View tracker

Varit hos pappa sedan strax efter nio imorse eller egentligen kom vi hit först runt elva eftersom vi satt i över 40 minuter och väntade på att få komma in i biltvätten (på en måndag liksom?). Har ätit lunch och försökt vara någon form av sällskap/stöd under tiden som A opereras, vet dock inte hur bra jag lyckas på den fronten...försöker hur som att skjuta undan mina egna problem just idag även om ätstörningen skriker rätt högt för tillfället. Får se hur länge jag blir kvar här, beror lite på exakt när operationen blir samt hur länge A blir kvar på UVA (uppvaket). Håller verkligen tummar och tår för att operationen går bra!
Tack igen till er som läser och kommenterar, blir lika glad varje gång! Kramar i massor!

God lunch i form av sojanuggets, quinoa och sås på turkiskyoghurt och pesto plus sweet chilisås som tillkom efteråt, riktigt gott faktiskt!

Likes

Comments

Först måste jag bara skriva ett stort tack till er som kommenterade på mitt förra inlägg! Ska verkligen försöka ta till mig av det ni skriver för era ord fick mig att tänka till lite extra.

Jag har medvetet valt att utelämna vissa saker här på bloggen och nu i efterhand tror jag att vissa av dessa bidragit till att man som läsare kan få en liten snedvriden bild av mitt liv. Det har ofta varit så att när jag mår riktigt dåligt och/eller upplever att jag misslyckats så varken skriver eller pratar jag om saken utan behåller det för mig själv i ett försök att hålla uppe någon falskt perfekt fasad. Fasaden har både varit ett skydd för att slippa konfrontera andra med mitt misslyckande men även för att jag inte vill oroa någon eller vara till mer besvär än jag redan är. Nu kan jag tydligare se att det inte varit något framgångsrikt koncept och är dessutom så trött på att ha den här masken på mig hela tiden för känner mig faktiskt riktigt falsk. Jag har liksom avbokat samtal etc genom åren just för att jag inte vill komma dit och må dåligt utan endast när jag kan berätta om alla framsteg jag gjort och visa vilken "perfekt" patient jag är men hur sjukt är inte det liksom? Även om den svenska psykvården många gånger har en hel del mer att önska så är det ju faktiskt så att vården ska finnas där för patienten, hjälpa och stötta och inte tvärtom...

När jag skrivit att jag exponerat mig och gått emot ätstörningen så har jag gjort det men jag har inte skrivit om de gånger som ätstörningen vunnit och fått mig att fatta felaktiga beslut. Jag vill liksom inte påverka någon negativt och dessutom vara uteslutande peppande och inspirerande men det har nog även gjort att jag så här i efterhand upplevts som falsk och utan insikt om min situation eftersom jag allltid tjatar och ältar om samma saker som jag behöver göra. Min akilleshäl är ju just själva agerandet, kan ge allt vissa måltider/dagar men sedan backar jag eller är helt enkelt inte helt uppmärksam och då har störningen sett sin chans...skäms för att skriva detta och är orolig att ni som läser ska känna er lurade, bli negativt påverkade och helt sluta läsa, Samtidigt kan jag inte längre försöka låtsas att allt går galant och är guld och gröna skogar när det inte är det för jag vill inte längre vara och känna mig falsk.

Tror att jag i fortsättningen inte ska skriva så mycket om vad jag ska göra utan istället skriva om vad jag har gjort. Istället för att berätta om att jag behöver exponera mig så tänker jag skriva först när jag har gjort och hur jag gick tillväga. Förhoppningen är att det därmed ska bidra till att minska min prestationsångest för tänker även försöka att inte besluta om så mycket i förväg för det göder bara min tvångsmässiga sida ännu mer. En lagom planering är så klart bra men det går inte att i förväg måla upp en bild av hur det ska kännas när jag t ex äter, har ätit och efteråt eller hur min mage ska bete sig. Så att helt enkelt försöka att endast göra och sedan låta det som sker få ske och kännas precis hur det vill skulle vara något helt nytt för mig men precis som min samtalskontakt sa till mig i tisdags så måste jag/vi testa att göra på ett annat sätt nu, med betoning på att göra. Tänker även tillägga att jag har bett om mer hjälp med just själva görandet men tyvärr finns inte den sortens hjälp här men jag och min samtalskontakt ska framöver anstränga oss mer båda två för att strukturera upp våra samtal och göra det bästa av det som är så att jag tar mig framåt.

En annan sak som jag valt att utelämna och nog kommer göra i fortsättningen också är att beskriva alltför mycket om min familjesituation, hur jag bor etc. Dels vill jag inte utelämna andra människor men det känns även på något sätt för privat samt att jag helt ärligt tycker det är jättejobbigt att skriva om eftersom jag även skäms för det i nuläget. Visst att jag berättar lite mer för de personer som jag träffar utanför internetvärlden men det är en lite annan sak och då väljer jag mer själv för vilka jag ska berätta det för. Min andra diagnos som faktiskt finns där i journalen är även något som jag valt att inte skriva om eftersom det liksom inte passar in i min perfektionistiska mall och tror dessutom inte att någon skulle vara intresserad av att veta...dessutom är jag rädd att människor ska döma ut mig på förhand och få ännu mer förutfattade meningar om mig.

Nu vet ni lite mer om hur allting är och har varit. Skulle något av det jag skrivit få er att inte längre vilja läsa min blogg för att det påverkar er negativt så ber jag tusen gånger om ursäkt men jag vill på något vis försöka förklara mig och i fortsättnings sträva efter att vara mer ärlig och inte fortsätta måla på min perfekta fasad utan faktiskt våga stå för den ellen jag är just nu trots anorexi/ätstörningar och alla mina andra fel och brister.

Tack och en stor eloge till er som orkat läsa hela inlägget. Jag kommer som sagt fortsätta skriva här och vill ni läsa mina ord så säger jag återigen tack men annars fortsätter jag i alla fall pränta ner bokstäver formade till ord och meningar, för min skull. Kramar!

Likes

Comments

varför jag egentligen bloggar? Mina inlägg innehåller liksom samma sak hela tiden, upprepningar och försök till självpepp. Tror att det på något sätt är bekräftelse jag söker och det känns så pinsamt, fel och fult att känna så. Att jag är så här pass gammal och blir ledsen över att jag inte har en massa läsare/följer och får kommentarer till höger och vänster...borde istället fokusera på dom fina ord som jag faktiskt får eller kanske ännu hellre försöka avskärma mig från hela bloggvärlden ett tag? Jag vet liksom varken ut eller in just nu...är så osäker på mig själv, överanalyserar och suger åt mig vissa saker som en tvättsvamp. Läser andra bloggar och kommentarerna som dom får, tänker att vissa av dessa kommentarer är direkt riktigare till mig och då inte i något positivt syfte...

Jag vet att jag är långt ifrån perfekt och att jag är betydligt bättre på att skriva än att göra samt att det inte är någon annans "fel" än mitt eget att jag fortfarande är sjuk. Dock när det kommer till vänskaps- och kärleksrelationer och så är det något som inte enbart hänger samman med min tid som sjuk för jag har alltid varit mer eller mindre ensam. Har aldrig varit direkt mobbad men aldrig haft vänner som jag umgåtts med på fritiden eftersom jag varit extremt blyg och till viss del fortfarande är just när det kommer till att ta kontakt med andra människor på ett mer djupgående plan. Och det faktum att jag aldrig haft en pojkvän eller ens kysst en kille är verkligen något som jag skäms för och som jag skrivit om tidigare. Samtidigt är det inte säkert att jag hade haft det även om jag varit fri(sk), det går liksom inte att veta även om det nog kanske hade varit så...

Ogillar verkligen den här sidan av mig själv som blir så lätt påverkad av vad andra människor tycker och tänker, i synnerhet som jag på ett plan är så van att alltid vara och göra allting själv. Skulle nog kunna gå veckor utan att jag ens pratade med någon annan än kassörskan på Ica och knappt ens det eftersom jag oftast tar snabbkassan där du scannar in och betalar själv. Ringer någon till min mobil så är det 99 gånger av 100 antingen min mamma eller pappa och det händer max en gång i veckan. Tragiskt men sant...och till saken hör att det aldrig varit de att jag inte velat umgås med andra människor för jag älskar egentligen att prata, diskutera och vara social. Jag är bara så rädd att bli avvisad om jag frågar någon om vi ska umgås och så har det alltid varit...samt att det på senare tid ofta varit så att jag hört av mig via sms/messenger men sen aldrig fått något svar tillbaka el att vissa relationer helt enkelt avslutats den vägen. Har oerhört svårt att lita på att någon egentligen vill vara med mig och/el menar det positiva som skrivs/sägs om mig...tror kanske att denna osäkerhet till viss del också gör att det inte är så roligt att umgås med mig för den kanske lyser igenom? Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt egentligen med detta inlägg...är helt enkelt en kväll då jag mest bara känner mig usel och värdelös...skulle önska att jag fick en kram nu och att någon sa att jag var tillräckligt bra och att hen tror på mig och inte gett upp hoppet. Fast det kommer inte att ske utan jag måste tro på och hjälpa mig själv, ge mig själv den där kramen.

Fick höra under samtalet igår att jag var den starkaste och mest insiktsfulla person som min samtalskontakt kände. Att jag är otroligt klok med bra tankar och idéer men att jag inte är bra på att agera och "vara nere i verkstaden" vilket jag måste och att jag även måste göra annorlunda denna gång.

Som sagt blev detta endast en massa rörigt svammel och egentligen borde jag nog inte ens skrivit hälften av det jag gjort och "blottat" mig så pass mycket men tänker publicera inlägget i alla fall trots att jag som sagt skäms för egentligen allt som jag skrivit. Jag vill ju också vara den där "perfekta" bloggerskan som inspirerar andra, är charmig, söt/snygg, tar fina foton etc samtidigt som jag vill vara en perfekt patient, dotter, syster, vän...men jag är inget av det och nog inte ens bara bra för det brister liksom i allting...nu blev detta en halv roman och egentligen borde jag försöka sova.

Vet inte när jag skriver igen (el om jag skriver igen?) men tänker inte längre skriva om jag inte har något vettigt att komma med och/el kan visa på riktiga framsteg, inte bara tomma och fina ord. Var rädda om er så hörs vi när vi hörs. Kärlek i massor till er! ❤️

Likes

Comments

1. Hur har 2016 varit?

Ett tufft år som inte blev som jag hoppats.

2. Tror du att 2017 kommer att bli bättre?

Jag hoppas, ber samt håller tummar och tår för att 2017 kommer bli ett bättre år.

3. Blev du kär i år?

Nej.

4. Vilket datum från 2016 kommer du aldrig att glömma?

Min sjuksköterskeexamen 10:e juni och min lillebrors bröllop 6:e augusti.

5. Vad var din största framgång 2016?

Att jag lyckades slutföra min utbildning och få ut min legitimation (att jag sedan blev sjukskriven en vecka efter examen är en annan femma...).

6. Vad spenderade du mest pengar på?

Mat och resan till Varberg.

7. Vad gjorde dig riktigt glad?

Minns inte riktigt...har nog tyvärr inte varit riktigt, riktigt glad under detta år.

8. Vilka sånger kommer du att minnas från 2016?

Tror inte jag har några sånger som jag direkt förknippar med 2016.

9. Vilka har du umgåtts mest med?

Måste nog varit mamma.

10. Vem saknade du?

Lillebror och M.

11. Vad gjorde du på din födelsedag?

Var i skolan och arbetade med c-uppsatsen, åt lunch med pappa och sushimiddag med mamma och L.

12. Bästa minnet från 2016?

Bästa minnet vet jag inte men min examen, min brors bröllop och att jag vann biljetter till deltävlingen i Melodifestivalen och hela den kvällen tillsammans med M kommer jag minnas även om alla tre händelserna inte blev så bra som jag hoppats vilket jag enbart har mig själv att skylla...

13. Är det något du saknar från 2016 och vill ha 2017?

En remiss, en fungerande kropp, ett heltidsjobb och ett friskt liv.

14. Vad önskar du att du gjort mer under året?

Vågat och agerat.

15. Vad önskar du att du gjort mindre?

Tänkt och fegat.

16. Årets favorit TV program?

Hmm...jag gillade Springfloden, Follow the money, Restaurangen, Tjockare än vatten och Så mycket bättre. Sedan minns jag inte om det var något annat program som jag följde och som var bra men tittade nog faktiskt mest på svt play el tv4 play.

17. Vad vill du säga till dig själv inför 2017?

Mer verkstad, våga, "bara gör" och försök bli bättre på att både be om och ta emot hjälp och tro på dig själv!


Likes

Comments

Jag blev inte arg av dina kommentarer men dom kändes på ett vis för "privata" och vissa saker angående den sociala biten gjorde mig ledsen då det ligger djupt rotat långt innan jag blev sjuk...hade känts bättre om du mejlat mig istället för att skrivit här samt uppgett ditt riktiga namn och särskilt eftersom jag uppenbarligen vet vem du är?


Jag vet att jag är sjuk och jag vet hur jag ser ut. Jag vet också att jag sagt många gånger att jag ska bli fri(sk) och tro mig, jag vill inte leva så här men för den som aldrig själv varit drabbat kan det vara svårt att förstå och det är heller ingenting som jag begär. Varje dag klandrar jag mig själv för att jag fortfarande är sjuk men har tyvärr lättare att bli ledsen över allt jag missat och fastna där istället för att bli arg och tänka att jag trots allt har år kvar att leva och att jag kanske kan bygga upp ett socialt liv med vänner, ev partner etc även om jag aldrig tidigare haft det. Du har rätt i mycket av det du skriver men detta är också något som jag pratar och jobbar med i den behandling jag går. Jag kämpar på även om det kanske inte ser så ut och säkert är det inte heller tillräckligt...samtidigt så är jag expert på att klanka ner och slå på mig själv, tycka att jag aldrig är bra nog vilket har mycket att göra med mitt perfektionistiska tänkande. Sedan skriver jag långt ifrån allting här om hur jag mår, min historia, familjesituation etc så det går aldrig att döma någon enbart utifrån en blogg och/eller det som syns utåt. Hoppas det inte verkar som ett försvarstal nu och förnekelse att jag är sjuk för det är inte alls min avsikt, vill bara på något vis försöka förklara mig men vet inte om jag lyckas så bra på den punkten...

Att jag ofta drar mig undan sociala sammanhang är mest för att jag är rädd. Rädd att känna mig utanför och att jag inte vågar lita på att människor faktiskt vill vara med mig. Sedan är det även mitt förhållande till pengar som ofta sätter käppar i hjulet. Detta är något som jag haft problem med länge men först nu vågat börja prata om och arbeta aktivt med och just därför har det nog inte gått så mycket framåt på andra plan som det kanske "borde".

Under alla mina år på högskolan köpte jag inte ens ett litet äpple i kafeterian och det hade ingenting med rädsla för kalorier el liknande utan enbart på grund av min sjukliga snålhet. Jag hade alltid med mig matlåda och mellanmål men att istället köpa en macka gick helt enkelt inte. Det är ångesten för att göra av med pengar som gjort att jag inte går ut och fikar, äter lunch på stan, går på bio, köper lite olika pålägg...och inte i första hand som man kanske skulle tro för att jag inte vill äta och är rädd för att "bli tjock". Dom tankarna kan jag förhålla mig till på ett annat sätt men det här med pengar är något jag verkligen skäms för och heller inte vet varför jag tycker är så jobbigt. Kanske att det också hänger ihop med mitt kontrollbehov? Också att jag inte tycker att jag är "värd" någonting (gillar inte uttrycket att "vara värd" eller "förtjäna" men hittar inget bättre ord), att jag inte får ha det bra och vara mer som "alla andra".

Under flera år har jag åkt runt halva stan i jakt på extrapriser, helt sjukt egentligen för det kan liksom inte vara gratis att leva. Det lustiga är att vissa saker får jag inte alls ångest av på samma sätt att betala, går tex till tandläkaren varje år, är med i både facket och hyresgästföreningen men just mat, kläder och nöjen är så fruktansvärt ångestframkallande att lägga pengar på. Något som hjälpt mig en bit på vägen mot ett "normalt spenderande" är att laga mat ihop med min mamma för då kan jag inte göra hur konstiga blandningar som helst eller utesluta vissa saker eftersom det känns onödigt att köpa hem ingredienser till en sås tex. Den senaste månaden har jag även varit tvungen att göra upp en budget med min samtalskontakt och det har varit betydligt jobbigare än jag trott. Samtidigt så vill jag verkligen arbeta med detta för har insett att det hänger ihop så mycket med huruvida jag ska våga och kunna släppa taget om ätstörningen eller inte. Det är nästan så att det är svårt att veta vad som är hönan eller ägget i det hela...

Nu blev detta inlägg rätt långt, rörigt och osammanhängande och egentligen inte så kort och koncist som det var tänkt från början. Kanske att det också blev lite för privat och jag tycker som sagt att just mitt förhållande till pengar är jättejobbigt att prata om just eftersom jag vet att det är sjukt och skäms för det, precis på samma sätt som att jag skäms för att jag är sjuk och aldrig blir helt fri(sk). Jag skulle faktiskt önska att jag inte hade så mycket sjukdomsinsikt som jag faktiskt har eftersom den många gånger gör att jag inte vågar prata om mina sjuka tankar och rädslor just eftersom jag vet hur sjukt det är. Tror nog att jag både måste våga göra mer och prata mer, göra det som ger mig "rätt sorts ångest" och prata om vad som ger mig denna ångest och hur det känns.

Vägen till ett friskt och fritt liv är vare sig lätt eller rak och även om jag har hjälp från vården så är det nog egentligen dom där händerna som finns utanför som jag saknar mest och alltid gjort, en vänskapshand och äkta vänskapsband.

Tänker avsluta nu innan det blir inte bara långt utan jättelångt. Ska försöka sova lite nu för imorgon är det en ny dag med nya tag. Sov gott!

Likes

Comments

Att försöka skriva detta inlägg känns svårt och har funderat både en och två gånger huruvida jag ska välja att berätta detta eller om det är för privat och något som borde stanna på andra sidan av min datorskärm. Väljer trots allt att dela med mig för jag vill inte längre behöva skämmas och mörka, för det är vad jag gör. Skäms och känner mig så annorlunda, ensam och konstig. Är endast ett fåtal personer som vet om detta jag nu tänker ta upp och det handlar om kärlek, den typen av kärlek som inte innefattar familj eller vänner. Det är nämligen så att jag aldrig har haft ett kärleksförhållande eller ens någon tillfällig liten flirt. Nej, jag är drygt 31 år och har aldrig blivit kysst, hållit någon handen eller haft sex. Det sistnämnda är nog nästan det jag skäms mest över och tårarna bränner bakom ögonlocken när jag skriver dessa ord, erkänner att jag fortfarande är oskuld...och det handlar inte om att jag inte velat haft sex utan för att ingen kille/man varit intresserad av att vara någonting annat än vän med mig.

Minns hur det var under grundskoletiden, hur man först frågade chans och sedan under högstadiet och gymnasiet hände det liksom bara att folk blev tillsammans men det var aldrig någon som var intresserad av mig...kanske att en hel del beror på att jag levt i symbios med ätstörningen så pass länge men det känns mest som att det är mig som person som det är något fel på för hur normalt är det att i min ålder endast fått en puss på munnen under "Ryska posten" på lågstadiet? En gång när jag var runt 21 var det nära att det kunde blivit något och jag tyckte verkligen om den killen men efter att jag skrivit puss i ett sms så talade han om klart och tydligt att han inte var kär i mig. Kan fortfarande tänka på honom för han var verkligen speciell...klandrar mig själv och tänker att det kanske kunde blivit något mer om bara jag varit frisk och på ett annat sätt. Idag har han sambo och två barn. Sett dom på stan några gånger och det svider till lite i hjärtat varje gång även om jag egentligen bara vill glömma och gå vidare.

Just denna typ av kärlek eller snarare avsaknaden av kärlek är något som jag tänker rätt mycket på just nu. Känner mig så fruktansvärt ensam i detta, att det inte finns någon annan i min ålder som fortfarande är oskuld. Min egen mamma hade två barn när hon var lika gammal som mig och jag har flertalet gamla klasskompisar som har rätt stora barn vid det här laget. Jag vill så gärna kunna glädjas med dom men kan inte undgå att bli ledsen, både känna någon slags sorg och avundsjuka...just avundsjuka är en känsla som jag inte tycker om för det känns så fel när jag kanske i mångt och mycket får skylla mig själv för att det är som det är. 

Tänk om jag aldrig får uppleva min första kyss, första riktiga kärleken, att få hålla i någons hand, säga orden "jag älskar dig" och få höra samma sak tillbaka. Jag har aldrig riktigt känt en så stark längtan efter att få uppleva allt detta som nu för jag vill också dela mitt liv med någon, leva samboliv och faktiskt själv få bli mamma. Jag vill inte dö både som ätstörd, okysst och oskuld...men just ikväll känns det mesta rätt hopplöst.

Att berätta detta har som sagt inte varit enkelt, tårarna bränner fortfarande bakom ögonlocken och vet inte om det är rätt eller fel att vara så här pass ärlig? Kan hända att jag ångrar mig sen men tills vidare får inlägget stå kvar för jag vill ​trots allt försöka vara så ärlig som det går. Önskar er en lugn och skön torsdagskväll!

Likes

Comments