Tänkte göra en blogg som handlade om mitt liv, men skriver jag om det så printas det och skickas vidare. Men men. Ha så kul du din printscreenare 😉.

Har tappat helt lusten just nu. Ligger bara i sängen eller i soffan och försöker finna någon slags röd tråd. Är helt psykiskt utmattad. Har inte sovit klokt sen 3 dygn tillbaka. Huvudet är kaos och stressen kryper innanför skinnet på mig. Är det nu kanske smällen kommer? När man verkligen inser att hon är borta och det finns absolut ingenting jag kan göra åt det?

Jag vet inte. Det jag vet är att jag är så tacksam för de människorna som har verkligen visat sitt stöd. Jag är för evigt tacksam och jag gör så gott jag kan med att visa min tacksamhet. Kanske inte mycket jag kan göra men jag tänker att dem små gärningarna är ju i tanken stora ändå och hoppas bara att folk tänker och kommer ihåg det.

Annars har i alla fall dagen varit okej. Haft möte med min db-sköterska och ska sänka långtidsinsulinet så jag inte får dessa dippar allt för ofta och att jag försöker att inte stressa och tänka så mycket negativt. Mår själen bra så mår kroppen bra ❤.

Nej gud jag måste försöka sova nu verkligen. Imorgon blir det tvätt och städ. Framåt kvällen blir det förhoppningsvis tid med en kär väninna 💎.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Mamma , jag saknar dig varje dag. Jag hade behövt din trygga famn nu och bara fått släppa ut den äckliga ångesten jag bär på. Bara få höra din röst säga att allt kommer bli bra.

Jag kommer ihåg , när mamma precis kommit hem från sjukhuset. Hon kunde inte gå eller något , hade sängen i vardagsrummet. Min morbror va där, min far och en vän till familjen. William lekte med något kommer jag ihåg. Alla var i köket.

Jag satt på en stol bredvid Mamma och vi pratade lite. Jag kom ihåg att jag lutade mig fram och kramade om henne. Vi grät tillsammans och sa Hur mycket vi älska varandra. Det var sista gången jag kände hennes armar runt mig, det var sista gången hon kramade om mig. För när hon kom tillbaka till sjukhuset gick allt så snabbt och hon va inte längre så närvarande. Varken psykiskt eller fysiskt.

På tisdag ska jag på mitt första möte med kuratorn på förlossningen, äntligen! Nu ska jag äntligen få släppa ut allt. Även om jag är rädd, rädd för att krossa barriären jag satt upp så vet jag att jag kommer bli bara starkare och starkare! 💎

Likes

Comments

Då blir det en resa snart till Stockholm och återigen ska jag igenom karolinska sjukhusets dörrar. Men denna gång är det en förväntansfullt Melina som går igenom dörrarna.

Jag fick godkänt kub och resan därmed betald. Så jag tackade faktiskt ja. Vet att det bara är en riskbedömning men med det så får jag se mitt lilla mirakel där inne, så why not? Jag älskar mitt barn och kommer behålla det vilket som.

Så på måndag ska jag lämna lite blodprover, tror det är gällande nupp testet. Men kub testet gör man som sagt på fastlandet. För de görs inte här på Gotland.

Borde sova men kollar just nu på världens bästa live på fb med världens bästa människa!

Imorgon blir de tid med en kär vän, nu är jag redo med sockerspruta och massa insulin och jag har fått tillsägelse att öka niferexdosen. 2 tabletter varannan dag, De andra dagarna en tablett. Så får se när magen börjar protestera.

Nej nu ska jag lägga ifrån mig mobilen Och försöka sova.

Likes

Comments

Början på 2018 kan vara den jobbigaste starten på ett nytt år som jag upplevt.

Jag hamnade i en mörk period i mitt liv när jag förlorade två enormt betydelsefulla personer som jag alltid kommer älska no matter what. Jag skulle kunna göra vad som helst för dem än idag. Det skapades ett orubbligt band, för mig var det så. Men fortfarande , en familj splittrades och allt ändrades på bara en natt. Jag hängde inte ens med i vad som hände och än idag rycker jag på axlarna för jag vet inte. Jag vet vad som hände men inte varför. Aldrig det där sitta ner och gå igenom eller något. Allt bara förändrades över en natt.

Det jag skriver här nu är inte något illa emot någon, Jag beskriver inte en dålig människa och tänker inte direkt beskriva personen det handlar om - överhuvudtaget. Dessa två personerna är fortfarande vid liv och det hoppas jag att dem är länge till!

När jag förlorade dem , förlorade jag en del av mig själv. Jag trodde jag hade kontroll men jag hade inte det. Jag sjönk helt ärligt in i en depression och val jag gjorde va inga bra för varken mitt mående eller min hälsa. Allt slöt med att jag va nära på att förlora mitt liv, vilket jag innan va redan nära på, pågrund av sjukdom. Men jag tog mig upp och jag kämpade vidare för min son , men också för dem jag hade förlorat. För jag visste att varför allt förändrades va inte pågrund av att jag hade gjort något fel. Jag var inte anledningen och det va ingens fel egentligen. Jag hade bara valt att lägga skulden på mig själv och därmed hamnat snett.

Med mitt uppvaknande så kunde jag sedan bli frisk från min sjukdom och jag mår inte dåligt som jag gjorde innan av att förlora dem två jag älskade så dyrt och heligt med hela mitt hjärta. Vilket jag på ett sätt än idag gör. Men en annan slags kärlek. Visst saknar jag, men i slutändan va det kanske bra att de blev som det blev.

Men under tiden jag såg min mamma sakta insjukna , då hade jag behövt dem. Min son hade behövt dem. Men vi klarar oss och vi är starka! Precis som dem är och det är de vi har gemensamt , vi ger inte upp! Hur än framtiden blir. Vi kämpar inte längre tillsammans men vi kämpar. Det är det viktigaste!

Likes

Comments

Jag ska snart som sagt börja gå och prata med en kurator som finns på gyn/förlossningsmottagingen. Det ska bli skönt men samtidigt obekvämt. Men det är behövligt helt enkelt. Ett måste om jag ska vara ärlig. Jag kan inte bära på allt inombords längre. Jag kommer gå under tillslut. Jag är inte påväg att göra det , Men en dag kanske jag kommer göra det om jag inte tar tag i att prata om...Mamma.

Jag vet , för jag visar ingen hur jag känner. Jag t.o.m förvånar nog en del människor på hur lätt allt verkar ha varit. Men tro mig , det va inte lätt och det är inte lätt. Jag lever i en tanke av att "Hon är bara bortrest , hon kommer hem snart". Det funkar men hjälper inte i längden. Jag måste acceptera det faktum att min Mamma är död och hon kommer inte tillbaka. Jag måste lära mig leva med den vetskapen.

Döden verkar så okej, när man inte förlorat någon närstående. Så va det i alla fall för mig. Också när det va en äldre person. Jag är inte kall eller hemsk för det. Jag accepterade bara döden på ett annat sätt helt enkelt.

Likes

Comments

Ikväll är de en såndär kväll. Efter William somnat och det blir tyst i lägenheten och jag slår på en låt. Ikväll blev det "never got away - Colbie Caillat" och sakta kommer tårarna och efter bara några sekunder så sitter jag och störtbölar. Jag tittar på bilder på dig och på bilder där det är du och William. Det skär som knivar men samtidigt en avslappnande känsla tar över mitt bröst och mina tankar. Jag släpper ut vad jag känner , Jag håller inget inne. Precis som det ska vara, precis som jag ska göra. Det är starten som är jobbigast. Men när känslorna kommer så känns det bättre och lättare.

Jag ska börja gå och prata med någon. En gång per vecka helst. Bara få släppa ut och få prata, bolla tankar och samtala med någon som inte är en inpå livet i vardagen. Bara en gång i veckan. Jag känner själv att jag behöver det och jag är stolt över att jag kom på det själv och lät inte tiden bara gå och gå. Jag har vetat hela tiden, Jag har bara inte varit redo. Samma med att släppa ut mina känslor när jag är ensam. Nu måste jag bara lära mig att släppa ut känslorna framför någon. Jag måste blotta min själ och det är något jag absolut inte tycker om. Jag är den som oftast bara håller käften och vill att andra ska släppa ut sina känslor.

Men nu är det min tur. Jag tror jag är redo.

Likes

Comments

Jag tycker inte om att vara ifrån min son.
Jag tycker inte om spydiga människor.
Jag tycker inte om att inte kunna sova.

Likes

Comments

Jag är inte redo att skriva om resan med mamma tills dagen hon tog sitt sista andetag. Men jag ska dela med mig men vid ett senare tillfälle.

Det räcker just nu med att jag inte kan se hennes glada leende som jag vet hon hade haft när jag skulle ha berättat för henne att hon ska bli mormor till en till ❤ Det räcker med den smärtan.

Jag tar en dag i taget och jag har massa fina människor omkring mig.

Likes

Comments

En vän vill att jag ska börja blogga och jag känner nog att det är dags att börja göra det igen. Har alltid mått bra av att få dela med mig av min vardag och kunna ge råd eller bara få någon att le.

Jag börjar med att säga att jag kommer skriva mycket om min Mamma. Just nu i denna stund så sitter jag på sjukhuset bredvid henne. Hon ska snart somna in , för hon har cancer.

Jag kommer sinom tid berätta hur det varit att följa henne från start till slutet. Just nu behöver jag mest bara vara och förbereda mig ❤

Likes

Comments