Hur ska man veta när förhållandet har blivit dåligt eller om det bara en upp å ner gång? Jag har varit tillsammans med min sambo eller vad vi ska kalla honom i lite mer än två år och jag gillar honom. Han är världens bästa bonuspappa och det (få) gånger vi gör något tillsammans har vi jättekul ihop. Vi tycker inte alls lika om saker men vi ändå inte jätte olika. Vi har inte samma intressen men samtidigt inte helt olika där heller.

Vi har under dessa åren haft få bråk men de som varit har varit allvarliga. Så pass allvarliga att vi båda hotat med att göra slut och detta hatar jag. Jag vet sedan tidigare förhållande att vissa dagar är det på topp Och andra dagar mindre bra men det blir en osäkerhet om man inte ska veta ifall personen gör slut eller kastar ut en nästa gång man blir ovänner.

Jag är nog inte lätt att leva med, jag har en stark vilja och låter ingen bestämma över mig. Jag är inte alls som andra tjejer Och har heller inte samma värderingar och normer som en normal tjej. Detta ställer till det ibland i samband med att jag gör precis som jag vill. Nu låter jag jätte hemsk och självklart tar jag hänsyn och respekterar det är min partner säger och tycker om det finns något vettigt i de han säger.

Så när vet man att förhållandet är dåligt på riktigt? Eller ska man inte känna efter alls? Ska jag nöja mig med att det är funktionellt eller ska jag söka den genuina lyckan? Finns det förhållanden som är fyrverkerier och allt är frid och fröjd?
Har jag för höga krav?
Räcker det med att det finns kärlek eller behöver det andra tårtbitarna också finnas? För just nu är min tårta inte ens halv något jag mår väldigt dåligt över och inte vet hur jag ska förändra?!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 44 Readers

Likes

Comments

Uh va mycket jag skulle behöva skriva för att ge er en uppdate på vad som hänt - eller kanske inte?! Allt e som vanligt, just nu är de pappavecka för barnen och är i Norge vilket han varit i evigheter med en paus hemma på ca 6 timmar igår! Extra jobb är tydligen viktigare än tid med sin familj.
Hur som helst så börjar de närma sig jul och i morgon åker jag, lillasyrran och mamma till Ullared för att köpa julklappar och umgås lite ❤️

Hur gör ni vid jul, får barnen exat och allt de önskar sig eller köper ni de ni vill att dom ska ha?
Mina tjejer har skrivit en önskelista på de dom vill ha och de e ganska mkt men precis som varje år så får dom exakt de dom önskat sig från mig och pappan och sen brukar jag säga till typ mormor och övrig familj om det är nått jag vill att barnen ska ha!

Jag har alltid vid jul fått de jag önskar mig och tycker jularna när man va liten var magiska! Jag längtade och väntade med spänning och min mamma kämpade dygnet runt med att skapa bästa julstämningen, godast julmaten och alla julklappar till alla och förr kunde vi vara upp emot 20pers hemma hos mamma på julafton.

Jul är väl fortfarande magiskt men inte för min egen del utan nu ligger glädjen i att se barnen vänta och längta och lyckan i deras ögon när alla dom gillar samlas och dom får öppna paketen som legat där under granen i veckor 😍

Likes

Comments

För att kunna förändra och förbättra livet på många plan både fysiskt & psykiskt så har jag bestämt mig för att göra ytterligare ett försök till att jobba trots mitt återkommande tarmvredsskov och andra magproblem. Har gjort denna resan så många ggr men denna gången får jag helt enkelt skippa all fast föda de dagar och dagen innan mina arbetspass.
Jag e taggad faktiskt, håller tummarna för att de ska funka med magen så tror jag detta blir toppen!

Likes

Comments

Hur vet man vad som är bäst för barnen långsiktigt? Hur ska jag kunna påpeka och bevisa att jag har bäst förutsättningar för att tillsammans med barnen fixa skola och allt då jag faktiskt är hemma mer än pappan? Jag vill inte på nått sätt ta barnen i från pappan eller pappan i från barnen men varannan vecka när man bor 7 mil från varann under skolåren funkar inte! De funkar inte för kidsen, varför ska dom utsättas för extra långa dagar, massa bilåkande och ett jävla flackande fram och tillbaka?! De blir åt helvete fel!
Men då pappan vill ha barnen lika mkt som mig och vi inte hittar nån bra och smidig lösning för barnen så är detta just nu ett helvete jag lever i. Det kommer på tal varje dag, jag tänker på de varje vaken stund och drömmer mardrömmar om de på natten - de driver mig till vansinne.
Så mkt funderingar kring hur allt kommer bli? Enligt pappan till barnen så vill han att jag flyttar till samma kommun som honom för att vi även i fortsättningen ska ha varannn vecka, för de första finns de inga bostäder där, å dom som kommer ut går knappast till en skuldsatt ensamstående mamma med låg inkomst, å vad händer med mitt förhållande och liv med Tony? Han varken vill eller kan flytta de närmsta 3åren, ska jag då skita i allt vi har för att göra barnens pappa nöjd? De känns så jävla stort, kravet asså! - Flytta för att vi ska kunna ha varannan vecka å på den vägen sabba allt annat runt mig!
Å jag har erbjudit pappan varannan helg, varje helg och typ varenda gång han är ledig men de passar inte. Å de roligaste är att hos honom så är dom super långa dagar på dagis(förskolan) 06-17 varje dag (finns undantag då han slutar tidigare eller farmor hämtar tidigt) å han träffar dom knappt dessa dagar, 1,5-2timmar per dag! Hur ska han då kunna fixa mat, läxor å fritidsintressen? Det är ju dagis jag har deladvårdnad med då?!
Sen all skit jag får ta pga detta! Varenda dag får jag höra hur jag ska "tänka ut" ett bra lösning, hur han tycker att han är bättre lämpad som föräldrar för hans bredare mattekunskaper och pga att han är nikotinfri - för min rökning gör mig till en dålig förebild! Å mina tarmproblem gör mig inte kapabel till att vara mamma på heltid enligt honom!! Medans jag aldrig kastar paj på honom, jag har inte en gång framför folk osv dragit upp de delar i hans levande jag tycker är kasst för barnen osv! Men ändå är de jag som är en dålig förebild?
Ja jävlar, detta kommer inte bli en lätt match men jag ger mig aldrig att kämpa för mina barn ❤️

Likes

Comments

En tjej som bestämde sig för att blogga men livet kom i vägen!
Jag gillar att blogga och de hjälper mig många ggr att skriva av mig.

Barnen har åkt med sin pappa på semester och är borta i 2 veckor vilket var en utlösande faktor av mitt mående just nu. Jag är apatiskt till allt och alla utom just barnen, jag önskar jag kunde somna och inte vakna fören dom kom hem igen då jag faktiskt inte har nått liv förutom Mina orkaner.

Igår tabbade jag mig rejält, 23.45 gick jag all in på puben vilket resulterade i en karate fylla deluxe och de enda jag fick ut av denna snefylla var att sakna dom ännu mer och en bakfylla på detta! Jag hatar alkohol och de 5ggr jag blir berusad är när jag saknar barnen och mitt familjeliv för mkt! Jag hatar allt som kommer
Med alkohol och skulle lätt kunna bojkotta detta för all framtid.

Skulle vilja skriva så jäkla mkt men alltid är de nån som tar illa vid sig och jag får massa skit!

Likes

Comments

1 maj idag och vi har spenderat sista dygnet på bomstabadens camping med goda vänner. Barnen har lekt, karlarna har pratat grävmaskiner och jag har pratat en massa skit med min bästa vännina - har ett toppen dygn.
Fisen (hunden vi tagit över) har visar sig vara världens bästa hund, hon är hur lätt som helst att ha med sig oavsett vart vi är eller vad vi gör. Hon passar in så otroligt bra och anpassar sig till var och en av oss i alla olika situationer ❤️

Sambon har åkt på lång-jobb och blir borta i 10dagar, barnen ska till sin pappa på onsdag och jag och fisen får se hur vi lägger upp våran tid som gräsänkor.

Dagarna flyter på liksom, magen spökar ännu och sista 3 dagarna så har tarmen knyckt till sig och jag fått uppleva "tarmvredssmärtan" all over igen, synd att barnen skulle få se mig när jag låg i fosterställning och gråt men jag fick förklara läget och sen brydde dom sig inte liksom..

Nej vika lite tvätt innan de blir sängen här, barn och hund sover redan så de börjar bli långtråkigt nu 😂

  • 218 Readers

Likes

Comments

Så länge jag kan minnas har jag alltid varit den som hälsat på de människorna jag umgås med, familjen och vännerna. De ggr dom åker till mig oavsett vart jag bott är lätt räknade. Slottsbron, forshaga, Deje, Malsjö eller Petersburg är tydligen för långt bort för att kunna åka till och detta stör mig! Varför ska JAG alltid vara den som åker, släpper allt och gör de möjligt att träffas?

Jag blir så besviken och spec på Mina närmaste, får alltid höra om vad synd det är om andra för att dom är ensamma osv men hallå jag har för fan svart bälte i att sitta själv och pussla ihop vardagen själv.
Sambon då? Jo 2 dagar i veckan å han vill ändå aldrig va med på mitt, ja men när jag levde med pappan till barnen då? Samma där även om han kom hem varje kväll så var jag alltid själv, ensam pga extra jobb, möten eller nån utekväll med grabbarna.
Jag vet att jag har ett val - ja att åka å hälsa på nån för att bjuda hem nån de hjälper inte ändå!!

Nej jag har kommit till den punkten då jag inte längre tänker krusa någon, tänker inte vara ensam om att vårda Mina relationer utan kan inte de andra lägga manken till då kan de fan e mig kvitta för de handlar enbart om prioriteringar och vilja!

  • 266 Readers

Likes

Comments

Jo men precis som de låter så går dagarna och veckorna i en rusande fart. Barnen har jag varannan vecka och det är veckan med dom jag faktiskt lever. Kan låta klyschigt men dom är mitt liv och de dagar dom är hos sin pappa så går jag som i en dvala bara.
Vi har börjat "prata" om vart barnen ska bo när de e skoldags men Sanna mina ord de kommer bli krångel! Jag önskar verkligen de gick att lösa utan vårdadstvist men just nu känns de omöjligt.

Vad de kommer till magen så är jag just nu eller ska jag säga fortfarande inne i ett skov lr hur jag ska beskriva de, har i upp i mot 2 månader varit konstant dålig av både smärtor och diarréer. Jag springer på toaletten alltifrån fem till tio gånger per natt och då går jag alltihopa räknar morgonen från ca fyra så alltifrån elva på kvällen fram till fyra så är det fem till tio toalettbesök vilket förutom är jätte jobbigt så stör min sömn och göra att vardagen efteråt blir det jätte jobbig. Magen är svullen och nu när svullnaden ska har lagt sig efter bukplastiken inser jag vilket dåligt jobb kirurgen gjort. Jag fick göra ett T-snitt eftersom jag hade jättemycket överskottshud men ändå har jag en påse av lös hud ovanför naveln vilket gör mig jättebesviken. Har jag genomgått dessa månader av smärtor och infektioner dagliga omläggningar för att fortfarande ha överskottshud kvar? Vad gör man då? Torsby har ännu en gång visat dåligt intresse för att ställa tillrätta ett dåligt resultat och jag vet inte vart jag ska vända mig.

Allt annat i livet är okej så länge man inte tänker efter, mycket funderingar kring bostad, barnen, skola det här med magen, ekonomin, förhållande och allt annat som ingår i vardagen. Jag vet att min sambo jobbar i Norge just på grund av att det är bättre betalt och arbetstiderna passar honom bättre men jag skulle göra vad som helst för du har en sambo som kom hem på kvällen för det var det är jag sökte ett förhållande någon att dela vardagen med. Är det förstort krav? Ja men då kanske det är lika bra att leva själv för det är ungefär så jag känner just nu jag är själv i allt.

  • 290 Readers

Likes

Comments

Bästa och enda bra med dagen är att jag hämtade hem mina barn, jag är evigt tacksam för att jag har dessa 2 livliga, fulländade och perfekta mini människor i mitt liv!

Annars en dag full av tjafs, massa tankar kring framtiden och de faktum att jag inte har nån att dela dom med.

Jag vet inte vad jag vill längre, jag vill tydligen ha mer än de som kan erbjudas och vad fan gör man då? Ska jag nöja mig med typ ingenting?

  • 301 Readers

Likes

Comments

Idag kan jag inte lämna huset, magen är katastrofalt dålig och jag har sprungit på toa sen 02.30 i natt! Så som magsjuka ungefär fast detta är min vardag bara de att idag går de inte över! Jag som skulle till Bubbu & Nino jag skulle ha städat, handlat och massa annat men får antagligen pendla mellan soffan och toaletten fuck my life just nu. Så vad gör man då Torsby sjukhus skiter totalt i Att jag inte kan leva ett normalt liv vid 29 års ålder. Jag tycker inte att jag ska behöva vara rädd för att göra ner mig bland folk eller ute endast för att de inte har kompetens nogtill att fixa problemet.
Jävla DS operation!

  • 336 Readers

Likes

Comments