Mela Berg

LIFE, WRITING

Jag sitter vid datorn med telefonen bredvid mig i timmar. Stirrar på skärmen. Öppnar. Låser. Kollar Instagram, därefter mailen. Hjärtat rusar när ett svenskt nummer plötsligt dyker upp på displayen. Pulsen förblir hög i tio minuter, trots att det bara var en telefonförsäljare. Så går hela förmiddagen, klädd i förväntan på ett samtal som aldrig kommer. Likt en olycklig förälskelse.


Min vardag har blivit en vardag lagom till att den strax byts ut. Det blev precis som alla sa till mig innan vi åkte. Du blir som hemma lagom till du åker hem. Du kommer vilja ha mer tid.


Tid. Ja. En sida av mig räknar ner dagarna ångestfyllt. Kryssar av en måndag som lika gärna kan vara näst sista måndagen. En del vill fortsätta stanna här, där solen lyser nästan hela året, där luften sugs in i lungorna av sig självt och där det finns tid. Mycket tid. Att vara kreativ. Att ta promenader. Att tänka utan stressmoment. En öppen och förlåtande miljö att växa och stärkas i. En plats där jag trivs i vem jag är.


Hemma finns inte längre den tryggheten. Hemma vet jag inte var jag ska lägga mina förväntningar, varken på mig själv eller min omgivning. Det finns ingen tydlig vardag. Det både skrämmer mig och eggar mig.


För i Sverige finns istället människorna. Kärleken, det sociala stödet, en långsiktighet. Där finns inga restriktioner, bara nya möjligheter. Där finns rösten vars samtal jag väntar på.


Schweiz är och har varit ett fantastiskt äventyr. Jag känner hur de sista bitarna av mig själv äntligen har växt på plats. Samtidigt är jag så pass spänd inför framtiden att tiden inte längre oroar mig. Jag gör det bästa av det jag får. Trots trycket som springer mellan strupen och magsäcken så fort jag tänker på att återigen packa ihop mitt liv i resväskor, så känns det rätt att verkligheten som jag levt i här snart tar slut. Jag är redan på väg åt nya håll. När jag väl kommer igång, så kommer Schweiz inte längre vara tillräckligt.


Kanske spelar der egentligen ingen roll om telefonen aldrig ringer. Det känns bra bara att veta att jag är så här pass exalterad över framtiden. Att det finns saker som jag vill och vill och verkligen vill. Det gör det så mycket enklare att våga köra på när tiden väl är inne, även om jag förblir ovetandes om vart det leder. Jag känner mig äntligen trygg i att inte behöva veta allt.


Likes

Comments

PHOTOGRAPHY, DIGITAL

Images shot by Marilyn Magot, via MyModernMet

Vad jag har ägnat min tid åt idag: scrolla igenom internetartiklar, fylla på mina inspirationsmappar och i ren spontanitet redigera om gamla bilder med nya inställningar. Tycker om att klämma in mindre produktiva dagar ibland där jag får ägna mig fritt åt ströaktiviteter som inte behöver generera i något specifikt slutmål. Allt som oftast är det då jag är som mest mottaglig för nya intryck eller också råkar trilla över ny inspiration.

Efter en långpromenad där jag försökte gå ur gårdagsmatchen ur benen kom jag hem till ett meddelande ifrån Arvid innehållandes en länk till den HÄR artikeln om Marilyn Mugot. Marilyn är förutom modefotograf och grafisk designer, också specialiserad inom nattfotografering där hon porträtterar storstäder som Paris, New York och Hong Kong.

I frånvaron av liv och rörelse får istället arkitekturen och ljuset berätta en historia. Kombinationen av fuschia, neoner och blåa toner skapar en åldrad filmisk look som jag inte kan få nog av. Själv känner jag mig som en ensam nattvandrare i någon av Haruki Murakamis romaner som plöstligt dragits in i en fantasifull verklighet fylld av magisk realism. Sätter en perfekt känsla inför resten av den här söndagskvällen.

More from Marilyn Mugot | PORTFOLIO and INSTAGRAM

Today I have been doing nothing but dedicating my time to the Internet, editing and the comfort of not having anything on my to-do list. When coming back from a relaxing afternoon stroll, Arvid had sent me a link to this article about the new series from the photographer and graphic designer Marilyn Mugot. Specialising also in night-time photography, she invites the viewer into a cinematic, neon-infused world of magic realism, making me feel like a character placed in the imaginative worlds of Haruki Murakami. Setting the mood for the rest of this Sunday evening.

Likes

Comments

LIFE, SWITZERLAND

Jag har haft svårt att hitta orden på senaste tiden. Jag har inte varit rättvis med att ge dem den tid de behöver för att formas rätt och för att jag ska hinna landa i deras betydelse. För att få perspektiv på tankarna, och med viss förhoppning att bli inspirerad, kollade jag igenom delar av mitt eget arkiv här på bloggen och hamnade bland ett av de första inläggen från när vi först flyttade ner hit till Schweiz, där stycket ovan är hämtat ifrån. Läs hela HÄR .

Är det lustigt att jag känner samma sak nu som då? Rastlös i den ovissa vardagen där det finns gott om tid men ingen långsiktig riktning. Förvirrad inför vad som kommer sen, Samtidigt kan jag känna av att något inom mig är på gång, något som förhoppningsvis triggas av det kommande miljöbytet.

I helgen spelar vi vår sista seriematch och så fort slutsignalen ljuder går vi in i första slutspelsomgången. Totalt fyra matcher på åtta dagar, sen kan allt vara över. Det kan också bli två veckor till. Eller fyra. Eller ett år, om jag så vill.

Tiden i sig oroar mig inte, det är ovissheten, samma ovisshet som i höstas då vi inte visste vad som skulle hända eller när det skulle ske. Jag är på helspänn men samtidigt apatisk, eftersom jag inte vet hur jag ska hantera tiden som är kvar här. Om det rör sig om två veckor eller två månader. Visst vill jag njuta av allt som om det vore det sista som händer, men kroppen blir trött av att leva på gränsen till klimax under för lång tid. Jag kan inte gå runt och vänta på en urladdning som hela tiden skjuts fram.

Allt här tillhör fortfarande kategorin vardag och fram tills jag bokar flygbiljetten hem, fram tills det verkligen är definitivt, kanske det måste vara så. En vardag som sen får gå över till de sista dagarna som sen byts ut mot ännu ett kapitelavslut. Många ambivalenta känslor kring det, men jag vill inte se det som något dåligt. Jag kunde omöjligt veta i höstas alla de äventyr, erfarenheter och känslor som jag skulle få uppleva tack vare beslutet att raskt ge mig iväg. Ovissheten i det hela bidrog snarare till att jag växte ännu mer som person. Jag får lita på att samma sak gäller även nu.


Found this section from a post I wrote back when we first moved down here to Switzerland. Somehow I am feeling the exact same range of emotions right now, as we soon need to prepare for our move back home to Sweden again. Somewhat anxious about the future, a bit restless about going through the days in this state of not-knowing, awaiting something that can push me back into a clear direction. You can read the full post HERE.

Likes

Comments

CLOTHING, DESIGN

Jag använder i princip endast glasögon när jag är för sjuk att ha kontaktlinser. För det mesta beror det på att jag tränar i princip dagligen och att jag då är i behov av linserna. På senare tid har glasögonen tagit mer och mer plats i vardagen, dels när jag sitter länge framför datorn eller är uppe så sent att ögonen börjar torka ut av utmattning. Jag har två par glas slipade i samma styrka, båda enkla, svarta och lite halvrunda bågar. De lite tunnare och storleken större som jag bär ovan är designade av Carin Wester för Vasuma Eyewear som jag köpte för drygt 1,5 år sedan.


Ju mer jag använder dem, desto mer sugen blir jag på att använda dem mer till vardags. Numera är ju glasögon inte bara ett hjälpmedel för synen, utan också en tydlig accossear. Det är nog allmänt känt att en del människor med perfekt syn köper oslipade bågar, just för att det tillför personlighet och stil till det yttre.


Jag har sedan ett tag börjat känna att min syn försämrats, speciellt på vänsterögat som alltid verkar hänga efter lite. Det är inget som jag har planer på att fixa här i Schweiz, då jag har en optiker hemma i Sverige, så tills dess tänkte jag ta mig an den lite roligare utmaningen i att leta reda på nya bågar.


Två andra märken som jag följt på sociala medier ett tag är Ace & Tate samt VIU Eyewear. Är ute efter ett par bågar med lite mer karaktär, gärna ett par i aviatorstuk i tunt stål eller några lite mindre och rundare i halvgenomskinlig plast. Så vet ni något märke eller någon återförsäljare som ni tror skulle passa så hit me up!


I usually only wear glasses when I'm too sick or too tired of wearing my contacts, that I am pretty much bound to considering the fact that I work out almost every day. Lately, however, I've been using this pair designed by Carin Wester for Vasuma Eyewear a lot more, as a consequence of me staying up late in front of the computer. With the increasing trend of having glasses more like a personality enhancer and accessory, I figured it was time for me to increase my collection with another pair. For now, I've been browsing through the collections of Ace & Tate as well as VIU Eyewear in hopes of finding a new gem. If you have any other suggestions, let me know in the comment section below!

Likes

Comments

CLOTHING, PHOTOGRAPHY

Pants from Zara | Top from Monki | Bracelet from Pandora | Earrings from Glitter

Innebörden av working with what you have har under de senaste veckorna verkligen växt in i mig. Från att aktivt undvika kameralinsen till att arrangera fotograferingar där jag själv får styra allt ifrån styling, motiv, location, foto och efterbearbetning. Att bo själv innebär ju att man utmanar sig själv på helt nya plan och för min del har det nog varit som tydligast inom det kreativa då jag har tvingats hitta lösningar på problem som förut inte fanns. Till exempel hur man döljer en fjärrstyrare samtidigt som man poserar eller hur man visualiserar en bild från fel sida kameran. Dessa bilder togs för några veckor sedan och jag har sen dess hunnit med ett par till sessioner framför kameran. Förhoppningen är att även det ska bli naturligt så småningom.

As a consequence of now living alone, I have experienced a different side of what it means to be working what you have. From not even being able to make eye contact with the lens to now arrange photoshoots in my backyard has been both a challenge and surprisingly also a pleasure. I've had to think more creatively, both when it comes to planning out the shots that are now shot on remote, as well as getting comfortable in the whole act of posing. Considering the fact that these shots were taken a couple of weeks back, I do feel like I am slowly, but steadily getting there.

Likes

Comments

INSTAGRAM

@melindabergstrand

  • Twitter
  • Bloglovin
  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw