View tracker

Det känns konstigt att säga det men om jag ska vara ärlig så känns det inte som att jag har diabetes längre. Under de här första veckorna har jag har känt mig annorlunda och sjuk men idag märker jag knappt av sjukdomen, och jag lever i princip likadant som jag gjorde tidigare förutom att jag behöver kolla mitt blodsocker typ två gånger om dagen, och blodsockret är alltid stabilt. Nog för att jag äter och tränar bra men även de gånger när jag har ätit socker så har det inte påverkat varken blodsockret eller mitt mående.

Även om de flesta jag pratar med nästan gratulerar mig för att det är såhär så måste jag säga att det är på både gott och ont. Visst är det skönt att inte behöva tänka på blodsocker, insulin, kost och träning hela tiden men jag vet ju att det kommer komma, och för mig har det blivit en stress. Det är jättesvårt att leva i nuet och jag försöker verkligen att inte vänja mig vid att må såhär bra. Jag vet ju att jag är sjuk men trots det så kan jag inte hjälpa det lilla hopp som tänds inom mig och jag vet inte hur många gånger jag tänkt att läkarna kanske har fel. Jag vet att det inte är så men jag kan inte hjälpa tankarna, och egentligen är det väl inte så konstigt att de tankarna kommer med tanke på att kroppen är "frisk" i dagsläget. Jag är dock rädd att det kommer kännas som ett stort misslyckande när kroppen inte klarar av sjukdomen på egen hand mer och jag vill verkligen inte att det ska bli någonting jobbigt. Jag ska göra mitt bästa för att försöka njuta av den här begränsade tiden utan att vänja mig vid den, men det är mycket lättare sagt än gjort.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Trots att jag jobbar måndag-fredag som vanligt så har jag noll koll på vilken dag det är. Jag har några veckor kvar innan jag får ledigt men lugnet som infann sig efter skolavslutningen i tisdags gör ändå att jag går runt med semesterkänsla på jobbet haha. Underbart!

De senaste dagarna har gått i ett och jag har hunnit med massor. Jobbat, tränat, träffat vänner och bara haft det bra. Jag har knappt varit hemma i helgen men även om både träning och kost blivit lidande så har inte diabetesen gjort sig påmind alls. Blodsockret har legat stabilt och jag har mått bra. Jag försöker verkligen att njuta av den här perioden av diabetesen och inte tänka på att det kommer bli svårare så småningom. I helgen njöt jag av den så mycket så killen på mcdonalds tillslut kände igen mig haha!

Nu ska jag dock tillbaka till de rätta rutinerna och började därför morgonen med en löprunda. Jag har haft ont i vänstra benet i några dagar nu och tror att jag har en nerv i kläm så målet med rundan var att jag skulle springa bort problemet men det hjälpte inte riktigt. Löpningen gick iallafall bra och jag klarade rundan på två minuter snabbare än sist jag sprang, det är fördelen med att vara en enorm tävlingsmänniska..

Nu ska jag leta fram spikmattan och plåga mitt stackars ben en stund. Jag har aldrig förstått charmen med en spikmatta, det gör bara ont.

Likes

Comments

View tracker

Idag var det skolavslutning för alla fina barn. Bara ordet skolavslutning ger en ju lyckokänslor och dagen har varit underbar, även om det har gjort lite ont i hjärtat att berätta för barnen att jag inte kommer tillbaka i höst Jag har trivts så himla bra på Viaskolan och jag är så glad att jag tog en paus från studierna i höstas. Förhoppningsvis kommer jag kunna hoppa in och jobba på skolan på lov och sådant.

Det har varit få barn idag så dagen har varit ganska seg. Jag blir så lätt rastlös och med endast fem lugna barn så händer det inte sådär jättemycket, fast det är mysigt det med ibland. Jag lyckades muta till mig en lång massage av en pojke som nu har lovat mig att massera mig till rabatterat pris när han öppnar sin massagestudio haha. Det gäller att knyta sina kontakter liksom

Efter jobbet gick jag till gymmet och körde bodypump. Vissa gånger går det så himla bra och idag kunde jag lassa på hur mycket vikt som helst. Underbart! Imorgon tänkte jag faktiskt testa att ta en löprunda innan jobbet. Jag hade nog inte vågat det innan jag blev medveten om att jag inte "kan" få farligt lågt blodsocker i nuläget så jag får ju passa på nu så länge det är möjligt. Om jag känner samma sak imorgon 06.00 är en helt annan sak.

Likes

Comments

I fredags när jag var hos min diabetessköterska så berättade hon för mig att jag inte behöver oroa mig för farligt lågt blodsocker så länge jag har min egen insulinproduktion kvar. Kroppen har fortfarande kvar den funktion som ser till att blodsocker inte sjunker under en viss gräns och det hade jag ingen aning om tidigare. Denna vetskap har gjort att jag har slappnat av på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kollar blodsockret tre gånger om dagen och tränar så hårt och länge som jag orkar och vill, utan minsta lilla tanke på blodsockret. Det är så skönt! Och otroligt befriande. Jag vet inte om det har någonting med detta att göra, men blodsockret har legat så stabilt sen jag slutade kolla och tänka på det konstant.

Måndag igen och dagen har varit så mysig! Vi har varit ute i solen och njutit så fort vi fått chansen. Imorgon är det skolavslutning för våra små barn så idag var det den sista riktiga skoldagen och min sista dag med flera av barnen eftersom jag ska sluta till hösten. Jag älskar mitt jobb och hade jag kunnat dela mig på mitten så hade jag låtit halva mig jobba kvar. Efter jobbet cyklade jag ner till gymmet och körde stationsträning och CX. Det har blivit ganska mycket träning de senaste veckorna när det har varit tävling på gymmet och jag planerar att köra på i samma tempo även om tävlingen är avslutad. Jag är inne i ett riktigt flow älskar att hänga på gymmet så jag tänker att det gäller att passa på så länge det varar liksom haha.

Juste! Jag skrev ju för några dagar sedan att jag var sugen på ett lopp och nu har jag anmält mig till Göteborgsvarvet! Loppet går inte förrän i Maj så jag har ett helt år på mig att förbereda mig. Det ska bli så roligt, och att det innebär en tripp till mysiga Göteborg gör ju bara hela grejen mycket roligare.

På återseende!

Likes

Comments

Tillbaka på banan igen! Jag känner mig pigg, glad och bara sådär allmänt peppad. 

Morgonen började på Södersjukhuset hos min diabetessköterska. Den här gången kom jag ihåg alla papper, mobil och mellanmål till skillnad från förra besöket och var mäkta imponerad av mig själv haha. Vi tog lite tester och alla värden låg jättebra! Vi gjorde bland annat ett hba1c prov som visar lågtidsblodsockret och det hade sjunkit från 120 (när jag blev inlagd) till 80. Egentligen ska det ligga under 52 men provet baseras på de senaste 8 veckorna och då har jag fortfarande lite "pre-diabetes" värden som höjer resultatet. Det ska bli kul att se vad det hamnar på nästa gång.

Hon var jättenöjd med hur allt såg ut men var väldigt tydlig men att det inte kommer vara så här bra hela tiden. Så småningom kommer kroppen sluta producera insulin och då kommer både värdena höjas och jag kommer behöva ta sprutor igen. Jag är glad att hon är så övertydlig med det och jag försöker ha det i bakhuvudet så att jag inte får "diabetes på nytt" när den dagen väl kommer. Besöket gick ganska fort och jag hann med en kaffe i solen innan jag behövde gå till tåget. Jag älskar den här tiden på året! Man blir så himla lycklig av solen.

Likes

Comments

Den här dagen hör inte till de bästa. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag känner mig allt annat än på topp just nu och under dagen har jag fått kämpa mot tårarna utan att ens veta varför jag är ledsen. En riktigt skitdag helt enkelt. Men som bilden säger så måste dessa dagar få existera också, för annars skulle man nog inte uppskatta de bra dagarna lika mycket. Skulle livet vara på topp jämt skulle man antagligen börja söka efter problem ändå. Jag vet ju att det blir bättre, att det bara är "en sån dag". Imorgon blir bättre.

Likes

Comments

Vilken mysig helg det har varit! Det bästa är ju att den inte är slut än eftersom man är ledig imorgon också. Det har varit skönt men lite ledighet även om jag inte jobbat särkilt mycket den senaste tiden.

Igår var vi inne i stan för att heja på Nicholas som sprang maraton för femte året i rad. För oss som stod på sidan var det perfekt väder men jag tyckte synd om löparna som var tvungna att kämpa i gassande solsken. Förra året, när jag sprang, så var det iskallt och det regnade nästan hela varvet runt men jag tror faktiskt att det är skönare att springa så pass länge i regn och kyla än sol och värme. Vädret stoppade i alla fall inte Nicholas som satte personligt rekord, så himla grym är han! Jag tänker faktiskt ta på mig lite av äran till det rekordet eftersom jag hejade så intensivt så de som stod runt omkring mig skrattade.

Jag blev så sugen på att springa ett lopp efter igår. Det är någonting speciellt med känslan man får vid ett sånt här stort lopp. Maraton 2015 var nog det bästa och värsta jag gjort. När jag sprang där i regnet, med armar som domnat bort av kylan, så förbannade jag mig själv och den del av mig som gjort anmälan. Under vissa delar av loppet grät jag faktiskt, som när jag kommit halvvägs och insåg att halva skiten var kvar haha, jag trodde aldrig att jag skulle orka. Trots detta så finns det ingenting som slår det känslan jag hade när jag sprang in på stadion. Musklerna var så stumma och gjorde så ont men det lyckoruset som infann sig går inte att beskriva i ord. Det var en utav de bästa stunderna i mitt liv och jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som jag var då. Nu med diabetesen skulle en löpartävling innebära en ännu större utmaning och jag är faktiskt riktigt sugen på att ta mig an den. Jag är inte ute efter ett maraton igen men jag har kikat runt på andra lopp och det kliar rejält i fingrarna. Jag ska fundera lite till men förhoppningsvis slutar det med en anmälan!

Likes

Comments

Igår tog min vackra kusin äntligen studenten. Jag är så glad för hennes skull! Man blir ju så lycklig av att se dom man tycker om glada.

Jag vaknade tidigt med lågt blodsocker och en enorm hunger, som varje morgon den senaste tiden. Jag har tränat ganska hårt varje kväll den här veckan och jag tror har det någonting med det att göra. Det spelar ingen roll om jag går och lägger mig tidigt eller sent, äter ett kvällsmål eller inte, jag vaknar vrålhungrig vid halv sju ändå. Som tur är så är det inte särskilt svårt att kliva upp nu när det är så ljust ute och det resulterar ju bara i mindre stress på morgonen så det är nog ganska positivt trots allt.

Vi hade en underbar dag igår, min familj är så himla bra!! Vi var i Sollentuna och firade Moa och för första gången sedan diabetesen åt jag både tårta och drack champagne.

Senare på kvällen åkte jag till en grym vän som också tog studenten igår. Träffade roliga människor, dansade och hade det bara väldigt bra fram till halv två när min energi tog slut. Sist jag festade, vilket var några veckor innan diabetesen, dansade och drack jag i timmar utan minsta tanke på någonting annat och igår fick jag smita till toaletten för att kolla blodsocker och äta energibars emellanåt. Det är skönt ändå att det gick så bra som det gjorde för nu kommer jag nog inte vara lika nervös nästa gång jag ska festa eller dricka alkohol, även om jag mycket hellre skulle ha en kväll utan diabetesens ständiga närvaro.

Nu ska jag heja min grymma bror hela vägen in i mål när han springer Stockholm maraton för femte gången. Så grym!!!

Likes

Comments

Jag har alltid gillat att skriva och när livet har varit kämpigt så har jag fyllt sida efter sida men känslor och tankar. Jag har massor av texter från tiden när min pappa dog och även om det gör ont att läsa hur fruktansvärt dåligt jag mådde så blir texterna ett kvitto på hur långt jag kommit idag och jag blir stolt över mig själv när jag läser dem. Texten nedan började jag skriva när jag låg på sjukhus och sen har den bara blivit längre och längre. Det känns bra att kunna gå tillbaka för att läsa om och minnas "diabetesdebuten". Det har ju ändå varit, och är fortfarande, en stor händelse i mitt liv.

Egentligen så kan jag inte riktigt säga när jag började må dåligt och det är svårt att veta vad som berodde på diabetesen. Redan när jag kom hem från Tanzania i början av Mars så mådde jag dåligt en tid men om det var diabetesrelaterat eller inte vet varken jag eller läkarna. Ungefär tre veckor innan jag åkte till vårdcentralen så började de första symptomen komma och det var att jag så fruktansvärt törstig så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vart jag än gick behövde jag ha en vattenflaska med mig och jag drack omkring fyra liter om dagen vilket resulterade i att jag kissade massor. Jag kunde inte ens träna ett pass på gymmet utan att behöva springa på toaletten. Jag sov aldrig en hel natt och när det var som värst, dagarna innan jag åkte till sjukhuset, så vaknade jag sex gånger per natt för att dricka och kissa. Jag förstod ju att någonting var fel och efter att ha surfat runt på internet så hamnade jag på en sida om diabetes och jag kände igen mig i allt som stod beskrivet om hur man mår innan en diabetes upptäcks.

Dagarna gick och tillslut stämde alla symtom utan viktnedgång in på mig och jag samlade mod till mig och ställde mig på vågen som visade -3 kg. Då kunde jag nästan säga att jag visste vad det var som ställde till mina problem även om det fortfarande fanns en liten röst inom mig som sa att det inte kunde stämma. Att det bara var överdrift och en ”googlediagnos”. Herregud, hur många gånger har man inte googlat sina symtom och nästan fått en dödsdom som första träff? Ändå så kunde jag inte riktigt slappna av och huvudet gick på högvarv. Tänk om jag hade fått diabetes? Vad skulle hända nu?

När jag gick till vårdcentralen på måndagsmorgonen så fick jag fylla i ett formulär som skulle underlätta för läkaren. Det var verkligen som att jag gått in på 1177 och kopierat alla symtom för diabetes typ 1 och det var bland det första läkaren sa också. Och samma sak sa sjuksköterskan när hon mätte min blodsocker som då låg på 23mmo/l. Det ska helst inte ligga över 10, och ett normalt blodsockervärde för en frisk människa är mellan 4 och 6 mmo/l. Ett väldigt högt värde med andra ord. Även om jag vid den tidpunkten, efter deras reaktioner på mina symtom, redan visste vad svaret på mina prov skulle säga så blev jag lika chockad när jag blev kallad in till läkaren som berättade att jag hade fått diabetes typ 1 och var tvungen att åka in akut till södersjukhuset. Lagom tills skjutdörrarna gick igen bakom mig brast det och jag cyklade hem med tårar som sprutade och enorm ängslan och ovisshet. Jag visste absolut ingenting och det gjorde mig livrädd.

Dagarna som följde spenderade jag på Södersjukhuset. Det var verkligen en känslomässig berg- och dalbana utan dess like. Jag gick från att somna av utmattning från alla oroliga tankar som ständigt cirkulerade i huvudet till att känna mig glad och nästan lite peppad på att få ta mig an diabetesutmaningen till att gråta inom loppet av några timmar. Och för någon som gillar ett högt tempo och många bollar i luften är en sjukhusvistelse inte direkt optimal. Även om känslorna gick upp och ner så var jag fast besluten redan från början att det här var min sjukdom och jag ville lära mig att hantera den från dag ett. Det tog inte alls lång tid innan jag började kolla mitt blodsocker och ta insulinsprutor själv och på torsdag eftermiddag fick jag åka hem och en ny utmaning började, och pågår än.

Det svåraste för mig har varit att ta det lugnt och att lyssna på kroppen. För att det här ska funka så måste jag kunna samarbeta med diabetesen och för mig har det varit svårt att acceptera. Att inte pressa kroppen till max, att inte träna när jag har lågt blodsocker. Bara det att ta någonting att äta när blodsockret kräver det har varit jobbigt för jag vill äta när jag är hungrig, inte när diabetesen bestämmer sig för det. Vi måste bli ett diabetesen och jag men likadant som med allt annat så måste det få ta tid. Tur att vi har hela långa livet på oss.

Likes

Comments

Hittills har den här veckan varit den bästa på länge i diabetesväg. Jag gör mitt bästa för att inte glädjas för mycket åt all den energi jag har haft för jag vet att jag lika gärna kan bli av med all imorgon. MEN - huvudsaken är hur jag mår just nu och jag känner mig verkligen på topp. Efter en helg av enorm trötthet så känns det skönt att vara tillbaka på banan, dock så tror jag inte att diabetesen var ensam bov till helgens trötthet utan det var nog en blandning av resa, begravning och alldeles för få timmars sömn.

Blodsockret har legat otroligt stabilt de senaste dagarna och jag har lyckats hålla mig mellan de optimala blodsockervärdena och klarat mig utan några insulinkänningar. Skakningarna jag haft ett tag är borta och det känns som att tröttheten börjar ge med sig. Jag har kunnat dra ner på matintaget också, tidigare har det inte funkat att äta var tredje timma utan jag har behövt få upp blodsockret genom att dricka mjölk eller äta några nötter men nu har jag kunnat hålla mig till var tredje timma utan att få för lågt blodsocker. Härliga tider alltså! Jag tycker verkligen inte om att äta eller dricka när jag inte är sugen.

Mitt stabila blodsocker har resulterat i grymma träningspass och idag har jag kunnat träna på samma nivå som jag gjorde före diabetesen. Först ett svettigt intervallpass på löpbandet följt av en timme bodypump och jag mådde bra hela tiden. Det kanske låter löjligt men det gör mig så himla glad! Jag är påväg tillbaka nu alltså, jag känner det på mig.

Likes

Comments