View tracker

Det är då sannerligen inte lätt att få till blogginlägg när en bor i en bil. Tillgången till internet är allt annat än konstant, och när den väl finns far tankarna till alla nära och kära där hemma och denna lilla blogg känns då plötsligt löjligt sekundär. Idag har jag dock haft en riktig slappardag, så tar tillfället i akt att skriva ett par ord om dagarna som passerat.

Efter att ha tillbringat två dagar med Boyd och Callum i Boyds fantastiska hus i Wye River skildes Sofia och jag från grabbarna och påbörjade den riktiga roadtripen. Vi åkte längs med The Great Ocean Road, såg The Twelve Apostles, Bay of Islands och andra vackra platser innan vi parkerade bilen för natten, vilken skulle bli den första i sann campinganda. Sov sött gjorde vi och vaknade nästa dag utvilade och redo att möta upp Rachel och Max. Rachels hus i Kennett River var nästa destination. Som vanligt lagade vi en grym middag och skrattade oss igenom kvällen (bokstavligt talat) och nästa dag tog vi med oss varsin boogieboard och lekte i det finaste som finns, havet.

På eftermiddagen styrde vi färden tillbaka mot Melbourne och hade en riktigt bra kväll på Coburgs nyaste fritidsgård (Callum har flyttat in i ett eget hus, och det är aldrig tomt vill jag lova). Det var riktigt tufft att säga hejdå till alla vänner, men jag vet att det inte är sista gången vi ses och det gör det lättare. Tänk att man kan komma människor så nära på så kort tid. Vi har gått igenom så mycket tillsammans på bara ett par månader och den resa vi gjort tillsammans har skapat en väldigt fin vänskap som jag hoppas ska bestå länge, länge.

Just nu är vi i Sydney. Vi körde de 84 milen hit från Melbourne på bara en dag (highfivar mig själv bara jag tänker på denna bedrift) och hann hit i lagom tid till den födelsedagsfest vi blivit bjudna till på kvällen. En kompis från Skövde hade träffat australiensaren Brendan när hon reste i Nepal och var nu hos honom i Sydney och av henne blev vi inbjudna på hans 21-årsfest trots att vi aldrig träffat människan förut. Som tur är visade sig Brendan vara en helskön snubbe och likaså var hans kompisar så vi hade en rolig första kväll i Sydney.

Söndagen spenderades turistande i stan. Vi kastade ett getöga på det högst överskattade operahuset och vandrade genom några mysiga kvarter. Igår såg vi Manly och idag skulle vi åkt till Bondi Beach, men vädret tillät inte denna utflykt så istället ska vi möta upp min fina vän Anni om ett par timmar. Imorgon far bilen mot Blue Mountains. Flyt som vi har så är Brendan scout och kan bergen utan och innan och ska visa runt Sofia, Linnéa, Kish (en medpassagerare som vi plockade upp för ett par dagar sedan) och mig all bergens skönhet. Efter det vet vi inte riktigt vart vi tar vägen, men jag vet att jag inom en snar framtid kommer att få ta på mig BCD:n och viktbältet och dyka igen, så jag är överlycklig.

Som en liten sidanekdot kan jag bara passa på att berätta att bilen havererade för ett par dagar sedan. Som tur är hade vi parkerat på en bensinmack när det utslitna batteriet valde att avlida, och vi fick så mycket väldigt användbar hjälp av mackmänniskorna som jobbade där. I två timmar väntade vi innan en kille kom och bytte ut allt som hade passerat bäst före datum och blev då försedda med både mat och dryck. När detta hände blev jag plötsligt väldigt glad att vi valde att köra genom civiliserade trakter istället för genom den vilda australiensiska outbacken. Då hade vi kanske fått vänta i tio timmar på ett nytt batteri.

Kram kram






Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mina fina, vad längesedan jag hörde av mig. Jag har verkligen haft fullt upp. Magen har varit i princip konstant proppad av god mat (Melbourne är gastronomens Mekka) och schemat än mer fullt av olika aktiviteter mina vänner försett mig med. Jag har bland annat gått vilse på vägen till IKEA, jag har sett till så att hungriga australiensare fått sig en smakresa av den svenska sorten och lagat både Janssons och köttbullar och jag har blivit en del av Melbourne-natten. Kort och gott, den senaste veckan har varit allt annat än tråkig och händelselös.

Jag har bott hos min fina vän Rachel den senaste tiden och hon har visat mig runt Melbourne och visat mig alla hennes smultronställen. Tre gånger har vi hunnit vi besöka A1 och avnjutit Brunswicks bästa libanesmat och lika många gånger har vi fastnat i Callums nya lya tills småtimmarna smugit sig på. Själv har jag tagit med henne ut med mina mexikanska töser, den galna spanjoren Jorge och brittiska Jamie och tillsammans har vi haft ett par minst sagt galna kvällar. Att detaljerat beskriva allt vi gjort under de tio dagar vi spenderat ihop skulle göra att ni aldrig skulle orka läsa klart, så en kort sammanfattning får räka för den här gången.

För några dagar kom även Sofia till Melbourne och mötte upp oss och igår tog vi nästa steg på vår resa och åkte och hämtade upp vår campervan som vi hyrt. I denna lilla bil ska vi alltså bo i tjugofyra dagar. Än så länge har vi tagit oss, tillsammans med två extra passagerare i form av Callum och Boyd, längs med Great Ocean Road (vilket fantastiskt ställe, så vackert) till Wye River där vi nu fastnat. En gång har vi hoppat i det iskalla vattnet och badat i vågorna, och resten av tiden har vi mest haft det trevligt. Jag älskar Australien, words can't tell.

Våra planer de kommande veckorna är ganska lösa, men klart står att om några veckor ska bilen stå parkerad i Brisbane, så vår väg härifrån måste leda dit. Förhoppningsvis inkluderar våra stopp ett par dyk, lite surfing och mycket annat kul. Kram.

Update: detta skrevs igår. Idag har vi glidit längs med The Great Ocean Road i vår röda pärla. Det går bra nu.










Likes

Comments

View tracker

Har äntligen landat i Melbourne hos världens bästa australiensare. Jag vet inte om jag berättat detta, men jag reste med ett härligt gäng på tretton Melbourne-bor genom Laos och Kambodja, så att komma och hälsa på dem var självklart när jag nu reser runt i deras hemland.

Mina sista dagar i Cairns var fina. Jag umgicks en hel del med några vänner jag lärt känna på dykarkursen, badade och solade. Jag skulle ljuga om jag sa att det var lätt att lämna Cairns, för det var allt annat än det. I Cairns har jag haft några av de absolut bästa dagarna på hela den här resan, framförallt ute på barriärrevet som enkelt krossat alla motståndare på listan över mina favoritplatser. Där ute har jag också lärt mig att dyka, en sysselsättning som blivit en hobby och som jag definitivt kommer att fortsätta vara en del av mitt liv. Kort och gott, Cairns visade sig från sin bästa sida och att åka tillbaka dit är inget hypotetiskt, det är en självklarhet.

Jag kom hit till Melbourne i lördags den 7:e och blev då upphämtad av Rachel på flygplatsen. Vi åkte hem till henne, dumpade mina saker och åkte sen vidare till en libanesisk restaurang (mina smaklökar hoppade högt av lycka, älskar libanesisk mat) och åt en bit. Ungefär etvå timmar senare mötte vi upp ett gäng vänner på Gradi, en italiensk restaurang. Vi åt Melbournes bästa pizza, skrattade och catchade up om tiden vi varit utan varandra. Jag hade en bra kväll i goda vänners sällskap och kunde inte önskat en bättre första kväll i Melbourne, en stad som jag instinktivt känner att jag kommer tycka om.

Igår hade vi en intensiv men härlig dag i ett grönområde här i Melbourne. Future music festival ägde rum och Blasterjaxx, Afrojack, Drake, Avicii med flera stod för underhållningen. Även om Avicii inte är den bästa DJ:n jag sett live så bjöd han på en jäkla show och spelade som vanligt grym musik, så hans akt blev ett fint avslut på dagen. Efter tolv timmar på stående fot var det sen obeskrivligt skönt att slå sig ner i Alice soffa. Idag är kroppen öm och jag har inte tänkt resa mig ur sängen än på ett bra tag. Förhoppningsvis får jag träffa mina fina mexikaner och världens bästa Jorge ikväll, ett gäng vänner jag lärde känna på Fraser Island. Är det något jag lärt mig här borta så är det att inget någonsin blir som man tänkt sig, så jag undviker att planera för mycket.

Snart är jag hemma på svensk mark igen, och jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Jag saknar er alla där hemma väldigt mycket, men jag känner mig inte klar med Australien och hade gärna stannat längre. Som tur är finns det inget som säger att jag inte kan komma tillbaka, gärna snart. Kram till er alla, hoppas att ni mår bra.

Cairns






Melbourne







Likes

Comments

Mitt liv har aldrig varit bättre. Efter en fem dagars dykkurs kan jag nu kalla mig själv både open water certifierad dykare och äventyrsdykare. Är på god väg mot advanced och tänker inte stanna där. Att lära mig att dyka är bland det häftigaste jag gjort. Trots min rädsla i början blev den här upplevelsen en av de bästa jag haft under mina tre månader på resande fot.

Jag bokade dykkursen ganska spontant för sisådär två veckor sedan. Jag har alltid velat dyka och bestämde mig för att ta tillfället i akt och lära mig på riktigt. Företaget som jag bokade med heter Pro Dive Cairns och var verkligen fenomenala från början till slut. De hjälpte oss genom hela resan, från våra första stela simtag i poolen till vårt första djupdyk nere på 30 meter.

Den 28e kom de och hämtade upp mig här på hostelet. Vi åkte mot träningscentret och kursen kunde börja. De två första dagarna hade vi väldigt mycket teori, men även poolträning. Vi lärde oss grunderna om dykning, vad man absolut inte får göra under ett dyk och mycket annat som senare skulle visa sig användbart. Den tredje dagen började äventyret på riktigt. Då åkte vi ut till barriärrevet på en båt som vi skulle stanna på i tre dagar. De första fyra dyken var träningsdyk, vilket betyder att vi gjorde dem med instruktör. När vi klarat alla test och äntligen blivit certifierade fick vi göra våra första fundive, alltså dyka själva, utan instruktör. För någon som aldrig har dykt är det svårt att förklara känslan, men den är fantastisk. Man känner sig som en del av havet och får se hur varelserna lever på riktigt. Det är otroligt mäktigt att simma omkring tillsammans med alla otroliga djur som finns där nere. Nästan lite övernaturligt på något sätt.

Mitt bästa dyk var definitivt nattdyket. När mörkret lagt sig hoppade vi i det svarta vattnet med en ficklampa till hjälp. Att sedan dyka ner var det häftigaste jag gjort i mitt liv. Det enda man såg var det som man själv lyste upp med sin ficklampa. Vid ett tillfälle flyttade jag ficklampan ner mot botten och fick då se att jag hade en en och en halv meter stor haj direkt under mig. Den känslan var helt sjuk. Det kändes på något sätt som att man var i rymden, det går inte att förklara. Vi såg även sköldpaddor som var stora som matbord, säkert en och en halv till två meter i diameter. Har aldrig sett så stora sköldpaddor förut.

Dykning är numera min främsta hobby och något jag kommer att fortsätta göra. Förhoppningsvis kan jag få jobb här i Australien och få dyka på heltid. Först kommer jag att komma hem och jobba, men sen ska jag tillbaka, det är ett som är säkert. Älskar det här. Kram.

Likes

Comments

Är kär i den här dagen. Är kär i Australien. Älskar det Stora Barriärrevet av hela mitt hjärta och skulle helst av allt hämta hit er alla så att ni också får uppleva dess storhet. Att försöka beskriva det känns bara som ett slöseri med ord.

Hur som helst, idag har vi varit ute på en båttur som tog oss ut till världens största organism, nämligen barriärrevet. Till en början var jag livrädd och hade väldigt svårt att tänka på något annat än på olyckan förra veckan. Med hjälp av en knuff från instruktören hoppade jag ändå ner i vattnet och började snorkla. Jag kände ganska direkt att det var annorlunda än förra gången jag snorklade. Då hade det precis hänt och det enda jag såg framför mig var det jag sett dagen innan. Idag såg jag istället all fisk och alla otroliga korallformationer och blev verkligen slagen av häpnad. Revet här uppe i Cairns är så mycket vackrare än något jag sett innan. Korallerna är i himmelens alla färger och i olika formationer som får dem att se ut som allt mellan blomsterarrangemang och taggtråd. Havets trädgård (även om koraller faktiskt också är djur) är fantastisk.

Efter att ha snorklat omkring ett litet tag fick jag syn på något som jag trodde var en väldigt stor sten. Detta visade sig dock vara en sköldpadda på sisådär en meter i diameter som jag sedan simmade omkring med i några minuter. Känslan är obeskrivlig. Sen kom vi fram till en stor korall med en liten grotta under där vi kunde simma ner och se en enorm stingrocka. Utöver det såg vi en barracuda på en och en halv meter (trodde jag skulle kissa på mig när den simmade upp bredvid), massa nemos, svärdfisk och en hel del andra häftiga fiskar. Kan inte klaga på dagens utbud precis.

Jag älskar havet. Det har så otroligt mycket att erbjuda som vi människor av naturliga skäl är så väldigt främmande för. Min barndom på Västkusten har nog också gjort att jag associerar havet med lugn och harmoni. Jag är glad att det hemska vi var tvungna att bevittna inte har förändrat det ens det minsta, även om det gett mig en helt annan respekt för vattnet. Om tre dagar börjar jag min dykarkurs och fem dagar senare kommer jag att få dyka på egen hand. Det är läskigt, pirrigt och fantastiskt, allt på samma gång.

Nu har vi varit i Cairns i tre dagar. Vi har festat, chillat, solat, badat och svettats i princip konstant, haha. Gillar stället, har inget att direkt klaga på. Kommer att vara kvar här i ungefär en och en halv vecka till, och jag känner på mig att det kommer att bli en bra tid. Kramar, vi hörs.

Likes

Comments

Befinner mig för tillfället i Mission Beach, en folktom småstad någonstans i norra Australien. Kan inte påstå att vi är överdriver exalterade över vår vistelse här, för här finns nämligen ingenting att göra. När vi anlände igår fick vi reda på att alla mataffärer var stängda under hela vår vistelse här, vilket utgjorde ett litet problem då vi inte hade någon mat att tillgå. Som tur är kunde man köpa pasta i receptionen, så svälta ska vi nog slippa i alla fall.

Den enda anledningen till att vi stannat här är för att Elin ska hoppa fallskärm, och jag och Oskar är mest här som mentalt stöd. Som tur är går bussen mot Cairns redan imorgon, I can't wait.

Dagarna som passerat har vi spenderat på Magnetic Island, en superfager ö utanför Townsville här på östkusten. Där har vi mest försökt överleva hettan, för cyklonen i söder har gjort klimatet nästintill olidligt här uppe. Igår svettades vi till och med på benen (och inte lite heller, det rann), hur ofta gör man egentligen det? Förutom det har vi hyrt mopeder och kört omkring på ön tillsammans med våra nyfunna friends från huvudstaden. Jag vet inte riktigt vad som är speciellt med Magnetic Island, men fin var den i alla fall. Vid flera tillfälle nådde vi utkiksplatser där man kunde se ut över alla de stora stenformationer som ön kantades av och slogs då återigen av den naturliga skönhet som moder jord besitter. Man slutar aldrig att förvånas. Självklart glömde jag min kamera, men så fort jag fått tillgång till de andras bilder ska ni få se.

På kvällen köpte vi lite mat och åkte till en park och grillade. Det var otroligt mysigt, älskar Australiens ljumma kvällar.

Sen jag sist skrev har jag också lyckats checka av ytterligare tre australiensiska djur från listan, nämligen en koala, wallabys i mängder och även ett tiotal kängurus. Har även sett en ödla fastna i ett avlopp och täppa till detta så att hela köket luktade ruttet. Kan nu åka hem och säga att jag sett Australien på riktigt.

Vi hörs imorgon när jag nått Cairns. Hoppas att allt är bra med er där hemma. Kram.


Likes

Comments

Hej. Det har nu gått ett par dagar sedan olyckan och tiden går sin gilla gång. Vi har förflyttat oss från Airlie Beach och befinner oss nu på Magnetic Island, och trots att jag älskade Airlie av hela mitt hjärta var det skönt ett miljöombyte. Minnena blir mindre och mindre tydliga och vi blir allt mer sällan påminda om vad som hände, men nog finns bilderna fortfarande kvar. Det har varit skönt att ha vänner att kunna prata om det med. Vänner som varit med om samma sak. Vi har samma frågor och tillsammans kan vi hjälpas åt att bearbeta det hemska. Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att det hjälper att prata om det, men fortfarande frågar jag mig själv ibland hur något sådant kunde hända mitt ibland oss.

Jag har i princip vuxit upp på västkusten. Jag älskar havet och allt vad det innebär. Att dyka har varit något jag alltid velat göra och när jag äntligen tog mig till Australien kändes det plötsligt så självklart. Att dyka i barriärrevet var inte längre något om, det var ett när. Efter detta har allt förändrats. Min första riktiga dykupplevelse blev en mardröm och alla faror som dykning faktiskt innebär lyser löjligt klara. Vid tanken på att befinna mig långt under vatten blir jag rädd, för jag ser hennes kropp framför mig och tänker på hennes sista sekunder i livet. Hon kom upp till ytan, men sjönk igen och ingen kunde hitta henne. Det hon gick igenom måste vara bland det värsta en människa kan tvingas uppleva, och att ha sett hur lätt det faktiskt kan hända, utan att någon ens förstår, lamslår mig.

Jag har bestämt mig. Jag ska dyka. Det här ska inte få begränsa mig. Att se livet under ytan, att bli del av det, är något jag alltid har velat och det ska jag också. Det känns som det absolut viktigaste är att prata med instruktören och försäkra sig om att han eller hon förstår min rädsla, och att jag själv förstår att det kan bli tufft. I övrigt är det bara att ge sig fan på att det ska gå, och inse att det som hände var fruktansvärt oturligt. Att det var ett undantag, inte en regel.

Vi har alla våra rädslor, och att dyka har plötsligt blivit en av mina, men rädslor är till för att överkomnas och det ska jag också göra. Allt går bara man tror på det (haha, klyschigt, men sant) och jag tror på mig förmåga att göra det. Punkt slut.


Likes

Comments

Är tillbaka på fastlandet efter två minst sagt omtumlande dagar ute på segelbåten New Horizon. Tillsammans med trettio andra glada ungdomar kryssade vi oss igenom den fantastiska Whitsundays skärgården.

I måndags steg vi på båten som vi skulle tillbringa de två kommande dagarna på. Vi guppade över ett vågigt hav innan vi kom fram till den lilla vik där vi skulle stanna för kvällen. Snabbt drog båtens trampolin ut, manetdräkterna åkte på och vi var sedan alla i vattnet. För en stund var vi som barn igen och kastade oss som apor ner i vattnet, innan middagen var serverad och alla högg in på både fisk, öl och vin. Ett par timmar senare var festen inne på sitt slutskede och alla slirade sömnigt in i sina kojar.

På tisdagen var alla förvånansvärt pigga med tanke på de nattliga aktiviteterna. Vi seglade mot Whitehaven Beach där vi fick se en av de mest fantastiska stränderna jag sett. Stranden var av 98% silikon och används av NASA för att putsa deras linser. Att ta med sig den kan kosta en 5000 dollar om man åker fast i tullen, det är så unik den är. Att få bada där var fantastiskt, om än lite läskigt då man titt som tätt omgavs av stingrockor som simmade runt fötterna.

Timmarna efter den goda lunchen var förmodligen några av de värsta jag någonsin varit med om. Vår båt samt ett x antal andra båtar lade till i en bukt där vi skulle snorkla. När vi var klara hoppade vi upp på däck och solade. Solen sken och alla var lyckliga. Plötsligt förstörs idyllen när ryktet börjar gå om att en person saknades. Till en början förstod ingen riktigt vad som var sant eller inte, men när dykinstruktören på vår båt körde ut i racerfart med dykutrustningen redo förstod vi att det var allvarligt. Snart stod det klart att det faktiskt var en tjej som saknades och många hoppade genast ner i vattnet för att leta. Trots tiotals sökande tog det en timma innan vi hörde någon skrika "here, here" och såg en dykare med något svartvitt i armarna. Sekunderna efter önskar jag att jag tittat bort, för att se henne dras upp på båten kommer, trots att jag såg det på tio meters avstånd, vara svårt att glömma. Aldrig förr hade jag sett en så blek, slapp kropp, så olik den som tillhör en frisk människa. Den tystnaden som följde när vi insåg att tjejen drunknat var öronbedövande. Folk kramades, grät och stirrade ut i blindo. Tjejen hade inte varit på vår båt, hon var på båten som hade lagt till precis bredvid vår, men ändå kände sig alla delaktiga. Vi snorklade precis där hon varit, men ändå förstod vi inte. Trots ett hundratal snorklare kretsandes runt omkring tog hennes liv slut på bara ett ögonblick. Att tänka på att hennes framtidsvisioner och drömmar på en sekund försvann gör ont, men att tänka på familjen gör ännu ondare. Hon var en tjej som alla andra, en glad resenär som skulle leva livet. Istället tog hennes slut på sjöbotten, när hon egentligen bara skulle se stora barriärrevet.

Kvällen som följde var en enda stor röra. Vi försökte hålla humöret uppe men det var svårt. Idag vaknade vi och alla mådde lite bättre. Vi hade världens bästa besättning som hjälpte oss så mycket de bara kunde. När vi skulle snorkla idag sa det stopp. Efter fem minuter fick jag panik och ville bara komma upp igen. Helt ärligt känns det som om jag aldrig kommer att njuta av snorkling igen.

Nu är vi tillbaka på fastlandet och kan trots allt se tillbaka på resan som fin. Ikväll ska vi alla ut och festa tillsammans i hennes ära.

Kramar till er. Hoppas er gårdag var bättre än min.

Likes

Comments

Hej. Förlåt för att min uppdatering uteblivit det senaste, men det hela har sina anledningar, bland annat att det i Australien kostar pengar att koppla upp sig i princip överallt och som backpacker har man inte ett överskott stort nog att kasta runt slantarna. Detta leder till att när man väl har de där åtråvärda minuterna av wifi gör man oftast saker som i stunden kan kännas viktigare än att blogga, men i slutändan är ju många av de som läser denna blogg ändå det viktigaste för mig så att göra er nöjda är i mitt intresse. Nu tar jag därför tjuren vid hornen och ska berätta för er exakt vad jag haft för mig de senaste dagarna.

Den tionde lämnade jag Brisbane efter ett par mysiga dagar där. Sista kvällen innan avfärd tillbringade jag med en holländsk tjej och tillsammans gick vi till en bar där vi mötte upp fyra tvättäkta Brisbane-bor och spelade några parti beer pong. En kväll i sann Aussie-anda med andra ord.

Dagen efter satte jag mig på bussen mot Rainbow Beach. Jag mötte upp Elin och Oskar och vi tog in på Dingo's. Där hade vi ett möte om aktiviteten vi skulle göra dagen efter - en utflykt till världens största sandö, Fraser Island. Vi fick lära oss om alla faror på ön, vilka innefattade allt från sandig bilkörning och starka undervattensströmmar till giftormar, maneter och vildhundar och delades sedan in i de grupper som vi skulle hänga med under resten av resan. Efter en lugn kväll gick vi sedan förväntansfulla till sömns och slumrade sött.

Klockan 6 dagen därpå ringde klockan. Vi gick igenom säkerheten ytterligare en gång och satte sedan fart mot Fraser. Inte visste vi då att de tre dagar som väntade oss skulle bli höjdpunkten på våra resor än så länge. Vilket fantastisk ställe. Jag vet att jag säger det om de flesta ställen jag besökt, men detta är verkligen något extra. På Fraser är allt exotiskt. Ingenting är likt någonsin du någonsin sett förut. Jag kommer inte att kunna beskriva allt vi gjorde i detalj, det skulle ta allt för lång tid, men alla otroliga platser vi besökte och alla fina människor jag lärde känna gjorde verkligen Fraser till ett minne för livet.

För att göra en lång historia kort kan man säga att vi på Fraser badade, festade och hikade. Man kunde tyvärr inte bada i havet på grund av allt för starka strömmar och allt för farliga hajar och maneter, men vad gör det när man har flera helt otroliga inlandssjöar att bada i? En av sjöarna, Lake Mckenzie, har en av de vackraste stränderna jag någonsin sett och sanden var så mjuk att man kunde använda den som hårinpackning. Vi fick också ta oss ett dopp i Champagne Pools, naturliga pooler vid stranden där vattnet nästintill kändes mousserande och även i Eli Creek där vi faktiskt kunde dricka vattnet. Utöver detta fick vi gå på hike upp till en av aboriginernas heliga platser - Indian Head. Klippavsatsen användes för att avrätta urinvånare när européerna tog över för många år sedan och är en plats dit man kan komma för att hedra de som dog. Att komma så nära riktig australiensisk historia och kultur kändes riktigt häftigt.

Något annat jag aldrig kommer att glömma är våra galna kvällar på ön. Linedance på borden, stjärnspaning på stranden och goonekrig (goone är australiensiskt boxvin) är bara några av de saker som gjorde våra två kvällar episka.

Nu är jag tillbaka på fastlandet och saknar redan min favoritö och mina nya fina vänner. Som tur är har vi åkt vidare till Airlie Beach och ska imorgon åka ut till Whitsundays och segla i tre dagar och det kommer inte att bli tråkigt direkt. Jag kommer inte att ha internet på tre dagar, men jag lovar att höra av mig när jag är tillbaka med uppdateringar. Som vanligt hoppad jag att allt är bra med er där hemma, det är deg viktigaste för mig. Kram.

(bild1)
Bilarna vi körde omkr
ing i
(bild2)
Gr
upp H
(bild3)
Eli
Creek
(bild4)
Indian
Head
(bild5)
Champagne
Pools
(bild6)
Lake Mck
enzie







Likes

Comments

Hej på er! Jag är inne på min tredje dag i landet down under och är helt kär i det so far. Klimatet, människorna och naturen är allt helt underbart. Sen jag kom har jag mest hängt med en härlig blandning av människor, träffat Linnéa (äntligen återförenade), bokat en minibuss som vi ska köra genom landet i mitten av mars samt ätit väldigt mycket gröt. Just nu sitter jag på en resebyrå tillsammans med en tysk tjej jag träffade på hostelets barbecue tidigare idag och snyltar wifi.

Resan hit gick bra om än med några små incidenter. Mitt flyg i Bangkok var en timma försenat och jag fick därför ta mig en lätt joggingrunda genom Singapores flygplats för att hinna med flyget till Brisbane och väl framme fick vi inte gå av för att de var tvungna att evakuera en passagerare och sätta denne i karantän. När vi slutligen gick av gled jag igenom immigration och tull innan jag klev ut ur flygplatsen och tog mina första steg på australiensisk mark. Det kändes bra. Jag tog tåget in till stan, letade upp ett hostel och gick sedan ut på stan. Åt lax för första gången på två månader och hörde änglakören sjunga. Efter sextio dagar av ris och nudlar är det väldigt gott att äntligen äta lite annat.

Brisbane är trevligt, men det är väldigt lugnt och det finns egentligen inte jättemycket att göra. Australien är ganska dyrt så det går inte att göra saker hela tiden för då skulle pengarna ta slut ganska snabbt. Som tur är har Brisbane en lagun där man enkelt kan spendera ett par timmar i hettan. Det är en mysig plats dag som kväll och en av de saker som gör Brisbane värt att besöka.

Igår kväll tog jag och Linnéa färjan runt Brisbane och njöt av de vackra vyerna. Skyskraporna som på dagen är alldagliga vaknar till liv på kvällen och det var en riktigt fin syn. Efter turen var vi hungriga och högg in i varsin grym burgare vid Eagle Street Pier. Gotta love storstäder och deras mångfald (och att jag nu mera inte kan prata svenska).

Nu ska jag gå och köpa ris och sen ska jag och en holländsk tjej utnyttja gratisbiljetten vi fick på barbecuen. Gratis är gott säger backpackern. Vi hörs snart igen. Kramar.








Likes

Comments