Mamma

Har ingen aning om hur jag ska gå tillväga då mamma även drar ner mig i skiten
​genom att gå och vara arg och irriterad av minsta lilla, snäsa och säga att hon inte
mår bra. Nähä och? Jag mår inte bra, men jag går inte och är arg och snäser ut mig
saker åt mina nära hela dagarna. Jag vill inte vara kvar när du jämt och ständigt
måste vara så arg, men känner mig tvungen. "Mår inte bra" kan ju kanske bero på
abstinens också, hon har ju inte druckit sedan torsdags otroligt nog.

Men hon förstår inte hur hennes beteénde skadar andra runt omkring henne.
Genom att hon är så arg och lättirriterad som hon är så känner man sig själv så
liten, hopplös och värdelös i hennes ögon. Och man tappar helt lusten eller
motivationen till att göra någonting..

Likes

Comments

Mamma

Vi har många gånger bråkat. Slagits. Jag har många gånger varit nära på att bryta helt och hållet. Men det kan jag inte. Hon är trots allt min och mina äldre syskons mor, och vore det inte för hennes missbruk av alkoholen så är hon helt underbar.

Jag minns henne som en riktigt omtänksam, generös, start och självständig kvinna. Hon satte alltid andra före sig själv och fanns alltid där då någon behövde henne.
Men sedan kom alkoholen in i bilden, på allvar. Och mycket värre blev det för ca 2,5 år sedan då min far och hennes älskade man lämnade oss i sjukdom.

Min far var den bästa far man kunde tänka sig. Översnäll, rolig. Ställde upp och gjorde allt för familj och vänner. Tyvärr även arbetsnarkoman och jobbade titt och tatt med saker i hemmet även efter att han blev sjuk tills den dagen han inte orkade med längre. Men även han hade det fruktansvärt jobbigt med min mor.
I vanliga fall öppnade han sig aldrig och höll allt inom sig. Men jag minns en dag för kanske 5-6 år sedan när han ropade ner mig då det bara var vi hemma. Började småprata över kaffe som vanligt, och helt plötsligt bryter han ihop. Han klarade inte av att hålla allt inom sig längre, och efter detta var han mer öppen och vi pratade mycket om hennes problem. Inte ens han vågade säga ifrån då det oftast slutade i bråk.

Bråk.. med tanke på bråk.. det är något vi alla syskon fått uppleva sedan vi fortfarande var barn och det var fest och fylla på nedervåningen. Kunde bli rejäla fyllebråk och det slutade oftast med att jag grät mig till sömns. Dagen efter ursäktade sig alltid våra föräldrar och sa att det var "vuxensaker som måste göras för att komma sams igen" vilket vi trodde på. Det var även ofta tal om skilsmässor. Minns att jag brukade sitta och smyglyssna på deras samtal i trappen. Och nu när jag är vuxen så vet jag att enda anledningen till att dom stannade ihop var för att skydda oss barn. Båda var helt underbara på så sätt.
Men nu börjar vi komma off-topic. Detta inlägg skulle handla om mamma.

Hon dricker så fort hon har chansen. Eller ja. Idag hade hon chansen men gjorde det inte i.om att hon var extremt "förkyld" sedan hennes festande under gårdagen. Så om hon inte har möjlighet eller är riktigt dålig dagen efter brukar hon vila och ta det någon annan dag. Hon blir nästan alltid ordentligt full, sluddrar, vinglar och sitter och fylleskriver på facebook eller ringer runt till personer på fyllan. Hon kan även börja gråta eller bli arg och tycka synd om sig själv om man råkar nämna någonting som hon inte tycker om, och hon nekar till att hon har alkoholproblem. Det är inte vanligt att hon gömmer undan vinglasen och smygdricker. Hon har vid enstaka gånger nästintill hotat att ta sitt liv och även sagt saker som "- vad ska ni göra då inte jag finns här längre då?"
Ibland är hon så full så hon nästan verkar medvetslös. Har även skämts över henne. En gång då jag kom hem med en kompis låg hon på mage på golvet med en äggmacka hon tappat och hade däckat där. Jag gick bara förbi och sa åt min kompis att låta bli henne, var så arg just då, men min kompis hjälpte henne upp. En annan gång var en julafton medan min far fortfarande var sjuk då hon hade däckat över laptopen under en julfest vi hade med familjen. Hon låg över datorn vid skrivbordet. Det var jag och min pojkvän som hittade henne, och ännu en gång kände man skam över henne. Detta var även den kvällen då vi hade gått ut med att vi skulle förlova oss. Och min fars sista jul, vilket vi även visste om.
Att hon är deprimerad råder det ingen tvekan om.

Min rädsla är det att ifall att hon håller på i den takten hon gör nu som kan vara flera gånger i veckan så kommer hon att avlida inom kort tid eller så kommer familjen rasa samman helt om jag inte agerar och försöker göra någonting utav det snart. Jag vill inte sitta på hennes begravning och ångra att jag inte nått ut till henne eller att jag har gjort tillräckligt för att hjälpa henne.

Jag vill även veta anledningen till hennes ständiga drickande och mående. Är det p.g.a mig och mina syskon? Det är vad jag alltid har funderat över och jag vill kunna få det bekräftat att det inte beror på oss. Men är även rädd för att konfrontera henne. Så fort man ens nämner någonting så förnekar hon direkt, försvarar sig själv, blir arg och slutligen tycker hon bara synd om sig själv, men man får aldrig några svar.

Fråga: Hur kan jag bryta denna onda cirkel och hjälpa henne?



Likes

Comments

Mamma

Allt började när jag och mina syskon fortfarande var barn, men det var inte förrän jag började närma mig tonåren (11-12 kanske) som jag började insé allvaret i det hela och ställde mig själv för första gången frågan: "Är jag en alkoholistdotter?" Ja. Jag har varit medberoende så länge jag själv kan minnas. Och värre har det blivit med åren.

Mer om detta senare.


Varför har jag valt att skriva ut om allt detta öppet kanske många frågar sig?
Detta för att jag sedan jag var ung lider av ADHD och väldigt svår depression som går i vågor hela tiden. Jag klarar inte av att prata med någon om mig själv och mina problem, utan prioriterar alltid att hjälpa andra innan jag försöker hjälpa mig själv. Jag är inte motiverad till att göra någonting längre. Enkla vardagssysslor blir svårt för mig att klara av. Bara att hålla bloggen öppen och fortsätta att uppdatera kommer vara en utmaning för mig.

Jag kommer skriva ut mycket tankar och funderingar, men väljer att vara anonym. Jag kommer försöka sätta upp mål för mig själv, och hoppas på några kommentarer från eventuella läsare om tips och sådant som kan hjälpa mig att ta mig igenom vardagen. Vem vet, kanske t.om läsarna är tillräcklig motivation för att hålla bloggen öppen och orka fokusera på att hjälpa mig själv för stunden och nära anhöriga.

Nej, nu har jag hjärnstopp, men jag fick iallafall dit en kort presentation av bloggen och mig själv. Kommer försöka med en uppdatering senare ikväll om jag orkar med.

Tjingeling~

Likes

Comments