. Hen var så smal att hen nästan försvann. Det var kritiskt. Hen kunde ha dött eller hur. Ätstörning. Den vanliga duktighetssjukdomen som är fruktansvärd och som jag inte önskar någon. Jag är glad att hen mår bättre även om hen inte är helt frisk. Om hen någonsin kan bli det. Men sorgen i det hela är omvärlden. Det är lättare att oroa sig och visa ombryddhet för någon som svälter. En gemensam bekant/vän/släkting kom till mig och bad om råd hur de skulle stötta hen i ätstörningen, hur man skulle bete sig, vad man kunde göra.Lånade massor med böcker rav mig om ätstörningar och psykisk ohälsa. 
Ingenting av det som jag såg när jag blev sjuk. Det var ingen som stred för mig eller gick genom eld för mig. Som visade någon slags omtanke. Jag var bara konstig och knäpp.... en sådan där psykopat som skar och brände mig själv och blev avstängd från skolan. Galenskapen. Rädslan att jag skulle vara en sådan där det stod om i tidningen som hade mördat som var psykiskt sjuk för det var det dom skrev där och då. De flesta som dödade andra under de där perioderna då jag blev sjuk omskrevs som psykiskt sjuk och människor runt mig trodde alla som var psykiskt sjuka förmodligen också var mördare. Jag var inte ens psykopat. 
Jag fick slå mig igenom dantes inferno på egen hand. Gå till psykologen själv. äta mina piller själv och se till att jag kom ihåg dom. Dom stod på köksbordet synligt för att för att jag skulle komma ihåg dommen det var dom man låtsades att man inte såg. 
Så jag måste påminna mig att jag kom ur det. Kämpade mig bort från allt det där som innebar att karva i sin egen kropp, gömma, ljuga och täcka. 
Jag vet att hen undvek mig för jag vet hur det är. Jag kan se om hen ljuger. Det är ganska lätt när man vet hur man gör. I can see through your lies. 
Den svåraste balansgången. Att inte göra andra besvikna. Att behöva se dom där besvikna blickarna som säger att jag inte är normal, om jag bara kunnat hålla fasaden lite hårdare. Jag har inte fallit än. Inte så långt. Det bara ligger tankar där och puttrar. 
När tanken väl har kommit är det svårt att hålla undan den. Att inte hejja på den och låta den blomma ut ordentligt. Men jag orkar inte slåss en gång till. Det finns egentligen ingen mening med att låta den göra det. Den skulle inte ge det jag skulle vilja ha. En kan inte bli räddad av någon annan än sig själv.  Det är det som är striden. Striden med sig själv. 
Nojjan när du inte svarar på sms. Eller skickar först. Var går gränsen för hur mycket man får säga. Vad man får säga, vad som 'är viktigt. Nojjan som ger ångest. Nojjan som sabbar allt.  Det är bara jag som lider av det dåliga beslutet. Det finns ingen mening att trampa upp samma fotspår igen eftersom jag vet vart dom leder. 
Det är den där lilla lilla rösten som ljuger för mig. Som säger att jag borde göra det ändå. Ala dåliga val jag gör elelr gjort så kan jag lika gärna göra det här också. Att ge ångesten mening. 
Har funderat på om jag ska säga det till terapeuten men så haqr jag bara träffat henne en gång. Vem säger att hon är någon man kan lita på. Tänker igenom alla scenarion. Vad ska man göra istället? Klippa av sig allt hår? Pierca sig? Skaffa en ny tatuering till? Hur länge hjälper det? 
Kan inte sova. Blir så trött av den inre kampen. Varför kan man inte bara lämna sig själv ifred! Vad man än gör eller inte gör så tar det inte bort problemet.  Mörkret eller galenskapen. Is there some kind of point to this life?
Av någon anledning så klarar jag mig alltid. Jag var aldrig så modig som man kanske kunde tro. I wish there were more. 


















Likes

Comments

Depression och ångest slåss liksom mot varandra och drar åt varsitt håll samtidigt.
Att vara rastlös och orkeslös samtidigt. Och man vet inte vad man ska ta itu med först.
Så man gör allt man alltid gör för att se om det hjälper och det gör det ju oftast inte. Någonstans i bakhuvudet ligger gamla dåliga lösningar och skvalpar och skriker och låter för att släppas lösa.
Har ju varit en vecka i kroatien. Fantastiskt jättefint och underbart skönt att vara ledig och bara sola, bada och läsa böcker. Samtidigt har jag fortsatt med terapeutens grejer. Som små läxor man ska göra i veckorna. Så varje fredag kommer det ett nytt avsnitt. Senaste avsnittet var dock extremt understimulerande. Blir rastlös och orkar inte vänta en vecka på något nytt. Blir så himla stressad av det. Ångesthjälpen mot ångest som ger ångest.
Hatar verkligen att vara deprimert. Ser på ledsam film och ligger i soffan. Så för att undvika katastrof lever jag igenom den i tanken liksom. Så är det ju nästan som på riktigt.
Det är vanskeligt när det är tyst.

Likes

Comments

Påtal om forringe klippet ass det där med att man ibte kan se på isak att han är anledes... han blev ju kallad homse redan i säsong ett... förmodligen innan han ens tänkt tanken själv. Alla är ju egentligen anledes o alla blir väl utsatta för fördomarn och antaganden om hur och vem man är även om vissa råkar ut för det mer ofta. Ingen är ju helt fördomsfri även om man gärna skulle vara det. Håper dere svarer på de dumme spørsmålene som ni får emellanåt och att vi alle vågar spørre om saker som kanske är helt självklara för vissa. De flesta av oss frågar väl ändå för att vi är nyfikna och vill lära oss mer Om varandra och sånt.
#alterlove 💜💜🏳️‍🌈🌈👳🏽‍♀️

Likes

Comments

stänger av alla ljud. orkar inte höra någonting alls. skulle helst lig under en fil och göra absolut ingenting.
skulle packa inför resan men fastnade i solen på balkongen med en bok och så råkade jag hitta min gamla mp3-spelare... musik man glömt att man tyckt om ens. Boken heter "som eld" och är skriven av Sara Lövestam. Tog några timmar att läsa.. den var fin, man vill abra läsa mer! Det är nog bland det bästa som finns att försvinna in i en bok som om världen inte existerar alls. Den handlar om Anna och Lollo, tonårsbok I guess. Som att kliva tillbaka i livet. Både gammal musik och så storyn i boken. Massor med minnen som man inte brukar tänka på. Så dethär med alla behandlingsövningar från terapeuten. Blir helt trasslig.
Hittade gamla skor hemma hos päronen i helgen etersom mina är trasiga.. Dom bara stog där i källaren.. svarta converse med eld på i storlek 40. Jag hade ett par i 38 som jag slet ut till sulan lossnade. Min bästaste bästa vän köpte likadana samtidigt fast några storlekar större men hon använde inte sina så ofta så tilslut fick jag dom. Så nu går jag runt i alldeles för stora skor och tänker på L som också försvann tillsut. Vi träffades när vi var väldigt små.. mammorna som stod i stallet och pratade och vi orkade såklart inte stå och vänta på att dom skulle bli klara. Vi gick och gjorde annat och blev bästa vänner. Vi gjorde alla sådana där galna saker ihop. Det fanns ingen som hade som hade så rolig fantasi som hon. Vi satt i deras källare och spelade hästspel på datorn och sjöng typ red hot chilieppers och sånt. Såg på about a boy och gjorde världen osäker.
Hon var den första jag drack alkohol med. Den jag berättade först för att jag var kär i en tjej, som jag dessutom släpade med till min första gayfest, första pride i stockholm. Det var henne jag messade till första gången jag hade tagit en överdos. Såhär fem år senare... kan jag bara ångra att jag inte gav mer tillbaka, jag borde hälsa på när hon flyttade neråt i landet för att gå gymnasiet... jag borde inte tappat bort någon som var så viktig. Allt gick liksom så fort. Fastnade i mitt eget mörker och såg absolut ingenting. Två sekunder tog det så var liksom en livslång vänskap slut sådär bara. Har sett henne på jobbet två gånger men vet inte om hon sett mig. Jag vågade inte hälsa... Tiden går och allt bara rinner ut i ingenting. summan av kardemumman. Tänk om jag kämpat lite hårdare förr för det jag hade då men det fanns bara ett misson att överleva och det har jag ju gjort. Sitter bara fast i samma mörker fastän allt är lite annorlunda nu, alla är lite äldre.

Så när man ska packa hittar man saker i lådor och små boxar som man inte brukar titta i annars. Som spanskaböcker från högstadiet med låttexter över hela pärmarna eller som kärleksbreven från din första flickvän. Brev med färgglada stora bokstäver om att vi ska vara tillsammans för alltid och att det inte finns någon som jag. Och så läser jag boken om anna och Lollo och tänker på att det kanske var lite fint och romantiskt ibland ändå även om man oftast mest minns det stora mörkret och tjurighetsbråken och ledsamheten.
Har alltid velat vara en sådan där fri och öppen person som inte skäms för något men det är svårare än man tror. Är dessutom pryd och har väldigt hög integritet.. hur nu allt det går ihop med allt jag skriver här men allt kommer ju såklart inte med. Jag vill i alla fall tro att vi var öppna och framåt och stolta. Folk hade ju ändå trott i flera år att vi varit ihop eftersom vi brukade hålla handen när vi gick på stan. Det var ju ändå kittlande spännande när vi ändå vågade.
När jag gick ut högstadiet hade jag bestämt mig för att börja våga. Börja våga säga till dom jag tyckte om att jag gjorde det. Vem vet vem som är död imorgon liksom och har man inte sagt det så finns det ju ännu mindre chanser att man får vara med den. Första gången jag sa det till någon blev jag otroligt sårad. Andra gången fick jag ett väldigt fint svar även om det liksom inte blev något av det. Jag vågade i alla fall. Under en period frå 15- 22 kanske så var jag den som vågade. Jag trodde ändå att jag skulle dö snart så jag kastade mig ut. Kastade mig ut och gick sönder. Det är så svårt att laga när man repats upp inifrån och ut. Alla dom där fina minnena som första kyssen eller att dansa när någon man verkligen tycker om, en hand i en nacke som man minns fastän man var jävligt full, att sitta på en bänk brevid honom och tänka att man kan sitta kvar där resten av livet. Att dom minnena alltid överskuggas av ledsamhet, mörker ocha tt bli sårad eller såra någon och att man blir helt trasig. Allt kunde blivt så bra. Alltkunde varit för resten av livet.Jag är bara inte riktigt normal så allt som jag går i närheten av blir till pannkaka.
Det där på insidan som sabbar allt på utsidan. Galenskapen som inte finns någon hejd på som är som en pest som sprider sig i hela kroppen och sen exploderar. Och ingen står ut med den och jag förstår dom för jag står ju inte heller ut.


Igår var man på 90-årskalas. Det händer ju väldigtsällan, faktiskt mitt första. Att man kan vara så pigg som den kvinnan är vid 90 är ju helt galet. Med tight kort klänning rockade hon kalaset fram med rullator. Tufft. Hon är min gammelfaster kan man säga och på kalaset var det alla hennes barn och barnbarn och barnbarnsbarn och några till och så mina föräldra och jag. Jag hatar verkligen tillställningar. Jag vet inte hur man för sig normalt. Har träffat några av dom förut men inte så många gånger att man har så mycket att prata om. Man känner sig bara missanpassad. Det är inget fel på dom bara det att vi inte har något gemensamt mer än att vi på långt håll är släkt. pappas kusiner och sånt. Men man kan inte låta bli att tänka. Dom är många i sin släkt. många barn och sen deras partners och barn. Tänk om en annan hade allt det där. En stor familj där alla ses ofta och trivs ihop. Är det det man ska sträva efter. Att vara normal. Inte ha tatueringar, inte vara piercad. Ha hela armar och ben utan ärr. Skratta och le och ha historier att berätta. Åka ett år till usa som aupair och sen plugga till något fint, skaffa pojkvän och hus och barn och gärna hund och en snygg bil. Ett landställe någonstans med trädäck runt hela huset och stor grill. Havsutsikt. Släktträffar ofta. alla ska vara med. Alla älskar varandra.
Vi är inte så många i min familj och alla utom jag flyttade ju längre bort. Kommer hem någon eller några gånger om året. Mina päron är ju mina bästa vänner. Vad skulle hända om jag flyttade. Dom borde ju leva tjugo år till minst men man vet ju aldrig man ska ju ta avra på tiden me dom man tycker om innan det är försent. Jag skulle förmodligen aldrig våga flytta vilket är konstigt egentligen för vanligtvis är jag oftast modig och göra många saker jag egentligen inte vågar.

hm ne om man kanske skulle ta tag i det där med att äta lunch och kanske packa lite mer...









Likes

Comments