power to the local dreamer ångest är okej don't set yourself on fire to keep others warm
stay alive

music on, world off

jag, som typ varenda annan ungdom i dagens samhälle, älskar att lyssna på musik. så fort jag gör någonting som inte involverar en konversation med en annan människa så lyssnar jag på musik. och det är typ bara det jag gjort under sommaren. så jag tänkte länka några av mina egna sommarplågor som jag själv lyssnat sönder på!

border - years & years

you don't own me - lesley gore

girls like girls - hayley kiyoko

skinny boy - isak strand vs. toe

anchor - novo amor

nightcall - kavinsky

bäst - oskar linnros



-stay alive

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

babbel

det var väl det jag ville säga.

jag är tillbaka, det har inte hänt sådär jättemycket.

ångest? absolut.

men jag försöker ta allt försiktigt, vill aldrig hamna där jag en gång var igen.

hur som helst ska jag börja blogga mer regelbundet nu. vet bara inte vad jag ska skriva om mer förutom den här satans jävla ångesten.

jag har iallafall saknat att skriva här.

-stay alive

Likes

Comments

babbel, life

hejsan alla fina, tänker inte ursäkta mig för att att uppdateringen varit kass för att inspirationstorkor är alltid okej. jag kan inte rå för det.

tänkte iallafall skriva lite om hur jag mår just nu, vad som händer med ångesten och så vidare...

jag kan ju börja med att säga att jag är ren från självskadan, ibland kommer tankarna och demonerna fram. men jag försöker vara stark och stå emot det.

ångesten kommer väldigt mycket till och från, jag har varit väldigt fullbokad så att säga med jobb och jobbvänner och ditten och datten så har inte riktigt tagit tid för att känna saker och ting. antagligen för att jag är rädd för mina allra mörkaste tankar, jag vill inte tillbaka dit. för när ångesten väl slår till, då gör allting bara ont.

men så igår, jag och kollegorna hängde på kvällen. klockan hade egentligen blivit för mycket för mig men av en anledning stannade jag kvar. du.

igår fann jag en god vän, hoppas jag. en vän som speglar mig bra. och all inspiration kom som en käftsmäll. så mycket inspiration att jag inte kunde sova. jag bara skrev och skrev och lyssnade till nattens tystnad utanför mitt fönster.

jag lever, är allt jag kan tänka på nu.

du vet vem du är, jag är tacksam.

tack.

ångesten går som sagt upp och ner, har inte känt så mycket av någonting på senaste. jag är väldigt aktiv och gör saker, vilket är bra. jag umgås med människor som får mig att inte tänka på min ångest. det är ett bra väder utomhus, inte mörkt och kyligt. vilket gör att min insida värms upp. jag mår bra av att konstant andas in luft av solvarm hud.

about my job btw, jag har föreställningar i tranebergsparken hela nästa vecka klockan 14.30. dock borde ni inte komma på tisdag för typ 60 pers kommer till just den föreställningen haha. länkar till eventet här.

nästa vecka blir det vad som känns som mitt hundrade möte med bup! woho. kan försöka uppdatera er men det är inte så mycket intressant egentligen.

ha en trevlig torsdag fina ni, och kom ihåg:

-stay alive


Likes

Comments

babbel

hej.

inspirationen har gått lite i botten senaste tiden. jag började jobba redan förra veckan (innan jag ens fått sommarlov lol) som fotbollstränare och denna vecka har jag börjat på mitt andra sommarjobb för i år och det är för en teater! vi kommer ha spelningar på förskolor och även några parkföreställningar. svinkul. vi spelar djungelboken och jag fick rollen som shere khan, passar mig väldigt bra.

men förutom att jobba så har jag inte så värst många planer den här sommaren. mina tankar ligger mest på nästa sommar. förhoppningsvis är jag i paris om exakt ett år och har så mycket inspiration så att pennan glöder och fingrarna är såriga. hoppas hoppas.

jag bjuder på en låt som jag hittade idag, en kollega visade mig den på jobbet och den är fett najssssssss.

im out for now, ska försöka komma tillbaka oftare, känns bara som att jag inte har någon att komma tillbaka till, vem läser ens liksom?

byee

-stay alive

Likes

Comments

livet ; en novellserie
avsnitt 21 - döden/framtid

jag svettas små pärlor på pannan och under armarna. till skolavslutingen har jag valt en skjorta som är cirka fem storlekar för stor för mig. jag bär den som en slags klänning, men jag skiljer mig helt från alla kjolar och band i olika nyanser av vitt med blomkransar i håret.

i klassrummet sitter jag i hörnet och mina gamla vänner sitter i mitten. center för allas uppmärksamhet, men mig ser ingen. ingen hör mig, ingen lyssnar. när cermonin i aulan startar igång börjar min andning dubblera i fart, jag håller ut genom alla tacktal, musiknummer och utdelningar av stipendier. men när det återstår tio minuter rusar jag därifrån och smäller dörren bakom mig.

jag har bara gått ut ettan men jag vet att jag aldrig någonsin kommer omma tillbaka till den här skolan.

utanför entrén rusar jag nästan in i marcus som struntar i att ens försöka låtsats som om han bryr sig om mig. jag ökar takten och när jag går förbi hans axel får jag en bris av skog och mint. jag känner mig dåsig. jag vill föralltid ligga på den där axeln och andas in den där doften.

jag fortsätter gå medans jag tvingar mig själv att inte vända mig om.

-

när jag kommer hem sätter jag mig ner på golvet i den kalla lägenheten och sitter där tills klockan slår halv tolv på natten.

den här gången ska jag inte ångra mig.

jag sätter på ett alarm på min telefon. prick 00. som låt väljer jag min favorit av queen, i want to break free.

jag går i lugn takt till sängen och tar fram de förpackningarna med sömnpiller och antidepressiva, som tur är har jag reserver så att mitt misstag häromdagen inte spelar någon roll. jag rotar också i skafferiet och hittar en burk med extra starka ipren. i lugn och ro sväljer jag pillrena. en och en. tills jag det bara finns en handfull kvar som jag inte orkar.

jag lägger brevet på sängen, jag lägger också mitt skrivblock på det. ifall någon bryr sig efteråt, vilket de flesta gör, även dem som gjort det tydligt att de inte gör det nu.

jag låser upp ytterdörren innan jag går till badrummet, jag sätter mig i badkaret och fyller upp det bara någon centimeter. sedan slår jag på duschen och sitter där i strålarna och granskar min uppsättning av rakblad och arméknivar som jag lagt på badkarskanten.

när klockan slår midnatt börjar jag.

i want to break free

jag låter bladen dansa överallt på min hud.

i want to break free from your lies

jag känner ingenting.

you're so self satisfied i don't need you

demonerna tystnar och bara observerar mig.

i've fallen in love for the first time. god knows i've fallen in love.

jag har aldrig gjort någont sånt här tidigare.

sista gången jag kör en kniv någonstans på kroppen innan jag somnar till föralltid ser jag deras ansikten.

god knows i want to break free.

-

brevet;

meningen med livet är döden.

en framtid kan finnas, men det är du som skapar den för andra. sakerna du gör får konsekvenser, även om du inte alltid blir påverkad av det.

du kan vara någons anledning till att döden kommer med sitt syfte alldeles för tidigt. du kan vara anledningen till att någon inte länge har en framtid.

jag avslutade det. men du kan fortfarande kämpa. du ska fortsätta kämpa. för mig. för oss.

det finns ingen mening med att sörja mig nu, ni sörjde mig inte då. mitt liv var avslutat redan för längesen.

hejdå

-överlev.



Likes

Comments

babbel

jag menar inte att kasta skit på någon med det här inlägget. men jag är lite smått frustrerad. jag hade, eller jag trodde iallafall att jag hade, hittat mig själv. jag visste vem jag var och hur jag var. vem den coola men också jävligt sårbara cam är.

men nu är jag inte så säker längre.

jag har märkt att det jag gör inspirerar människor. vilket är mitt huvudsakliga syfte så det är väl bra? men jag inspirerar människor på fel sätt. jag säger inte att du inte får blogga som jag gör, inte får sluka poesi som mig, inte vara öppen om dina vardagliga livsproblem precis som jag. men när det kopieras ganska så rakt av så känner jag mig hopplös. jag åstadkommer ingenting förutom att skapa en fjuttig liten trend som ändå ingen kommer märka av förutom min umgängeskrets, någonting som ändå inte kommer förändra på riktigt. eftersom att mitt huvudsakliga syfte är att inspirera, inspirera till förändring.

det är också väldigt onajs att få sin idé stulen, eller när jag tydligt kan se att en människa blivit inspirerad av mig, utan att få cred. jag vet att det låter som att jag bara vill ha all uppmärksamhet, men jag säger återigen att det handlar inte om uppmärksamhet;

det handlar om att jag trodde att jag visste vem jag var, unik i mitt egna sätt. men det visar sig att jag är exakt lika plain och tråkig som alla andra.

-stay alive

Likes

Comments

livet ; en novellserie
avsnitt 20 - värsta smärtan

jag sitter på toalettstolen med trosorna i handen. den har färgats klarrött av blodet. det är inte mens. jag hade precis rivit ur sidan med de två orden från blocket och spolat ner de innan jag satte mig ner. jag slänger trosorna i den lilla sophinken under kranen och kliver in i duschen.

jag duschar varmt och masserar axlarna med en mjuk tvål. mina näsborrar fylls av citron för varje andetag jag tar. när jag tvättat klart min smutsiga, trakasserade kropp står jag kvar tills varmvattnet tar slut. jag låter det kalla skölja över mig i ett par minuter till innan jag kliver ut. jag blickar mot det trasiga spegelsplittret som jag inte brytt mig om att städa undan utan bara sopat till väggkanterna med mina bara fötter. med handduk runt kroppen och om håret tar jag ett steg ut i den tomma och nu mörka lägenheten. månljuset utanför speglas in i rummen och lyser upp möblerna. skapar konstiga och skräckinjagande skuggor likt klor och onda leenden.

jag sätter mig ner på golvet och observerar dem. väntar på att de ska gå till attack och slita mig itu. så att jag får ett slut på allt.

jag sitter där tills månen ersätts av solen och tills blodet blött ner handduken så pass mycket att jag inte längre kan sitta på den. jag tar upp den och går fram till fönstret, låter hela världen se på mina skamliga kroppsdelar täckta av blåmärken och sår. inte en enda millimeter är orörd.

jag öppnar fönstret och kastar ut handduken, ser den dingla ner harmoniskt mot buskarna nedanför. jag inser att det ser ut som ett konstverk. lite roligt ändå, att de bästa konstverken skapas ur den värsta smärtan - livet.

jag sätter mig på sängkanten. jag kommer inte gå till skolan igen. eller jo, skolavslutningen, den äger rum om knappt en vecka.

men du pallar inte vänta så länge.

ja, kom igen. tror du på riktigt att du är stark nog att klara av att se in i deras ögon, de som sårat dig mest av alla? du vet mycket väl att du är svag.

skrattet ekar och jag får en skarp huvudvärk. jag faller ner för sängkanten och mina knän slår i golvet så att det ekar. med darrande fingrar drar jag fram burken med sömnpiller. jag öppnar munnen och häller i mig så mycket som får plats. jag reser mig upp, staplar in i köket och dricker så många glas vatten jag kan innan benen inte håller mig uppe längre.

jag kryper på golvet. en knapp kvart efter att jag druckit mitt sista vattenglas. jag är yr och skakig. jag hör skrattet konstant i huvudet och det målar mörka och obehagliga bilder inombords.

med tårarna rinnandes skakar jag på huvudet och stoppar in två fingrar i munnen.




Likes

Comments

livet ; en novellserie
avsnitt 19 - två ord i blocket

jag vaknar ensam. som vanligt. tar en snabb titt på telefonen och dagens datum. 14 juni händer det. skolavslutning och jag slipper det här pissiga livet.

jag scrollar igenom min och michelles sms-konversationer innan jag raderar dem. vet inte ifall jag ska skratta eller gråta så jag gör båda två tills jag bara ligger och krampar i fosterställning på golvet bredvid sängen.

senare på dagen går jag förbi mitt skrivblock som legat orört på ena kanten av fönsterbrädan ett bra tag. jag vet att jag alltid haft en särskild talang med just ord. jag funderar en kort stund på ifall jag ska skicka in några av texterna till ett förlag innan jag inser att de flesta sidorna med riktigt bra och hårresande meningar är täckta med antingen tårar, blod eller kaffe.

den får ligga kvar på fönsterbrädan.

-

jag går igenom skolans entré och jag ser genast vilken dag det är. föreningsdag. jag hinner knappt gå ett steg in innan jag blir stoppad av ett ungdomsförbund, jag skakar på huvudet och går mot trappan. när jag tagit första trappsteget tar någon tag i min hand. jag väder mig om och ser valter, iklädd i en tröja med texten "våga sök hjälp, våga må bättre" och återigen vet jag inte vad jag ska göra, fast denna gång står det mellan att gråta och att kräkas.

"jag är med i psykföreningen, du borde gå med! vi anordnar möten varannan vecka, det är lite som gruppterapi. vårt nästa är nu i eftermiddag och jag ska sitta med under hela tiden. kommer du?", frågar han samtidigt som han verkar lite disträ.

jag ler brett.

"självklart. i'll be there", jag vänder mig om och fortsätter gå upp för trapporna, med lätta steg. det är kul att hjälpa sina vänner. vill valter ha mig där så ska han få det, för han är min vän.

på lunchrasten inser jag att michelle inte är i skolan och jag äter med gamla gänget som om allt vore som vanligt. tja, minus veronica, benji och just michelle då. sofia var också borta. antagligen med ansiktet lutandes mot en toalettsits.

när skoldagen sedan är slut och klockan slår 16.00 går jag bort till klassrummet där valters möte ska vara. jag kollar den stängda dörren och den är olåst. jag går in. tomt. har jag blivit lurad? jag väntar inne i klassrummet i en kvart tills jag suckar och reser mig upp för att gå. då kommer valter in genom dörren, jag får fram ett hej och han svarar genom att stänga dörren med en smäll och låsa den.

han kommer mot mig med en sån fart och aggressivitet att jag instinktivt backar. men han är två decimeter längre än mig och minst 15 kilo tyngre av all muskelmassa.

han trycker ner mig mot bordet och jag säger inget under hela tiden, jag låter honom göra sitt. för jag vet att även om jag skriker, så kommer ingen höra mig.

-

han lämnade mig där så fort han var klar. jag hade torkat de få droppar tårar som hade lyckats slinka ut trots att jag hade ansträngt mig för att inte gråta. jag hade knäppt de hastigt nerdragna byxorna och sedan gått raka vägen hem. till tryggheten. till rakbladen och knivarna och tändarna. men även till paniken.

attack efter attack den kvällen. jag skrev ner två ord i mitt block innan mina ögonslut tillslut slöts. jag somnade på köksgolvet med blod rinnandes längs varje kroppsdel.

tolv dagar.

Likes

Comments

babbel

de får mig att tänka. egentligen är det som vilken kväll som helst. en torsdagskväll och jag sitter och drömmer om mina möjligheter, drömmer om paris. men jag drömmer också om dödens lättnad och friheten som kommer med den.

nog om mitt flum, idag har varit en mysig dag. har spenderat den med en människa som får mig att må väldigt bra, jag hoppas att det kan fortsätta att vara så.

förresten, jag har fått lite frågor om min novellserie. sista avsnittet kommer att publiceras 16 juni klockan 00.00. det kommer alltså komma 3 avsnitt till, inklusive det imorgon. förutom det sista avsnittet så läggs de andra upp samma tid som vanligt, fredag 19.00.

under sommaren kommer jag ta en paus från novellskrivandet (iallafall av det jag publicerar), men jag kommer antagligen påbörja en ny säsong nästa termin. förhoppningsvis.

nu ska jag skriva klart morgondagens avsnitt och drömma om vad en torsdagskväll kan ge mig.

-stay alive


Likes

Comments

tabu

nu händer det. nu ska jag skriva igen. ett inlägg som har ett syfte, en mening. förhoppningsvis.

jag har tänkt mycket på de här med psykiska störningar och sjukdomar. att det lätt inte ses som en riktig sjukdom, varken för omgivningen eller för en själv. jag till exempel glömmer ofta bort att jag faktiskt är sjuk, det kan jämföras med en fysisk sjukdom. hade jag varit fysiskt sjuk hade jag valt att inte göra vissa saker, men jag prioriterar min psykiska sjukdom lägre än en fysisk sjukdom.

jag blev tidigare i år bedömd av en psykolog på vårdcentral att jag är svårt deprimerad. hos bup har psykologen sagt att jag har höga poäng i tester för depression, vilket visar på att jag har en svår depression. men att jag har en annan sort, för jag fungerar fortfarande, det är snarare att jag har en inre ångest och depression som jag håller instängd.

jag har försökt att prioritera mig själv och mitt mående på sistone men det är så jävla svårt när alla säger att jag bara ska "rycka upp mig" och att det går över och all annan bullshit. det är också en av anledningarna till att det inte känns så allvarligt längre, jag tas inte seriöst. jag får fnysningar när jag stolt berättar att jag ätit frukost idag eller åkt tunnelbanan i rusning, det kanske är lätt för dig men för mig är det fruktansvärt svårt. jag känner ibland att jag hellre kastar mig framför tåget än att trycka mig därinne bland alla andra människor och bara låta paniken omsluta mig. usch.

vems fel är det att psykiska sjukdomar inte tas på allvar? kort och gott är det allas fel. vi måste snacka mer om det, fler måste upplysa och undervisa andra. och rester får bara ta och lyssna för en gångs skull. har du aldrig upplevt ångest på det sättet som vissa har så kommer du tycka att det låter skitlöjligt, men det är bara att fatta att alla inte har den turen som du har, att ha monster och demoner konstant i skallen.

jag skyller inte på min psykiska ohälsa vid något tillfälle, eftersom den har växt ihop sig med mig. det är också en bidragande faktor. jag har svårt att skilja på mig själv och sjukdomen, det har blivit mig (men samtidigt inte?). och det är även därför det är så svårt att komma vidare, att få ett slut på det hela. för vem är jag utan min ångest? vem är jag egentligen? vågar jag släppa på något som har bott inom mig så jävla länge?

psykiskt sjuk eller inte, kom ihåg att överleva.

-stay alive

Likes

Comments