Hej!

Här kommer nu en kort liten bildlös uppdatering.

Dagen inleddes redan klockan halv sju imorse med att Lollo kom och väckte mig. Hon skulle iväg och jobba och jag skulle till universitetet för att skriva högskoleprov. Jag tog cykeln dit - svinkallt. Har varit minusgrader mer eller mindre hela dagen... Frosten var iallafall fin. Mobilen föll ut ur jackfickan påväg dit så nu har min redan halvdöda mobil sprickor över hela skärmen också.

Jag tror faktiskt högskoleprovet gick ganska bra, med alla utom ett prov kändes det då iallafall så. Efter det for hela familjen ut till farmor i Antnäs för en middag bestående av fisksoppa. Mycket gott. Nu har jag crashat i soffan och lär stanna här resten av kvällen. Imorgon blir det jobb och middagsgäster.

Hoppas ni haft en bra lördag!

Kram /Linnéa

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej!

Idag är en såndär dag då energin bara inte finns där. Har huvudvärk och är illamående, allt utöver att ligga i soffan känns på tok för jobbigt.

Misstänker att jag är inne i en tillfällig svacka men måste säga att jag känner mig rätt okej med det. Måendet kommer och går, jag är stark nog för att hantera det nu.

På förmiddagen var jag ut till Rut på Hertsön, jag skulle hämta en väska jag köpt av henne. På eftermiddagen har jag bara tagit det lugnt. Sett på serier, gått på promenad med Oskar och förberett mig lite inför högskoleprovet som är imorgon. Är nervös då jag verkligen vill lyckas, det skulle öka mina chanser att ta mig in i Lund..

Nu ska jag återgå till mitt plugg. Trevlig helg alla!

Kram /Linnéa

Likes

Comments

Hej!

Som de flesta nog har hängt med på så översvämmas social medier för tillfället av berättelser. Berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp. Hashtagen #metoo har fått en enorm spridning på nätet, en skrämmande stor spridning.

Jag känner inte en enda kvinna som inte på något sätt fallit offer för sexuella trakasserier eller övergrepp. Inte en enda kvinna. Övergreppen kommer i alla former. Opassande meddelanden och kommentarer, en felplacerad hand, fullbordade våldtäkter. Att det varit ett utbrett problem har varit tydligt ett tag nu men att det var SÅ utbrett var nog ingen riktigt beredd på.

Det som skrämmer mig mest är hur normaliserat det har blivit, jag märker till och med av det på mitt eget beteende. Sexuella trakasserier har varit en del av min vardag sedan jag var tolv, tretton år gammal. Det har varit allt ifrån dickpics till opassande meddelande, hot och manipulation. Det har varit pussar jag inte velat ha och felplacerade händer. Det mesta har skrattats bort och fallit i glömska. För det har inte hänt en eller två gånger, det har hänt ofta. Förr blev jag rädd och ledsen, nu är det bara lite obehagligt. Jag har vant mig vid att bli trakasserad och ofredad. Jag har accepterat att det är så det är och anpassat mig till det. Inser ni hur sjukt det är??

Det här måste få ett slut. Flickor, tjejer, kvinnor och tanter ska kunna vara trygga. Vi ska kunna vara trygga i våra hem, i skolan, på arbetsplatsen, på krogen och på kvällspromenaden. Rätten till vår egen kropp ska respekteras, av alla.

Jag tror det här är ett samhällsproblem, inte ett mansproblem. Dock tror jag det till stor del ligger på männen att vända den här trenden. Säg ifrån när en polare drar ett sexistiskt skämt t.ex., redan där är hälften vunnet. Vi lever i en värld där små övertramp blir till stora övertramp som blir en hel kultur av övertramp. Det måste sluta och att starta med det lilla som just du kan göra är iallafall en start.

Som det så fint står inbroderat på mina jeans: "GIRLS BITE BACK!".
Vår tid är nu.

Kram! /Linnéa

Likes

Comments

Hallu!

Det var verkligen inte igår... Mycket har hänt sedan sist och jag vet knappt vart jag ska börja. Till att börja med så har jag tagit studenten (får återkomma med ett mer detaljerat inlägg om det senare). Skitkul. Verkligen. Under sommaren har jag bara tagit det lugnt, samlat krafterna och LYCKATS. Jag kan med glädje meddela att jag för första gången på flera år är depressionsfri och full av energi igen. Går knappt att beskriva känslan, känner mig så oerhört lyckligt lottad och är stolt som fan.

Jag blev deltids sjukskriven i mars och har därför ägnat hösten åt att slutföra de sista kurserna på gymnasiet, något jag räknar med att bli klar med nästa vecka. Jag jobbar för närvarande deltid på McDonald's och trivs ganska bra, stressen triggar panik ibland men arbetskamraterna är toppen och det är skönt att ha något att göra om dagarna.

I framtiden väntar stora förändringar (hoppas jag). Socionom är något jag har velat läsa till i flera år och nu är det närmare än någonsin. Eller längre bort än någonsin, beroende på hur man ser det. Jag har nämligen sökt till Lunds Universitet.

Efter att ha träffat en viss pojke blev jag sugen på att flytta ner till Lund (skulle kunna vara så att han bor där) och jag har därför sökt till Socionomlinjen där. Ansökningen går ut imorgon och efter det är det bara att hålla tummarna tills början av december då antagningsbeskedet kommer. Jag är nervös. Så sjukt nervös.

Det var den lilla uppdateringen, tänkte försöka bli mer aktiv här på bloggen igen. Får se hur det går.

Kram på er!
/Linnéa

Likes

Comments

Någon ytligt bekant frågar:
"Hej, hur är läget?"

Vad jag vill svara (sanningen):
"Det är skit. Jag är utmattad, deprimerad och lider av paniksyndrom så livet är inte direkt en dans på rosor. Det är en enorm bedrift att jag tar mig upp på morgnarna, ett under att jag tar mig till skolan och ett j*kla mirakel att jag dessutom klarar av skolan så bra som jag gör.

Borde få en medalj.

Jag går runt med nästan konstant ångest, planerar mitt liv efter risken för att få panikanfall och spenderar kvällarna liggandes i soffan för att jag helt enkelt inte orkar stå upp och än mindre engagera mig i nått.

Och kom inte och säg att det bara är att bita ihop, för tro mig, det gör jag.

Det krävs en enorm energi bara för att verka normal, att hänga med i konversationer, skratta på rätt ställe och svara så pass fort så att man inte verkar efterbliven, för efterbliven - det är jag inte. Min hjärna har så hög hastighet att det är svårt för mig själv att hänga med.

När alla andra har kommit upp med ett förslag har jag kommit upp med fem, jag blir lätt distraherad och kan inte göra en sak åt gången för det stimulerar helt enkelt inte min hjärna tillräckligt. Jag glömmer bort saker och har fått svårt att läsa och skriva - något jag generellt har haft lätt för. Jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte slappna av och jag kan inte sova. Saker som kanske är superlätta för vissa kan vara övermäktiga för mig. Ber någon mig tömma diskmaskinen kan jag få jordens ångestpåslag och sen ett panikanfall. Det börjar som oroskänslor i magen, sen får jag svårt och andas och kroppen domnar bort. Trots att det bara handlar om att tömma diskmaskinen.

Jag driver mig själv mot ett stup men kan inte stanna. Så läget är skit, kul att du fråga."

Vad jag svarar (av samhället accepterat):
"Bara bra, du då?"/"Det rullar på, hur är det själv?"


Så snälla, ställ inte en fråga du inte vill ha svar på och ställer du ändå frågan - var beredd på att hantera svaret.

Jag hatar att behöva ljuga men jag orkar inte med folks reaktioner om jag säger som det är. "Oj, kämpa på och försök vara positiv" är standardsvaret och så ser jag på de hur opassande de tyckte mitt svar var. Ni fråga ju liksom??

Så som svar på denna fantastiska fråga: Läget är skit. Därav inga blogginlägg på ett tag nu och det lär förbli så tills jag finner ork och koncentration till att skriva nått nytt. Tills dess får ni ha det så bra!

Kram /Linnéa

Likes

Comments

Hej!!

Tyckte det var dags att berätta lite om mitt livs bästa resa - Taizé, ett kloster i centrala Frankrike.

Jag har sedan åttan varit involverad i kyrkan på olika sätt. Först som konfirmand, sen som barnledare, som ung konfirmationsledare och så har jag sommarjobbat där i flera år. Anledningen tror jag handlar mindre om tro och mer om gemenskap, även om båda delarna såklart funnits där. I Kyrkan har jag alltid kunnat vara mig själv och känt mig välkommen, av den anledningen har jag helt enkelt blivit kvar.

När jag gick i nian planerade kyrkgruppen jag gick i en resa till ett kloster i Frankrike. Skitskumt - jag vet. Vi sålde kakor och samlade pengar under hela året och i maj var det tillslut dags - vi satte oss i bussen för en 52 timmar lång resa till Frankrike.

I två bussar åkte vi genom hela Sverige. Jag tror vi var runt 50 ungdomar och bussarna var konstant fyllda med skratt och sång. Vi hade riktigt kul. När vi kom till Trelleborg tog vi en färja över till Travemunde i Tyskland. Därifrån fortsatte resan söderut.

Tillslut kom vi fram till Taizé. Väl där fick delades vi upp i sovsalar och fick våra matkort. På kvällen var vi på mässan men efter det gick alla och la sig rätt snabbt, två dagar i en buss tog ut sin rätt.

En vanlig dag i Taizé

Ca 07.45 - uppstigning för att vara på morgonbön klockan 08.15. Efter det ställde vi oss tillsammans med alla andra i matkön för att få i oss lite frukost.

10.00 - bibelstudier. Då träffade vi några munkar och en massa ungdomar i vår egen ålder. Vi pratade om och diskuterade allt möjligt och det var här man lärde känna flest nya människor.

12.20 - bön och efter det var det lunchdags.

På eftermiddagen var det så kallad "tematid" vilket för de yngsta besökarna i Taizé (de i min ålder med andra ord) innebar att städa toaletterna...

17.15 - teatime med en liten kaka.

19.00 - middag.

20.30 - kvällsbön och efter det gick många av ungdomarna till Oyak, områdets enda kiosk.

23.00 - tyst för de som ville sova.

Livet i Taizé är väldigt enkelt. Vi sov i sovsalar där i princip det enda som fanns var våningssängar. Toaletter och duschar fanns i separata byggnader och maten åts på bänkar under tak eller i tält.

Stämningen är fantastisk! Man får kontakt med folk på ett helt annat sätt än man får hemma i vardagen. Vi lekte och sjöng, till och med våra städningar av toaletterna kändes helt okej tack vare alla härliga människor.

Schemat kanske låter tråkigt och begränsande men iallafall för mig var det jätteskönt, både kroppen och psyket mådde bra av rutinerna. Bönerna som är tre gånger om dagen består av sång på olika språk och en tio minuter lång tystnad. Det var väldigt meditativt och mysigt.

I kyrkan (som är väldigt stor) satt man på golvet under bönerna. När det var som mest folk i Taizé under veckan som jag var där var det ca 6000 ungdomar. Tänk när alla de sitter tysta på golvet av en maffig kyrka...? Rätt häftigt.

Tystnadsparken tyckte jag var den absolut finaste delen av klosterområdet. Som namnet kanske avslöjar var det en park där man måste vara tyst (gick runt folk som blängde på en om man prata - vilket man såklart gjorde). I parken kunde man gå runt och bara tänka men det fanns också picknicks-ytor och bänkar att slå sig ner på.

Här är några bilder från byn Taizé. Den låg jättefint uppe på en kulle bland massor av åkrar. De flesta husen var gamla, vackra stenhus som låg utefter de slingriga vägarna. Där skulle jag inte tacka nej till att bo.

Maten var, som ni kanske kan se, väldigt enkel. Man fick en skopa mat som prydligt skrapades av, ville man ha mer än det fick man vänta tills alla hade fått och se om det blev något över. Maten var kanske inte det godaste jag smakat men klart ätbart. Det godaste vi fick var frukosten som bestod av ett bröd, två chokladbitar, smör och varm(?)choklad. Magiskt! Till maten drack vi vatten som fanns i kranar vid matplatserna.

Matplatserna bestod av bänkar, vissa under tak och andra bara utställda på huvudområdet. Det var väldigt mysigt för då tog man bara sin bricka och slog sig ned någonstans, spelade inte så stor roll vart och med vem. Det var konstant högljutt och massa skratt.

Det bästa som hände i Taizé var ändå att jag träffade min nu bästa vän, Linde. Hon bor egentligen i Holland och sen i nian har jag varit och hälsat på henne en gång och till sommaren kommer hon hit på besök (!!!). Ska bli sååå kul! Hon är jordens härligaste människa, tror aldrig jag har mött någon så positiv och modig. Massvis med kärlek bara.

Det var allt jag hade tänkt skriva för den här gången, blev ju kanske en del... Starkt av er att ta er hit ner. Hoppas jag inspirerade nån till att fara till Taizé iallafall, ni skulle inte ångra det!

Ha det gott!!

Kram /Linnéa

Likes

Comments

Här kommer då de obligatoriska före- och efter-bilderna. Är riktigt nöjd (tack My). Nu måste jag bara vänja mig med mitt liv som brunett.

Likes

Comments

Hej!!

För stunden sitter jag på Kulturens hus bibliotek och försöker plugga. Har prov på måndag och rapportinlämning på fredag så har en del att göra...

Dagen inleddes med födelsedagsfirande av mamma och Lollo. Den klassiska muminkakan (sockerkaka i muminform) och paketen levererades till sängen och jag verkar för en gångs skull ha fått till bra presenter (och inslagningar!!!). Fett stolt.

Ikväll fortsätter firandet med middag ute. Efter det kommer My och plockar upp mig för en myskväll i Smedsbyn, ska bli jättekul. My ska få äran att färga mitt hår, jag är livrädd. Inte för att jag undervärderar My utanför att jag helt enkelt aldrig har färgat mitt hår och nu helt plötsligt har fått för mig att bli brunett... Tänk om det blir typ svart??

Under dagen har jag hunnit vara ut och springa och har städat lite. Var skönt att äntligen ta mig ut och träna, har varit förkyld ett tag nu så var skönt att känna att konditionen ändå var hyfsad.

Den här veckan har varit jättetung, har varit ett mirakel att jag orkat ta mig upp på morgnarna. Motivationen har varit totalt borta och jag hade nästan konstant ångest och huvudvärk. Såååå skönt med helg med andra ord.

Ska försöka få till en källkritik till min rapport nu så ni får ha det så bra!!

Kram /Linnéa

Likes

Comments

Yes, då var det dags. Här kommer nu två serier som alla bara MÅSTE se.

NCIS: Los Angeles
Serien handlar om en grupp agenter i Los Angeles som jobbar med mord och nationella hot. I teamet ingår tre agenter, en polis, två analytiker och en respektingivande liten dam som leder gruppen.

Sök upp och börja se direkt!! Mycket action men framförallt väldigt härliga personer och relationer. Många rappa dialoger och skratt.

Bones
Bones handlar om FBI-agenten Seeley Booth och hans partner, rättsantropologen Temprance Brennan. Tillsammans löser FBI och Brennans team mordfall i Washington, USA.

Den här serien är såååå bra. Det handlar mycket om relationer, och då inte bara kärleksrelationer utan också om många väldigt fina vänskapsrelationer. Karaktärerna känns personliga så man fäster sig verkligen vid de. Det som är roligt är också att de ofta möter den skyldiga under avsnittets gång så man kan själv sitta och gissa vem som gjort det. Det förekommer inte jättemycket action med skottlossningar och biljakter i serien men är väldigt många döda kroppar så rekommenderar inte att äta och se ett avsnitt samtidigt...

Likes

Comments

Hej!!

Idag är det lillördag och här sitter jag i soffan och njuter. Idag har det varit en betydligt bättre dag än igår. Det är fortfarande tungt, verkar vara nere i en svacka, men inga panikanfall idag så man får väl se det från den ljusa sidan.

Dagen började med en musiklektion. Vi har soul- och funktema för tillfället - svårt men jättekul. Jag, Maria och Selina ska sjunga Chain of fools av Aretha Franklin så lektionen gick till att dela upp text och öva stämmor. Mycket mysigt.

Efter det hade vi musikproduktion.. Lite småsegt. Idag skulle vi göra backingtracks så slog mig i lag med My och Sabrina (de räddade den lektionen från att vara ett riktigt bottennapp).

Lektionerna efter lunch var båda inställda så jag pluggade NK i fyra (!!!) timmar. Efter det var jag så trött så det var ett under att jag höll mig vaken på bussen på väg hem.

Så nu har jag slagit mig ner i soffan med en kopp te framför åttonde säsongen av NCIS: Los Angeles. Tyckte jag var värd en ledig kväll efter två tunga dagar och massa plugg.

Hoppas allt är bra med er!!

Kram /Linnéa

Likes

Comments