View tracker

21 Februari, 2016. Och även sista dagen på sportlovet som bara rusat förbi.

Ett sportlov som bestått av lite spontana händelser i göteborg, gym gym och återigen gym, och även häng med nära och kära. Väldigt lungt med andra ord, men behövligt för min lilla kropp, med så mycket stress i sig. Ordet stress, präglas så mycket utav mig och vem jag är. Stress belastar min kropp varje dag och inom ordet stress inkluderas så mycket. Stress över att exempelvis ha mycket arbete i skolan. Stress över att jag behöver hem och ta ut min lilla hund Paco. Stress över att jag måste hinna pricka in planerna jag smidit med mina vänner. Stress över att vilja få alla runt om mig må bra. Stress över personligare saker. Eller stress över ingenting. U feel me?

För att gräva från grunden så tror jag att ordet stress växt i mig som person sen jag förlorade min far. För att varje dag ha behövt belasta sig med så mycket blandade känslor inombords är inte en bra effekt. Kanske lyckas strunta i måltiden ibland, kanske sömnen.

Idag har jag dock lyckats hantera min stress och placera mig själv på rätta banor. Jag önskar nog lite att den 13-16 åriga rebellen Melissa lyckades inse det liteeeeee innan.. Haha....Den vilsna rebellen som gjorde allt som sas att man inte skulle göra, henne saknar man inte. :)))

 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ibland vill jag känna mig isolerad. Isolerad i mina egna tankar. Isolerad från omvärlden, personligen för att jag anser allt bli för mycket ibland. Oavsett om det kan luta sig åt det positiva, behöver jag ge mig själv ro. Kanske är det skönare att göra det här, på en offentlig blogg? Kanske inte?

Vem är Melissa på en skara av fyra ord? Omtänksam, positiv, galen och känslig. Det sista ordet skulle man inte kunna tro va? Melissa..? Tjejen som alltid ser så jäkla stark och självsäker ut. Tjejen som tar emot alla livets smällar utan ett ända ansiktstryck... Nja, it's another story. Jag tror dock att mina erfarenheter och genomgångar under livet fått mig att tåla mer. MYCKET mer. Jag vet inte riktigt vad som klassas som ''stark'' i folks ögon. Men för mig är styrka det jag besegrat, och ett av dessa saker är att ha sett min andra hälft död framför mina egna ögon. Livets jobbigaste stund.

Jag kommer inte till denna blogg för att vara negativ. Nej. Jag är egentligen så himla tacksam över allt annat livet erbjudit mig. Så som min vackra mor och två systrar, att jag haft möjlgiheten att resa och upptäcka hela världen, att många av mina drömmar gått till uppfyllelse, att jag fått och får chansen att vara den som folk vill ha som SIN modell, att folk TROR på mig, att jag är omringad av otroligt fina människor, och min hund, min lilla Paco, hur kunde jag glömma?

Jag vet inte riktigt hur jag i endast ett inlägg ska sammanfatta lite om mig själv. Om mina ambitioner och svagheter, eller om min ibland kalla attityd som definitift är en ren definition av folk som hugger en i ryggen. Oj. På tal om det, så wow. Jag vill inte vara den som skriver runt skit som ''Alla är så avunsjuka på mig för jag är bäst'' No. Men, avunsjukan. Den lilla jäkeln har man fått stöta på väldigt mycket. Sorligt nog av människor som försöker finna självkänslan hos sig själv. Men jag har sedan tidig ålder varit väldigt smaaart. Smart nog för att låta människor trycka ned mig eller folk i min omgivning. Men även väldigt smart nog att redan vid tidig sits kunna ha möjligheten att på ett ögonblick känna om jag omringar mig med en äkta vän eller inte. Thank God for that.


Likes

Comments

View tracker