jag är trött så väldans trött. Men det blir väl så när habiliteringen är på hembesök för att kolla hur det fungerar hemma och ge tips och råd. De är naturligtvis välkommet men jag blir trött för att inte säga vad Miranda blir. Något som va kul att se är att Miranda ser och vill bjuda in andra att leka något särskilt med eller läsa bok med. Hon pekar och pratar på sitt sätt för att få med den hon vill vara med. När de gav henne chansen till det. Jag vet inte om jag inte ser det själv hemma eller att Miranda inte gör sådant med mig?

Något annat som jag ska försöka beskriva. I vardagen för att Miranda ska känna att hon är sedd och det går att kommunikation är ett bra redskap. I det hon gör. Tala om vad hon gör sätta ord på det. Inte fråga vill du göra det? Utan nu lekar Miranda med bollen. Bekräftelse på att jag ser vad hon gör och sätter ord på det. Förstår någon vad jag menar?

De där med avlastning och stöd. Det har varit lite av en cirkus och är inte färdigt. Eller att pappan som bor i Göteborg ska fungera som avlastning. Ställ inga frågor är ni snälla! Men så finns det en terapeut i familjeterapin som tycker att man ska ta hänsyn både till Miranda och pappans kontakt och men också om att det va avlastning jag ansökte och de blir det inte till en början. Det handlar också om vart min och pappan relation ligger till. Jag tycker att terapeuten på familjeterapin ser det men inte riktigt alla andra. Men de är inte färdigrott och lär inte vara det på ett tag.

Varför kan inte människor vara enkla och varför kan inte människor vara snälla?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

så va det de med stödfamilj eller avlastning?!

Det känns värkligen som att handläggaren har en färdig plan som jag bara ska tacka ja till.

Pappan vill ta mera ansvar. Så handläggaren har själv planerat att pappan ska själv ta med dottern en helg i månaden hem till gbg. Ja ni läste rätt! Jag ska sätta mig på tåg med Miranda och vi ska mötas halvvägs någon stans.

terapeuten på familjerådgivningen sa när i pratade om det. Men det blir ju inte mer än nu. Men det fina handläggaren på kommunen ringde i dag och sa att har pappan dottern en helg i månaden behövs det inte mera sedan. Känns som att man missar att det va mig avlastningen va till för!?

Pluss att sitta och åka tåg flera timmar med Miranda är ingen jag ser fram i mot. Varken min rygg eller en skrikande Miranda. Åter igen var tog min avlastning vägen? Å va jag inte kommer vara pigg och utvilad efter det.


Det känns minst sagt olustigt att handläggaren redan har bestämt hur det ska se ut. Att min avlastning försvann i allt är inte viktigt. Det känns mycket bättre för handläggaren att tro att hon gör rätt en att lyssna. Något som också känns rätt olustigt är hur handläggaren i kommunen målar mig i svart. Som att jag motarbetar och vill inte hitta lösningar. och dessa stakas pappor. Jag ser fram i mot den dagen då mammor som badar i skit bildligt talat upp till hakan tycks lite synd om.

Varför är detta sååååå klassiskt? Varför lär sig inte socialtjänsten?

Likes

Comments

​Jag frågade pappan om hjälp med att göra bok med tecken i kombination med bilder till Miranda. Då ska naturligtvis konkurenstanken komma upp de första som kommer. Vem som betyder mest och minst för Miranda. JAG BILR SÅÅÅÅÅ TRÖTT!

Låt mig vara tydlig! Att göra en bok med bilder på saker som Miranda är van vid att se och hur de tecknas. Det påverkar Mirandas språkutveckling positivt. Just att det är bilder på saker Miranda redan kan relatera till gör att hon vill titta i boken på bilderna och då blir det mycket lättare att lära sig tecknerna för att hon vill och kan relatera till det. 

INTE bilder som kan relatera mest till ena föräldern. Byt fokus!!! Poängen är att Miranda ska utveckla sitt språk och inget annat. Går det att se det så?


Likes

Comments

I flera år har de haft samma personal och samma chef på min dotters förskola. De har varit en bra förskola ute på landet. Men så fick de ny chef, delvis ny personal och delvis ny lokal. Verksamheten ska utöka och då behöver de ställa en paviljong och anställa ny personal.  En av de som varit långe  har gått i pension. Nu är det väl inte bara här som det är brist på förskolepersonal utan över hela landet. Följden blir att de nya som anställs har ingen pedagogisk utbildning alls. Ja ni läste rätt. INGEN pedagogisk utbildning alls! Inte ens på gymnasienivå..


Innan all förändrades och ryktes upp med rötterna om man vill kalla det så. Så hade min dotter börjat läsa sig en del tecken och tecknade spontant själv. De har gått helt tillbaka och nu tecknar hon inte alls. När vi va på möte med förskola, hörselvård och kommunens hörselpedagog mm. Då va en av de nya personalen med. Då sa den nya personalen att det va en gång Miranda inte hade haft hörapparater och då hade hon hört med. Prisses som att då kan det ju inte vara så farligt. De speglar ganska bra hur lite kunskap man har om barn med hörselskada. Hade min dotter varit döv hade hon inte haft hjälp av hörapparater heller. Jag som själv är hörselskadad vet att jag kan höra utan hörapparater. Men så mycket mer jag får anstränga mig och så mycket energi det går åt till att gissa och försöka få i hop något meningsfullt av det man hör. Kommunen har en hörselpedagog som är ute på all pedagogisk verksamhet där det finns barn med hörselskada. Hon har flaggat till den nya chefen på förskolan om att de brister på min dotters förskola. Dels behöver den nya personalen kunskap om hur man pratar med och bemöter barn med hörselskada mm.  Dels behöver personalen läsa sig teckenspråk själva. Men det har inte hänt något. Eller hörselpedagogen har inte fått någon respons från den nya chefen på det. Hörselpedagogen skulle maila den nya chefen igen i veckan som va. Att min dotters utbrott har ökat. Är någon förvånad över det? När man inte kan tala om vad man vill så andra förstår det. Skulle du bli frustrerad då? 

En till sak som gör mig frustrerad är att nu när barnen har delats upp i grupper ut i från ålder. Så alla andra i hennes ålder får gå över i en barngrupp för de äldre barnen. Medans min dotter får gå med de riktigt små barnen och där får hon varken tid med personalen. För de små kräver så mycket mera omsorg och hennes språkutveckling går ju inte framåt av det. Hur tänkte de där? Det är som att bädda för ett utanförskap med jämnåriga. 

En sak till i raden av många. Är att en av personalen har en del av sin tjänst avsatt för att jobba enbart med Miranda. Det va länge sedan det gjordes. På senaste mötet va det en av pedagogerna som varit med längre som sa att innan va det så tydligt vem av pedagogerna som hade avsatt tid för min dotter, hur länge och när. Men den tydligheten har liksom bara försvunnit. 


Nu är det så att specialpedagogerna från habiliteringen och hörselvården har varit ute på Mirandas förskola för observation och efter de skrivit i hop va de tycker förskolan behöver jobba med och tips och förslag. Som en sådan enkel sak som veckans tecken. till exempel. De har bland annat mailat detta till den nya chefen. Men de har inte fått något svar. 


Jag förstår att det finns saker som kostar pengar. Allt kan man inte få. Men att personalgruppen utbildas eller informeras om hur barn med hörselskada och särskilda behov. Att personalen får utbildning i teckenspråk. eller i alla fall tecken som stöd. Det vore väl självklart att Miranda får gå med barn i sin egen ålder.  


Man kan ju hoppas att allt bygger på att den nya chefen är just ny och hon vet inte alla vägar. Hon vet inte vad som finns att tillgå och hur man gör. Men nu är det MIN DOTTER!! När man är så liten spelar ett halvår jätte stor roll för utvecklingen.

Finns det fler som jag där ute? Skriv gärna och ge mig tips hur ni har gjort!? Jag är en lejonmamma och jag kommer inte ge upp. Min dotter ska ALDRIG få genomleva den mardrömmen jag hade i grundskolan!!

Likes

Comments

Jag har haft så mycket tankar vad jag ska skriva om. Ni vet den där känslan. Ja just de ska kaj skriva om och när jag väl sitter här blir det helt tomt.. Klippet till höger har myndigheten HANDISAM gjort. De har vänt på värden lite. Om det är funktionsvariationer som är normen och människan utan funktionsvariationer som är udda. En tankeställare.

Jag tänker i bland på hur mitt cv skulle se ut. Eller som en av lärarna på utbildningen till behandlingspedagog sa. Måna kvinnor glömmer att de där att få vardagen att fungera barn, matlagning, konflikter, läxläsning och körande överallt mm. Då får man om något kunna organisera och vara konfliktlösare och defensivt ta ansvar och de är ju egenskaper en arbetsgivare värdesätter. Läraren talade om när hon va ensam mamma med 5 barn och att ha förmåga att ro det skeppet i hamn själv som mamma. De förmågorna värdesätts även av en arbetsgivare. Men vi mammaor tänker inte på det. Att som jag vara en mamma till ett barn med särskilda behov och rodda den vardagen då lär man sig prioritera och ta ansvar. Man lär sig vad som är viktigt och vad man kan sola bort mm. Alla dessa tusen tider på sjukhuset för mig och dottern behöver man kunna planera och bli sin egen sekreterare och ta ansvar för att alla är informerade och vi kommer på tiderna. Man lär sig i allra högsta grad ha kontakt med många olika människor. Att ha en far till mitt barn dotter som inte går så lätt att samarbeta med. Man får lära sig förstå människor men också sätta gränser. Man får lära sig vara tydlig och lyssna på vad människor värkligen säger. Att jag har värk och allt de andra gör att jag stenhårt måste lära mig prioritera och hitta alternativa vägar för att lösa saker. Det känns även som att allt samanlagt har lärt mig att jag vill hitta vägar som att gå framåt och det ska fungera. Jag blir rätt frustrerad på människor som ska sura och vägrar få saker att fungera bara för att.

Är inte allt detta jag räknat upp egenskaper som en arbetsgivare skulle värdesätta? Jag tror det. Men det är inte självklart att man tänker så som mamma..

Likes

Comments

Redigerat Jag frågade lite vänner vad de tyckte om detta blogginlägg. De knepiga med att tala in text är att den väljer lite egna ord och gör om meningarna lite själv. Då kan det ju bli lite märkligt och svårt att förstå. Jag orkar inte alltid redigera massor. Jag vet inte om denna text hamnar rätt i tiden? Alltså i vårt samhälle gör den det. Där den medicinen som skrivs ut flest av är psykofarmaka men där skammen kring psykisk ohälsa är stor. Vi har alla ett psyke men ändå ska vi skämmas för när vi bryter själen. Men vet inte riktigt om det är det jag vill åt? Eller så är det de?

Jag vill gärna ha respons på detta blogginlägg. Dels för att se om någon förstår vad jag försöker säga med detta och dels för att höra hur många fler som levt eller lever med detta. ÄRLIGT nu!

när man använder människors hälsa mot dem. För att vara konkret. Den personen kan man behandla hur som helst och säger den ifrån eller sätter gränser kan man bemöta det med hen är så känslig. Ingenting att bry sig om och så kan man fortsätta att bete sig lika dant mot hen och ska inte behöva bry sig om när hen säger i från. medan om personen ifråga som nyss bagatelliserade en annan själv blir arg eller sårad på något vis då får den minsann ta åt sig och att bagatellisera det vore fruktansvärd själviskt och elakt. Många gånger används det mot personer med psykisk ohälsa. Den mår ju dåligt hen är ingenting man behöver ta hänsyn till. Deras känslor är oviktigt om man kör över dem ett gör ingenting. För hen är ju så känsliga så man behöver inte bry sig om man beter sig som elakt mot dem.  Man skulle kunna säga att det är en variant av att skamma. Väldigt roligt i sammanhanget de som tycker att man ska bagatellisera andra människor mest. Är väldigt bra på att tala om när de tycker andra behandlar dem fel och då är de självklart att man ska respektera det.. 

Min erfarenhet både som personal och som patient angående ångest. Det är känslor som man har tryckt undan, försökt att trycka nej, bagatellisera att inte ta på allvar och till slut måste de kommer ut. Då kommer de ut som ångest. För man kan inte stoppa sina egna känslor hur mycket som helst. Den har lärt sig att mina känslor inte är riktiga, jag spelar bara över hela tiden till slut så ber man om ursäkt för att man finns nästan och då kommer ångesten som ett brev på posten.


Att visa känslor. att sätta gränser. Jag talar om: Här är jag och detta är mina gränser och det du gör, det gör ont i mig. Det innebär att vara en sund människa med självkännedom. Man ska inte behöva må dåligt för att markera vart man börjar och slutar. ingen människa har rätt att klampa över någon annans gränser eller tala om för någon annan det, du känner är inte relevant. När jag gör illa behöver inte jag bryr mig om dig. Vägen till bra relationer har aldrig varit och bagatellisera varandras känslor och upplevelser. utan att ta på allvar och lyssna på vad den andra säger. Det jag tar åt mig för kan inte ens finns i din värld att ta åt sig för men det är viktigt för hen. De sjuka alternativet skulle vara att man träffa människan. som får man ångest för att nu kan jag tycker någonting eller nu kan jag känna någonting annat än en annan människa som inte tar mig på allvar. Hur en relationen ska kunna bli bra utifrån de förutsättningarna förstår inte jag. Gör ni det? Det är det som är på Psykiatri språk är en del i att stigmatisera. Du är psykiskt sjuk så du är ju inte räkna med. dig behöver inte jag ta hänsyn till. Men alla människor har ett värde. du vill inte bli behandlad som att Katten har släpat in och då ska du inte behandla någon annan som det heller.


Men I detta ligger att själv veta sitt värde. även en annan rör mig som en idiot som någon som inte är värd att respekteras så vet du att jag har ett värde. Behandlar någon annan mig som en idiot är det denns problem och inte mitt. Jag är inte något som ska spotta spotta sparkas på slängas i soptunnan förnekas mm. Att sätta gränser inte sjukhus, det är helt sunt. Att bagatellisera andras känslor och upplevelser är inte sunt. 


Vill bara förtydliga att detta är inget jag upplever i psykiatrin jag går hos nu. 


Likes

Comments

fy vad jag har dratt på att skriva här. även om jag kan använda funktionen att tala in i Google dokument och sedan klippa och klistra in här. får inte alls så ont i axlar och nacke av det som sitter och skriva med händerna. Men det är ändå väldigt väldigt segt att komma till skott. det skulle vilja skriva om är tal och punktskriftsbiblioteket. på kursen på Högalids folkhögskola som jag går kom det upp om talböcker. känns som att det finns en uppsjö av sidor man kan skaffa konto för att lyssna på ljudböcker. men alla tar de naturligtvis betalt. Det var då Jag ville prata om tal och punktskriftsbiblioteket. Då jag har dyslexi och hörselskada men kanske främst för dyslexin skull, så har min syster som är bibliotekarie hjälp mig så att jag får ett konto på tal och punktskriftsbiblioteket. Det är alltså konto på tal och punktskriftsbiblioteket sida på nätet. då Kan man logga in och låna ljudböcker som man sedan kan ladda ner. från kursen på Högalid folkhögskola tog med mig frågan om människor med ångest och depression också till att de som har rätt att få ett konto på tal och punktskriftsbibliotekets sida på nätet. min syster tog frågan vidare till sin kollega som är den som jobbar specifikt med tal och punktskriftsbibliotekets konton och vet Reglerna för rättigheter rörande det. att tänka sig har man ångest och depression tillhör men de som har rätt att få ett konto på tal och punktskriftsbiblioteket sida på nätet som man kan få låna och ladda ner olika ljudböcker alldeles gratis. För att förtydliga för er som undrar varför människor med ångest och depression lättare kan ta till sig ljudböcker en skrivna böcker. har någon ångest och depression har den personen oftast svårare med uthållighet man blir fortare trött och tappar snabbare den röda tråden. Ljudböcker gör att det är lättare att hänga med ora med Kan man då läsa med öronen Kan man ta till sig böcker och och ta del av en stor bokskatt som man annars kanske inte orkar mer än förstasidan.Tal och punktskriftsbiblioteket sida har bytt namn och heter Legimus. vi kan se en länk till den sidan här bredvid http://www.legimus.se/.


det säkert många med ångest och depression som inte vet om att Legimus finns och att de tillhör den gruppen som har rätt att låna därifrån. Så Bland annat därför tycker jag att det känns viktigt att skriva detta. Låt fler få ta del av detta. Jag tillhör dem hon tycker att Finns det så ska de användas. annars fyller det ju ingen funktion.

En sista sak! För er som undrar. Har man värk brukar ångest och någon form av depression följa med på köpet. Men de psykiska ska man ju helst inte tala om i vårt land. FARLIGT! Även om alla har ett psyke..


Likes

Comments

Hej alla bloggläsare. Det var ett tag sen jag skrev nu. jag uppdatera mer och min Facebooksida med korta små meningar i vardagen. Idag var tredje tillfället med kursen på Högalids folkhögskola.En kurs som människor med långvarig smärta. för er som inte vet att jag har börjat en sådan. Men det här blogginlägget ska i alla fall inte handla om det. jag skriver detta för jag behöver pepp och puttas på. jag vill egentligen inte berätta vad det handlar om. jag behöver mest att någon säger till mig Jo men det är klart att du ska göra det. Du ska jag se att det går jättebra och känns positivt. Så snälla ge mig lite pepp. så berättar jag om några dagar om det gick bra och hur det gick.


Jag har skrivit det förr. men påminner om det nu. Vill man följa mitt och dotterns liv mitt Instagram konto Mejas sammelsurium och min sida på Facebook att rekommendera. där uppdaterar jag mer av oftare än på denna bloggen.


Likes

Comments

 Jag har länge sökt efter en funktion eller ett program när man kan tala in istället för att skriva. men de har varit väldigt dyra eller har inte hittat något alls. Det finns så kallade talsynteser. en slags program som man kan installera i datorn som gör att man kan tala in istället för att skriva. med de brukar kostar ett antal tusen. det händer att det finns program redan installerade på datorn Men det brukar vara på engelsk. försöker skriva engelsk det jag säger och det kan ju bli rätt märkligt. men nu har jag hittat alldeles gratis På svenska Hon skriver det jag säger direkt. Det enda man behöver skriva ut det är skiljetecken. men i jämförelse med att skriva allt så är skiljetecken en liten bagatell.


jag hade en kompis på besök i helgen. egentligen hade han sökt jobb på min dotters förskola som pedagog och var på intervju på förskolan i fredags. sedan sover över hos mig och min dotter till lördag. Vi pratade hjälpmedel, jämförde och tipsade. Dobby klagade jag mig och sa att jag har letat efter ett program eller något som kan skriva det jag säger direkt men att jag inte har hittat Eller har dom att sno dyra. han sökte på nätet på skriva det jag säger då kom det upp om Google Docs och det funkar. Det tog ett tag innan vi förstod Men när vi väl hade gjort det så var du enkelt som helst. Jag tänkte du förklara hur man gör. min gissning är att fler har glädje av det. Det är inte bara jag som har dyslexi eller på annat sätt tycker att det är jobbigt med skrivandet och får liksom anstränga sig lite extra.


du behöver ha ett konto på Google. Men har du inget innan så kan du skaffa dig ett. Det är inte svårt. Söder Google form av dokumentet Du måste få upp Du kan söka på det på nätet eller när du är inloggad och det heter Google Docs. Sedan behöver du öppna ett nytt dokument. När du har öppnat ett nytt dokument på Google Docs går du in på verktyg I menyn allra överst, Där klickar du sedan på röstinmatning. då kommer det upp en liten ruta med en bild av en mikrofon till vänster i bilden. det klickar du på sedan skrivs det i dokumentet som du säger. Det krävs naturligtvis att datorn har en mikrofon eller någon form av inspelningsfunktion. Det går naturligtvis att koppla en mikrofon eller headset till datorn. du nu jag har förstått det jag försöker förklara. Jag klistrat in ett dokument HÄR som också beskriver hur man gör.


Denna text har skrivit med den funktionen sedan klippte jag ut hur de dokumentet och klistrade in det här på bloggen och det gick riktigt bra som ni kan se.. Snälla sprid detta till alla som har nytta av det. Hjälpmedel är till föra att användas!!


Likes

Comments

Denna har kommit till mig på sista tiden. En del har kanske läst den innan och för en del är den ny. Men jag tycker den är bra och har något viktigt att säga. När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa

- till Italien.
Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig.
Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger: ”Välkommen till Holland.” ”Holland?!?” säger du.
”Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.
” Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande:
De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.
Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker.
Och du måste lära dig ett helt nytt språk.
Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring…
och upptäcker att Holland har väderkvarnar…
och Holland har tulpaner.
Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien…
och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.
Och i resten av ditt liv kommer du att säga
”Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat”.
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna… därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men…om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga… med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987.

Likes

Comments