Barnkonventionen, som Sverige 1990 ratificerade, alltså gjorde juridiskt bindande till staten, konstaterar tydligt att det är ett barns rättighet att först få den hjälp som den är i behov av. Sedan ska det också göras det bästa möjliga för att återförena barnet med föräldrar, om de inte anlänt tillsammans.

Vi som ett betraktat säkert samhälle och land måste ta på oss ansvaret, som än viktigare är en skyldighet, att hjälpa våra barn. Vi måste hjälpa de som är i behov av det. Vi måste hjälpa de som tvingats fly från sitt hemland. Vi måste hjälpa de som är våra medmänniskor.

Varför? För att de inte valde det här livet. De är offer. Det är och var inte deras fel att kriget bröt ut i just det landet de bodde i. Ett land som människor en gång i tiden flydde till, är nu ett krisbelagt land som invånarna tvingas fly från.

Kanske ännu viktigare är det att vi tar emot de barn som förlorat allt i den kris de flytt från; krig, svält och politiska osäkerheter, listan kan bli lång. Chansen att barn som kommer till Sveriges portar haft föräldrar eller andra relaterade som dött på vägen, eller i hemmet de lämnat, är överväldigande. Barn som sett nära och kära dö, utan att stå i makten att göra något åt det, är mer ofta än inte skärrade av de trauman de dragits genom. Traumatiserade barn kan vara i behov av akut psykologisk hjälp för att lättare kunna återhämta sig och undgå kroniska störningar. Den hjälpen finns inte att erbjuda utanför stänga dörrar, på vägen eller i hemlandet. Den hjälpen finns att erbjuda här, i Sverige, i vårt hem.

Vissa barn har haft den enbart relativa turen att sluppit vittna sina käras död, och har blivit ivägskickade av sin familj. Familjen, som sålt för att satsa allt på en biljett till friheten för ett av sina barn. Sett hoppet om en bättre framtid, och sänt sitt barn på en farliga reas till en säkrare värld. Ovissa om deras eget kött och blod ens är i livet väntar familjen i hemmet, som inte är mycket säkrare än resan barnet getts ut på. Ska de behöva vänta så länge att barnet kommer tillbaka igen, några månader senare, med beskedet att framtiden hade slagit dörrarna i ansiktet på dem? Att den glimten av hopp, det var bara en hallucination för den fria världen ville inte ha dem.

”Det är inte rättvist att vi måste hjälpa dem, vi valde ju inte heller att de skulle komma hit”. Vad är rättvist då? Att tvingas ge upp allt, allt, lämna det bakom sig och fly genom krigszoner till ett nytt land där ingen talar samma språk som du? Nekas rätt till skolgång? Att direkt få ett ”nej” från arbetsgivaren för att du har ett annorlunda namn?

Vad förlorar vi, jämfört med dem?

Många kommer med uttrycken att ”vi har inte råd” eller ”de smutsar bara ner vårt samhälle”. För det första; vi har råd. Vi har till och med ett överskott, och det är bara en fråga om prioritering. Mänskliga rättigheter, eller ”ekonomin”. Vad är viktigast? Måste vi välja en? Nej. För vi kan ha ett samhälle där allas mänsklighet respekteras, men samtidigt är ekonomiskt stabilt. Det är en fråga om prioritering; men vi har inte ont om pengar. Om vi inte vill, då kan vi inte heller.

Tänk om du var i deras situation, är ett vanligt motargument till det ovanstående. Men gjorde du det då? Föreställ dig det, på riktigt. Dina föräldrar är i ett annat land långt borta. Eller är de? De kanske inte lever längre. Hur ska du någonsin få veta det? Syskonen kunde resa med dig. Eller kanske bara en av dem, dem äldsta. Troligtvis är du ensam, helt själv i ett främmande land där du inte kan prata med någon och allting är på ett annat språk. Vad har du med dig för ägodelar då? Eller ägodel, i singular. Något från din familj, att komma ihåg dem med kanske. Lite fickpengar, det mesta gick åt till resan så du har inte mycket kvar.

Eller tänk det här då: du reste med din familj. Föräldrar, syskon etc. Resan var inte säker, det visste ni. När ni kom fram var du den enda överlevande. Du tvingades närvara när det enda du hade kvar dog, försvann. Hoppet fanns kvar, det nya landet var ju nära. Men när du kom dit fick du vänta i flera månader, innan du fick beskedet att du ändå var tvungen att resa hem igen.

När vi ger avslag mot de i nöd, bryter vi mot barnkonventionens punkter. Då krossar vi begreppet solidaritet, struntar i medmänskligheten. Är det den nya världen vi vill leva i?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ett hus. Ett tomt tegelhus. Han tittade på det, först betraktande från långt håll och sedan lite närmare. Han försökte se in genom fönstren men det var kolsvart innanför de trasiga, smutsiga glasen.

Fasaden var sliten, det syntes. Ett annat faktum som tydligt framhävdes av den dystra utsidan vad att det inte skulle framstå som just det. Någon hade försökt dölja hur risigt huset var.

Han hade sett det här huset många gånger. Nästan varje dag under de senaste åren. Gått närmare, observerat omgivningen och husets fasad. Men aldrig fått veta vad som hände innanför, eller hur det såg ut på insidan.

Han önskade inget annat än att få komma in, utsidan var ändå vacker, det ville han inte neka men han ville se mer. Det var inte bara nyfikenheten som drev honom och hans tankar.

En mängd av känslor rördes upp varje gång han stängdes ute. Han förstod att hon inte ville släppa in honom, han förstod att det var svårt för henne att öppna. Men samma anledning drog så stor sorg över honom, varje gång han utan framsteg försökte.

Hon var onåbar.

22 april 2017

Likes

Comments

Jag bor i ett fint och trevligt litet bostadsområde. Jag växte upp i det här huset, bor kvar här än idag. Min granne växte också upp här, vi har bott här ungefär lika länge. Hon är en trevlig ung kvinna, vi är mycket lika.

Men den största och kanske enda skillnaden är den att hon verkligen inte gillar katter. Hon hatar katter, rent ut sagt. Fyra hundar bor hos henne, inga hundar. Jag, jag har två hundar. Men jag har också två katter. Det är mycket stök, men det är så trevligt med sällskap. Så tycker hon också, men hon har begränsat sin gästfrihet till hundar endast. Hon hatar hundar, men hon låter mig vara. Hon har aldrig pressat mig att göra mig av med katterna, trots att hon ibland väser åt dem när de är ute på tomten eller försöker skrämma dem med trädgårdsslangen.


Igår gick en annan, främmande kvinna förbi vårt grannskap. Hon hade på andra vägar hört talas om oss och våra inneboende, våra husdjur. Hon bryr sig inte så mycket om djuren, har inga själv och planerar inte att skaffa några själv. Hon går förbi grannens hus, himlar med ögonen och sparkar till brevlådan lite lätt. Jag förstår att det är något med min granne som den här kvinnan inte gillar.

Sen kommer kvinnan till mitt hus. Hon öppnar grinden och går upp för uppfarten. Knackar på min dörr. När jag öppnar får jag en utskällning för det grova hat jag för mot dessa stackars små kreaturen. En riktig, jävla katthatare som inte gör något gott för grannskapet, det kallar hon mig. Hon säger att jag slösar min tid. Jag blir förvirrad. ser hon inte att jag hushåller två katter? Hon måste menat att gå till min granne. Hon säger att det är orättvist av mig att rasta hundarna medan katterna sitter hemma och inte går ut mer än en liten stund då och då i trädgården. Jag försöker förklara för henne att hundarna behöver motionen på ett annat sätt än katterna, men det verkar visst få henne att tro på sin sak ännu starkare. Det är grannen hon pratar om, det har inget med mig att göra, tänker jag.

Jag protesterar, säger att det hon påstår är obefogat och irrelevant. Då blir hon kränkt. Hon börjar vädja för sin yttrandefrihet och sin rätt att säga vad helst hon vill till mig. Vad hände med min rätt att säga emot henne då? tänker jag. Hon säger att det inte går, att jag inte kan säga emot henne. Jag har kränkt henne och nu använder hon det som sitt främsta resonemang istället. Hotelser om hur hon ska anmäla mig till diskrimineringsombudsmannen och en en hop andra myndigheter och rättskunniga.

Till slut lyckas jag mota bort henne. Hon går men vevar med armen under hotelser om att hon ska komma tillbaka och avslöja mig och mitt avskum som katthatare. Hon ska visa alla vilken blodtörstig hundälskare jag är.


Ni förstår kanske sensmoralen i den här berättelsen. En ledtråd till er som inte gör det är att det är ett feministiskt motiv bakom den, där grannen är misandrist och manshatare.

Tänk över det ni säger om någon annan, sätt det i ett annat perspektiv - du kan tycka mycket om en annans åsikt, men inte så mycket vad åsikten är. För då kommer du och försöker påstå vad en annan människa står för, fastän den kanske säger emot.

Likes

Comments

Idag klockan 14:00 hade en kärleksmanifestation ordnats på Sergels Torg i Stockholm. Eventet skedde i samband med terrorattacken som drabbade Drottninggatan den 7 april.

Tiotusentals Stockholmare och inresta samlades på och runtom scenen vid Kulturhuset. Trångt är en underdrift då människor stod var än det fanns utrymme. I skyltfönstret till närliggande butiker som BR till exempel, på alla våningar inklusive taket på Kulturhuset och till och med några som tagit sig upp i träden vid trapporna. Det var en mäktig känsla, onekligen, att stå på toppen av den enorma byggnaden och se ut över det folkhav som flockade nedanför.

I trapporna ner på plattan var tre sektioner av blommor, flaggor, tända ljus och andra gåvor folk skänkt till minne av de bortgångna placerade. Vid hörnet av Åhléns, där lastbilen till slut fick ett stopp på sin färd, hade folk under de senaste dagarna fäst sina blommor och lappar med lyckoönskningar och inspirerande slagord till de drabbade och behövande.

Jag själv anlände ungefär en kvart innan två på eftermiddagen med Elin (som jag har skolgruppen tillsammans med) och två av medlemmarna. I T-Centralen möttes vi upp av tre av styrelsemedlemmarna i Unga Feminister Stockholm, som vi hade planerat att sällskapa med under dagen. Det tog ett bra tag i sakta tempo att ta sig någonstans alls, men till slut tog vi oss runt och genom en bakre dörr till Kulturhuset. Upp till taket gick vi först, där vi fick en oförglömlig syn av folkhavet från ovan.

Klockan 14:53 hölls en tyst minut och jag tror aldrig jag upplevt en sådan tystnad bland så många människor förut. Till minne av fredagens tragedier, samma klockslag som det inträffade.

Vi visade världen att vi står enade och att sorgen de inflikat oss dragit oss närmare än vi varit tidigare. Terrorn får inte splittra oss, vi visar det. Tillsammans är vi starka! <3

Likes

Comments

Så alla som har och använder en mobiltelefon eller har sett/hört nyheterna det senaste dygnet kan inte ha undgått att informeras om terrorattacken som drabbade Stockholm stad den 7 april, 2017.

Det här inlägget gör jag inte så mycket för att berätta vad som skett, som jag skriver för att försöka förklara min teori till varför det gjorde det. Vill dessutom lägga fram en del viktiga fakta som verkar ha gått en del människor i min omgivning över huvudet.

Jag börjar med att ta upp en kontroversiell kommentar från en kille på min skola som offentliggjordes ett antal timmar efter attentatet. På sin snapchat-story skrev han, och jag citerar, "Ja Sverige släpper ni in skräp får ni fan ta o städa upp också brap brap". (Jag har för närvarande ingen kontakt med honom, men han har varit en bekant till mig tidigare i livet. Många nära vänner och bekanta har dock reagerat på hans uttalande och vidarebefordrat det till sina egna cirklar).

Till det ska jag svara, så kort men utförligt jag kan. Börjar med det politiska och konkreta, och det är att det absolut inte är klargjort att det är någon av utländsk bakgrund som ligger bakom terrorattacken. Anledningen att människor yttrar sig som att det vore en självklarhet är alla de djupt insjunkna fördomar och rykten som sprider sig som pesten i dagens Sverige.

Det antas av många att attentatet var ett verk i samband med IS (ISIS), en ökänd terroristgrupp jag inte ska behöva förklara för grundligt vad de gör och vad de vill framföra. De har tagit på sig islams namn, drar det i smutsen och det är muslimerna i resten av världen som får ta de obotliga konsekvenserna. IS har gjort islam till något folk ser ner på, rent av föraktar och muslim har blivit ett nedvärderande begrepp.

På det här viset ska det aldrig behöva vara. Ingen människa ska behöva ta konsekvenserna för någon annans gärning, och det verkar ju ganska självklart att det ska undvikas särskilt om den drabbade inte har något som helst med gärningsmannens handling att göra. IS är inga representanter för islam. Islamofobin har etablerats något enormt sedan tal om IS nådde medierna, när det egentligen borde vara motståndet mot IS som skriker starkast.

Som jag skrivit tidigare ska någon som är privilegierad inte behöva ta skit som endast är riktad mot de som använt sin livslott orättvist. På samma sätt ska en muslim inte behöva ta skit för något de inte står bakom.

Jag ska inte behöva säga detta för jag lovar att du hört det en miljon gånger tidigare, men jag vill att du ska tänka på att alla människor är olika individer som står inför sina egna val - även om vissa måste offra mer för att få igenom de val de vill göra.

Nu blir det här inlägget väldigt långt och jag ber om ursäkt för det, men det är mycket som ska sägas i ett sammanhang.

Men för att avsluta vill jag ge ett kortfattat råd för hur vi ska besvara dessa terrorattacker - eller snarare hur vi inte ska reagera. Som namnet antyder är målet för terrorgrupper att sätta skräck i människor som oss. Vi som lever i den demokratiska, fria världen. De vill skrämma oss tills vi stänger in oss själva, kastar bort nyckeln och lämnar resten av världen utanför vår port. Vi ska isolera oss, det är (iallafall ett av) deras grundläggande mål.

Men vi ska vara starka. Inte ändra våra värderingar, hur mycket de än skrämmer oss. De tar våra liv för att det är liv vi bryr oss mest om. Vi vill vara fria, vi vill leva i det fria Sverige där alla har en röst. Glöm aldrig bort det, då ger vi dem vinsten.

Likes

Comments

Idag hade vi möte igen, andra gången, med skolgruppen och medlemmarna. Vi hade aulan igen, men denna gången lyckades vi fixa lite mer med tekniken så vi hade en Powerpoint på duken. Den här gången kunde inte lika många medlemmar komma, vi blev runt 16 stycken exklusive mig och Elin, men vi hade trevligt ändå. (förra gången var vi närmare 30 närvarande)

Målet med skolgruppen är främst att jobba mot en bättre och friare skolmiljö, där ingen ska känna sig exkluderad eller utanför för att den inte "följer normerna" som andra. Vi vill lära ut, rätta till de missförstånd och fördomar många av eleverna på skolan (och i princip överallt, för övrigt) fått, av ovetskap och rykten.

Vi har fått mycket stöd, från skolledningen (rektorn, lärare m. fl.) med förtroende och att vi blir inkluderade som t. ex. Friends, men som väntat också mycket motstånd eller rätt ut sagt hat. Det är synd, men vi låter inte några hinder i vägen stoppa oss. Vi blev trots allt inspirerade att starta det här projektet på grund av just motstånd och det fula ansikte feminismen fått i mångas ögon!

Information om möten ska vara strängt interna, för att slippa trakasserier och folk som vill störa oss. Av samma anledning är alla medlemmar som inte valt att säga upp denna rätt, anonyma. Allas säkerhet och egen trygghet är en viktig prioritering för oss!

Det är enkelt att bli medlem; ett snabbt sms eller mejl med kontaktuppgifter, namn och klass är allt vi begär av sökande medlemmar. Senast nästa dag bör du som meddelat oss få ett mejl med en hel del information! Som medlem kan du delta och får information om gruppens aktiviteter och möten, och som sagt är du berättigat absolut anonymitet om det önskas :)

Likes

Comments

Hon går snabbt. På tio minuter kunde hon gå hem. Raska steg, höger, vänster, höger, vänster.

En positiv flicka. Hon älskar allt och alla i sin omgivning och det verkar som att ingenting kan trycka ner henne. Hon verkar så stark, de negativa som försöker sänka hennes humör är hon fortfarande vänlig mot. Livet går bra.

Hon är smart, vet vad hon vill göra i framtiden och alla som känner henne ser vilken potential hon utstrålar. Ingen känner någon lyckligare person.

Någonting händer. Hon verkar annorlunda. Kanske är hon bara trött.

Nu går hon inte lika snabbt längre. Hon liksom släpar benen efter sig när hon går framåt i korridoren, på trottoaren, över torget. Det kan ta henne en halvtimme att gå hem från skolan, oftast tar hon bussen numera. Hon sätter sig långt bak, stirrar ut genom fönstret på en värld som i hennes ögon konstant fäller tårar i form av regn.

Hon drar sig undan, vännerna träffas inte lika ofta och hon sitter mest inne i sitt rum och tänker. Skriver, målar. Sånt som ger utlopp för tankarna. Hon får dela dem med sig själv, ingen av de andra har bett att få höra dem.

Ingen bryr sig.

Hon är ensam.

Likes

Comments

"Det är inte mitt fel att jag är vit"

Nej, såklart. Det är inte ditt fel. Det är ingens fel. Det är inte fel.

Det är inte fel att vara vit/man/cis/hetero osv. Vad som dock kan bli fel är vad du väljer att göra med sina privilegier. Det är ett ansvar som är upp till dig som person, inget du föds in i.

Vet du vad mer som inte är ditt fel? Vad människor av samma hudton som du gjort innan dig. Och vad människor av samma hudton/ursprung som du gör idag. Det är fel som du inte ska behöva stå för.

"Du är din egen person, inte dina föräldrar", säger de ofta. Samma sak gäller här.

Om du inte fortsätter på samma spår som det fula samhälle dina förfäder byggt innan oss, ska du inte behöva känna dig träffad av det vi gör. Om folk tror saker om dig, förväntar sig annat - motbevisa dem då! Visa dem att folk med ofrivilliga privilegier kan utnyttja dem till att göra gott åt alla! Visa dem att du inte är som de andra, de som motsätter sig oss och de som vi måste kämpa mot. Visa dem!

Jag skriver till dem som motsätter sig oss för att ni tror att vi hatar er för att ni är födda i ett visst liv. Jag klandrar ingen som föds, jag klandrar den som väljer.

Tro mig när jag säger att, den här kampen, det här stridandet, blir så mycket enklare om "fienden" är på vår sida.

Likes

Comments

Vi stod på gatan, trängdes utanför den väldiga byggnaden inför oss. Många hade skyltar och plakat. De flesta skrek och ropade, mest skällsord och ilska men jag kunde höra många bra ledord, sådant man lyssnar på och kan inte göra annat än att hålla med.

Polisen hade inte kommit än, men de skulle säkerligen dyka upp. Det var tätast med folk närmast portarna, vi pressade oss mot grindarna och ropade åt dem att öppna.

Längre utåt kunde jag se män, det var söndag så det var många som inte arbetade. De skrek tillbaka åt kvinnorna i folksamlingen. Hånade dem. Nej, hånade oss. Jag kände inget annat än ilska i den stunden. Tänkte på alla de män som nu stod bara ett par meter bort. Tänkte på hur de aldrig skulle behöva uppleva den orättvisan vi aldrig levt utan. Bristen på våra mänskliga rättigheter, som om vi inte räknades till arten.

De hade aldrig behövt slåss mot någon annan än jämlike i sina krig, aldrig varit i ett sådant underläge. Ingen av dem kunde någonsin förstå hur det var att födas och leva med mindre än hälften av de rättigheter som deras bröder fått. Hur det var att födas och leva som någon annans ägodel. Hur det var att födas och leva utan en egen röst att tala med.

Och att inte ha något att säga till om det.

Det var därför jag stod med mina jämlika utanför den väldiga, sandgula byggnaden där männen innanför hade chansen att förändra våra liv för det bättre.

Jag hade en dotter, Marie. Hon kommer gifta sig ung och få barn innan hon fyllt tjugo. Hon kommer behöva lyda sin man till minsta vink, och detsamma skulle hennes döttrar få göra. Hon var inte gammal nog ännu, bara tretton år. Men hon behövde lyda sin far, min man, som även bestämde över mig.

Det var därför jag stod med mina jämlika utanför stadshuset denna snöiga vintereftermiddag. För henne höll jag hårt i det lilla hopp jag hade kvar. Det var den fjärde demonstrationen jag deltagit i under den senaste månaden. Min man var inte stöttande, men han lät mig bo kvar med barnen och det räckte för mig. Jag behövde inte honom ändå, ville jag tänka. Om en av våra demonstrationer en dag går igenom, då skulle jag inte behöva honom. Det förstod jag.

Jag trodde på förändring, och jag trodde på en framtid där kvinnan levde jämsides mannen, inte under honom.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig, att mänskliga rättigheter åt alla, kunde vara taget som en självklarhet. För så blev det, med tiden. Människan har blivit dumdristig, slösaktig och fåfäng.

De nya kommer inte ihåg de kamper deras förfäder fått ta för att ge dessa deras rättigheter. Tar dem för givet, som de kanske borde kunna göra – med rätt. Vi borde inte ha behövt slåss så hårt för dem. Men det har vi gjort och därför, därför har de inte den rätten att glömma vilka uppoffringar det kostat.

21 december 2016

Likes

Comments

Okej då, lite dagbok nu men det är i feministisk anda!

I år blev jag invald i Unga Feminister Stockholms styrelse och idag hade vi i den nya styrelsen vårt första möte.

En av tjejerna i den gamla styrelsen var där för att sköta en överlämning av poster, information etc. Vi ledamöter fick välja våra ansvarsområden, varav jag blev utsedd till, samt åtog mig ansvaret som, Instagram-ansvarig (tillsammans med en av de de andra styrelsemedlemmarna), Facebook-ansvarig, samt Press- och Webb-ansvarig. En hel del nya arbeten jag kommer att ägna mig åt framöver, vid sidan av skolgruppen såklart.

Lite strul i såväl början som avslutandet av mötet, då vi vid ankomsten utanför lokalen inte kunde komma in. Dörren var dubbelt låst så koden funkade inte vilket tvingade oss att vänta tills nyckel kom. Lite skakig start på första mötet ;) När vi väl kom in i byggnaden gick larmet så gott som direkt, men som tur var kunde vi stänga av det inom loppet av några sekunder.

Dock var dessa sekunder inte korta nog, för cirka 3 timmar senare, när vi avslutat och just skulle gå hem, knackade en man på dörren och uppgav sig som väktare. Han krävde av oss ett ID och när hon han talade med inte kunde ge honom det blev han hetsigare och sa att om vi inte visade ID-kort skulle han tillkalla polisen. Som tur var hade en av oss andra ID på sig, men det hela verkade lite skevt så hon frågade honom varför han behövde ID. Som svar ryckte han lite i jackan och pekade på bröstet där en skylt med texten VÄKTARE stod skriven. Vi frågade återigen vad han skulle ha ID till varpå hans svar blev "Det är helt normalt". Hans enda förklaring på sin närvaro var något i stilen med "Det gick ett tjuvlarm här". Ja, för 3 timmar sedan?, tänkte vi. Han hälsade med "Nu kan ni väl fortsätta", innan han gick därifrån.

Oklar upplevelse som nog lär kosta Unga Feminister 1500 för utsändningen av den mannen :/ (Detta har hänt flera gånger förut, det är fel på larmet som går igång alldeles för snabbt)

Likes

Comments