Nu på torsdag skulle min mamma och styvfar åka iväg och vandra Santiagoleden. De har förberett in i minsta detalj, nu var det bara nedräkningen. Så för några dagar sedan for min mamma in akut för problem med knät bl.a. Hon blev inlagd över helgen, som tur var såg allting bra ut. Men hon behöver vila. Trots sjukhusvistelsen så skulle de resa iväg och vandra! Tjurig som hon är.. :)
Men så idag då... Vi hade åkt till lägenheten vi har inne i stan för att städa och annat. Jag och mamma stannade där medans styvpappa gunnar åkte iväg på ett möte. Efter det var planen att han skulle hämta upp oss för att käka, shoppa lite och storhandla. Men innan han ska hämta oss ringer han och söger att han inte kan röra benet. Han var påväg från mötet till bilen och det bara small i vaden. Han for in på vårdcentralen och det visade sig vara en muskelbristning (som tur var ingen blodpropp som morsan trodde), och nu går stackarn med kryckor. Nu blir det definitivt ingen resa för dom! Så himla trist, de har gått och längtat, förberett och nu, tre dagar innan sker detta. Men jag tolkade direkt det som att det är någonting som hindrar de från att åka. Mamma som de misstänkte för hjärtfel på lasarettet, hon har aldrig haft problem med hjärtat. Och gunnar, fullt frisk och stark och aktiv, och muskeln kapsejsar. Det är något fishy about it...
Förhoppningsvis får de tillbaka pengarna för det, och om inte annat så är de ju fullpackade för ett nytt försök nästa år! Mamma blev nästan lite glad för detta innebär ju att de är hemma när jag åker, så de får säga hejdå till mig på flygplatsen.

Något annat.
Jag har drömt. I förrgår drömde jag så extremt, det var som en film. Tror det berodde på att jag öppnat upp mig och gjorde tillfälle att rensa ur saker som oroade mig. Till största delen handlade det om mina tidigare jobb och om personer/situationer därifrån som liksom vävdes ihop till en. Vid en del i drömmen stod jag ute på en bro utanför ett hus och pratade i telefon med någon. Snett framför mig stod en moped parkerad. Så kommer det en person jag nog kommer skriva om mer här, jag kallar personen X. X kom över uppfarten, gav mig en blick som såg väldigt ledsen och uppgiven ut. Ni vet, som när man ser en person man borde säga något till, men mikrosekunder efter ger upp och låter det vara? Man hinner ta ett andetag in, gör sig startklar för att säga det, för att i nästa stund släppa andetaget och anta sig besegrad av sin egna osäkerhet. En sådan blick. X tog mopeden och ledde den tillbaka, från uppfarten in i mörkret. Sedan kom aldrig den personen tillbaka i drömmen igen. Under denna lilla sekvens stod jag bara kvar, inte en ansats till att följa efter personen, fortsatte bara med det jag höll på med. Om vi spekulerar att något liknande hade hänt i verkliga livet hade jag sprungit efter. Eller, det är det jag TROR jag skulle gjort. Även fast denna person inte alls uppehåller mina tankar på samma sätt som förr så hade jag nog gjort det. Men sen jag drömde det så har känslan om X varit helt annat. Som att jag kom till peace med allting som har med det att göra. Och jag är inte ens ledsen över det. Om nu X hade försökt få kontakt med mig nu hade jag bara bett hen gå iväg och blivit irriterad. För jag behöver inget gift i mitt liv. Inget manipulativt, inga som leker med mina känslor och prioriteringar, ingenting som vaggar in hela mitt väsen för hopp om förändring för att sedan bomba hela luftslottet.
Det kanske låter hur flummigt som helst, men det är svårt för mig att få ner abstrakta känslor i skrift. Men det känns fruktansvärt skönt.

Har pratat med mormor ikväll (min bästa, bästa, bästa person) och ska fortsätta se O.C. nu innan jag somnar!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Som några kanske vet är månen typ det bästa jag vet.
Ända sen barnsben har jag haft en sån stor fascination över rymden i helhet, men månen är det något särskilt med. Det är en lång och spirituell historia jag har fått ner i skrift tidigare, men just ikväll håller jag det inom mig. Kanske förstår någon vad jag menar. Kvällar med fullmåne är mina favoritkvällar.
Suttit i nästan en timme på bryggan och gjort en "full moon meditation" och jag är så tom energi samtidigt som jag är uppladdad på nytt. Öppnad, cleansad och lätt.
Vägen tillbaka till stugan, genom skogen, dimman låg tätt och allting var så trolskt. Vackert och skrämmande på samma gång, är så fruktansvärt rädd att stöta på björn haha.. Men jag tog mig hem, tvättade händerna, drack en massa vatten och nu gör jag kväll med månen som sällskap ♡

Likes

Comments

Så var vi redan i September! Den officiella månaden.. idag är det två veckor kvar tills jag åker till Stockholm igen, övernattar där en natt för att sedan påbörja resan. Nu är det nära! :)

Min sista tripp till Stockholm gick jättebra. Jag var otroligt nervös inför ambassaden, nästan det som var den största nervositetsklumpen i mig. Jag tog nattåget dit och sov som en bebis hela natten. Kom till Sthlm C vid 06 på morgonen och hade min inbokade tid kl 10.15. Efter att ha lusläst andras erfarenheter från ambassaden så hade jag förstått att det var bra att åka tid tidigt, gärna redan när de öppnade (0800) för att inte hamna i världens kö då. Min taxi var bokad till 09.30, så jag ringde och ombokade den till 07.45. Det är inte så värst lång bit från centrala stockholm till ambassaden men jag hade aldrig varit där så det kändes säkrast att ta taxi. Även att få prata med någon för att lugna nerverna en aning.
Jag kom dit strax efter 8 och det var redan en ganska bra kö. Som tur var sken solen och det var inte alls farligt att stå och vänta ute. Efter ungefär en timme och en kvart hade kön krupit fram så jag nu stod i den lilla väntkuren. Klockan närmade sig 10 och jag var nu trea i kön på att få komma fram till den första säkerhetskontrollen. Kön hade stått stilla ett tag och inga personer hade kommit ut från ambassaden. Jag höll mig lugn men fick en oroskänsla. Något är på tok.
Efter bara två minuter kom en chef ut och ropade ut att alla system ligger nere. Datorerna är döda, vi kan inte ens ta fingeravtryck. Vi försöker fixa detta, men går det inte måste vi omboka era möten. Nu hade kön blivit djävulskt lång också. Jag kände bara "typiskt....". Vissa i kön freakade ur totalt och började babbla med sina respektive. Men jag andades bara lugnt och gick in i min lilla meditativa bubbla. Efter ungefär en halvtimme kom chefen ut igen med beskedet att nu var allting fixat och nu ska saker och ting rulla på som vanligt! Hallelujah.
Efter det gick det fort, jag fick komma fram till första säkerhetskontrollen. Jag hade satt telefonen på flygplansläge (antingen det eller avstängd som gäller), fick visa mitt pass, dricka ur min vattenflaska, vända mig om och lyfta på fötterna och sedan in i första byggnaden. Där liknar det en flygplats, när man ska lägga sina saker i en behållare och sedan låta den gå igenom en xray. Man ska även gå igenom en sådan där båge som piper (med brist på den rätta termen). Jag pep ingenting (trots mina piercingar, det hade jag också tänkt på men det var inga problem) och fick sedan gå in till själva ambassaden. Anmälde mig i luckan där en man kollade igenom mina papper och mitt pass. De behöll han, det får man tillbaka på posten i samband med visumet. Sen var det bara att vänta i väntrummet tills ens namn läses upp.
Jag kanske fick vänta en kvart innan det var dags för min tur. Kallades till en specifik lucka där en man frågade mig om mitt syfte med resan, vilken skola jag skulle bo på, om jag var studerande eller anställd hemma. Här ska man även ge sina fingeravtryck, 10 fingrar. Efter en konversation på styltigt engelska från mitt håll sa han orden som fick mig att vilja dansa genom hela huvudstaden. "You're visa is approved, it will arrive by mail along with your papers and passport."

Känslan var obeskrivlig, jag var så otroligt lycklig och alla spänningar släppte. Trots mina sprittande ben så gick jag lugnt tillbaka till första säkerhetshuset för att få tillbaka mina värdesaker. Solen sken och jag kände mig oövervinnlig.
Nedanför ambassaden finns en busshållsplats och jag tog bussen in till stan igen för att vänta på Matilda. Var så kul att hinna träffa henne igen, vi sågs i Juni då jag hälsade på henne i tre dagar, så en gång till var inte att klaga på! Vi hann med en massa fönstershopping, lite riktig shopping, lunch på Fridays, snicksnack om ditt och datt, fika på Waynes och en sväng på Ö&B haha! Hade aldrig varit på Ö&B i Stockholm och trodde alla såna affärer var likadana. Spoiler- det är dom. Men denna var typ 7 gånger större än den hemma. Hon var så söt och hängde med mig hela dagen.
Resan hem gick också bra, kom hem helskinnad, nöjd och otroligt trött.
Och trött, det har jag typ varit sedan dess haha. Men jag blir trött här ute på landet också. Så jag välkomnar slöheten, för snart är det då inga skogsfasoner som präglar min vardag.




Likes

Comments

Varit till stockholm, fick mitt visum godkänt, fick en hel dag med matilda, befinner mig nu ute i norrlands skogar så halvkass mottagning, men bjuder på lite bilder härifrån tills vidare!

Likes

Comments

Min sista dag i skellefteå. Staden jag velat fly ifrån så många gånger. Visst har jag flytt, men alltid återvänt. Och återvänt med en känsla av att vara tillfreds, trygg och orädd. Trots mina flytter sen barnsben har Skellefteå varit knutpunkten för familj och vänner.

Vaknade upp hos pappa och umgicks med syskonen. De två äldsta hade skolstart idag (min bror börjar sjuan. Sjuan?! När hände det?) och Maja fortsätter på dagis. Åkte med och lämnade av henne för att få en sista puss&kram och se henne hoppa iväg till sina kamrater.

Kramade om allesammans hårt, lyckönskade och sände ut en massa systerlig kärlek och omtanke.
Sedan åkte jag in till stan. Hade mitt sista möte med Walle, i nästan två år har han suttit där och vad vi pratat. MBT är ingen lek alltså. Men nu är jag klar och det allra sjukaste är att inga av kriterierna för borderline inte längre passar in. Jag kommer alltid vara 'highly sensitive', men jag kan hantera mina känslor och inte längre låta situationer fästa och hantera mig. Walle och hela MBT-teamet, vilka fantastiska och tålmodiga själar! Förevigt tacksam.
Jag var förbi min gamla folkhögskola, Medlefors. Min 'gamla'.. jag gick ut i somras efter 3,5 års studier. De har också funnits där, sett och hjälpt mig växa, stöttat mig, litat på mig både som individ och som elev.. Kramade om mina lärare och lovade ett återseende - något som självklart är givet. Oj, så fruktansvärt gråtmild jag var, för första gången på länge kände jag tårarna komma nära ytan. Hela den natursköna miljön som fått mig till ro, sommar som vinter. Vad jag kommer sakna det.


Åkte in till stan med Dan och Linnea och där sedan träffade jag Lina. Vi satt på espresso house och snackade om ditt och datt, sen kom Sofia och joinade oss. Sedan kom vi in på ämnet piercingar, och jag nämnde att jag varit sugen på en tragus. Sedan kom Sofia på att jag prompt skulle göra en innan jag åker, "innan du ångrar dig!", och vi rände runt på alla möjliga ställen men antingen hade de inte tid eller så piercade de inte tragus. Så trots envisa tjejer så var det bara inte meningen att jag skulle göra en idag kom vi fram till! Hann även träffa Micke ett tag som snällt hakade på.
Nu sitter jag på bussen till umeå och om några timmar sätter jag mig på nattåget till Stockholm. Imorgon väntar ambassaden..

Likes

Comments

God morgon!
Jag sitter här på taxi och gör min näst sista dag. Idag och imorgon. Imorgon ska jag förhoppningsvis åka och hälsa på min familj utanför Skellefteå, ge mina småsyskon så många kramar som behövs för att kompensera för halvåret vi går miste om.
På måndag eller tisdag åker jag ner till umeå, och tisdag natt sätter jag mig på nattåget ner mot stockholm. Nästa onsdag har jag tid på ambassaden.. det känns sjukt nervöst ärligt talat! Vet inte vad jag förväntar mig, känns bara i stil med att entra Vita Huset, haha..
Har även bokat en taxi från sthlm C till ambassaderna, visste inte hur lång sträckan var men tydligen var det bara 2 km raka vägen hahaha. Men lika bra att ta en taxi så jag inte virrar bort mig.
Nä, nu ska jag fortsätta ta samtal och göra mitt bästa såhär min näst sista dag!


Likes

Comments