http://doryfirren.tumblr.com/post/157621688111/million-resons-lady-gaga-cover-cover-by-dory


världens längsta dag när man jobbar tio timmarspass, samma sak imorn men åtminstonde sovmorgon. ska väl sova snart men är rastlös. kan inte sitta still fast jag orkar inte göra något heller mer än sitta still.. hur nu det funkar. det är väl en del i ångesten. att det kryper i själen men kroppen orkar inte röra sig,

http://doryfirren.tumblr.com/post/157621999741/come-away-norah-jones-cover-cover-by-dory


träningsfri dag, jag vet att det inte är någon idé att träna när man är såhär slut i både kropp och hjärna. ibland skulle man behöva en livspaus, som ett sabbatsår då man bara kan vara utan krav och göra sånt man aldrig kommer göra på riktigt. så kan man återgå till livspusslet sen som vanligt.

Likes

Comments

jag börjar mitt i ingenting men den här bloggsidan är lite mysko, det står att man fått kommentarer eller liknande men så går det inte öppna eller läsa sen typ en vecka senare kommer det notifieringar om det och då kan man läsa men då känns det ju lite sent. mysko men det kanske bara är jag o min dator o min telefon och alla andra elektriska apparater runt mig som inte riktigt fattar.


Det blir mycket negativt kanske när man skriver ut i cyberrymden såhär. det är lätt att fastna i dåliga cirklar och gå omkring och älta i det. För det mesta är allt bara vanligt, vardagskänslor ohc sånt som pingar förbi. men så när man hamnar i en dålig dal så är det lätt att man skriver ur sig allt som är jobbigt och associerar alla minnen som kommer och sånt. jag är rätt van vid min egen hjärna, den ältar och tänker hela tiden, ångest och deprimerat det ingår liksom vilket inte behöver vara jättedåligt jämt. finns det folk som går runt utan allt det här? det gör det kanske. jag minns inte hur det var.
Jag minns inte hur det är att inte ständigt vara i kamp med sig själv. med hur man är, hur man ser ut och hur man måste vara eller får vara.
jag har nästan alltid struntat i vad alla andra säger och tycker om hur man ska se ut och vara även om jag självklart bryr mig.

jjust nu har jag haft en lång dålig period och det gnager såklart. jag har ställt undan vågen och försöker att inte bry mig om den. jag har haft perioder då jag stått på den flera gånger om dagen vilket ju inte är särskillt friskt egentligen. jag vet ju ändå jag känner ju min egen kropp. jag vet att jag måste anstränga mig mer och komma ur den här dåliga matperioden jag har. det är inte så att jag inte äter, jag har aldrig varit duktig på att inte äta jag fattar inte att det finns folk som klarar det. jag är en sån där känsloätare och det finns nog dom som skulle säga att jag är sockerberoende och det är säkert rätt fastän jag försöker undvika allt socker och jag äter ju inte kolhydrater..egentligen dock brukar jag unna mig sötpotatis för att den innehåller nyttiga ämnen och om jag har dåliga ätperioder brukar jag lättare få i mig mat om jag äter just sötpotatis. som en sagt förut är choklad min största svaghet, inte jätteenkelt när man bakar hela dagarna och dessutom jobbar i en matbutik.
har alltid tränat i olika former typ fotboll, ridning, saimning, handboll, spinning, gym men när jag träffade A och började träna lite bättre och oftare och fick lite mer koll på vad man skulle göra kunde jag byta vissa ticks mot träning. träning istället för ångest men kroppen och hjärnan vänjer sig verkligen vid allt och nu räcker det liksom inte riktigt. jag älskar att träna men när jag kommer dit så längtar jag hela tiden hem.
i <pril ska jag på bootcamp^^ bara fyra veckor det är skandalöst dyry men jag hoppas det blir kul. det känns läskigt. tänk om jag är den enda som inte orkar eller som inte är smidig nog, snabb nog, tänk om alla känner varandra och jag hamnar som något femte hjul som inte klarar nåt alls. ni vet den där mardrömmen som alla barn har om att man misslyckas och klantar sig med något och alla skrattar åt en. typ. katastroftänk. försökertänka rationellt. det komemr gå bra. punkt.

lycka, styrka och värde mäts inte i vikt eller midjemått.

Likes

Comments

Likes

Comments

Drama.
ska jag säga att jag ser på skam..igen^^ men man liker det. man fastnar i norskan o bara rycks med. minnen av käslor som man gick omkring med en gång. det där med att like någon men inte kunne dele det med någon.
man ska slåss för det man vill? man ska kämpa för dom man vill vara med? kämpa för dom man bryr sig om?
Man ska lita på sin inre känsla, sin magkänsla? (btw hela min hjärna går på norsk!)
så när man känner att någon bryr sig om en så bruker det vara rät lr hur? så när det inte är rätt så blir allting konstigt och uppochner.
Så man m¨ste ha mer tillit till dom som är ens vänner för annars försvinner dom. men det svåra är att man kan bli av med dom ändå och det är det som är det läskiga och det som avskräcker. tänk om dom tycker man är lika patetisk och tråkig som en själv tycker att man är?
så jag har fastnat i det där med att jag vet att jag har sagt allt man kan säga, och ångrat allt man kan ångra och vetskapen om att det inte hjälpte. Att det förblev som tyst. Det är konstigt att en känsla av att vilja umgås med någon kan vara så stark trots att det liksom gick sönder. uppenparligen så kan man sakna något fastän det aldrig bröt ut. lite som vattkoppor som jag aldrig haft. så jag glider förbi någons profil på fb ibbland för att kolla hur hen ser ut nu för tiden. jag vet vart hen jobbar men man kan ju inte bara dyka upp när en vet att den andre förmodligen vill vara ifred? det vore märkligt. det är inte som på film när alla slut är lyckliga slut. fastän det var jag som bröt kontakten så var det helt stendött när jag försökte rädda det. om hen hade velat så hade hen hört av sig jag vet ju det det är bara inre idér som spökar. det är bara vente på att det ska gå över. det går i vågor. ibland när en går på stan brukar jag tänka att det är konstigt att man inte springer på varandra men o andra sidan kan det ju ta lika lång tid som förra gången. det går över det går över det går över det går över, som ett mantra jag vet att det går över jag måste bara hitta något annat.

idag städade jag ur en smyckeslåda, jag som aldrig har smycken längre. hade alltid massor olika örhängen och sånt när jag var mindre. i en av lådorna låg gamla rim/dikter/brev från en som jag jobbade med förut. när jag inte bakade bröd och gjorde tårtor utan satt mestadels i kassan och hade ångest så brukade han komma förbi och säga fina komplimanger och så brukade vi byta lappar. vi pratade massor ett tag om allt, han som utan att vara otrevlig och sexistisk faktsikt hade..kanske har vad vet jag landets snyggaste bakdel^^ haha
han var mycket för yngre blonda snygga tjejer vilket är väldigt långt ifrån mig. men vi var väldigt nära ett tag. han var nära innan jag såg ut som jag ser ut nu. när var mer weird och mest så ut som en blobb men det spelade ingen roll. jag kommer fortfarande ihåg alla andras blickar på en av dom där festerna vi var på. han såg så mycket bättre ut en jag men valde ändå att vara m nära, det kändes bra ett tag i alla fall. jag sprade lapparna eller några, vet inte vart dom andra tog vägen. där jag jobbar nu har vi inte särskillt många personalfester eller hemmafester heller för den delen, jag vet inte om det är för att världen förändrats, man vill hellre stanna hemma och dom flesta som jag jobbar med nu har familj eller sambo.

det blev visst en skriftlig omväg. allt är lite dramatiskt inombords men det g¨r nog över. jag måste lära mig på nytt bara. ge mig ut och prova nytt men jag är inte så bra på det längre.




Likes

Comments

dom säger att dom aldrig ska lämna dig. dom säger att ni ska känna varandra hela livet.


tiden går så fort, allt bara rinner iväg. hopp om något i en minut innan det har självantänt och brunnit upp så står man kvar i askan och undrar tre år senare vad fan det var som hände. Allt hade redan försvunnit och hoppet var liksom redan ute. vad var meningen med ett varv till? när min hjärna är ockupperad av tanken på hur det kunde gå åt skogen så bryr du dig förmodligen inte över huvud taget. jag sabbade chansen fastän det kanske inte ens var någon men det gick inte reparera. gjorde det förmodligen värre och det finns ingen som helst väg tillbaka. jag kan bara blunda och tänka fram saker som inte finns.
livet är verkligen inte som på film.
jag vet inte hur jag kan skapa så mycket drama ur ingenting.
hela dagen har gått åt till att inte falla tillbaka i dåliga vanor och älta om jag gjort rätt eller fel. Det är svårt när det är känsligt. jag går sönder på en sekund. jag vet att det är viktigt för honom att man möter hans blick. men jag föll sönder. precis som förra gången jag satt i en liknande sits. folk som greppar ens händer och säger betydelsefulla saker, fina och viktiga saker men i stunden hörde jag absolut ingenting för jag var fullt upptagen med att hålla ansiktet helt och kroppen upprätt, efteråt kan jag bara inte låta bli att dissikera allt jag hört och det som jag har sagt själv. tänk om jag sagt för mycket. en vän ska man hålla i i alla lägen tycker jag och jag fösöker. han är viktig. men om han var med på det, det gör mig osäker, alla skyller på varandra och jag vet inte vem jag ska lita på. jag vet att jag kan lita på min vän, jag vet att han vet att jag är känslig. men det är han också fastän han inte vill visa det. det är svårt när man får se känsliga sidor hos människor som i vanliga fall är starka med båda fötterna på jorden och i en position där dom ska leda världen framåt..

det svåra när man pratar mycket, jag erkänner jag pratar mycket men oftast om det blir allvarligt eller svår så blir jag tyst. jag går sönder och kan inte få fram ett ljud. så det är så här jag blir av med allt, om jag orkar, jag skriver bort så mycket jag kan. det finns värre vanor, tyvärr, jag försöker skriva och träna bort så mycket ångest jag kan. det är nog det jag saknar mest från gymnasiet även om det var en del som inte var bra, så är det där med att ha några nära vänner att prata av sig med det jag saknar mest. vi var tre stycken som umgicks i vått och torrt för det mesta innan en av dom gled ifrån åt det vänsterradikala hållet och vi två som blev kvar tappade bort oss när jag blev sjuk ich hon stack och sen träffade en ny sambo och bla ba bla en massa annat skuff. men innan dess innan dess pratade vi om allt.
vi är vänner på fb, ibland komemr hon förbi jobbet för jag jobbar med hennes mans syster det går bra vi utbyter trevliga artighetsfraser och skrattar lite men man vet att ingenting kommer någonsin gå tillbaka till vad det en gång var, kanske bra ändå.


Likes

Comments

Somnade mitt på dagen idag, var så himla trött. Som jag sa igår så blev det att åka till min kusin och minikusin istället för att åka skidor med brorsan eftersom han blev sjuk. Vilket betydde sova över där, första gången sen dom flyttade till huset. Det är något jag alltid tyckt varit obekvämt, sova över hos någon annan. Det går ju bra, jag dör inte men jag får svårt att sova djupt och känna mig utvilad. Vaknade tidigt. Det är också något som jag ogillar om dom andra vaknar innan mig. Känner mig iaktagen. En gång när jag jobbade på pride delade jag rum med tre andra, varav två stycken som jag kändesen innan. Dock inte jätteväl. Inget fel på dom, dom är trevliga men den ena där tog kort på mig när jag sov vilket är typ största skräcken för mig, kändes väldigt obehagligt.
I vilket fall var den en bra kväll igår och morgonen var trevlig. Dom har ett nytt husdjur, en kanin som är jääättesöt. Dom har en katt sen innan också. Blir lite avis. Jag har alltid velat ha ett djur. Hade ju en katt i två veckor men jag passar inte så bra med perserkatter och den trivdes inte alls i min lilla lägenhet. Den fick panik och då fick jag panik. Men jag skulle ändå vilja ha en katt eller en kanin. Hade en gerbil ett tag men när han gnagde sig ut ur sin bur mådde jag jättedåligt så min kompis fick honom för hon hade redan massor andra djur så han har det nog bättre där.
Fick en yogamatta och en klänning av min kusin. Jag som i princip aldrig har klänning. Den var fin, svart typ ballongklänning med fickor fram och halterneck.

The eternal sunshine of the spotless mind

Likes

Comments

ord är mitt andrum, min chans att få finnas och höras.
när man är emetionellt missanpassad eller extremt känslig. Det är bland det svåraste som finns att vara stark och samtidigt extremt känslig. Ibland har jag funderat på om man skulle ha enliten skylt på tröjan där det står "rör mig inte jag har asperger" men det har jag ju inte så det vore ju bara märkligt men jag är inte så förtjust i mänsklig kontakt, tycker inte om när folk kommer nära kanske för att man blivit sårad många gånger innan. Bara lite liten snudd och jag rikilerar totalt.

Jag var modig i alla fal, modig för mig. jag stod upp för mig sjäv även om det var via skrivna ord. Det svåra är när man får respons på det så vill dom som svarar oftast göra det verbalt och det kan vara knepigt. Vissa saker gör att man minns saker som redan hänt. det blir som en upprepning. känslan när någon bryr sig är så skör att man går sönder och jag hatar att vara sådär känslig. sådär så att tårkanalerna blir produktiva bara av tanken på att det kan bli känsligt. Det kommer direkt också, det där med at älta. Vältra sig i vad man precis varit med om. Inte för att det var så dramatiskt. är tacksam för att jag har en bra chef även fast det förmodligen inte ändrar på det som jag inte är så positiv til så sa jag det jag behöde säga och han tog emot det och jag vet att han vet att jag är känslig. Det är en fördel med att ha jobbat med mina två chefer så pass länge är att dom vet att jag är svår och trasig och annorlunda och att det är okej. äen om dom inte alltid ser och fattar allt på en gång.


gaah nu måste jag duscha och packa, ska hälsa på min kusin.. skulle åkt skidor med min bror först men han fick bihålsinflamation så det blev inget. typiskt.

Likes

Comments

what makes someone brave?

Hard time at work, I would like to feel safe somewhere. Mostly it makes me sad but I know that if I get sad I'm gonna brake apart so I get angry or cold or indifferent. 
Some may say I should just let the wall down and brake apart about it but if I would I probably wouldn't get up again. Not this time. I e-mailed my boss today to and I don't know if it was stupid or brave or if it's going to change anything.. for the better or for the worse. That's how I handle it anyhow. By writing. I can't talk when i get sad, it's like this really big thing in my throat and I can't swollow or talk. if I try I jsut start crying. so i get silent. I learned how to be silent instead that is my saving. 
I know my friend was just trying to be nice but it's confusing. He's a talker and I'm a writer so I guess he feels what i feel when we talk like I feel when we write. He answers with one or two words while I write an 436page long essay. Altough he doesn't talk much either. so those little words he sais tome I should cherish. 
When people step on you, when there are people around you , whom you can't trust. 
Is it weird that one does not trust people when you keep getting hurt?


än så länge vet jag att det kommer vara en jobbig dag imorgon. Det känns som den där gången när jag berättade för en vuxen person som jag träffade live varje dag att jag ville sluta andas. väntan. ångesten, smärtan i bröstet när man bara kan vänta på att den andra personen ska reagera. män i allmänhet tycker inte om att få saker skrivna till sig och inte längre än några ord, högst några rader. Den gången hade jag knappt några andetag. Bodde i min munktröja, satt på en bänk med lurar i öronen. Moneybrother. Högsta våningen och jag såg bara ryggen på personen gå förbi och jag tänlte där och då att hen skiter i det. Hen skiter i om jag finns eller inte. Men så vände den, vände några minuter senare och höll mig i handen och sa att jag skulle bli räddad. Så blev det ju kanske inte riktigt. Men svårigheten när man satsat sig själv och sin själ för att överleva och bara kan vänta på hur någon annan ska svara på det. 
Vad folk än säger, allt är personligt. Överallt hela tiden. Alla väljer olika beroende på hur dom känner personligen även om man försöker bortse från sig själv och vara onjektiv så tror jag inte på att det är något som egentligen existerar. 

vad ska man göra?

Likes

Comments

Försöker intala mig att det är okej. Det är okej att inte vara älskad, okej att inte bli vald. Att alltid bli bortvald, glömd.
Tystnaden är alltid värst men den går över.
Det är bara den där gnagande känslan som gör att man känner sig jagad.

Likes

Comments

det är som ett stort tvång att skriva något, nämna något om att det är alla hjärtans dag idag.
Det finns säkert massor att säga.. som att jag nog bara firat alla hjärtans dag en gång. Minns inte ens hur det var. förmodligen skitdåligt och vi bråkade säkert för det gjorde vi jämt. två personer med psykiska problem är förmodligen mest jobbigt speciellt när den ena är mer förälskad än den andre, inget jag faktiskt ältar.. det måste va typ den enda relationen i världen som jag inte ältar så det är väl bra.
det är som vilken tisdag som helst men visst att spendera den med någon man tycker om hade kanske varit trevligt men inget livsnödvändigt. kanske för att jag är van vid att bara vara själv.

påtal om något helt annat. skam säsong tre helt suveränt bra! i vilket fall Pretty Womanreferensen i den som tog typ x antal gånger att se om säsongen innan man snappade upp den^^ känner sig trög och blåst.

så någon kom precis förbi och jag tänkte att denne någon kanske ville hänga här en stund eller egentligen trodde jag denne behövde springa på toa först för det är så det varit någon annan gång. vägarna förbi behövde pinka.
ni vet när man märker på någon man känt väldigt länge att den ser på en annorlunda, att den beter sig annorlunda runt en även fast den försöker låtsas att det inte är så att allt är som det alltid varit. Men allt som egentligen skulle fram var bara att jag ska lösa ett problem som faktiskt inte börjar med mig. inte den här gången. men så är det alltid i deras ögon. Dom ser det som att jag alltid är problemet, så har det alltid varit. det är jag som ska sluta, jag som ska böja mig för vad alla andra vill och tycker, jag som ska växa upp. det är viktigare att jag ser till att vi är sams till den andres fölsedag men att den andre sabbade min jul och förstörde min födelsedag är inte viktigt någonstans. det svarta fåret. I guess that is me.
jag orkar bara inte hålla på att tänka på det. jag har så mycket annat svart och knepigt. Allt med depression och ångest försvårar liksom allt vare sig det är bra eller dåligt.
det finns en låååång lista på allt att oroa sig över och ha ångest över det är bara ställa sig i kö.

precis innan någon klev över tröskeln och påminde mig om något jag helst inte tänker på fast ändå tänker på väldigt ofta så tänkte jag på något annat. petetiskt i jämförelse. när jag är nere i en svart grop kommer det alltid såna där smarta impulsiva idéer som att skicka meddelanden till folk som uppenbarligen inte vill ha några. och ge igen på dom som behöver sånt. typ den som svarade kort och tråkigt när jag smsade häromdagen somsmsade mig idag så svarar jag helt enkelt kort och tråkigt tillbaka så den vet hur det könns. man är så smart när man är deprimerad.


önskar jag var starkare än såhär.




Likes

Comments