​Alla ni som varit gravida och väntat ert första barn kommer säkert känna igen sig i det jag kommer säga nu...men varför berättade ingen hur första tiden efter bebis har kommit skulle kännas?! Alla säger att smärtan försvinner när bebis har kommit. Fine, det gjorde den väl. Men den byttes ut mot en annan typ av smärta. Jag kunde i princip inte sitta riktigt utan kudde på drygt 2 veckor (ändå hade jag en förlossning som dem kallade "ett skolboks exempel" = så bra som den bara kan vara, typ.) Men smärtan man har efter förlossningen var inte heller att leka med. Och ingen nämnde någonsin ammningen...?!?! Första dagarna var pain in the ass, både psykiskt och fysiskt. Det var jobbigt, det gjorde ont. Och det tog ca 2 veckor innan det blev bättre också. Idag, har jag inga problem alls efter barnafödandet. Men jag hade önskat att någon hade förvarnat eller iallafall nämnt något utav detta. Jag i princip bodde på min kudde på soffan, (tacka vet jag ammingskudden. Bra uppfinning! 💙) Ammade hela dagarna och bara myste på. 

Första månaden egentligen handlade väl allt om att anpassa sig efter bebis och försöka lära känna honom. Sedan när man tyckte att man började ha lite mer koll på läget så tog jag mig i kragen och började träffa folk. Jag har börjat träffa andra mammor och bebisar nu och jag är så glad att jag tog initiativet att ta kontakt med dessa människor. Helt plötsligt känns det inte lika jobbigt att vara hemma på dagarna då man kan spendera dagarna med andra som gör samma sak. (Fatta mig rätt, jag älskar att vara med C. Men det blev många ensamma och långa dagar då B börjat jobba igen.) Nu kan jag både träffa andra och vara med C samtidigt och det är det bästa. ❤ Så man har träffat några nya människor nu, träffat några arbetskollegor samt träffat min familj mycket så på den fronten känns allt bara så underbart just nu.

Jag saknar dock fortfarande jobbet. Kalla mig galen, jag vet. Men tanken är att jag ska få jobba lite kvällar i höst iallafall och gästspela lite. Man är ju arbetsnarkoman och helt arbetsskadad när man längtar efter jobbet... Men jag är speciell, det visste vi ju redan. 😉

Tiden hit har varit jobbig på många sätt. (samtidigt många bra stunder också!) men nu hoppas jag att B vet vad jag pratar om. Du har gjort många misstag men nu har du en sista chans att ta vara på. Vi älskar dig, o för oss är du världens bästa pappa och sambo. ❤

På återseende!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej! Nu var det flera månader sedan ni sist hörde av mig. Mycket har hänt, som ni kanske förstår. Ett nytt liv står framför våra fötter. Och det har inneburit både glädje och sorg. Vårat lilla mirakel bestämde sig för att komma till världen den 30 maj. 💙 Idag är han 8 veckor gammal och livet som mamma är för det mesta helt underbart. Sömnbrist hade man ju räknat med. Och precis som under graviditeten, så är detta en nattuggla. Som vi försöker få lite rutin på nu. Men det är lättare sagt än gjort. Han besväras också av kolik så det har varit drygt tre veckor nu med vakna nätter då man försökt tröstat i timmar. Utan något vidare resultat. Men vi gör vad vi kan. 💛 Om jag kunde, skulle jag ta all smärta ifrån dig. Jag försöker göra allt för dig, om det så bara hjälper för en liten stund, eller om det bara hjälper lite lite. Kanske underlättar det för dig. Om så bara, lite. ❤ Det är som dem säger. Man vet inte vad kärlek är innan man själv får barn. Kärleken jag känner för vårat barn är mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det är det starkaste jag någonsin känt. Och den flödar för varje dag som går. Blir större och större. Trodde inte det var möjligt. Men jag verkar aldrig bli mätt på kärleken. Att så mycket kärlek kan rymma en sån liten kropp. Älskade barn. 💓

(En kort sammanfattning om förlossningen kanske jag hinner med innan lilla C vaknar igen.)
Fredag den 29 maj var som vilken dag som helst. Jag gick hemma och väntade på att något skulle hända. Under dagen började jag få UVI-symtom. En känsla som fyllde hela min kropp och jag kände att något inte stod rätt till. ​Eftersom jag haft både njurbäckeninflammation och upprepande UVI under graviditeten och innan den så kände jag inte för att "avvakta" något mer. Jag visste ju redan, och jag visste också vad det kunde leda till om jag väntade för länge.) ​Jag ringde min syster Frida och förberedde henne att få skjutsa mig för i detta läge hade jag så ont att jag inte visste hur jag skulle klara av att köra själv. Hon gjorde sig startklar och jag ringer 1177. Som jag förstod, så hänvisade dem mig till läkare. Vi fick åka till förlossningen. Som så många gånger tidigare. Väl på plats vill dem göra en CTG-kurva för att se att allt är bra med bebis. Allt såg bra ut. Dock hade jag en del sammandragningar så jag låg i sängen och knep under dem sekunderna som kändes som en evighet. Kunde inte där och då veta om det berodde på min UVI eller om det var något pågång eftersom det gjorde så ont "down stairs". Fick lämna ett urinprov. Det såg inte bra ut. Som jag misstänkte. Fick medicin och kunde åka hem och vila. Jag skulle höra av mig om jag fick feber eller blev sämre under natten. När vi står i hissen tar jag mig för magen och känner att jag tappar andan för några sekunder. Frida kollar på mig och flinar. "Jag tror att något kommer hända snart. Jag tror att du börjar få verkar nu." Pfft, lägg av, sa jag bara. Vi gick vidare till bilen men fick göra några stopp på vägen ut för att stanna upp och andas lite. Kommer in i bilen och Frida försöker att undvika så många gropar och gupp som möjligt då smärtan blev tusen gånger värre. ​När​ Frida släpper av mig hemma säger hon åt mig att 'det kommer nog hända något snart, håll mig uppdaterad'. Suck ,pust och stön så kliver jag ur bilen. Går hem. Säger till min sambo som kommit hem från jobbet att jag nog börjat fått verkar. Han rycker väl bara lite på ögonbrynet men inte så mycket mer. Tänkte väl att jag 'överdriver'. (Jag hade gått hemma och sagt att 'ikväll' händer det, 'inatt' kommer jag föda barn. Så vid det lagret tog han väl inte mina signaler på allvar. Sedan tror han väl helt enkelt att jag har en låg smärttröskel, vilket jag kanske har.) ​Jag ​lägger mig i sängen och försöker vila. Försöker tänka på något annat men gång på gång kommer denna mensvärk som blir mer intensiv och mer smärtsam. Jag börjar klocka 'verkarna'. För här och nu, började jag sakta förstå att det är såhär det måste kännas när förverkarna kommer. ​Verkarna​ kom med ungefär 6-7 minuters mellanrum och var drygt 1 minut långa. Jag tänkte på vad Frida hade sagt. 'Vänta till det är ungefär 3 minuter mellan.' Jaaaha, tänkte jag. Låg där i ca 2 timmar. Nu var det drygt 5 minuter mellan verkarna och jag började få känslan av att jag inte står ut snart. (Något som jag varit rädd för hela graviditeten var att jag inte skulle veta när det är dags. Den känslan fyllde hela min kropp. 'tänk om' Jag var inte säker på att jag skulle kunna märka skillnad på verkar och 'tänk om jag inte skulle hinna in.' ​Jag​ skriver till min bror Fredrik, ​som turligt nog bor ovanför oss.​ Jag frågar om han kan skjutsa in mig till Sjukhuset. Det kunde han. Medans ringer jag till Sjukhuset som säger att jag får komma in på en koll. Min bror kör fort nu, kanske blev han stressad av att inte veta. Han såg bara på mitt ansiktsmin och mina gester när jag tog mig för magen inför nästa verk. Jag kunde inte prata så mycket genom verkarna. Men jag hör att Fredrik frågar om jag tror att det är öppet vid barnkliniken, det skulle bli närmare att gå. I all stress åker vi dit. Det är låst. *Svordom* Vi åker tillslut till entrén vid Sjukhuset, ringer på porttelefon som inte fungerar direkt när vi kommer dit. Blir tvungen att ringa igen. Tillslut kommer vi in. Fredrik kollar på mig och frågar om jag klarar av att gå dit själv..? 'Jag vet inte, får jag fram.' Han följer mig hela vägen och säger att vi kanske borde ha tagit en rullstol. ​När​ vi kommer till hissen säger jag att jag klarar mig själv nu och tackar för hjälpen innan jag åker upp till förlossningen där jag blir väl omhändertagen av en gullig sköterska. ​Jag ​fick ett rum och dem satte en CTG-kurva på mig. (tror jag.) Sedan kollar dem om jag är öppen. ​Öppen ​5 cm redan. ​'Jahaaa...säger jag försiktigt. Vad händer nu då?' ​Sköterskan säger att vi ska byta rum. Väl i nästa rum frågar jag om jag kan få sova en stund. (Jag var såå trött, och inte beredd på att jag skulle bli klar och allra minst beredd på att föda.) Hon skrattade åt mig och sa att jag inte kunde göra det. Men jag skulle nog ringa pappan/partnern om jag ville ha med honom så att han skulle hinna. Jag ringde honom, han sov. Jag behövde bara säga 'det är dags nu, jag ska föda.' i telefon, och han insåg direkt att det var allvar denna gång så han slängde på luren och skyndade sig till sjukhuset. Jag fick ta ett bad istället, och träna på att använda lustgasen. Fick en sockerdricka med sugrör på sidan. Det var skönt. Men verkarna tog snabbt över. Jag orkade inte sitta kvar. Jag råkade riva ner sockerdrickan och tänkte 'jag som var så törstig...' Damn you! 👊 ​Jag ​ringde på klockan och två sköterskor kommer. Två sköterskor som tar hand om mig, samma som tog emot mig vid inskrivningen kl 00.30. Jag fick kläder och sedan lägga mig i sängen med lustgasen. Dem frågade om jag ville ha något att äta, helst ville jag inte ha något. Men dem sa att jag behövde det för att orka med vad som väntade. I samma stund som sköterskan kom in med sockerdricka och nyponsoppa till mig så kommer min sambo in i rummet. Tillsammans försöker vi andas igenom verkarna och han hjälper mig att hålla bort håret och hålla i lustgasen. Han ger mig dryck imellan åt. Jag säger tillslut att jag inte orkar mer så min sambo ringer på klockan och sköterskan kommer in. ​Hon ​kollar och jag har öppnat mig 10 cm nu. Hon hämtar dem andra och dem förbereder. I nästa sekund låter det 'PANG' och där gick vattnet. Sköterskan kommer fram till mig samtidigt som min sambo sa 'där gick nog vattnet.' och sköterskan kollar och säger att det stämmer. Sköterskan vill att jag provar att stå lite med gå-bordet. Med hjälp av min sambo hjälps vi åt och jag står några minuter innan jag säger att jag måste få lägga mig igen. Jag ligger med lustgasen och en stund senare kommer krystverkarna. Jag hör hela tiden vad dem säger men har svårt själv att svara dem. Jag nickar och svarar mest bara "ja, nej eller 'det gör ont'". Dem vill att jag ska försöka hålla emot när verkarna blir allt starkare, HA. Trodde dem ja! ​Hur i helsike ska man lyckas med det...?  ​Jag​ lyckas inte så bra, men det går bra ändå. När krystverkarna kommer kommer jag ihåg att allt jag tänkte var att 'försök samarbeta med mig nu bebis, kom ut. Snälla, kom ut.' Jag krystar så mycket, tror att jag ska skita ner mig. - men det gjorde jag inte. 😉 Dem säger att man kan se huvudet nu. Och frågar om min sambo vill se. Och jag får vända mig från sidan till att lägga på ryggen. Och bara efter några krystverkar så är han ute. 20 minuter tog det. Och närmare bestämt 04.02 kom en liten gosse på 54 cm lång och en matchvikt på 4516 gram på mitt bröst. ❤ Jag fick sy 2 stygn som inte kändes överhuvudtaget och det tog inte lång tid alls tills moderkakan var ute heller. (Tappat tidsuppfattningen här, jag hade ju en bebis i famnen!!) Men det tog inte lång tid iallafall och gjorde inte ont. Allt som allt tog det ca 3,5 timme från att jag kom till Sjukhuset. Det enda som gjorde ont (förutom att föda barn, haha.) var när dem skulle trycka på magen precis efterråt för att få ut moderkakan och känna att allt var okej. ​Vi​ fick lägga våra bebiskläder i värme, fick en bricka serverad med fika sedan fick vi rå om vår lilla bebis i drygt 2 timmar tror jag innan dem kom in för att väga, mäta och undersöka. Det var en underbar känsla, att få ha honom för oss själva en sån lång tid. Jag minns att jag var chockad. För man har hört dem som bara får ha sitt barn hos sig i några minuter innan dem undersöker dem. ​Men​ jag antar att eftersom allt gick bra under förlossningen och vår gosse mådde bra så fick vi det. 💙 Det enda dem sa var att 'detta var en stor kille med mycket hår' och så var det. Vid undersökningen visade det sig att vi har fått en frisk liten kille och 6 timmar senare åkte vi hem och började det nya livet. ❤

Får skriva mer om första tiden vid senare tillfälle, för nu vaknade min lilla bebis. 😚

Likes

Comments

​Jag vet att det blivit dåligt med uppdatering men jag tänker inte be om ursäkt för det denna gång. Jag tänker heller inte ge er en lång förklaring på det heller. Mer än att mitt mående helt enkelt inte varit bra. ​Ovanligt...​ Känns som att allt min blogg börjar bli enformig, det handlar bara om samma sak hela tiden. Så jag är istället tyst till dess att jag känner att jag har något att skriva om. Något av värde. Betydelse. Men nog om detta, idag skriver jag för min egen skull. Jag måste få ur mig detta...

Idag är det den stora ​d​ dagen, bf-dagen. Dagen då vår bebis är beräknad att komma. En dag då man borde vara fylld av spänning och glädje. Men istället är jag bara fylld av sorg och ångest. 

Man tycker att när man har varit gravid i ​nio​ ​månader​ så borde det vara nog. Man är mer än nöjd. Man orkar inte vänta längre på att få träffa det frö som växt till liv inom sig. Man vill se vad man har skapat. Man vill se vem det är som har legat i magen under en så lång tid. Man vill ta ut den från insidan och ha den på utsidan istället. Få starta det nya livet. Få en ny kick till livet. ​Ni förstår nog känslan...

​Speciellt detta, då man har haft en jobbig graviditet. Jag sa länge och långt in i min graviditet att "jag ville se tillbaka på den med ett leende och säga att det inte har varit så jobbigt." Men ju längre in i graviditeten, ju jobbigare har det varit. För mig.  ​Men trots det, så säger jag inte att det inte varit värt varje sekund av smärta. För jag vet att det kommer vara värt det tusen gånger om då jag får mitt barn.

Jag blev sjukskriven redan i vecka 20 och det blev fem långa månader att gå hemma och släpa fötterna. (Ja, jag kunde ha gjort saker på hemmaplan. Visst.) Men om man inte orkar? Om kroppen skriker nej? Jag hade gärna gjort mer saker hemma än vad jag har gjort, om jag bara hade fått må bättre. Om jag bara hade fler bra dagar. Jag blev sjukskriven av en anledning. Och jag vet att jag skulle inte ha klarat av att jobbat. Hur mycket jag än ville. För det ville jag. Vill, fortfarande. 

Så med fem långa månader hemma, mestadels ensam. Så blir man less med tiden. Den lilla glädjen man hade på dagarna var när B kom hem. Mestadels alldeles för trött för att kunna ha ett socialt och aktivt umgänge. Men han fanns iallafall bredvid mig. En liten tröst. Men ni kan förstå, att man blir uttråkad och less? Och med tiden blev allt bara värre.

Jag vet inte hur många gånger vi besökt sjukhuset och vårdcentralen och sjukgymnasten och barnmorskan under denna tid som gravid. Speciellt, i samband med min sjukskrivning och tiden efter det. Man har ständigt varit på språng. Jag vet att särskilt B har tyckt att detta varit väldigt jobbigt. Även för mig, men på något sätt har jag lyckats hanterat det på ett annat sätt. Men det är väl en viss skillnad. För det mesta är det jag som har varit sjuk. Jag känner min kropp bäst. Och vet när något är fel. Då måste jag göra något åt det.

Samtidigt har man under dessa månader lärt känna sin bebis, någorlunda iallafall. (ibland spelar d*n oss ett spratt och luras. meeeen.) Det gör också att jag känner ett ansvar över att veta att allt är bra i magen. Och vid minsta misstanke eller tvekan, så har det varit självklart för mig vad vi måste göra. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte åkte in på en extra koll när det kändes som att något var konstigt. Jag har alltid åkt in hur jobbigt det varit, hur trött jag än varit. Oavsett om jag vet redan när vi åker in att vi säkert får åka hem igen så kan åtminstonde jag sova lugnt om natten. Man har känt sig tjatig och jobbig ibland, lite löjlig. Men en första gång är en första gång. För alla. Man vet inte riktigt alltid vad man ska tro. Då måste man fråga. 

Jag skulle bli helt förstörd om jag förlorade mitt barn nu. Vi har växt ihop och blivit ett bra team nu. Alla rörelser och sparkar hela dagarna har blivit ett måste för att jag själv numera ska känna mig hel och må bra. Längtan efter dig är så stor nu. Du är min största kärlek. Och jag älskar dig redan. Så mycket man bara kan älska någon. Trots att jag inte har träffat dig ännu. Förstår du, då?

Sista månaderna har inte varit rolig. Jag har varit inlagd på sjukhuset tre gånger och mellan där har vi varit på kontroller och undersökningar på många olika ställen. Så man känner sig minst sagt nöjd nu. Ett problem avlöser ett annat problem. Så har det varit hela tiden nu. Det var länge sedan jag kände mig frisk och pigg. 

När jag blev gravid skämtade jag och sa att jag trodde att jag skulle föda tidigare än beräknat datum. Detta har följt med mig under graviditeten, omedvetet. För just idag, på beräknat datum, så sitter jag här och är helt förkrossad. Varför har jag inte fått mitt barn ännu? TROTS att det "bara" är beräknat datum. Dagen har bara börjat, det är långt kvar på den ännu och mycket kan hända. Jag vet. Ändå känns det som en evighet.

Varför? Jag visste ju detta. Egentligen. Dem flesta går över tiden med första barnet. Det är inget konstigt med det. Ändå känner jag mig så himla frustrerad och ledsen idag. Det märkte även min barnmorska. Var där på besök idag. Hon försökte väl peppa mig. Men det gick inte så bra. Hon erbjöd mig att hon kunde göra lite undersökningar men sa att det kanske inte var bästa tillfället just nu, OM jag skulle få höra något jag inte ville höra. Så vi bestämde oss för att hoppa över det. Men funderar på att ringa upp henne under veckan då jag är starkare mentalt. Idag är jag inte stark. Idag är jag svag. Svag som fan.

Och ändå har jag inte ens gått över tiden ännu (!) Förstår ni? Jag förstår inte själv. Jag känner inte igen mig själv. Men det är väl alla dessa hormoner. Och på ett sätt är det ju "bra", för nu kan nedräkningen börja på riktigt. För max 14 dagar kvar tills vi har bebis hos oss. Det är inte lång tid, egentligen. Men det känns som en evighet. När man redan väntat 280 dagar. 

Jag får helt enkelt lyssna på min barnmorska. Hon sa att jag haft en annorlunda graviditet, en svårare graviditet än många andra. Och det var jag väl lite förberedd på. Men ändå kom det som en käft smäll. Jag har haft problem med hälsan innan graviditeten, så att det skulle bli jobbigt under graviditeten var bara att vänta. Men såhär, jobbigt? Nä. Vågar man bli gravid igen efter detta? Det värsta är att jag ser inga tecken. Det känns hopplöst. Känns så långt bort. Jag känner mig bara så jäkla ledsen just nu. Jag vet inte vad jag ska göra.

Likes

Comments

Motgång på motgång... Nu börjar även ​jag​ bli less även om jag har försökt hålla humöret uppe under en längre tid nu. Allt är en fasad och nu vill jag inte vara med längre. Jag får höra att det är någonting ​hela​ tiden av vänner och familj. Och jag har försökt brett på ett leende och sagt att det är okej, det gör inget. Men nu börjar energin ta slut för mig också. Så nu vill jag bara ha ett slut. 

Det är sjukhus, vårdcentral, mödravårdsbesök, drama, bråk och alla dessa "måsten". Nu tror och hoppas jag att jag avverkat det allra sista på den fronten, att vi nu kan lämna April och se fram emot ett fullspäckat Maj med roligheter och massa kärlek. ❤ Det är trots allt i Maj allt ska hända. 

På Måndag blir det nytt försök, då är det bara att börja om med alla dessa tråkigheter igen. Men till dess, hoppas jag att jag får en lugn och bra helg nu. ​Måtte något gå bra för mig för en gångs skull. ​För även om det är ​förbjudet​ att säga högt, så är jag ​lite​ less på att vara gravid nu. Jag känner mig nöjd. Nu vill jag ha bebis på utsidan istället för insidan. Och på't tal om det så ska vi nu ikväll (har jag bestämt) packa väskorna inför BB som är det absolut allra sista vi har kvar att göra, så vi är redo när allt händer. För nu kan precis vad som helst hända. Speciellt när mitt mående inte är att lita på och det kan bli akut. 

Nu ska jag gå in till köket och hjälpa mannen med middagen som han håller på med. Blir god middag och mys ikväll bara tror jag. Lugnt och skönt. Annat var det förra året när vi firade Valborg. Då fick vi också vara tillsammans, precis som idag. 

Det är du och jag B 

Likes

Comments

Kanske är jag naiv eller kanske är jag dum. Fine. Låt så vara då. Människor måste lära sig att öppna ögonen och sluta ta saker för givet. Det spelar ingen roll om det är en vän, en partner, en familjemedlem. Man måste vårda alla relationer. Annars finns det en risk att man förlorar någon man håller kär. Man kan inte tänka att "äkta vänskap", "äkta kärlek" och "blodsband" aldrig tar slut. För det kan dem göra. Jag har växt upp i en familj som redan i tidigt skede var tvungen att gå skilda vägar, mot våran egen vilja. Samtidigt har jag under livets gång sett familjer som slitit deras "blodsband" i stycken, bara för att dem själv vill det. Så blodsband betyder ingenting - så länge man inte har givit den något namn, någon betydelse, någon innebörd. Det behöver inte alltid betyda något "bara" för att man kommer ifrån samma familj.

Det finns många familjer som tar avstånd från varandra. Hatar varandra. Förgör varandra. Nu är det mest vanligt att familjer håller ihop. Men vi får inte glömma att alla inte gör det. Så jag vill bara påminna alla Er som tar ert kött och blod för givet, att det kan komma en dag då dem inte finns kvar. Dem fick nog. För att du alltid gjorde narr av dem. För att du aldrig hade tid med dem. Eller så dör det bara med tiden.

I mitt fall verkar det som att allt som jag och min syster delat under alla dessa år inte längre har någon betydelse. Det spelar ingen roll att hon har varit den person som stått mig allra närmast och varit min bästa vän hela livet fram till nu så kan saker förändras när man minst anar det. Allt detta bara på grund av ett missförstånd. Och då spelar det ingen roll hur mycket vi än bråkat tidigare i livet och alltid hittat tillbaka till varandra så kan nästa gång vara den sista. Det kan vara försent, åt helvete försent.

Det har gått två månader sedan vi egentligen hade någon riktig kontakt. En tid som vi aldrig har varit ifrån varandra tidigare. Och även om det blev fel den dagen så ser jag ingen anledning till att Du skulle göra "samma sak" tillbaka. Du kan inte ha missat att jag har mått dåligt och varit inlagd på sjukhuset en tid nu. Du kan inte säga att du inte visste. Och det gör mig väldigt besviken. För när du själv har varit med om samma sak och vet hur den känslan känns så kan jag inte förstå att du medvetet kan göra samma sak tillbaka, om du inte är ute efter att göra mig sårad. Inte ett enda samtal. Du kunde inte ens ta dig en minut till att skicka iväg ett meddelande bara för att kolla att jag fortfarande lever. Då börjar man fundera, vad är blodsband, egentligen?

Jag blir bara så ledsen. Hur man medvetet kan såra en annan människa och sedan stå rak i ryggen som om inget har hänt. Blodsband kan betyda allt och ingenting. ​Det blir vad man gör det till.


Likes

Comments

Angående mitt tidigare inlägg så blev domen hårdare än jag tänkt mig. Det slutade med ett sjukhusbesök och där blev jag kvar och inlagd i 8 dagar. På bara några timmar kunde man se stor skillnad och mitt tillstånd förändrades snabbt. Jag vill egentligen inte gå in djupare på detta och prata om det som har hänt då det har varit en väldigt jobbig och tuff tid för mig på sjukhuset. Jag är bara glad att jag inte avvaktade och väntade längre. Jag lyssnade på magkänslan och folk omkring mig får tycka vad dem vill. Kanske att jag är känslig, kanske att jag har låg smärttröskel, kanske att jag känner efter för mycket... Denna gång hade jag rätt. Jag gjorde rätt. Jag vill bara blunda och stänga av. Jag vill inte tänka på hur detta kunde sluta om jag inte hade sökt hjälp i rätt tid. Det har varit omtumlande att få komma hem ett par dagar, har drabbats av gråtattacker hela helgen och det är väl nu som verkligheten börjat komma ikapp mig. 

Nu är läget lite bättre. Fick lov att komma hem iFredags men fick tydliga order om att jag måste komma in igen så fort jag börjar känna mig sämre utan att tveka. Så nu får man äta medicin ett tag och ha koll på hälsan lite extra. Får jag minsta feber eller liknande så måste jag åka in. Och det känns oroväckande. Men sista tiden nu måste jag prioritera mig och barnet i magen. Så det är klart att jag kommer ta varje tecken som är avvikande, på allvar. Har känt att jag dippat några gånger under helgen och det har legat på sträcket till att jag skulle ha feber. Men idag ska jag tillbaka på sjukhuset för att kolla hur stabil jag är. Så ska ta och göra mig klar och åka dit nu. ​Alla där ute, ta hand om varandra! Glöm inte det. Kram. 💗

Likes

Comments

Jag fick fingrarna ur och städade upp lite på hemmaplan idag. Inte dammsugning eller torkning av golv - Det är BIG NO från Sjukgymnasten! Men jag fick lite annat gjort istället. Lite små saker - men som även dem måste göras ibland! Jag är nöjd 😊 Får hoppas att B också blir nöjd... Nu försöker jag samla ork till att ta mig till duschen. (haha...) för att sedan ringa 1177 och förmodligen åka till antingen primärvårdsjouren eller till akuten ikväll. Med min vanliga otur! Alltid ska det vara något... 👎 Vet att B är så less på detta eviga rännande fram och tillbaka... Men vad ska man göra. 😔 Får se senare ikväll vad domen blir!

Likes

Comments

Det är många bollar som snurrar i mitt huvud nu. Trots att man "bara" går hemma på dagarna så hinner man knappt med det man ska göra. Men idag har jag ringt 3 viktiga samtal så det känns bra iallafall. Ska försöka se över hemmet under dagen också, som att ta tag i diskberget som snart rasar ihop... Måste bara samla ork. Det går sakta när man är gravid. 😂 Allt tar tid! Sedan ska jag nog dyka ner i bebis alla saker. Bara för att fylla på en dos med längtan. Som om att den inte är maxad redan! 💓 ​39​ dagar återstår och ska jag vara ärlig så börjar det bli lite pirrigt nu. Jag har varit och hälsat på jobbet igen och nu känner jag mig nöjd. Nu är jag redo för det nya livet som ligger framför mina fötter. Jag ska skiljas från jobbet ett tag nu och först nu känns det okej. För nu har jag fått mitt "avslut", jag har fått träffat många en sista gång ​på återseende ​och det var allt som behövdes. Nu blir det all fokus på familjen och hemmet. Allt för att det ska bli så bra som möjligt. 

Likes

Comments

Det blev några fler dagar än jag hade väntat mig. Men idag är det precis 14 dagar sedan förkylningen tog fart och den är inte riktigt över ännu. Jag är dock, mycket bättre! 😌 Annars har det väl inte hänt så mycket mer än att jag har gått in i vecka 34 och bara inom ett par dagar går in i vecka 35. 💓 Jag kämpar på med det mesta fortfarande och håller hoppet uppe. Någon gång måste det ju vända.

Sjukhuset ringde precis också, så det blir ett besök dit nästa vecka. Får se vad vi kommer fram till då och hur framtiden ser ut. Verkligheten börjar komma ikapp mig nu och jag inser att det inte är långt kvar innan det är dags för den stora operationen. Men jag vet att jag måste göra den för att få ett normalt liv igen... 

Likes

Comments

​Det är jobbigt nu. På många sätt. Det är en sak att vara gravid. Men det är en helt annan sak att vara förkyld ​OCH​ gravid. Fy vad dåligt jag mår. Verkar som att influensan är och hembesöker mig. Så det blir nog några tysta dagar från min sida nu fram till dess att jag mår lite bättre... 💊 Har gått in i vecka 33 nu iallafall, och bebis är väldigt pigg och aktiv. Så mysigt! Men ibland känns det som att hela magen ska ploppa ut 💛

Likes

Comments