Header

För ett år sedan skrev jag mitt senaste inlägg. Då började jag äntligen sätta fingret på ett problem som sedan dess fortsatt jaga mig. När jag mår som sämst känns det som att man ta inte tagit så mycket som ett j***a steg i rätt riktning sen man satt framför läkaren och inte kunde sluta gråta.

Självklart vet jag att sanningen är mycket bättre än så. Men när man dagar som denna sitter hemma - sjukanmäld - och börjar förstå folks motvilja gentemot receptbelagda SSRI-preparat är det inte så lätt att räkna framstegen när dejavu'n kittlar en i nacken.

Stressreaktion. Akut stressreaktion. Utbrändhet. Stressintolerans. Säsongsbunden depression. Lätt depression. Medelsvår- till svår depression. Depression orsakad av neurologisk faktor. Teorierna har varit många under året. Nu kan man konstatera att själva ordet depression gör en deprimerad. Det svåraste är att som "deprimerad" urskilja när man har en dålig dag på grund av diagnosen eller när man bara har helt enkelt en dålig dag. Vi är som människor trots allt ämnade att känna och må, så när vet jag vad som är vad?

När jag för ett år sedan till sist gick med på att testa signalsubstanshöjande medicin för att ta mig ur den väldigt djupgående spiralen kom ett nytt problem. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig. Var illamåendet och de livliga mardrömmarna som ledde till nattliga ångestattacker något jag skulle få leva med livet ut? Min läkare tyckte inte det så vi testade en annan. Illamåendet försvann och ett tag fanns där lite hopp, men sen blev det värre. Mycket värre. Mardrömmarna och känslan av att vara speedad förvärrades. Ångestattackerna blev svårare och bröt fram även under dagarna. Jag glömde saker, tappade ord och tråd när jag pratade med nära och kära.

Den här gången höjdes istället dosen så även noradrenalinet fick hjälp. På dagar blev det plötsligt nattsvart. Framtiden började tappa sin betydelse. Orken försvann. Glädjen blev blek och överskuggades av en djup sorg som alltid låg i botten bakom leendet. Minsta stress dränkte mig. Till slut bytte vi spår helt. Tillfälliga komplementmediciner som betablockare och ångestdämpare sattes in med instruktioner om att trappa ned nuvarande SSRI för att byta ut mot ännu en variant. Samtidigt skrevs remiss till specialiserad sjukvård som man ännu väntar på.

Så orsaken till nattens långa inlägg är följande: mycket har hänt under ett år och samtidigt känns det som att ingenting har hänt. Jag har lärt känna min depression och börjar förstå att där finns andra underliggande orsaker till dess existens. Jag har även fått lära mig att SSRI-mediciner är ett plåster på en skada som egentligen behöver gips. Och de kan likaväl förvärra som hjälpa.
I mitt fall är det förvärring och i skrivande stund betalar jag ett högt pris för det. Något som jag är redo att skriva mer om imorgon. 

Hur som helst är det nyttigt att se tillbaka i backspegeln. När jag läste mitt tidigare inlägg blev jag varse om hur hjälplös jag kände mig och det har åtminstone förbättrats. Jag känner att jag får hjälp och har det stöd som behövs. Att alla inte förstår är en annan femma, det viktigaste är att man åtminstone blir tagen på allvar när det verkligen behövs.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Som skilsmässobarn vid tidig ålder lärde jag mig att hitta olika strategier för att klara av vardagen. 

Det kunde vara allt från att packa väskan på ett visst sätt, kryssa av dagarna i almanackan för att hålla reda på hur långt det var kvar tills jag skulle hem till mamma eller vice versa. Så småningom blev jag som Sickan i Jönssonligan fast sex år gammal, flicka och med mycket mera hår (minus glasögonen och cigarren förstås). Jag hade ​alltid​ en plan.

Det var så jag tog mig igenom utfrysning, dräpande ord och mobbning i grundskolan. Det var så man klarade betyghetsen på högstadiet. Det var så jag hämtade andan när jag nästan gav upp den på gymnasiet och det var det som ledsagade mig genom högskolan. Jag hade alltid en plan.

Men så konstaterar man att planernas tid är förbi. Jag har arbetat upp mig till en fast anställning, jag har ett eget boende och har införlivat drömmen om katter. Självklart finns målen och drömmarna kvar, men de grundläggande planernas tid är förbi.

Så tittar man upp och inser att sånt som jag hoppats på skulle inträffa under tiden man följt planen ännu inte har gjort det.

Nu förstår jag mer än väl att man inte kan styra upp livet och planera det in i minsta detalj. Men nog blir man förtvivlad när man har hoppats på så mycket mer. Det handlar heller inte om att vara otacksam för det jag har - men mycket fattas mig fortfarande.

Nu har jag en hjärna som valt att kasta i handbromsen så man utsatts för ett mentalt platt fall.
För första gången någonsin är jag inte Sickan som räddar situationen med frasen "Jag har en plan" utan nu går jag desperat runt och väntar på att någon annans plan kan få mig på banan igen.

Det krävs en hel del av min stolthet att erkänna det.
Lika mycket som det krävdes av mig att våga bryta ihop inför alla när jag inte längre orkade.

Ibland måste man helt enkelt våga släppa taget för att hitta tillbaka.


Likes

Comments

 ​Jag har hört att boxare på hög formnivå som knockas och ligger utslagna kvar på golvet i ringen har ett energispann på cirka 40% kvar. Vi människor ska alltså vara så finurligt funtade att vi aldrig kan tjäna ut oss så hårt att vår energinivå töms till 0% - vilket är detsamma som att vi dör. Detta ska vara någon slags försvarsmekanism.
När jag berättade det för min PT sa hon att "sånt där gör ju en deprimerad" och menar på de gånger man tränar så hårt och är kräk-/svimfärdig tror man ju att man kanske har 20% energi kvar att ge. Då skulle man stolt kunna klappa sig på axeln och säga att man genomfört ett pass som verkligen var hårt. 

Anledningen till att vi av vilja inte kan förbruka mer energiprocent än de jag nämnde är för att vi ​alltid​ ska ha energi att fly för våra liv om nöden kräver. Endast då ska vi kunna ta ut oss helt utan att kroppen sätter in försvarsåtgärder som kollaps.
Om nu detta stämmer skulle man kunna deppa ner sig åt att kroppen alltså "fuskar" och stoppar oss när vi "bara" har 40% av energikapaciteten kvar. Eller så nöjer man sig helt enkelt med att du har en energinivå på 60% till godo att träna och arbeta med.

Hur som helst.
Jag har börjat träna och tänja på gränserna ganska ordentligt. Man har fått känna på öronsus, små myror som rör sig i synfältet och enorm matthet som kombineras med väldigt hög puls och hård andning.
Dock finns där ingen trötthetskänsla som liknar den som krupit fram de senaste dagarna. En mental trötthet som tjudrar fast viljan under tung förtvivlan. Vardagssysslor blir överväldigande och koncentrationsnivån är ett skämt i jämförelse med vardagsformen.

Som lärare trivs jag som fisken i vattnet med att ha ett stimulerande arbete som kräver mycket flexibilitet och många bollar i luften. Att ta en sak i taget är en lyx och detta är något som också har influerat min livsstil. Jag har blivit en mångsysslare och har fått träna upp sinnet till en högfunktionell nivå.

Men när den här tröttheten kom i samband med en elak skolstartsförkylning försvann högfunktionaliteten. Ett samtal med en vän krävde allt fokus och en liten aktivitet kunde göra mig slut för resten av dagen.
Det var inte förrän jag konstaterade att förkylningen börjat gå tillbaka men jag fortfarande inte mår bra som jag förstod att något är fel. Inte minst när tårarna inte ville sluta rinna.

Hos doktorn var väntrummet droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kunde bara följa fiskarna med blicken och  utöva diverse yoga-andningsövningar för att inte tappa greppet helt och hållet. I ögonvrån såg man bröstkorgen hävas som den brukar efter ett hårt intervallpass och andningen stegrade. Tårarna brände och enda tanken var "inte här. Gråt inte här." Mot alla odds klarade jag mig undan ångestattacken men satt istället en halvtimme inne i läkarrummet och grät oavbrutet.

Kraftig stressreaktion. Krisattack.

Vart kom det ifrån? Du har ju haft sommarlov och varit ledig hela sommaren, du hann ju knappt jobba en månad.

Det måste inte vara stora faktorer som får nog att vara nog. Det räcker med många små bäckar som tillsammans bildar en sjö. Energispannet hade sjunkit för mycket under outtalat lång tid och till sist kom kollapsen. Mina 60% var räknade.

Nu har det gått en vecka sen mitt mentala break-down. Jag börjar hitta någon form av balans kognitivt men kroppen är fortfarande inte i fas. Nacken är spänd, har svårt att sova och när jag väl gör det kommer mardrömmarna. Den vecka som är kvar av sjukskrivningen är just nu en lättnad. Självklart är jag orolig för att det inte räcker. Jag vill så gärna tillbaka till jobbet och livet, men är samtidigt så rädd för att halka tillbaka. Än så länge är man på den nivån att dagarna känns bra. Man orkar lite mer varje dag och fokus ligger på att göra sånt som jag trivs med som träning, fotografering och träffa vänner.

Träningen hjälper oerhört men jag blir samtidigt som en urkramad trasa efteråt med nära till gråten och förtvivlan. Det kan helt enkelt vara så att känslorna "sitter i benen" som jag tidigare hört och att träningen lättar på en hel del som är omsorgsfullt inbäddat inombords. 

Jag skulle vilja tro på det jag skrev om i början gällande de där återstående 40%. I det här fallet är det vad som krävs för att kunna ta sig upp igen och hitta tillbaka.





Likes

Comments

Vart tog tiden vägen?

Sen sommaren tog slut har jag helt tappat fokus på det här med bloggande. Så blir det när man äntligen får sin första läraranställning och sin första klass med 23 tioåringar. Då inser man att tiden verkligen kan flaxa iväg. Man stretar på i 14 veckor och när man i nästa ögonblick inser att jag börjar kunna balansera livet med jobbet så är det redan första advent och höstterminen har snart nått sitt slut.

Jisses.

Men vilka dagar man njuter av! Jag kan verkligen säga att jag älskar mitt jobb även om det ibland är tungt. För det jag ger får jag också tillbaka.

Nu förundras man istället över att ha fått bo i lägenheten i över ett år och den här gången möter jag advent laddad till tänderna. Förra året hade flyttdammet just lagt sig när det var dags för julpynt, men den här gången har jag kunnat gå all in. Nya adventsstjärnor, gardiner, ljusslinga och liten gran på balkongen.

Igår var adventsmyset ett faktum när allt kom i ordning. Inte minst när bästa vännen var här hemma för att lånade degassistenten och bakade saffransbullar! Det doftade himmelskt i lägenheten och vi fick senare njuta av gott fika medan vi försökte komma ikapp med Star Wars-marathonet som uppladdning för nya filmen i december.

Nu återstår nedräkningen. Om 19 dagar har vi julavslutning och ett efterlängtat jullov står bakom dörren. Då vankas julfirande, stunder med vänner och stunder där man får koppla av och ladda om. Men tills dess ska man hinna knyta ihop säcken inför lovet, en resa till Skansen för att gå på julmarknad väntar och som vanligt lär julruschen hinna dra iväg med tiden. Julkort ska postas, födelsedagar firas och klappar slås in.

Nu återstår det att hitta knepet att göra så lite som möjligt under dagarna som kräver det mesta.


Likes

Comments

Nio dagar semester känns i början som en evighet för att i nästa stund omvandlas till ett slut och en ny början. Det känns lite snopet när sommarvärme och soldagar äntligen hittat fram - liksom semesterkänslan - bara för att inse att allvaret snart börjar igen.

Men vilken vecka jag har haft! Jag har verkligen fått krama mesta möjliga ur dagarna med sovmorgon, uppesittarkvällar, kompismys och familjebesök.

Jag har hunnit grilla, cykla och promenera i skogen, sitta vid strandkanten och se ut över vattnet, gått på utomhusbio, sett en rymdutställning, gått på inomhusbio, badat och bara fått må bra. Men det är väl för att man äntligen fått mersmak på sommaren som det känns så bitterljuvt att återvända till arbetsvardagen i morgon.

Å andra sidan väntar ett nytt oerhört roligt äventyr i form av att jag äntligen träder in i min nya tjänst som lärare. Det ska bli oerhört skönt att få ge sig i kast med planeringarna på allvar, jag längtar tills jag får möta klassen och inte minst ska det bli skönt att bara få komma igång. Som jag med visst nervpirr sett fram emot denna vecka!

Imorgon vankas kick-off ute på Villa Fridhem där man får träffa alla kollegor igen och försöka ta upp trådarna från när man slutade. Sen väntar ytterligare två feriedagar innan eleverna kommer tillbaka på torsdag.

Nu ska jag försöka leva på de fina semesterdagarna jag har haft när arbetsvardagen hittar fram. Det har varit så många fina dagar med finbesök på tisdagen i form av mormor, morfar och lillasyster som kom hit för att gå på rymdutställningen med mig och Tess. Det var så kul att få hit dem igen och morfar och jag åstadkom en hel del bra här hemma innan vi gick på utställningen. Exempelvis lyckades vi tillsammans fixa tvättmaskinen som levt sitt eget liv på sistone och få upp en taklampa ovanför bordet i köket. Det kan låta som lite men när man inte klarar av det själv är det mycket.

Rymdutställningen var spännande om än lite långtråkig med mycket fakta om männen bakom NASA. Det bästa var nog när man två dagar senare satt på utomhusbio och såg på Interstellar för att inse hur mycket man helt plötsligt hängde med tack vare den tidigare utställningen. I samband med besöket stannade även kära lillasyster kvar och vi hade en fin filmkväll ihop. På onsdagen blev det Mission Impossible med Tess och jag förstår inte hur han lyckas - men Tom Cruise överträffade sig själv än en gång. När man väl steg ut ur biografen var det en skön sensommarkväll utomhus och man önskade att promenaden aldrig skulle upphöra när man sniglade sig hemåt längs promenaderna.

På fredagen blev det återigen sol och bad. Denna gång ute i Stavsjö. Vattentemperaturerna imponerade dock inget vidare (jag är tveksam på att det var mot 20 grader ens) men när man efter lite om och men hittat ner i vattnet svalkade det skönt. På kvällen blev det ett kärt möte på flygplatsen i stan innan man återigen var hemma - och känslan kan inte beskrivas som något annat än ensamt. Hela veckan hade varit underbar, hela dagen hade varit kanon men när man väl var hemma igen gick luften ur helt och det var som ett tomt antiklimax. Fredagsmyset var långt borta och man försökte kämpa sig igenom kvällen då lillasyster ringde strax efter nio och sa att hon och hennes kille skulle komma och hämta hem mig och katterna till Nyköping. Så innan jag visste ordet av inackorderas katterna hos morföräldrarna och en sen kväll åtnjöts hemma hos mamma med YATZY och prat. Så lördagen spenderades med familjen i Nyköping. Jag hann besöka gammelmorfar tillsammans med mormor, sova i soffan med morfar framför golfen på TV och på eftermiddagen bar det ut till stallet för att rida barbacka med syster i skogen medan mamma cyklade med oss. Väl hemma igen vankades det tacomiddag innan ett par vänner hämtade upp mig och lät mig följa med tillbaka hem till Norrköping igen. Så helgen bjöd minst sagt på en välbehövlig spontantur som bjöd på mycket glädje och ett fint avslut på semestern.

Så denna semester har bjudit på allt minst sagt. Så även om slutet känns lite snöpligt kan jag med gott samvete återgå till vardagen och de nya utmaningar som väntar.

Likes

Comments

Att blogga - att få skriva av sig och släppa ut tankarna i "rymden" - har alltid varit ett viktigt kärl för mig. Det handlar om att få sprida orden, anta nya perspektiv och i bästa fall få dela med sig av glädjen.

Själva bloggandet har varit en del av livet i sex år och den har i alla fall gått i stöpet en gång för att återuppstå på nytt. Nu har dock den bloggportal som jag så flitigt använt godtagit nya regler och i nästa stund får jag inte dela med mig av mina bilder då de är copyrightmärkta -av mig! Och är det något jag lärt mig under bloggandet så är det att jag verkligen vill ha mina bilder som en del av inläggen. För med lite tur kan de föra vidare intrycken och känslorna jag skriver om - eller ännu bättre: väcka nya tankar och intryck.


Precis som med skrivandet har fotograferingen varit en del av den tysta kommunikationen. Skrivandet sätter ord på mina tankar när jag inte alltid kan vädra dem - eller när de rentav dränks av en högre röst. Fotograferandet gör ungefär samma sak. Men det fångar även ögonblicket och ibland uttrycker de mer än vad jag först såg vid fototillfället.

Så eftersom mina bilder nu har "tystats" byter jag portal och förhoppningsvis har jag nu orsak att förändra mer än så. Jag kan ändra vinkel på bloggen, avsluta historier för att göra rum för nya.

Så här är nu mitt första inlägg som öppnar upp för något nytt - jag önskar alla läsare, nya såväl som mer trogna, välkomna hit! 🐱

Likes

Comments