View tracker

Jag har ofta blivit tillsagd om att många saker är fel, speciellt som chef/ledare eller kvinna.

Som chef ska man vara på ett visst sätt, man ska kunna politiken, man ska säga alla de rätta sakerna, helst inlindad i någon form av, vad ska man säga...'bullshit'.

Eller som kvinna ska man föra sig rätt, ursäkta sig om man är för rak eller burdus. Och om man är det så får man ordet 'feminist' slängd på sig, som om det vore ett skällsord.

När jag pratar om kärlek så ser man hur människor skruvar på sig. Då är man helt plötsligt för kvinnlig och 'känslig'. Man pratar hellre om vädret. Det oändliga samtalsämnet om vädret.

Alla dessa oskrivna regler. Osynliga barriärer som alla duckar för.

Dödar kreativitet, flödet i skapandet och föder människor till att skapa hårda fasader.

Man träffar många som väljer att gå en väg som är normen för hur en ledare ska vara. Eller hur en kvinna ska vara.
Ofta för att tillfredsställa andra.

Jag har en enkel regel.

Var dig själv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag ser krigare.
Jag ser krigare varje dag.
Varje dag.

Krigare mot regler som formats. Mot traditioner som säger vad som är rätt eller fel. Mot ondska. Mot egoism. Mot girighet. Mot de dömande. Mot ett mansdominerat samhälle. Mot kvinnosynen. Mot materialism. Mot avundsjuka. Mot perfektion.

Men framför allt ser jag krigare som krigar mot sig själv. Mot sina rädslor. Mot sina inre demoner. Mot sina måsten. Mot sina tankar. Mot sitt intellekt. Mot sitt hjärta.
Sitt hjärta.

Hjärtat som vill dig väl. Den har bara en regel, att vilja dig väl. Den har inga traditioner, den är inte ond, den är inte egoistisk, den är inte girig, den är inte dömande, den är inte manlig, den är inte kvinnlig, den är inte materialistisk, den är inte avundsjuk, den är inte perfekt.

Kriga om du vill men inte mot hjärtat.
Den är så lojal. Hur mycket du än misshandlar och motarbetar den så finns den kvar där för dig. Att leda dig rätt till slut.

När du börjar lyssna. När du hänger dig till hjärtat.

Då finner du frid.

Kärlek




Likes

Comments

View tracker

Avundsjuka. En egenskap hos människor som ger mig avsmak.

Jag känner rent fysiskt illamående när jag hör ifrågasättande kommenterar gällande andra; hur de lever, deras framgång, deras glädje, deras pengar, ja i stort sett allt.

Och det värsta. När människor inte unnar andras framgång, glädje eller allt annat gott. Ni vet, det där onda ögat. Onda, onda ögat.

Det spelar ingen roll om någon vill yttra sig om någon jag inte tycker om, för att få bekräftelse för deras åsikter. Jag är fel person att prata om sånt med.

Handlandet att gå till mig för att ifrågasätta andras framgång, glädje säger mer om den som talar, oavsett om det är sant eller inte.

Känner man att det är jobbigt att glädjas åt andra, att det är jobbigt att det går bra för andra, att man ska jämföra sig själv och tävla och har behovet yttra sig om detta.
Då säger det något om dig själv.

Att du inte är hel. Att du måste jobba med dig själv. Den energi du lägger på att jämföra dig själv med andra. Den ska du lägga på dig själv. Att växa. 

För att det finns plats för oss alla.

Likes

Comments

Hon. En vacker skönhet som stack ut bland alla kvinnor i byn. Alla hade olivfärgad hy som bränts sönder i den värmen när man jobbade ute i risfälten. Hon stod ut med sitt svarta långa hår mot sin ljusa porslinsfärgade hy. Hennes far brukade skoja med henne vart hon kan ha fått de generna ifrån då både hennes mor och far var mörka i hyn.

Varje dag innan skolan lagade hon mat och var ute bland risfälten för att hjälpa sina föräldrar.
Men varje dag tänkte hon även att hon var gjord för att se något annat i livet än dessa risfält.

På söndagar och på bröllop sjöng hon. Hon hade en ängels röst sa alla och hennes dröm var att få jobba med sång och musik. Hon sjöng hela tiden och det var genom sången hon kunde ge uttryck för sina känslor.

När hon var 18 år fick hon chansen att få se världen. Jobb på ett hotell i London. Nu eller aldrig. Hon tog chansen. Året var 1973.

Han. Den äldsta bland 9 syskon. Redan tidigt tog han ett enormt ansvar bland sina syskon och alla avgudade honom, även sin far. När hans far dog tog han allt ansvar och såg till att alla hans syskon hade det bra för att kunna utbilda sig.

Han hade en kärlek för havet. 18 år var han när han blev sjöman och lämnade sina syskon. Från den dagen började hans kärlekshistoria till havet.

Han älskade havet. Han älskade att känna vågorna, i stormar när båten fick känna naturens mäktiga krafter. Han älskade att träffa människor i olika delar av världen. Han upplevde kultur, politik, lärdom från andra och framför allt lärde han sig om livet.

London. Hon bodde med sina släktingar och älskade livet i Europa och bestämde sig för att aldrig någonsin återvända för gott, det var här hon skulle leva sitt liv.
Det var hos sina släktingar hon såg honom första gången. En långhårig kille med tatueringar som inte släppte henne med blicken. Han ville prata med henne men hon iakttog honom bara och svarade på hans frågor. Han är en rebell tänkte hon. Han är inget för mig.

Hans båt hade ett stopp i London och där gick han för att träffa sina vänner. Plötsligt stod hon där, med sitt långa svarta hår, porslinshy och det vackraste leendet han sett. Han försökte få kontakt men hon sa inte så mycket, som om det fanns ett hav med mysteri i henne. Han hade en känsla av att hon inte ville lära känna honom.

Två gånger om dagen får man post i London. Två gånger om dagen fick hon kärleksbrev från honom, varje dag i två år. Hon läste dem, lärde känna honom. En dag tänkte hon, honom vill jag vara med.

Han visste från första gången han träffade henne, att hon var kvinnan han skulle gifta sig med. Han hade varit i alla världens hörn, träffat alla kvinnor och varit med alla kvinnor i världen. Men världen stannade när han såg henne, han bara visste.
Han kunde inte släppa henne. Så han skrev till henne när han åkte med båten till havs, runt hela världen. Varje dag skrev han. Orden tog aldrig slut.

Han återvände till London och när de träffades igen så visste de att de skulle dela resten av sina liv ihop.

28 december 1979 fick de sitt första gemensamma barn.

De döpte henne till Melanie.

Likes

Comments

Vilken dag.

Jag tror ärligt talat att jag hade tynat bort om jag inte fick skapa. Där är röda tråden för vad jag älskar.

Skapande. I nästan allt. Kultur. Musik. Gemenskap. Kreativitet. Skrivande. Talande. Poesi. Färg. Form. Människor. Utveckla. Sång. Dans. Teater. Böcker. Formgivning. Mat. Kropp. Ja, allt. Jag vill skapa i allt.

Kom på det idag då jag satt med mina små påsar till mitt projekt. Jag är min största konstobjekt/projekt. Hela jag är ett stort skapande i allt, rent fysiskt och själsligt.

Jag har gjort allt; stått på scen och sjungit, dansat i filippinsk folkdans till hiphop, gjort konst/formgivning på universitet, jag har på kvällar gått i kurs i bokbindning, läst interkulturella studier, gått i flera terminer på matlagningskurs när alla andra ungdomar gick på sport, skrivit fulla böcker med poesi redan som 14- åring, vann novelltävling på högstadiet, gjorde ett slutprojekt på gymnasiet som var ett foto/skrivprojekt, hela min tid på Post var ett helt stort projekt i skapande i 3,5 år.

Jag har skapat i hela mitt liv.
Jag har föreläst hela mitt liv.

Och vet ni vad? Det man gör varje dag, det man älskar att göra, det är vad du är ämnad till att göra.

Det är ditt Dharma.

Vad gör du varje dag som du älskar?

Likes

Comments

Höj blicken när du går, titta inte ner
Titta inte bort, låtsas inte att du inte ser
Bara den här gesten gör att hon finns
Ser en människa i ögonen
Varenda vänlig blick, varenda ögonkontakt
Kan förändra en människas dag
Kan förändra en människas känsla
Kan förändra en människas värdighet
Kan förändra en människas liv
Med bara en blick

Nästa gång, le när ni ses
Bara den här gesten gör att hon känner
Bara att le mot en annan människa
Vartenda möte med känsla, varenda leende
Kan förändra en människas dag
Kan förändra en människas känsla
Kan förändra en människas värdighet
Kan förändra en människas liv
Med bara ett leende

Senare i ditt liv, har du gjort detta mot alla
Bara dessa gester gör att vi inte sprider hat
Bara genom att vi ser varandra
Kan förändra världen en dag
Kan förändra känslan i världen
Kan förändra världens värdighet
Kan förändra världens liv
Med bara kärlek

Likes

Comments

När jag var omkring 15 år så var jag ledsen. Väldigt ledsen.

Så jag bearbetade mina känslor genom att springa åt andra hållet. Precis som de flesta i vår värld så sprang jag åt andra hållet när jag egentligen skulle stått kvar för att dyka in i känslorna. Jag sprang så långt jag kunde genom att sysselsätta mig med allt. Jag pluggade ihjäl mig i skolan. Jag sysselsatte mig med olika aktiviteter efter skolan. Jag var ute sent på kvällarna med mina vänner. Jag gjorde min pappa galen. Jag blev expert på att hela tiden fylla varenda timma under dygnet med all typ av sysselsättning för att slippa stanna till och känna.

Samtidigt var jag tillräckligt kontrollerad så jag stod inte emot mina föräldrar helt. När jag inte fick gå ut när jag ville eller träffa mina vänner när jag ville. Jag använde mig utav den tysta protesten. När man var hemma men sa inget. Jag var som en vålnad som bara fanns till. Jag var tyst. Och svalde varenda känsla som kändes jobbigt.

Detta pågick under många år. Det var även här mitt kontrollbehov utvecklades. Jag var bäst i klassen, jag hade bra betyg, jag började kontrollera min vikt, jag hatade när inget gick som planerat, alla mina dagar var planerade. Jag blev expert på att vara 'perfekt'.

Hur jag tog mig ur den här onda cirkeln ska jag berätta en dag men jag ska förklara för min kärlek till livet idag. Det är svårt egentligen för att all typ av kärlek är egentligen obeskrivlig och kan bara kännas.

Många undrar varför jag går upp tidigt på morgonen, varför jag yogar och tar hand om min kropp, varför jag till största delen försöker äta så bra som möjligt, varför jag drar mig undan många gånger för att gå in i mig själv.

Det är min kärleksförklaring till livet. Jag går upp tidigt på morgonen när allt fortfarande är lugnt och stilla för att betrakta allt det fina omkring mig. Ibland sitter jag på min balkong och tittar upp mot himlen, molnen, solen, träden. När jag andas in luften så känner jag in hur mina lungor fylls. Ibland går jag ut i naturen. Jag gör detta för att alla andra går igenom sina dagar, sina liv utan att förstå att det inte är de stora händelserna i livet som utgör ditt liv. Det är de små, fina stunderna som utgör livet, de små magiska stunderna som ingen längre njuter av. Allt det fina, det man tar för givet finns alltid mitt framför ögonen på oss men vi ser det aldrig. Vi känner inte in något längre. Vi bara tänker saker.

Jag har bara en kropp. Den tar jag hand om som mitt tempel för det är ingen annan som kan göra det åt mig. Jag älskar yoga för att grunden är andningen och att vara medveten om kroppen. Om man tror att yoga handlar om att prestera, att göra alla avancerade övningar då yogar man inte, då har man tappat allt vad yoga handlar om. Jag ser det som ett privilegium att hittills i mitt unga liv fått ta del av många mörka, tuffa strider och att faktiskt idag kunna stå stadigt med fötterna på jorden. Därför tar jag hand om mig, både fysiskt och mentalt. Det är min tacksamhet till livet.

Jag har slutat springa åt andra hållet. Jag springer inte ifrån känslor utan har lärt mig att dra mig undan och dyka in i mina känslor när det behövs. Jag har lärt mig att det är ok att inte alltid vara på topp, att inte alltid vara glad. Oftast är det så, när man blir påverkad av något och när känslor dyker upp hos en som ilska, ledsamhet, sorg så är det något hos en som måste bearbetas. Det finns ingen annan än du själv som kan finna svaren. Då måste man gå in i sig själv. När det inte längre påverkar dig, då har du lyckats bearbeta det.är det helt ok om känslan dyker upp igen. Livet är som en växelverkan, allt kommer och går, sorg blir till glädje, glädje till sorg.

När man slutar söka efter de stora lyckorusen i livet utan ser de små tingen i vardagen så börjar man se livet på ett annat sätt. Sånt som påverkade mig förr, är små petitesser jämfört med det jag känner för livet. Den kärlek jag känner för livet och mig själv är så starkt så det finns nästan inget som kan bryta den känslan.

Det är många som tror att hänge sig till livet, att acceptera saker är samma sak som att ge upp. Men det är en stor skillnad på att ge upp på livet och att hänge sig.

Att ge upp har oftast en underliggande känsla av att livet är emot en, man släpper allt och känner ett motstånd för livet och undrar varför man fått denna lidelse och allt annat omkring en som är bra existerar inte. Man fokuserar på sitt lidande.

Att hänge sig till livet är att omfamna eller släppa taget om saker i livet. Man förstår att, även om det betyder att man t.ex. måste börja om på nytt så finns det alltid en lärdom i allt som sker. Även allt det jobbiga. Man låter livet ha sin gång, man kan gå in i sitt lidande men man låter sig inte fastna i det utan ser helheten och det vackra i livet.

Jag har blivit brutalt misshandlad på många olika sätt i livet och fortfarande träffar jag den typ av människa som förr kunde bryta ner mig. Men livet är idag annorlunda för mig.

För all din verklighet om livet sitter i sinnet. Förändrar man sitt sinne så förändrar man hela sin värld.

Hela sin värld.


Likes

Comments

​Inlägg numero uno.

Sitter på cafe nummer två då jag blev utslängd från den första. I tre timmar satt jag och skrev till personer som jag vill samarbeta med, min inledning till min bok, läst och skrivit massor.

Men jag hoppas att jag kan få utlopp för mitt skrivande här och att ni får inspiration!


Må väl,


/M​

Likes

Comments