Header

Hej!

Förlåt för sen uppdatering men som sagt vissa dagar är jobbigare än andra, det blev för mycket tankar igår. Men vi gör ett nytt försök idag istället.

Tänkte berätta om de sista dagarna på sjukhuset idag.
Som jag skrev i förra inlägget så kom Nea den 15/6 kl 04.49, 52 cm & 3430g ren kärlek. Även denna dag kom det många på besök, alla ville hälsa på vårt lilla mirakel. Min pappa ringde på morgonen och frågade om jag ville att han skulle komma direkt eller senare på dagen, jag bad han då komma direkt. När han kom så låg Nea framför mig i sängen, jag såg hur hans ögon fylldes av tårar och det gjorde så ont i mig. Så som han längtade efter att få bli morfar till min fina lilla Nea. Jag kommer ihåg när vi var ute och åt en kväll hela familjen så sa han till mig att han ville att jag skulle spara Neas förta huvudfoting så skulle han tatuera in den för henne.
Men det var även många mer som kom denna dagen bland annat min mamma, storasyster Emelie, Oscar, Joel, storasyster Veronica (Neas gudmor) och hela gänget från Värnamo kom även denna dagen. Det var så otroligt vackert att se alla som kom för att träffa just VÅR dotter. Sättet alla tittade på vårt lilla mirakel var helt magiskt, mitt hjärta fylldes av värme. När dom rörde vid hennes mjuka kind skapades magi för mig. Men det vackraste av allt var när Anton höll henne för första gången, sättet han tittade på henne med så mycket kärlek men även så mycket smärta gjorde så ont men var ändå så fint. Det var så mycket olika känslor som tog över min kropp under denna tiden.

Jag tror även att det var denna dag som det kom en kvinna från sjukhuskyrkan och började prata om begravning.. Det gjorde så ont jag hade ju inte ens fattat att min lilla tjej var död och plötsligt skulle en begravning planeras imon en månad. Jag kommer berätta mer om begravningen lite längre fram mer detaljerat.

En sak jag minns tydligt från den 17/6 är när min storasyster Emelie kom med sin dotter Celine som fyllde 2 år. Att se henne växa upp och bli till den busigaste lilla 2 åring som finns är helt underbart. Hon hade en tuff start i livet och jag var så otroligt orolig men allt gick bra och idag är hon helt perfekt. Det gjorde verkligen den dagen lite bättre, att få ge henne en grattis kram på födelsedagen, att få leka med henne, få höra henne skratta. Jag älskar dig Celine Bianca Michaela, mosters stolthet<3

Anton rullade ut mig rullstol varje dag så jag skulle få komma ut lite och till varje gravid person som gick in sa - Lycka till, för jag visste hur fel allt kunde bli men jag ville att det skulle gå bra för dom. INGEN ska behöva vara med om detta, INGEN ska behöva förlora sitt barn. Men det var även fruktansvärt jobbigt att rulla genom korridorerna och höra kvinnor som krysta och höra deras små bäbisar skrika. Det kändes lite som knivar i hjärtat men var ändå vackert, men vår Nea skulle ju också skrika.. fan.

Varje kväll var jag tvungen att lämna ifrån mig henne, det plågade mig att se dom köra iväg henne i en bädd som var iskall med ett lock på. Det var så fel, där skulle hon inte vara, hon skulle ju ligga hemma i sin säng med sin snutte och sova. Allt var bara så otroligt fel och jag kunde inte göra ett skit åt det. Jag kände mig ibland som en värdelös mamma för att jag inte kunde rädda henne.

Den 18/6 lämnade vi sjukhuset. Jag ville inte säga hejdå, jag ville inte. Jag vill vara med henne föralltid.. Vi hade henne på vårt rum medans vi packade alla saker och gjorde iordning, sen satt jag och bara kollade på henne, hon var vacker. Jag pussade hennes kalla kind säkert en miljon gånger medans mina ögon dränktes i tårar och pulsen ökade av panik. Det sista jag sa till henne var - Sov gott min prinsessa, mamma älskar dig mest av allt i hela världen.Hon skulle nu in på obduktion i hopp om att dom skulle hitta vad som gått fel. Vi har idag fått svar från obduktionen och vi kommer antagligen aldrig få veta vad som gick fel, för Nea var helt perfekt både invändigt och utvändigt . Godnatt Nea, vi ses snart i drömmarna.

Imorgon kommer ett tack inlägg till ALLA som var med under denna tid .

Puss & Kram, Mela

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej!

Idag tänkte jag fortsätta att berätta om tiden på sjukhuset men idag ska jag även skriva om själva förlossningen.

Nu är det alltså den 14/6. Denna dagen är väldigt suddig i mitt huvud, men jag ska göra så gott jag kan. Även denna dagen var det många som kom för att hjälpa och stötta oss. Jag minns inte exakt vilka som kom vilken dag men jag vet att ett helt gäng från Värnamo åkte skytteltrafik till oss. Några av dom var Johan, Jens, Emma, Putte, Raffe, Amar (Neas gudfar), Anton F, Cilla och på kvällen kom min gudmor och jag tror även att pappa och hans fru kom. Så många tårar och så många tomma blickar jag såg denna dagen kommer jag aldrig glömma. Dessa människor betyder så oerhört mycket för mig, dom fanns där för mig under den svåraste tiden i mitt liv. Jag hade ingen tidsuppfattning över huvud taget, jag var i en annan värld där allt jag såg ett stort svart hål, jag kunde inte se något ljus längre.

Mina värkar började denna dagen. När dom började bli täta tappade jag all kontroll och visste inte vart jag skulle ta vägen, jag trodde jag skulle dö. Johan och Jens hjälpte mig att klocka värkarna medan jag var helt borta pga smärtan, jag är så otroligt tacksam att det var just dom två som satt med mig, höll min hand, klappade min panna och gjorde allt för att få mig att känna mig trygg. Tack för att ni är ni.
Jag sa först att jag inte vill ha EDA pågrund av min sprutfobi, men tillslut gav jag mig. Nu var det jag, Anton, Cilla och min gudmor i rummet. När dom skulle sätta EDAn fick jag panik, en panik jag aldrig känt förut, en panik jag trodde skulle kväva mig. Det kändes som någon grävde sig in i ryggen på mig och försökte dra ut ryggraden på mig. Jag skrek, kollade Anton rakt in i ögonen, min blick och mitt panik skrik skrämde honom såpass mycket att han svimmade. Jag började då skrika på sköterskorna att dom var tvungna att ta hand om Anton. Jag var så rädd att han skulle ramla i golvet och skada sig. Värkarna blev inte lindrigare. Jag sa till dom att ge mig bedövningen men jag hade redan fått maxdos, jag kände ingen skillnad.

I all denna smärtan slog det mig att nu är det nära, nu kommer hon snart, jag ville ha henne i min famn men samtidigt ha kvar henne i magen för jag ville inte att hon skulle tas ifrån mig. Så länge hon låg i min mage kunde ingen komma åt henne.


Det kom in två barnmorskor och ganska direkt så kom krystvärkarna. En av barnmorskorna stod och fläktade mig, min gudmor gick mellan att hålla mig i handen till att hämta vatten varannan sekund, Anton höll mig i handen och Cilla stod bredvid Anton samtidigt som hon klämde på mina lår för det kändes som jag hade två elpistoler i benen. Mellan varje krystvärk somnade jag på en sekund innan jag vaknade av smärta i ryggen och krystade igen. Plötsligt säger den andra barnmorskan - Hon har mycket svart hår iallafall. Jag började le mitt i allt, min fina lilla tjej. Precis när hon kom höll jag tummarna så hårt kunde och det ända som snurrade i huvudet var - Snälla Nea rör dig, du behöver inte skrika bara blinka rör ett finger, bara något. Men det hände ingenting. I denna stunden försvann mitt sista hopp. Hon var verkligen död, min perfekta lilla tjej var en ängel. Dom frågade om jag ville ha upp henne på mitt bröst och det ville jag . Hon var ute 04.49 den 15/6. Barnmorskan la henne i min famn och tårarna bara rann, hon var så perfekt. Hon var så lik både mig och Anton. Vi var helt förälskade i vårt lilla mirakel. Nu vill jag aldrig släppa taget om henne, aldrig någonsin.
Resten av denna dagen kommer imorgon

Till min Nea, detta skrev jag dagen du föddes min ängel :
Ju mer jag kollar på dig Nea desto mer perfekt blir du, mamma och pappa älskar dig gränslöst. Vi hoppas du finner ro där uppe och att du väntar på oss vid livets grind, för vi kommer ses en dag men tills dess kämpar vi för dig, vår stolthet. Du kommer för alltid finnas i våra tankar men framförallt i våra hjärtan. jag önskar det fanns något jag kunde göra för att få ditt lilla hjärta att slå, få höra dina små andetag och få känna din närhet. Du är på fel plats men jag låter dig nu flyga upp med dina vackra små vingar till himmelen vår ängel.


Likes

Comments

Hej!

Idag är det tre månader sen min ängladotter föddes så jag tänkte skriva om de första dagarna på sjukhuset och förlossningen. Kommer inte kunna skriva om alla dagarna i ett inlägg men jag kommer fortsätta imorgon med en del två. Jag har väldigt många minnesluckor från dessa dagar men jag ska verkligen göra mitt bästa för att komma ihåg

Den 12 Juni började min oro, min lilla tjej sparkade inte som hon brukade. Jag ringde min barnmorska och fick komma in på kontroll, där vi gjorde ultraljud och lyssnade på hjärtat. Jag såg på ultraljudet att hon rörde sig bara att jag inte kände det lika tydlig och hennes puls låg på ca 134 vilket var normalt. Min oro släppte lite efter det. Efter jag hade varit där började jag få ganska mycket sammandragningar men tänkte inte så mycket på det eftersom jag hade haft det från och till ganska länge.

Natten till den 13 runt kl 00.00 kände jag världens sparkar. Men eftersom hon ändå rörde sig så blev jag ändå lugn. Dagen gick och oron började smyga sig på igen jag gjorde allt för att känna en rörelse. Jag drack kallt vatten, gick i trappor, hoppade studsmatta, tryckte på henne, sånna saker hon alltid annars reagerade på. Men ingenting hände. Jag ringde min barnmorska igen kl 15.30 ca och hon sa att jag skulle åka in. Jag kände att jag behövde äta om det skulle behöva bli akut förlossning. Vi åt kring 18 och sen vid ca 19.30 åkte vi in till Östra Sjukhuset i Göteborg.

Vi gick till förlossningen och personalen frågade om jag var inne för verkar och jag sa att vi va inne för minskade foster rörelser. Hon titta lugnt på mig och fråga om jag var förstföderska och jag svarade ja men att jag inte hade känt henne på ca 20 timmar. Hon bad oss sitta ned o vänta. Efter en stund kom en blond korthårig kvinna o hämtade oss, hon tog in oss på ett rum och sa att hon skulle sätta CTG på mig. Jag bad henne sätta den på höger sida av magen för jag visste att hon låg där, hon la den mot min mage men inga hjärtljud hördes. Jag kollade på Anton med panik i ögonen men han nickade lugnt till mig. Hon sa att vi skulle göra ett ultraljud istället. Hon satte även den på höger sida och jag såg direkt att hjärtat inte slog. Jag skrek HON ÄR DÖD gång på gång. Hon gick och hämtade en annan läkare, en manlig. Han letade också, och till sist sa han - tyvärr jag hittar inga hjärtljud. I den sekunden rasade hela min värld, mitt hjärta slets ur min kropp, jag kände hur hela mitt liv bara försvann. Jag såg hur Anton fick panik och skrek ni måste snitta henne nu men läkaren sa att det va inte akut. VADÅ INTE AKUT?! Vår dotter var död och låg i min mage varför försökte dom inte rädda henne? I våran värld där och då VAR det akut. Men det blev inget snitt, jag skulle alltså behöva gå runt med henne i min mage och behöva gå igenom en vanlig förlossning och veta att när jag föder henne kommer hon inte andas, hon kommer ligga livlös i min famn.

Jag är inte helt säker men jag tror att jag ringde till min pappa först, när han svarade och hörde att jag grät visste han inte om de va glädjetårar eller inte. Det ända jag sa till honom var att Nea är död, han sa det till Monica min extra mamma och jag hörde bara hur hon skrek. Jag tror att jag bara la på, jag kunde inte prata för vad skulle jag egentligen säga? Jag vet även att jag ringde Emma min bästa vän men eftersom hon jobbade kunde hon inte svara och när hon ringde upp igen så hade Anton min telefon. Emma hörde hur Anton grät och jag skrek hon frågade ganska bestämt VAD ÄR DET ? Anton sa bara Nea är död då Emmas reaktion blev nej? sen la hon på och ringde till en gemensam vän som heter Elin och dom åkte direkt från Värnamo till Göteborg. Det var ganska många mer som åkte från Värnamo den kvällen, jag kommer berätta mer om dom som kom till oss senare. Min pappa kom och även mina gudföräldrar. Sköterskor kom o gick hela tiden, Jag fick även en halv tablett som skulle sätta igång mig men min kropp hade redan börjat. Den natten gick mitt "vatten" men det ända jag såg var blod. Jag var helt tom. Det ända som fanns i min hjärna var " snälla Nea, sparka mig eller hicka snälla gör någonting "

DAG TVÅ OCH SJÄLVA FÖRLOSSNINGEN KOMMER IMORGON

Puss & Kram, Mela

Likes

Comments

Hej!

Jag har så många frågor men det känns bara som att jag famlar i mörkret. Vad var det egentligen som hände natten till den 13 Juni? Varför orkade hennes lilla hjärta inte att fortsätta slå? Vad kunde JAG ha gjort för att förhindra att det blev som det blev? Varför lyssnade ingen när jag sa att något var fel? Varför skulle just min Nea flyga upp med sina små vingar till himmelen? Hur ska livet kunna gå vidare? Detta är frågor jag ställer mig varje dag. Jag vill ha svar, jag vill veta vad som hände. När läkarna hade gått igenom allt med obduktionen så ringde dom till mig, de sa att det var inga fel på henne. Hon var helt frisk. Men VARFÖR blev det såhär då. VARFÖR?! Jag vill vakna upp från denna mardröm nu, jag vill vakna upp och höra hennes små andetag. Jag vill se henne växa upp, höra hennes skratt, höra henne säga mamma för första gången, få den första kramen, ta det första steget, bli hennes bästa vän och bli hennes trygghet i livet. Min kärlek till min lilla tjej är oändlig, jag skulle göra precis vad som helst för att bara få höra hennes hjärta slå igen. Videon här nedan är från den 12 Juni, det var sista gången jag fick höra hennes hjärta slå. Nea du finns i mina tankar varje sekund, jag älskar dig <3

Jag vill verkligen tacka er alla för dom otroligt fina orden jag får höra varje dag. Det betyder mer än ord kan beskriva. Tack tusen gånger om.


Likes

Comments

Hej..

Idag har varit en dag med mycket tankar och många olika känslor. Det känns som någon sliter ut mitt hjärta en liten bit för varje dag som går. Känslorna äter upp mig inifrån. Idag är det tre månader sen våran dotter Nea blev en ängel, idag har vi genomlidit tre månader av oändligt sorg och saknad. Hur överlever man detta? Hur ska man orka fortsätta andas när det dyrbaraste man har slits ifrån en under en natt? Livet är så sjukt orättvist och det gör mig så arg. Så otroligt efterlängtad var hon vår lilla tjej och helt plötsligt är hon borta för alltid. Jag hade gått 39 fulla veckor med henne i min mage, hon sparkade sönder mig inifrån, hon var vår lilla Karate Kid, hon hade hicka varje morgon och varje kväll. Vi hade våra rutiner, livet var perfekt. Men något jag lärt mig av detta är att ALDRIG ta någon för givet. Att behöva planera och begrava sitt egna barn det är en ren mardröm . Vi ska ha urnsättning för vår ängel i Oktober. Att bara veta att vår Nea är kremerad och ligger i en urna och att jag aldrig kommer få ha henne i min famn plågar mig. Jag känner mig så svag många gånger, men jag vet också någonstans att jag är stark. Jag står upp idag och andas för min dotter. Nea min stolthet, mamma älskar och saknar dig oändligt.

Puss & Kram, Mela


Likes

Comments

Hej!

Eftersom detta är mitt första inlägg så tänkte jag berätta lite mer om mig själv, mitt liv och varför jag startade denna bloggen. Jag är en 20 årig tjej från Göteborg men bor nu med min Sambo Anton i Katrineholm. Vi har en dotter tillsammans som den 13/6-2017 blev en ängel, jag kommer berätta mer om den resan lite senare. Jag skapade denna bloggen för att nå ut till personer i samma situation och för att visa att livet är inte en dans på rosor men att man aldrig är ensam. Detta kommer att bli min dagbok, här kommer ni kunna läsa allt om mig och mina tankar. Är det något speciellt ni vill veta mer om är det bara att höra av sig. Jag hoppas ni vill dela denna resa med mig.

Puss & Kram, Mela

Likes

Comments

Instagram@melalannerstierna