View tracker

Det här är min personliga erfarenhet. Medicinering är inte för alla, men jag vill tala om hur min handling fungerar för mig.

I mars så fick jag min diagnos och påbörjade min behandling (inlägg om hur det gick till när jag blev diagnostiserad kommer senare). Jag har depression och ångest, relativt milda varianter men ändå tillräckligt jobbiga för att påverka min vardag. Jag tar anti-depressiva varje dag och ångest-dämpande vid behov. Jag tänker inte nämna exakt vilken medicin det är för det känner jag är privat och det är väldigt individuellt vad som passar en bäst.

De anti-depressiva tabletterna jag tar är så kallade "stämningshöjare", vilket många felaktigt tror är "happy pills". Anti-depressiva gör inte en deprimerad person lycklig, eller glad igen. De balanserar ut ens humör så att man inte blir lika låg och nere på ens dåliga dagar. Depression beror på, så vitt jag vet, av en obalans av hormoner i hjärnan. Så det är det medicinen hjälper till med. Den balanserar ut det som tidigare var i obalans. Och om man har en väldigt mild variant av depression så kan det ibland räcka med bara medicin, eller kanske bara samtalskontakt.

Jag har för tillfället bara medicin som min behandling, men jag har känt att jag vill även ha samtalskontakt. Jag hörde någon som sa att medicin vid depression är ungefär som Alvedon vid feber, det dämpar symptomen men botar inte sjukdomen. Och även om det inte är helt korrekt, för vissa så räcker det med medicinering för att bli frisk, så känner jag att det stämmer in på mig. Jag har mått dåligt så pass länge så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera att må bra. Så jag vill ha samtalskontakt.

Det är så många saker som slutar fungera när man mår dåligt och det är för mig väldigt svårt att hitta tillbaka liksom. När jag har mått som absolut sämst så har jag inte klarat av att borsta tänderna, inte orkat duscha. Antingen har jag inte kunnat äta alls eller så har jag hetsätit tröstmat. Och att hitta tillbaka till de vanliga rutinerna som alla andra ser som enkla och självklara saker är en kamp. Det är för mig extra svårt eftersom jag har barn och de går alltid före mina behov. Och det är det jag hoppas kunna få hjälp med genom en samtalskontakt.

Dela väldigt gärna med dig av dina egna erfarenheter om du vill. Antingen via kommentarerna eller via mail (jennifer.thimper@gmail.com) om du vill prata privat.






Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mitt i natten


Inatt så vänder det. Jag är på väg uppåt. Tror jag. Det är inte så lätt att veta. Jag vet aldrig riktigt säkert om nästa dag ska vara en bra eller dålig dag. Om det ska vara upp eller ner. I över fyra år har jag haft det så här. Men nu ska det bli ändring. Nu ska det bli bättre. Inte bara för studiernas skull. Inte bar för min makes skull. Inte bara för barnens skull.

För MIN skull.

Det måste bli bättre nu.

För snart 10 månader så skrev jag inlägget ovan. Att det skulle bli bättre.

Och nu är det faktiskt bättre. Det tog sin tid. Att få till det med sjukvården tog tid. Att få hjälp tog tid. Men nu har jag fått hjälp.

Sen drygt 5 månader tillbaka så har jag påbörjat min behandling. Jag är nu en medicinerad person. Vilket jag aldrig trodde jag skulle bli. Jag hade väl nån slags orealistisk idé om att jag inte var "tillräckligt" sjuk för medicinering utan att jag kanske "bara" behövde prata om det. Eller nåt sånt.

Men nu måste jag säga att jag är så glad över den här medicinen. Den här behandlingen. Det har verkligen funkat fantastiskt. Även om allt inte är perfekt hela tiden och jag är inte på långa vägar frisk, men jag är bra bit på vägen.


Jag fick nog.

Jag sökte hjälp.

Jag fick hjälp.

Jag är på bättringsvägen.

Likes

Comments

View tracker

​Jag tror att jag är på väg neråt igen. Efter en hel vecka med jättebra dagar så var det väl väntat. Det första tecknet brukar vara att jag blir väldigt lättirriterad, vilket jag har varit idag... Det andra att jag börjar rubba på sömnrytmen, vilket iom att klockan nästan är tre på natten är ganska uppenbart att jag gör.

Men jag kan ju aldrig vara riktigt säker, vem vet hur jag mår imorgon när jag vaknar. Och morgondagen har potential till att bli en väldigt bra dag. Maken är ledig så utöver att vi får lite tid tillsammans så kommer han även att ta barnen imorgonbitti. Tjoho lite sovmorgon! Och även pappa skulle koma imorgon, och eftersom den sexige rörmokaren var här idag så kan vi börja på riktig att renovera barnens rum.

Nu ska jag gå och lägga mig och försöka att inte förvänta mig en dålig dag imorgon. För det hjälper aldrig.

Likes

Comments

Ogräset Oskar ( eftersom han växer som ett ) var i stort behov av lite nya kläder. Fräst till förskolan och då tycker jag att mjukt och skönt är prioritet! Dessa mjukdressar från H&M är mina favoriter, fina, praktiska och jättemjuka och mysiga! För att göra piffa till det lite så brukar jag köpa fina tröjor som matchar, tycker det blir supergulligt på ungen! <3

Överlag så är H&Ms basic-sortiment en stor favorit hos mig för det är 3 för 2 vilket ledde till att jag kom hem med 17 plagg för ca 1300kr. Dvs mindre än 100kr per plagg, vilket känns jäkligt bra!

Klicka på plagget!

Likes

Comments

Jag har hittills haft en jättebra dag idag. Och igår, och i förrgår. Faktiskt så har jag haft en jättebra vecka. Och det har varit underbart. För innan den här veckan så hade jag haft flera veckor som var dåliga. Och det sliter så otroligt.

Men när dessa dagar kommer, de bra dagarna, då kommer också misstron. Misstron på mig själv. Den lilla rösten som säger "du hittar nog bara på att du mår dåligt". Och så börjar jag tvivla på mig själv. Är jag en hemsk person som bara hittar på mitt dåliga mående, det är kanske inte så farligt som jag påstår? Det måste ju vara så mycket värre för alla andra. Jag är ju glad idag, då kan jag ju inte vara deprimerad?

Men bara för att jag har en bra vecka, där jag klarar av att kliva upp ur sängen, jag orkar göra frukost, lunch och middag. Bara för att jag är glad och skrattar, leker med mina barn och mår bra just nu, så betyder inte det att jag är "frisk".

När man är deprimerad så betyder det inte att man är ledsen hela tiden. Du kan vara glad en liten stund nån dag, eller så är du glad flera dagar i rad. Någon som är deprimerad är inte konstant deprimerad, det kommer och går. Och att det kommer tillbaka är ju det faktum som gör att det faktiskt är en depression och inte man är tillfälligt nere.


Så just nu kämpar jag med att ha tillit till mig själv. Och det är inte det lättaste. Men något som gör det lite bättre är att jag har en underbar make som varje dag frågar hur min dag har varit och stöttar mig oavsett om den varit bra eller dålig!


Likes

Comments

När jag är nere, speciellt under en längre period, så är det som om allt blir grått. Jag känner mig inte särskilt glad om det händer nåt, men jag är inte heller ledsen hela tiden.

Det är som om jag hela tiden är precis på gränsen till att bli ledsen och gråta. Vilket förövrigt leder att jag grinar till EXAKT allt på film...

Men det absolut värsta är att jag inte riktigt gläds åt mina barn. Jag tycker inte att det är underbart att höra på Oskars sånger. Jag tycker inte det är urgulliga att höra när Elina babblar.

Det är inget jag tänker på under tiden men när jag har en bra dag så märker jag skillnaden. Då är det som om att jag ser färger igen. Barnens prat och sång blir härligt, istället för vitt brus.

Men idag är en bra dag. Idag så njuter jag av att se på när mina barn leker. Idag leker jag tillsammans med mina barn. Idag sjunger vi. Idag ser vi färger.

Likes

Comments

​Idag är en lite mer uppåt dag. Jag klev upp när barnen vaknade för ca en timme sedan, och vi satt i köket och åt en riktig frukost. Eller ja barnen åt frukost, jag har inte ätit något än... Jag har klätt på barnen nya rena kläder och jag själv sitter i soffan. Jag har alltså INTE lagt mig i sängen igen för att sova. Det är en stor grej, då jag i vanliga fall brukar sätta elina i gåstolen med lite leksaker och sen ligger jag och halvsover i sängen ett bra tag. Men idag så är jag vaken och Elina kryper fritt på golvet och leker.Det känns bra. Än så länge är idag en rätt så bra dag. 

Likes

Comments

Att vara deprimerad är en jobbig grej för alla. Inga tvivel om saken. Och att hantera sjukdomen kan vara svårare för vissa personer, och enklare för vissa. Men jag tror att alla kan hålla med om att när en är förälder så blir det mer komplicerat. Dels för att en har ansvar för någon annan än bara sig själv, men även för att en har andra förväntningar på sig själv.

När en är deprimerad och är förälder så blir en inte bara besviken på sig själv som person utan även på sin föräldraperson. Och att tvivla på sin föräldraroll är bland det värsta som finns. I alla fall i min egen erfarenhet.

Jag tänker inte försöka tala för alla deprimerade eller alla föräldrar så jag tänker tala efter min egen erfarenhet.

När jag är nere så vill jag helst bara sova hela dagen. Men med två små barn så är det inte möjligt. Och jag mår, som tur är, inte så dåligt att jag inte klarar av att ta hand om mina barn. Även om det kanske inte är crème de la crème av föräldraskap. Jag är vid dessa dagar inte världens mest aktiva förälder. Jag leker inte med mina barn. Jag har inte världens bästa tålamod. Jag är inte en supermamma dessa dagar. 


Men jag gör det bästa jag kan dessa dagar, och så länge inte barnen far illa ut så räcker det gott och väl. Dessa dagar har vi pyjamas hela dagen (eller så går vi runt i bara mässingen). Vi äter mackor, yoghurt, välling och allt annat som går lätt att göra. Jag ställer mig inte och lagar mat. 
Barnen får underhålla sig själva. Teven är igång, kanske tom datorn är igång med något annat. Golvet i vardagsrummet är fullt med leksaker och smulor från mackorna vi åt där inne. Och det är okej. 

Barnen är mätta, glada och rena.

Och det viktigaste för både mig och de är att vi kramas och pussas jättemycket. Vi ligger under täcket i soffan eller sängen och bara myser. Jag säger att jag älskar de typ tusen gånger på en dag. Oskar säger "älsklii mamma" (vilket ibland låter som han säger kyckling mamma) vilket får mitt hjärta att smälta varje gång!

Och det dessa dagar gör är att jag får uppleva hur mycket mina barn tycker om varandra. Dessa dagar då jag är väldigt avvaktande, i brist på bättre ord, så ser jag hur de tyr sig till varandra. Och det är tamigtusan som kokain för en mamma!

Jag är INTE en dålig mamma! Och inte du heller.



Likes

Comments

Vi är i stort behov av nya bestick och tallrikar till barnen. Och jag måste säga att jag lite smått (stort) förälskad i Zoo-serien från Skip Hop. Det finns en massa fler mönster/djur som också är urgulliga, Draken är en stor favorit!



Likes

Comments

  • Blogkeen
  • Nouw