Jag kan äntligen slappna av, andas ut. Jag kan utan problem kolla tillbaka på mitt förflutna, ta lärdom av det och gå vidare.
Jag har gått från en liten tjej på åtta år, som hade sin första knut i magen och sina första tankar på att det var något fel på mig.
Jag har gått från mobbad, hatad och totalt osynlig.
Jag har kämpat, så oerhört länge över en helt makalöst djup depression.
Hade de inte varit för en kär vän till mig hade jag inte kunnat sitta här idag. Demonerna höll på att ta över hela mitt liv.
Jag har gått från bruk, missbruk och en jävla smärta. Jag har sårat, fruktansvärt många människor. Men jag har även blivit sårad av minst lika många. Tyvärr är det livets gång.
Jag är stolt över min resa, varje dag av den, varje kamp om att överleva.
Jag va totalt trasig inombords, men de såg ingen, absolut ingen såg de, för på utsidan var jag hel.

Stoltheten i mig, jag har kämpat mig upp, jag har aldrig i hela mitt liv känt mig såhär stark.
Den glädjen och känslan i hela min kropp är helt underbar.
Jag kan LE med hela min kropp.
Jag kan utan problem älska mig själv för den jag är.
Allting har fallit på plats för mig.
Jag känner mig otroligt färg glad och lycklig.
Den känslan är något jag önskar alla!

Jag reste mig upp även när jag föll som hårdast.
Jag skakade av mig orden och kränkningarna även när dom sved som mest.
Men mest av allt, jag slutade aldrig hoppas och kämpa för att en dag hitta ljuset i mitt liv!

Men jag hade inte kunnat göra detta utan min familj och dom vänner som ställt upp för mig och kämpat med mig hela tiden och framför allt, ni tappade aldrig hoppet om mig! Kärlek till er
❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

För varje minsta intresse jag har byggt upp och blivit spolad i toaletten av så har jag varje gång börjar isolera mig mer och mer.
De är så himla svårt med känslor, hur ska man ens veta om känslorna är besvarade?

Är man godtrogen och oerhört blåögd så kan man ju inte sluta tro på att ingen vill en illa.
Men till och med den snällaste kan vända till att ha dom längsta hornen.

Jag börjar bli alldeles för rädd att ens öppna mig och släppa in någon när man än en gång blir totalt rådissad.
Jag känner mig så utnyttjad och sårad.
Jag har alltså inte den absolut bästa turen.

Jag är känslig, det är jag. Men jag vill ju även att min kamp ska bemötas av något ömsesidigt.

Den där saknaden av att ha någon att stötta, skratta med, vakna upp bredvid på morgonen.
Någon att uppskatta och bli uppskattad av.
Någon man kan se kämpa och bygga en framgång och stötta och bara se stoltheten växa i personen och sig själv, att kunna titta på den och verkligen tänka "wow tänka sig att jag har äran att vakna upp bredvid denna otroligt fantastiska man" !
Just den känslan, den är helt underbar, att bara ha dom där fjärilarna i magen, pirret i kroppen.
Att bara känna sig behövd och älskad.

Likes

Comments

En tyngre del av mitt liv, som byggt den styrka jag med stolthet kan plocka fram idag!
Vägen in i ett som jag tyckte var ett kontrollerbart bruk som lugnade mig och tillslut blev ett tyngre missbruk.

Jag var inte mer än 13 somrar då mitt huvud började spöka riktigt mycket.
Jag hade en sån skam, en sån ilska.
Den dagliga kampen av att kämpa mot mobbningen och en hård fråga i min kropp om varför jag var så utsatt?
Varför folk ville tycka att jag var så äcklig.

Men plötsligt hade jag en kompis, vi kan kalla honom Sten, han var äldre än mig.
Han skadade min skamliga äckliga kropp på exakt de sättet jag kände att min kropp behövde, jag letade ständigt efter en smärta, ja var ju redan så jävla smutsig.

Han umgicks med mig ganska ofta, dagarna då skolan var för jobbig så hämtade han upp mig. Vi åkte hem till honom, han gav mig en färdigrullad skön jäkel, jag tyckte de, den va så jäkla lugnande och avslappnande.
Han hade sitt roliga, han tröck ner mig hårt mot soffkanten, tog av mig mina mjukisbyxor, även fast min kropp var stel, så var hans händer så jävla stora, håriga och äckliga mot min redan förstörda kropp.

Jag försökte hålla emot tårarna för de gjorde så fruktansvärt ont, tillslut vågade jag inte längre säga emot, för han lät arg om jag sa nej.
Han skrev alltid till mig "15 minuter utanför konsum"
Jag hoppade ut ur mitt fönster och gick dit.
Han stod redan där, och jag ville ju ha mitt lugnande.
Han öppnade alltid bildörren och bad mig hoppa in.

Har aldrig någonsin sagt emot dom, för dom hotade med att säga det till min familj och sprida ut det i hela min stad.

Mitt beroende var inte bara att få mitt lugnande weed, som då var för mig den häftigast drogen någonsin, jag hade ju inte testat så många än.
Mitt större beroende var att ständigt sälja min smutsiga kropp och låta dom skada mig.
Jag bad ju om de, jag förtjänade inget mer.

Detta pågick under nästan två års tid.

Tills jag äntligen vart presenterad för en tyngre drog, satan så coolt de var just då! För de hände ju verkligen helt nya saker i min kropp, de gjorde nästan ont i den!
Hade ett nyare umgänge, helt otroligt, dom fick mig att känna mig välkommen ju, utan att köpa min kropp.

Vi satt där sena nätter, drack öl och drog en skön lina. Mitt liv var fulländat.
Jag hade allt.

Jag kände mig älskad, lugn och harmonisk.
Det gick en längre tid, tills allt slog tillbaka.
Vafan hände med mitt huvud?
Jag vart ju bara argare och argare om jag inte fick mitt skit!
Jag började ta ut de på folk i skolan, jag slogs,  spottade på lärare samt hoppade ut från fönster om jag fick kvarsittning.

Nu började min kropp nästan skaka av ilska, vad hände med den egentligen?
Jag ville fan bara dö!
Jag försökte gång på gång bli av med tankarna,
Men dom blev bara starkare och starkare.

Hur skulle jag nu klara mig ur detta?
Jag hatade mig själv så jävla mycket.

Hade jag blivit beroende av att tysta mina inre demoner?

Jag började dricka mer alkohol, i stora mängder, fick mer och mer vänner runt mig.

Varför vart de såhär mot mig?
Vad hände i mitt liv just nu?

Varför var jag tvungen att vara en ner dränkt alkohol drogad tjej för att bli omtyckt?
Blev jag ens det på riktigt?

Jag minns vart ända rus, vart ända känsla och varje jävla steg av denna hemska tid.

Jag ville ju fan bara höras och bli förstådd, men mest av allt ville jag bara synas, få hjälp.
Men ingen såg dom tysta skrik jag hade i mina ögon.
Ingen förstod dom svarta tankar i mitt huvud.

För drygt 1 år sedan, hade jag kunnat vart död, om de inte vore för min kära vän som jag kommer tacka stort hela mitt liv, han räddade mig.
Jag tog en kraftig överdos, jag skakade och började tugga vitt skum, hans ord för jag minns bara att jag frös, han såg till så jag vaknade med slangen i halsen på ett sjukhus.
Han såg till så att jag kan bygga upp min styrka och fortsätta leva ett lyckligt liv.

Jag är alltså en tjej, en helt vanlig tjej som gått många fel vägar i livet, jag har lärt mig, även fast smärtan har vart min lärdom.
Så har jag lärt mig.

Jag kan säga att idag så är jag sjukt stolt över mig!
Är helt ren, och kan njuta av livet.
Jag har överlevt och krigat vart ända minut av mitt liv,
Och de kommer jag alltid fortsätta göra!

Jag kommer aldrig att sluta hjälpa folk, och framför allt så kommer jag aldrig någonsin glömma bort att hjälpa mig själv igen!

Likes

Comments

Den värsta dagen i mitt liv var den dag då himlen bestämde sig för att hämta hem sin vackraste ängel.

Jag minns den dagen så väl, de var en av dom längsta dagarna i mitt liv.
Hela skoldagen var seg, jag kände mig hängig och skakig hela dagen, minns att jag gick hem innan lunchen.
Väl hemma drack jag en kopp te, satte mig och tjuv rökte en cigg på balkongen, satt där länge och kollade mot vattnet som man såg lite grann längre bort, jag tänkte på massor, jag minns hur tankegången gick varv på varv hur skört livet är.
Jag kände på mig i hela min kropp att någonting inte stod rätt till.
Hela min magkänsla berättade för mig att någonting var fel.. Men jag kunde inte placera vad...

Jag gick in på badrummet, tappade upp ett varmt bad, klockan var nu ca 15:00 på eftermiddagen.
Jag fixade och donade lite i mitt flickrum som var kaos, vilket också var en helt otrolig sak, för min mamma brukade alltid få släpa mig i håret i rummet för att jag ens skulle plocka upp mina saker.

Jag skulle nu gå in och hoppa ner i de varma badet som jag hade tappat upp, men av alla konstigaste anledningar som finns, så tog jag med mig hemtelefonen. Bara av farten?
Jag la den på handfatet och la mig i badet.
Jag hann ligga där i ca 15 minuter, sen ringde mamma.
Hennes röst, den var en blandning av glädje, panik och lugn, hon mindes knappt att hon ringde mig, allt gick bar av farten.
Mamma: "vad gör du?"
Jag: "ligger i badet"
Mamma: "ja upp nu för fan pappa hämtar dig snart!"
*klick*

Okej?
Vad hade jag nu gjort var min första tanke?
Vart skulle jag nu åka?

Men men, flög upp, tog på mig kläder, byxor, tshirten både avigt och åt fel håll, en tjocktröja, skor och gick ut.

Pappa kom i vår opel vivaro som vi hade då, han körde till och med hela vägen till porten, jag hoppade in i bilden, panikslagen och nervös.
Vågade knappt titta på pappa.
Visste inte vad som hände nu.
Inte för än han tog sin hand, stadigt lade den på min arm, jag tittade upp, såg pappa med paniken i ögonen och gråten i halsen, hans röst, den darra.
-"Det är nära nu"

Jag fattade direkt.. Fan!
Detta är en dröm!!
Jag vänder huvudet mot fönstret, vet inte hur jag ska reagera, jag börjar skratta.

Hela vägen till sjukhuset hade jag en blandning av skratt och tårar i min mun!

Vi parkerade bilen, stegen mot entrén var oerhört tunga, benen var svaga och jag skakade, jag minns att pappa gick bredvid mig, jag tittade bara rakt fram.
Vi kom upp till intensivavdelningen, min kusin öppnade dörren, jag stannade till i hela kroppen, hennes ansikte, skräcken i hennes ögon och tårarna som bara rann.

Kom till dörren in till ditt rum, jag såg dig, du satt där som en fågelunge, kämpade efter andan, du hade ont.
Hela din kropp hade redan försvunnit.
Vi stod där ett tag, vi alla bet oss i tungorna.
Jag minns att jag stod och snyftade och försökte skylla på förkylning, eftersom hörseln är de sista som försvinner.

Du fick ur dig ett försiktigt "jag orkar inte mer"
Min kära moster, så himla stark och lugn "mamma du behöver inte mer"

Jag ville bara skrika rakt ut nej!
Vi alla var samlade runt dig, alla förutom min äldsta moster, hon satt fast i Bulgarien och kom inte hem för än dagen efter på morgonen!

Min mamma ringde min bror, han åkte kommunalt hela vägen från utkanten av Stockholm.
Jag minns att jag gick ner och mötte han i entrén, helt tom i ansiktet och hela kroppen!

Klockan var nu ca 18:55, vi gick upp tillsammans, vi stod alla där runt min älskade ögonsten, min idol och hela mitt liv, min mormor, min älskade lilla mormor, vi pratade om att vi skulle haft finsk tv, men jag mindes en sak bättre, och de var hela sommaren 2006, då hade vi vår egen godnatt saga, bara du och jag.
Vi kollade på ice age, och jag sa de högt "nej vi skulle haft ice age".
Jag minns de leendet du gav mig då, jag minns de än idag!
Du gav mig ett leende, jag kände hur du kramade min hand som jag stod och försökte värma, du var så kall.

Klockan 19:04 jag såg på dig, kände dom tre djupa, lugna och helt fantastiska andetag du tog.
Hela friden i ditt ansikte när du somnade in.

Min mormor, min älskade underbara vackra ängel, jag känner solstrålarna av din värme i mig varje dag.
Ibland hör jag ditt varma skratt i mitt huvud, den glädjen jag känner av dig, i mig själv. För jag vet att du är vid mig, närmare än någonsin. Jag vet bara att jag inte kan se dig.

Jag kommer älska dig för evigt, och jag kommer leva varje dag för dig!

Likes

Comments

Dagen då jag hade den allra första klumpen i magen.
Jag minns den så jävla väl, jag minns känslan hur jag vaknade på morgonen, de vred sig i hela kroppen, jag försökte med darriga händer äta min frukost macka och mitt glas oboy.
Jag minns hur min mamma tittade på mig, hur hon såg den bekymrade blicken i mitt ansikte.
Hon såg den så tydligt, mina ögon var blanka.
Mitt långa blonda hår hängde över mitt ansikte.
Jag ville verkligen inte till skolan, jag kollade på klockan, trots att tiden stod stilla så sprang den iväg så himla fort.
De va då dags, skolan väntade, jag gick med tunga steg till bilen, jag kände av varje steg jag tog att de bara gjorde ondare och ondare i kroppen, mina andetag blev tyngre..
Vad skulle hända mig idag?
Vad skulle jag få stå ut med denna dag?
Skulle jag bli slagen, retad, puttad?
Jag tyckte ju bara att jag var en åtta årig söt tjej dom ville alla i den där skolan väl, varför ville dom göra mig så illa?

Jag kom till skolan. Det tog emot att gå in genom dom där dörrarna, jag öppnade den första, tog lång tid på mig innan jag öppnade nästa dörr, och där var dom, hela klassen, jag var alltid sist in på lektionerna, kom nästan alltid för sent eftersom mina fötter va så hemskt tunga på vägen från bilen, över skolgården och till den där jävla skoldörren!

Jag gick in på lektionen, jag satt långt bak, hur mycket jag än hatade lektionerna, så avskydde jag rasterna mer!

Jag satt där vid skolbänken och fipplade med pennan, kunde inte skoldagen bara ta slut nu?
Jag kände mina tunga andetag, hjärtat och pulsen höjdes... Fan de va dags för den där jävla rasten, jag plockade långsamt ihop mina saker och var sist ut från klassrummet.
Jag satte mig i ett hörn på skolgården och tittade på när alla lekte.

Varför ville ingen leka med mig?
Varför dög jag inte, jag kände hur en liten tår rann från min kund, jag torkade den snabbt och fortsatte gömma mig under mitt hår, satt och sparkade lite försiktigt på gruset.

Någon gick fram till mig, jag hörde stegen kom närmare och närmare, jag kände hur magen knep till och hur hjärtat stanna, jag hörde bara
"Hörrö tjockis, sitter du här och grinar igen"
Jag bet mig i tungan från att svara, jag kände hur orden bara skar in i kroppen.
Kände en knuff i pannan så huvudet knuffades bakåt.
Ännu en gång kom orden "hallå svara då tjockis eller ska du springa och gråta till fröken"
Dom hemska orden bara kröp längre och längre in i huden.
Dom sved så mycket.
Varför var de så mycket fel på mig?
Vad hade jag gjort mot dessa barn?

Dagen va så otroligt lång.
På lunch rasten, ja usch, den där hemska rasten som va en hel timme lång.
Jag försökte alltid gömma mig. Men jag fick inte lämna skolgården.
Jag satte mig alltid på en gunga, fast fröknarna va ute så tycks dom inte se andra barn sparka grus på mig.

Vissa dagar lyckas jag klämma ur mig ett pip.
Varför vågade jag göra de, ett försiktigt litet pipande "snälla sluta, låt mig vara"
Oj så roligt dom fick, för mina ögon vattnades mer och mer.
Jag kände slagen med hårda pinnar på mina fingrar som jag hade runt kedjan på en gunga, hur dom satte sig bakom på min gunga och sparkade av mig så jag flög ner i sanden.
Fröknarna stod och drack sitt kaffe och skrattade med varandra, dom såg aldrig vad som pågick.


Tillslut äntligen ringde den där jäklans skolklockan, äntligen va lunchrasten slut, jag borstade av mig mina kläder torkade bort dom där tårarna igen, fixade till håret och gick in, nu var de bara en lektion kvar innan jag kunde springa hela vägen hem till min mormor, hon brukade möta mig, vid fotbollsplanen.
Jag berättade genast hela min hemska dag, och hon svor att inte berätta för mins föräldrar.

Min mormor stod där med öppna armar.
Vi gick hem till henne, hon lagade alltid fattiga riddare till mellis till mig.
Vi satt vid köksbordet och pratade länge innan vi gick ut och satte oss i soffan för att kolla på tv.

Hon var alltid den varmaste kärleksfullaste människan som fanns, och hon gjorde varje eftermiddag/kväll helt magisk.
Hennes vackra röst, hennes kärleksfulla och glädjerika skratt, de där som bara brände in i kroppen och värmde en hel ocean.
Hon var min förebild och största idol.
De är hon fortfarande, jag lovade mormor, min alldeles egna mormor att när jag växer upp, då ska jag bli som henne.
Jag ska leva upp till dom orden.
Jag ska leva för henne, för hon finns i mig.

Mormor, minä rakkastan sinuä!
Föralltid!



Likes

Comments

Jag försökte, jag testade en gång till,
Försökte ge det en chans att säga att jag fanns.
Du kunde inte ens ge mig tiden att förklara, och när du ringer igen så vill du inte ens höra gråten i min hals och förstå att jag en gång faktiskt fanns.
Den dagen du inte kan se mig men vet att jag lever vid dig, det är den dagen du kommer fatta att hur jag än försökte så gick du inte att nå, du kommer nog djupt inne i dig förstå, för hur jag än kämpade och höll mig stark så va de för att kämpa för din chans, önskar du kunde se mig, kan du höra mig?
En dag kommer du sitta där med tårarna i din hand, hur mycket du än kommer vela ha mig tillbaka så kan inga kronor i världen kan köpa tillbaka ett liv...

Likes

Comments

Idag ska jag göra något känsligt och väldigt jobbigt. Men innan du dömmer mig så vill jag att du ska veta vad du lär känna. 

Mitt liv är i kaos..

När jag va 8 år gammal så vart jag för första gången tagen i hårda övergrepp våld och en våldtäkt..
Jag minns alla jävla brännande känslor och hur jag blödde.. Jag vågade inte berätta något för mina föräldrar för än jag var 16 år, och de kom i en omväg för jag bröt ihop hemma hos min kusin, hon hämtade sin mamma, hennes mamma tog iväg min mamma och berättade det.
Hela min värld var svart.. Jag visste inte vem jag var, jag var så jävla smutsig det är jag fortfarande.
Den 11 augusti 2013 så kom mardrömmen igen min kusins exman och hans kompis våldtog mig i en jacuzzi i min kusins hus.. Hon var bortrest till England den helgen..
När min mormor försvann ifrån mitt liv när jag var 14 år så dog jag inombords.
Jag har blivit mobbad i hela mitt liv för olika saker, jag har blivit nedslängt i stengolv och kastad in i rutor. Jag har blivit slagen med pinnar och piskor.
Men jag har aldrig vågat prata med någon om det..
När jag var 13 år så tog jag för första gången droger, jag satte mig i skiten. För jag var inte värd ett skit längre, jag var bara smutsig och en svart fläck, jag var full och påtänd varje dag i skolan, jag gjorde sjuka saker som att börja mobbas och slåss, jag hade alla möjliga olika helvetes situationer man kan tänka sig.
Jag lever i en värld av förnekelse för på utsidan är jag alltid glad, ingen ser den stora svarta skugga jag har i mig. En stor svart skugga och en röst av att jag redan är död, en smutsig hora exakt dom orden jag blivit kallad sen jag var 14 år gammal, en smutsig hora som inte skulle märkas om jag försvann.

Likes

Comments