Header

Hej!
Idag kommer ett brev till det finaste jag har, nämligen min dotter.

Nea jag vet inte hur jag ska ta mig vidare , jag behöver dig här hjärtat. Snälla snälla snälla kom tillbaka till mig. Jag vill ha dig i min famn, jag vill ge dig all den kärlek du förtjänar att få. Mitt hjärta slits ur min kropp, jag känner mig så ensam, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mitt hjärta mitt fina fina hjärta, du är på fel plats. Om du bara visste hur mycket du betyder för mig, det finns inga ord som räcker till för att kunna beskriva det. Världen är så jävla orättvist, du skulle varit här med mig nu. Du skulle ligga i min famn och sova och jag skulle höra dina små andetag. Du flög iväg alldeles för tidigt älskling. Jag är världens stoltaste mamma, du är och kommer alltid att vara min stolthet. Du är det vackraste jag någonsin sätt, jag hoppas av hela mitt hjärta att du sover gott och att du vet att mamma älskar dig mer än allt annat, jag kommer göra allt för dig. Du ska få småsyskon en vacker dag och jag vet att du kommer vaka över dina syskon. Jag vet att du kommer bli världens bästa storasyster. Du kommer alltid att leva kvar bland oss, jag ska visa dina framtida syskon vilken perfekt storasyster dom har. Och jag vet att du är med mig, men jag behöver känna dig fysiskt. Jag behöver ha dig i min famn. Flyg hem igen Nea, snälla. Jag ska kämpa jag lovar. Det är bara så otroligt svårt, men jag gör det för dig. Du kommer för alltid vara min Nr.1 Nea och det hoppas jag du vet. Tiden med dig i magen var helt magisk, att varje dag få känna din närhet, dina sparkar, din hicka det gjorde mig till den lyckligaste mamman i världen. JAG SAKNAR DIG. Jag önskar att jag kunde bygga en tidsmaskin och resa tillbaka till den 12 Juni och tvingat dom att ta ut dig, då hade du varit här med din mamma och pappa idag, då hade du varit på rätt plats. Nea din pappa är så otroligt stolt över dig och älskar dig minst lika mycket som jag gör. När han såg dig på sjukhuset var det så otroligt mycket kärlek i hans blick. Du är väldigt lik honom älskling, du har definitivt fått din pappas näsa och ni har lika mycket svart fint hår, ni är lika vackra båda två. Jag ska ta hand om er föralltid, min familj. När jag tittar på din pappa så ser jag dig väldigt ofta, vackra lilla tjej. När du låg i min mage låg ofta din pappa på magen för att känna din närhet och brukade somna där av att känna dig puffa på honom. Du har gjort oss så otroligt stolta, du är det vackraste vi har. Du var för bra för denna värld. Dom säger att ingen är perfekt men det är du Nea och just därför är du nu en ängel älskling, du var helt enkelt för perfekt. Du finns i mina tankar varje sekund och saknaden är oändlig.
Godnatt vår finaste skatt, vi älskar dig oändligt och kommer alltid att göra.

Puss & Kram, Mamma.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej!

Jag vill börja med att tacka Gabriella Joss som hjälpte mig dela min blogg så att jag kan nå ut till med mitt budskap till så många fina mammor som möjligt. Jag är evigt tacksam till er fina som delar min blogg så jag kan nå ut och hjälpa andra fina mammor.
Idag är en dag med extremt blandade känslor.. Ena sekunden är jag glad, andra ledsen och tredje arg och grinig. Idag är en dag jag saknar min lilla tjej extra mycket och tankarna tar över. Jag har perioder när dagarna är lättare, när tankarna inte äter upp mig. Men nu är jag inne i en period där dagarna varit extremt svåra att hantera, mina humörsvängningar tar över min hjärna. Jag vill verkligen tänka positivt men just nu ser jag mörker och jag blir så otroligt frustrerad över att Nea inte är här. Jag vill skrika tills mina stämband går av samtidigt som jag vill skratta och vara glad för det jag faktiskt har. Något som också gör mig frustrerad är att det ska ta så fruktansvärt lång tid till det är urnsätting, begravningen var den 3/6 och urnsättningen kommer att ge någon gång i oktober. Jag har en ständig klump i magen en stor sten på mina axlar, jag känner att jag vill få det gjort. Jag är den som ska sätta ner henne i marken, jag är den som sist kommer att hålla henne. Jag vill inte att hon ska ligga i ett krematorie, jag vill hon ska få sova på sin alldeles egna plats, där vi alltid kan gå och vara med henne. Jag vill för en sista gång ha henne i min famn. 
Min fina fina Nea, vi ses i drömmarna lilla prinsessa.

Jag vill även idag tacka ytterligare tre personer som ställt upp lite extra för oss under denna tid och jag kommer börja med min pappa. Tack för att du är du. Sättet du tittade på ditt barnbarn värmde hela mitt hjärta. Jag älskar dig så oerhört mycket. Vi kanske inte alltid har haft den bästa relationen men jag kommer alltid att vara pappas lilla flicka. Du betyder så otroligt mycket för mig, glöm aldrig det. 
Den andra och den tredje jag vill tacka idag är Jens Johansson och Johan Spjuth. Dom här killarna har nog de största hjärtana man kan hitta,  dom ett hjärta av guld. Så som dom fanns där för oss framförallt under tiden på sjukhuset går inte att tacka nog. Det stödet dom gav mig under värkarna genom att hålla min hand, klappa min panna, hjälpa mig att klocka värkarna gå inte att tacka nog, det finns inga ord. Sånt lugn och sån glädje dessa killar bidrar med är helt magiskt. TACK för att ni är ni, jag älskar er så mycket.

Puss & Kram, Mela

Likes

Comments

Hej!

Förlåt förlåt förlåt! Jag gör så gott jag kan med mina inlägg nu men det är jobbigt i perioder, förlåt. De senaste inläggen har varit extremt jobbiga att skriva men jag känner att det är viktigt att prata om det. Det kändes som jag återupplevde allt en gång till. Det är skönt att skriva av sig också men när tankarna kommer ikapp än så rasar hela världen. Jag försöker vara glad jag försöker verkligen men det känns så fake. Jag vill vara glad för min Nea, jag vet att hon vill se mig skratta, jag vet att hon är stolt över mig för att jag försöker. Jag vill känna ÄKTA lycka, jag vill ha tillbaka Nea.

På något sätt måste livet gå vidare och man måste se det fina man har. Jag har så otroligt många fina människor i mitt liv.
Jag vill ge ett extra stort tack till min gudmor Kristina, det finns ingen som hon. Så stort hjärta och så underbar personlighet, min förebild i livet. Hon har fått mig att orka kämpa så många gånger jag bara velat ge upp så har hon varit och är min stöttepelare genom livet. Du är en så otroligt stark och vacker kvinna. Nea kunde inte fått en bättre extra mormor. Så tack Kristina, jag älskar dig mer än ord kan beskriva.
Det finns en till tjej jag idag vill tacka lite extra mycket och det är min bästavän, min andra halva, Emma. Denna tjejen är min lycka, det var hon som fick mig att skratta under den värsta tiden i livet, under veckan på sjukhuset. Jag värdesätter henne så otroligt högt, min krigare. Hon sätter alltid ett leende på mina läppar och det är jag evigt tacksam över. Min fina fina Emma, så som du ställt upp för mig det finns inga ord i världen som kan visa min uppskattning för dig. Jag älskar dig, så otroligt mycket.
Den sista jag idag vill tacka idag är Cecilia (Cilla). Du har funnits med i mitt liv så länge jag kan minnas. Du har sätt mig växa upp från att vara en liten liten tjej till den jag är idag. Som liten såg jag upp till dig så otroligt mycket, jag ville se ut som dig för jag tyckte du va så fin. Idag är du precis lika vacker och jag ser upp till dig lika mycket idag. Jag är så glad att jag får ha dig i mitt liv, jag vill aldrig någonsin förlora dig. Du har alltid varit som en i familjen och det kommer du alltid vara. Din Michis älskar dig så så så mycket.

Puss & Kram, Mela

Likes

Comments

Hej!

Förlåt för sen uppdatering men som sagt vissa dagar är jobbigare än andra, det blev för mycket tankar igår. Men vi gör ett nytt försök idag istället.

Tänkte berätta om de sista dagarna på sjukhuset idag.
Som jag skrev i förra inlägget så kom Nea den 15/6 kl 04.49, 52 cm & 3430g ren kärlek. Även denna dag kom det många på besök, alla ville hälsa på vårt lilla mirakel. Min pappa ringde på morgonen och frågade om jag ville att han skulle komma direkt eller senare på dagen, jag bad han då komma direkt. När han kom så låg Nea framför mig i sängen, jag såg hur hans ögon fylldes av tårar och det gjorde så ont i mig. Så som han längtade efter att få bli morfar till min fina lilla Nea. Jag kommer ihåg när vi var ute och åt en kväll hela familjen så sa han till mig att han ville att jag skulle spara Neas förta huvudfoting så skulle han tatuera in den för henne.
Men det var även många mer som kom denna dagen bland annat min mamma, storasyster Emelie, Oscar, Joel, storasyster Veronica (Neas gudmor) och hela gänget från Värnamo kom även denna dagen. Det var så otroligt vackert att se alla som kom för att träffa just VÅR dotter. Sättet alla tittade på vårt lilla mirakel var helt magiskt, mitt hjärta fylldes av värme. När dom rörde vid hennes mjuka kind skapades magi för mig. Men det vackraste av allt var när Anton höll henne för första gången, sättet han tittade på henne med så mycket kärlek men även så mycket smärta gjorde så ont men var ändå så fint. Det var så mycket olika känslor som tog över min kropp under denna tiden.

Jag tror även att det var denna dag som det kom en kvinna från sjukhuskyrkan och började prata om begravning.. Det gjorde så ont jag hade ju inte ens fattat att min lilla tjej var död och plötsligt skulle en begravning planeras imon en månad. Jag kommer berätta mer om begravningen lite längre fram mer detaljerat.

En sak jag minns tydligt från den 17/6 är när min storasyster Emelie kom med sin dotter Celine som fyllde 2 år. Att se henne växa upp och bli till den busigaste lilla 2 åring som finns är helt underbart. Hon hade en tuff start i livet och jag var så otroligt orolig men allt gick bra och idag är hon helt perfekt. Det gjorde verkligen den dagen lite bättre, att få ge henne en grattis kram på födelsedagen, att få leka med henne, få höra henne skratta. Jag älskar dig Celine Bianca Michaela, mosters stolthet<3

Anton rullade ut mig rullstol varje dag så jag skulle få komma ut lite och till varje gravid person som gick in sa - Lycka till, för jag visste hur fel allt kunde bli men jag ville att det skulle gå bra för dom. INGEN ska behöva vara med om detta, INGEN ska behöva förlora sitt barn. Men det var även fruktansvärt jobbigt att rulla genom korridorerna och höra kvinnor som krysta och höra deras små bäbisar skrika. Det kändes lite som knivar i hjärtat men var ändå vackert, men vår Nea skulle ju också skrika.. fan.

Varje kväll var jag tvungen att lämna ifrån mig henne, det plågade mig att se dom köra iväg henne i en bädd som var iskall med ett lock på. Det var så fel, där skulle hon inte vara, hon skulle ju ligga hemma i sin säng med sin snutte och sova. Allt var bara så otroligt fel och jag kunde inte göra ett skit åt det. Jag kände mig ibland som en värdelös mamma för att jag inte kunde rädda henne.

Den 18/6 lämnade vi sjukhuset. Jag ville inte säga hejdå, jag ville inte. Jag vill vara med henne föralltid.. Vi hade henne på vårt rum medans vi packade alla saker och gjorde iordning, sen satt jag och bara kollade på henne, hon var vacker. Jag pussade hennes kalla kind säkert en miljon gånger medans mina ögon dränktes i tårar och pulsen ökade av panik. Det sista jag sa till henne var - Sov gott min prinsessa, mamma älskar dig mest av allt i hela världen.Hon skulle nu in på obduktion i hopp om att dom skulle hitta vad som gått fel. Vi har idag fått svar från obduktionen och vi kommer antagligen aldrig få veta vad som gick fel, för Nea var helt perfekt både invändigt och utvändigt . Godnatt Nea, vi ses snart i drömmarna.

Imorgon kommer ett tack inlägg till ALLA som var med under denna tid .

Puss & Kram, Mela

Likes

Comments

Hej!

Idag tänkte jag fortsätta att berätta om tiden på sjukhuset men idag ska jag även skriva om själva förlossningen.

Nu är det alltså den 14/6. Denna dagen är väldigt suddig i mitt huvud, men jag ska göra så gott jag kan. Även denna dagen var det många som kom för att hjälpa och stötta oss. Jag minns inte exakt vilka som kom vilken dag men jag vet att ett helt gäng från Värnamo åkte skytteltrafik till oss. Några av dom var Johan, Jens, Emma, Putte, Raffe, Amar (Neas gudfar), Anton F, Cilla och på kvällen kom min gudmor och jag tror även att pappa och hans fru kom. Så många tårar och så många tomma blickar jag såg denna dagen kommer jag aldrig glömma. Dessa människor betyder så oerhört mycket för mig, dom fanns där för mig under den svåraste tiden i mitt liv. Jag hade ingen tidsuppfattning över huvud taget, jag var i en annan värld där allt jag såg ett stort svart hål, jag kunde inte se något ljus längre.

Mina värkar började denna dagen. När dom började bli täta tappade jag all kontroll och visste inte vart jag skulle ta vägen, jag trodde jag skulle dö. Johan och Jens hjälpte mig att klocka värkarna medan jag var helt borta pga smärtan, jag är så otroligt tacksam att det var just dom två som satt med mig, höll min hand, klappade min panna och gjorde allt för att få mig att känna mig trygg. Tack för att ni är ni.
Jag sa först att jag inte vill ha EDA pågrund av min sprutfobi, men tillslut gav jag mig. Nu var det jag, Anton, Cilla och min gudmor i rummet. När dom skulle sätta EDAn fick jag panik, en panik jag aldrig känt förut, en panik jag trodde skulle kväva mig. Det kändes som någon grävde sig in i ryggen på mig och försökte dra ut ryggraden på mig. Jag skrek, kollade Anton rakt in i ögonen, min blick och mitt panik skrik skrämde honom såpass mycket att han svimmade. Jag började då skrika på sköterskorna att dom var tvungna att ta hand om Anton. Jag var så rädd att han skulle ramla i golvet och skada sig. Värkarna blev inte lindrigare. Jag sa till dom att ge mig bedövningen men jag hade redan fått maxdos, jag kände ingen skillnad.

I all denna smärtan slog det mig att nu är det nära, nu kommer hon snart, jag ville ha henne i min famn men samtidigt ha kvar henne i magen för jag ville inte att hon skulle tas ifrån mig. Så länge hon låg i min mage kunde ingen komma åt henne.


Det kom in två barnmorskor och ganska direkt så kom krystvärkarna. En av barnmorskorna stod och fläktade mig, min gudmor gick mellan att hålla mig i handen till att hämta vatten varannan sekund, Anton höll mig i handen och Cilla stod bredvid Anton samtidigt som hon klämde på mina lår för det kändes som jag hade två elpistoler i benen. Mellan varje krystvärk somnade jag på en sekund innan jag vaknade av smärta i ryggen och krystade igen. Plötsligt säger den andra barnmorskan - Hon har mycket svart hår iallafall. Jag började le mitt i allt, min fina lilla tjej. Precis när hon kom höll jag tummarna så hårt kunde och det ända som snurrade i huvudet var - Snälla Nea rör dig, du behöver inte skrika bara blinka rör ett finger, bara något. Men det hände ingenting. I denna stunden försvann mitt sista hopp. Hon var verkligen död, min perfekta lilla tjej var en ängel. Dom frågade om jag ville ha upp henne på mitt bröst och det ville jag . Hon var ute 04.49 den 15/6. Barnmorskan la henne i min famn och tårarna bara rann, hon var så perfekt. Hon var så lik både mig och Anton. Vi var helt förälskade i vårt lilla mirakel. Nu vill jag aldrig släppa taget om henne, aldrig någonsin.
Resten av denna dagen kommer imorgon

Till min Nea, detta skrev jag dagen du föddes min ängel :
Ju mer jag kollar på dig Nea desto mer perfekt blir du, mamma och pappa älskar dig gränslöst. Vi hoppas du finner ro där uppe och att du väntar på oss vid livets grind, för vi kommer ses en dag men tills dess kämpar vi för dig, vår stolthet. Du kommer för alltid finnas i våra tankar men framförallt i våra hjärtan. jag önskar det fanns något jag kunde göra för att få ditt lilla hjärta att slå, få höra dina små andetag och få känna din närhet. Du är på fel plats men jag låter dig nu flyga upp med dina vackra små vingar till himmelen vår ängel.


Likes

Comments

Hej!

Idag är det tre månader sen min ängladotter föddes så jag tänkte skriva om de första dagarna på sjukhuset och förlossningen. Kommer inte kunna skriva om alla dagarna i ett inlägg men jag kommer fortsätta imorgon med en del två. Jag har väldigt många minnesluckor från dessa dagar men jag ska verkligen göra mitt bästa för att komma ihåg

Den 12 Juni började min oro, min lilla tjej sparkade inte som hon brukade. Jag ringde min barnmorska och fick komma in på kontroll, där vi gjorde ultraljud och lyssnade på hjärtat. Jag såg på ultraljudet att hon rörde sig bara att jag inte kände det lika tydlig och hennes puls låg på ca 134 vilket var normalt. Min oro släppte lite efter det. Efter jag hade varit där började jag få ganska mycket sammandragningar men tänkte inte så mycket på det eftersom jag hade haft det från och till ganska länge.

Natten till den 13 runt kl 00.00 kände jag världens sparkar. Men eftersom hon ändå rörde sig så blev jag ändå lugn. Dagen gick och oron började smyga sig på igen jag gjorde allt för att känna en rörelse. Jag drack kallt vatten, gick i trappor, hoppade studsmatta, tryckte på henne, sånna saker hon alltid annars reagerade på. Men ingenting hände. Jag ringde min barnmorska igen kl 15.30 ca och hon sa att jag skulle åka in. Jag kände att jag behövde äta om det skulle behöva bli akut förlossning. Vi åt kring 18 och sen vid ca 19.30 åkte vi in till Östra Sjukhuset i Göteborg.

Vi gick till förlossningen och personalen frågade om jag var inne för verkar och jag sa att vi va inne för minskade foster rörelser. Hon titta lugnt på mig och fråga om jag var förstföderska och jag svarade ja men att jag inte hade känt henne på ca 20 timmar. Hon bad oss sitta ned o vänta. Efter en stund kom en blond korthårig kvinna o hämtade oss, hon tog in oss på ett rum och sa att hon skulle sätta CTG på mig. Jag bad henne sätta den på höger sida av magen för jag visste att hon låg där, hon la den mot min mage men inga hjärtljud hördes. Jag kollade på Anton med panik i ögonen men han nickade lugnt till mig. Hon sa att vi skulle göra ett ultraljud istället. Hon satte även den på höger sida och jag såg direkt att hjärtat inte slog. Jag skrek HON ÄR DÖD gång på gång. Hon gick och hämtade en annan läkare, en manlig. Han letade också, och till sist sa han - tyvärr jag hittar inga hjärtljud. I den sekunden rasade hela min värld, mitt hjärta slets ur min kropp, jag kände hur hela mitt liv bara försvann. Jag såg hur Anton fick panik och skrek ni måste snitta henne nu men läkaren sa att det va inte akut. VADÅ INTE AKUT?! Vår dotter var död och låg i min mage varför försökte dom inte rädda henne? I våran värld där och då VAR det akut. Men det blev inget snitt, jag skulle alltså behöva gå runt med henne i min mage och behöva gå igenom en vanlig förlossning och veta att när jag föder henne kommer hon inte andas, hon kommer ligga livlös i min famn.

Jag är inte helt säker men jag tror att jag ringde till min pappa först, när han svarade och hörde att jag grät visste han inte om de va glädjetårar eller inte. Det ända jag sa till honom var att Nea är död, han sa det till Monica min extra mamma och jag hörde bara hur hon skrek. Jag tror att jag bara la på, jag kunde inte prata för vad skulle jag egentligen säga? Jag vet även att jag ringde Emma min bästa vän men eftersom hon jobbade kunde hon inte svara och när hon ringde upp igen så hade Anton min telefon. Emma hörde hur Anton grät och jag skrek hon frågade ganska bestämt VAD ÄR DET ? Anton sa bara Nea är död då Emmas reaktion blev nej? sen la hon på och ringde till en gemensam vän som heter Elin och dom åkte direkt från Värnamo till Göteborg. Det var ganska många mer som åkte från Värnamo den kvällen, jag kommer berätta mer om dom som kom till oss senare. Min pappa kom och även mina gudföräldrar. Sköterskor kom o gick hela tiden, Jag fick även en halv tablett som skulle sätta igång mig men min kropp hade redan börjat. Den natten gick mitt "vatten" men det ända jag såg var blod. Jag var helt tom. Det ända som fanns i min hjärna var " snälla Nea, sparka mig eller hicka snälla gör någonting "

DAG TVÅ OCH SJÄLVA FÖRLOSSNINGEN KOMMER IMORGON

Puss & Kram, Mela

Likes

Comments

Hej!

Jag har så många frågor men det känns bara som att jag famlar i mörkret. Vad var det egentligen som hände natten till den 13 Juni? Varför orkade hennes lilla hjärta inte att fortsätta slå? Vad kunde JAG ha gjort för att förhindra att det blev som det blev? Varför lyssnade ingen när jag sa att något var fel? Varför skulle just min Nea flyga upp med sina små vingar till himmelen? Hur ska livet kunna gå vidare? Detta är frågor jag ställer mig varje dag. Jag vill ha svar, jag vill veta vad som hände. När läkarna hade gått igenom allt med obduktionen så ringde dom till mig, de sa att det var inga fel på henne. Hon var helt frisk. Men VARFÖR blev det såhär då. VARFÖR?! Jag vill vakna upp från denna mardröm nu, jag vill vakna upp och höra hennes små andetag. Jag vill se henne växa upp, höra hennes skratt, höra henne säga mamma för första gången, få den första kramen, ta det första steget, bli hennes bästa vän och bli hennes trygghet i livet. Min kärlek till min lilla tjej är oändlig, jag skulle göra precis vad som helst för att bara få höra hennes hjärta slå igen. Videon här nedan är från den 12 Juni, det var sista gången jag fick höra hennes hjärta slå. Nea du finns i mina tankar varje sekund, jag älskar dig <3

Jag vill verkligen tacka er alla för dom otroligt fina orden jag får höra varje dag. Det betyder mer än ord kan beskriva. Tack tusen gånger om.


Likes

Comments

Hej..

Idag har varit en dag med mycket tankar och många olika känslor. Det känns som någon sliter ut mitt hjärta en liten bit för varje dag som går. Känslorna äter upp mig inifrån. Idag är det tre månader sen våran dotter Nea blev en ängel, idag har vi genomlidit tre månader av oändligt sorg och saknad. Hur överlever man detta? Hur ska man orka fortsätta andas när det dyrbaraste man har slits ifrån en under en natt? Livet är så sjukt orättvist och det gör mig så arg. Så otroligt efterlängtad var hon vår lilla tjej och helt plötsligt är hon borta för alltid. Jag hade gått 39 fulla veckor med henne i min mage, hon sparkade sönder mig inifrån, hon var vår lilla Karate Kid, hon hade hicka varje morgon och varje kväll. Vi hade våra rutiner, livet var perfekt. Men något jag lärt mig av detta är att ALDRIG ta någon för givet. Att behöva planera och begrava sitt egna barn det är en ren mardröm . Vi ska ha urnsättning för vår ängel i Oktober. Att bara veta att vår Nea är kremerad och ligger i en urna och att jag aldrig kommer få ha henne i min famn plågar mig. Jag känner mig så svag många gånger, men jag vet också någonstans att jag är stark. Jag står upp idag och andas för min dotter. Nea min stolthet, mamma älskar och saknar dig oändligt.

Puss & Kram, Mela


Likes

Comments

Hej!

Eftersom detta är mitt första inlägg så tänkte jag berätta lite mer om mig själv, mitt liv och varför jag startade denna bloggen. Jag är en 20 årig tjej från Göteborg men bor nu med min Sambo Anton i Katrineholm. Vi har en dotter tillsammans som den 13/6-2017 blev en ängel, jag kommer berätta mer om den resan lite senare. Jag skapade denna bloggen för att nå ut till personer i samma situation och för att visa att livet är inte en dans på rosor men att man aldrig är ensam. Detta kommer att bli min dagbok, här kommer ni kunna läsa allt om mig och mina tankar. Är det något speciellt ni vill veta mer om är det bara att höra av sig. Jag hoppas ni vill dela denna resa med mig.

Puss & Kram, Mela

Likes

Comments

Instagram@melalannerstierna