Jag kan inte skylla det faktum att det ekat tomt här på att jag haft en massa annat att göra, senare tvärtom...har mest bara suttit framför tv:n, haft ångest, ont i magen, väntat, tänkt och oroat mig inför onsdag. Känns som jag är i en stor ångestbubbla som bara väntar på att spricka likt en tickande bomb. Tillvaron står liksom på vänt nu och känns som att min framtid hänger på vad som sägs på onsdagens bedömningssamtal...vet att det är fel att tänka så för livet pågår ju hela tiden och varje dag är en chans till förändring och att ta mig ett steg närmare mitt mål och bort från ätstörningen. Visst att jag kämpar och har definitivt inte gett upp men behöver göra det i betydligt större utsträckning för att det ska ske en riktigt förändring som är hållbar. Jag vet dock att skulle jag ha sådan tur att jag får komma och inleda behandling på kliniken så skulle det vara exakt den spark i baken som jag behöver nu för att kunna bryta detta ekorrhjul. Får jag den chansen så kommer jag inte att sumpa den! Finns inga andra alternativ än att totalt gå in i behandlingen, ge järnet, våga fast jag egentligen är livrädd, "bara göra" och se till att det blir min sista ätstörningsbehandling någonsin, att jag avslutar den som en inte bara frisk utan helt fri ellen! Visst att det nog finns många som tvivlar på mig men jag tänker visa både dom och mig själv att jag kan! Bamsekramar till er som tror på mig och för era kommentarer!

En totalt ointressant bild på frukosten igår och idag. Hummus på macka är för övrigt riktigt gott:).

Likes

Comments

Klarade inte av att vänta tills på fredag så tog mod till mig och ringde det där samtalet nu på morgonen istället. Det hela tog kanske max en halv minut med resultatet att jag om exakt en vecka åker till behandlingshemmet för bedömningssamtal. Hade på något sätt hoppats att jag skulle få ett ja samt ett datum för behandlingsstart via telefon för nu är jag om möjligt ännu mer orolig att de inte ska ta emot mig...får jag inte den hjälp som jag så länge önskat i nuläget är så fruktansvärt motiverad till så går jag sönder...ska dock försöka att inte oroa mig alltför mycket och/eller måla f-n på väggen även om det är svårt, utan ta en dag och måltid i taget. Har exponerat mig rätt rejält, ökat på och utmanat så min ångestnivå är rätt hög och hur magen beter sig tänker jag inte skriva om för det blir bara tjatigt. Om ni vill så får ni mer än gärna hålla en tumme för mig på onsdag nästa vecka (1/3) att allt går min väg så att jag inom kort får inleda behandling på behandlingshemmet! Ska fortsätta andas med magen nu och titta ut på alla snöflingor som faller utanför fönstret...kramar!

Likes

Comments

Godmorgon! Hoppas att ni sovit betydligt bättre än jag för även denna natts sömn har varit usel tyvärr...legat mer eller mindre vaken sen strax efter 04 och innan dess avbröts sömnen av ett flertal toabesök. Tänker dock inte klaga mer för vet till viss del vad det kan bero på så bara hoppas på att nästkommande natt bjuder på lite mer sömn av bättre kvalitet. Har inga planer för denna dag mer än att ta mig igenom den, utsätta mig för jobbiga men viktiga exponeringar samt försöka att inte oroa mig för mycket inför fredagens telefonsamtal och efterföljande lunch. Nu tänker jag faktiskt snart gå upp och fixa frukost för orkar inte ligga kvar här längre...stor kram och hoppas ni får en trevlig tisdag!

Likes

Comments

Varje dag slås jag mer och mer av att det nästintill alltid är ett aktivt val att våga bli fri(sk) eller inte, välja att gå med sjukdomen eller mot den. Sedan är det ofta andra faktorer och svårigheter som spelar in och bidrar till att en del är sjuka bra många år längre än andra men utan en vilja till att förändra händer ingenting...du kan ha alla förutsättningar vad gäller behandling, familjesituation, arbete/skola etc men är du inte själv villig att ge upp ätstörningen så spelar det ingen roll hur mycket hjälp du får eftersom det nästintill aldrig går att försöka hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv...jag ser det ofta som "mitt fel" att jag varit sjuk så pass länge men kanske är det faktiskt så att jag inte haft rätt förutsättningar för att våga lämna ätstörningen, att det finns vissa yttre omständigheter som måste till för att den där viljan som jag trots allt haft i minst tio års tid nu verkligen ska kunna omsättas till ett aktivt val och en aktiv handling mot det friska och bort från ätstörningen för gott? Vet egentligen inte vad jag vill få fram med detta, känns som jag mest svamlar runt men har så mycket katastroftankar och oro inom mig just nu så behöver bara få skriva av mig lite...

Har varit en rätt jobbig dag idag och mår inte direkt toppen men snart är dagen slut och hoppas kunna sova bättre än igår för gått omkring som i en dimma större delen av dagen. Nu ska jag fortsätta titta på downton abbey, äta fruktyoghurt och müsli med tillbehör till kvällsmål och sen som sagt hoppas på ett tidigt och trevligt besök av John Blund. Kramar i massor!

Likes

Comments

Har nog aldrig känt så här blandade känslor inför en ny vecka som jag gör just nu...både längtar och fasar. Jag har hoppat men måste också släppa taget och kapa alla destruktiva livlinor. Helgen känns som ett stort misslyckande men nu är den som sagt över. En positiv sak var i alla fall att jag var på bio igår med fina A och såg "La, la land", en film som man blev glad av. Nu ska jag försöka sova så jag är rustad inför alla prövningar som väntar. På fredag ska jag både ringa ett livsavgörande samtal på morgonen följt av behandlingslunch men rivstartar veckan i form av restauranglunch med pappa. Förlåt än en gång för min usla uppdatering...hoppas ni haft en fin helg och sov gott!

Likes

Comments

Förlåt för min frånvaro de senaste dagarna. Känt och känner mig så konstigt tom inombords...och som att jag inte har något vettigt att dela med mig av, samtidigt som jag har hur mycket som helst inombords som väntar på att få komma ut...fick reda på igår att remissen kommer gå iväg senast i början på nästa vecka men vågar fortfarande inte hoppas på någonting för nu sätter istället oros- och katastroftankarna igång om att de på behandlingshemmet inte vill ta emot...jag är expert på att måla f-n på väggen helt enkelt men trots alla dessa tankar så slutar jag inte hoppas, be samt hålla tummar och tår för att remissen ska godkännas hela vägen fram, att jag ska få hjälp att äntligen våga ta steget och bli helt fri(sk)!

Har inga andra planer för denna dag mer än samtal kl 14 och att köpa kuvert och frimärke så jag kan få iväg mitt nya sjukintyg till min arbetsgivare. Fortsätter plöja Downton Abbey och ignorera tankarna som säger att jag är lat och äcklig som bara sitter inne och glor på tv. Hoppas att ni får en fin fredag och tusen tack för era fina kommentarer!

Likes

Comments

Tack för era fina kommentarer på föregående inlägg, ni är bäst och skulle bara vilja ge er jordens största bamsekram! Gårdagen fortsatte att vara så där jobbig men positivt var att jag fick reda på att A inte behöver ytterligare operation eller cellgifter utan att det räcker med strålning, så i nuläget ser prognosen god ut vilket känns skönt.

Denna dag har hittills inte bjudit på någon direkt förändring i måendet, kroppen stejkar och tankarna är en aningens för många milt sagt men försöker att bara gilla läget, acceptera men samtidigt kämpa på. I eftermiddag blir det i alla fall en kortis till Erikshjälpen med fina A (en annan än pappas A;)) men sen ska jag enbart försöka vila och varva ner oavsett vad tankarna säger. Nu måste jag dock ta itu med ett mindre diskberg (är hos mamma och hennes diskmaskin har gått sönder) innan det blir till att slå sjukdomen på käften med en lasagnelunch. Hoppas att ni får en så bra torsdag som det bara går och tack igen för era kommentarer!

Frukost igår och frukost idag. Kan tillägga att jag även drack ett glas mindre god juice igår som inte är med på bild och idag blev det o'boy på pulver som inte heller var min kopp av te men det gick ner vilket är huvudsaken. En god kombo däremot var fil, branflakes, russin, kokosflakes och kanel. Lite frukosttips från mig och jag förstår att intresseklubben antecknar febrilt nu, ha, ha...

Likes

Comments

Vill så gärna skriva något tänkvärt och inspirerande men hittar inte orden. Under så lång tid har jag bara kört på, ignorerat tröttheten som funnits där både psykiskt och fysiskt men nu är det som att den kommer ikapp mig lite mer för varje dag...jag är så rädd och ätstörningen försöker göra allt för att piska på mig, att vara i farten, aldrig vila och/eller äta tillräckligt (och tankarna om sabbad förbränning och rädsla för att vara mätt/fylld i magen finns ständigt där). Jag försöker gå emot men känns inte som att det räcker eller jag vet nog innerst inne att jag inte kämpar tillräckligt, är för rädd helt enkelt...dessutom händer en del andra saker runt omkring som ytterligare bidrar till tankesnurr, ångest och oro. Relationer som trasas sönder, A som ska på återbesök idag och få besked om hur operationen gått, mamma som fick tillbringa gårdagen på akuten (hon fick dock komma hem men känns som att det är mitt fel att hon mår som hon gör just nu...). Remissen hinner inte skrivas denna vecka heller då min läkare är hemma med sjukt barn och det gör automatiskt att jag tänker att dom ändrat sig, att det inte kommer bli av...känner hur positiviteten flödar för tillfället...men jag ger inte upp utan får tänka ett andetag, måltid och dag i taget. Önskar dock att någon kunde ge mig en stor kram just nu och säga att allt kommer att bli bra, att jag kommer fixa det och att dom tror på mig men får helt enkelt försöka krama om mig själv istället...ska vila lite nu innan lunch. Kramar i massor!

Likes

Comments

Vaknade återigen runt 05 utan att kunna somna om mer än någon sorts halvslummer där jag fortfarande hörde radion (brukar ha den på ibland om jag vaknar så där, funkar lite rogivande...). Gick upp strax före 07, åt frukost och fick sen ett sms som gjorde mig ledsen då jag återigen lyckats sabba en vänskapsrelation, vet liksom inte riktigt vad jag gör för fel...är jag för dömande, krävande, elak, hör av mig för ofta och/el skickar för långa sms? Vet att jag nog skrev för många sms tillbaka nu och har heller inte fått svar...är så rädd att göra fel, vill vara till lags och omtyckt av allt och alla även fast jag vet att det inte går. Har även riktigt svårt att släppa när relationerna går i kras, överanalyserar, slår på och klandrar mig själv. Vad ger mig rätten att säga åt andra vad dom ska göra och inte när jag inte direkt är något praktexemplar själv? Jag är så långt ifrån perfekt och en bra vän som man kan komma...nej, den här dagen började inte bra och har inte fått gjort någonting av det som jag tänkte när jag vaknade utan sitter fortfarande i en sunkig pyjamas och tittar ut på en grå himmel...ska tugga upp mitt mellanmål nu och försöka ta tag i städningen som egentligen skulle gjorts i måndags. Förlåt för att det återigen blev ett deppigt och negativt inlägg, svårt när jag liksom inte riktigt har någon att ventilera dessa saker med för vet att det inte är riktigt rätt att skriva så öppet om dessa saker...hoppas att ni fått en bättre start på dagen än mig! Kramar!

Likes

Comments