Header

Kände verkligen att jag fick nog efter igår. Låg i sängen i stort sett hela dagen, plockade liiiiite hemma medan jag pratade i telefon med Jessica, annars så låg jag som en jävla flodhäst i sängen. Jag börjar bli en riktig latmask! Enda sedan jag valde bort psykologin så har jag knappt haft något plugg alls. Vi har ju alltid kapitel att läsa, men gör man det? Not really. Så mina dagar flyter bara ihop, ingen struktur, börjar bli en liten soffpotatis känner jag.

Men nu är det slut med det! Idag tvingade jag upp mig själv vid elva (herregud Mintrah...), åt frukost och tog mig till skolan för vårat första tutormöte. Inte så mycket att hänga i granen just denna gång, men blir väl mer seriöst nästa gång kanske.
Sedan promenerade jag faktiskt in till stan för att hämta ut biobiljetter till på fredag och skaffa mig en provvecka på Friskis & Svettis! Har redan nu skrivit upp mig på ett Flex Soft pass imorgon och sedan ett Yogapass på fredag! Är fett taggad! Sedan ska jag passa på att åka till skolan imorgon för att påbörja våran nya tutoruppgift som vi fick idag! Denna gång ska vi skriva om Milstolpar och Genus. Så jäkla skönt att äntligen ha något att göra, jag behöver det verkligen.

Likes

Comments

Mannen som jag kan möta världen med. Som pushar mig till att alltid göra det jag vill. som stöttar mig i alla beslut även fast de inte alltid inkluderar honom och som älskar mig oavsett bra eller dålig dag. Den absolut snällaste människan jag någonsin träffat och mitt absoluta favoritgömställe här i världen.
Så fort jag fick för mig att jag ville plugga så fanns han där och peppade mig. Hjälpte mig att plugga till högskoleprovet och kunde inte vara gladare för min skull när jag fick mitt antagningsbesked, även fast det betydde att jag skulle flytta. Du får mig att känna mig så jävla älskad, och jag är så otroligt tacksam för din existens. Vad hade jag gjort utan dig? Var hade jag varit utan dig idag? Ljuset i mitt mörker är du (och inte för att han större delen av året är vit som snö, hehe), men denna vackra människa alltså. Tack för denna vinst i livet.

Likes

Comments

Faaan vad jobbig den här dagen är. David har åkt tillbaka till Stockholm och jag kommer inte att få se honom fören om lite mindre än två veckor. I vanliga fall brukar jag känna mig ganska fine med att vara ensam, men just idag är det extra jobbigt. Jag började sakna honom så fort han gick på tåget. Tanken var att vi skulle få en massa gjort och hinna umgås idag, men istället sov vi bort halva dagen. Jävlar vad jag hatar att sova på dagarna. Får ju alltid ångest deluxe när man vaknar upp på eftermiddagen och är alltid alldeles svettig och äcklig för att man somnat med kläderna på.
Helt plötsligt var klockan tjugo i sex och Davids tåg skulle gå kvart över sju. Det är alltid jobbigt och tråkigt att säga hejdå, men idag har jag en klump i magen som inte vill försvinna. Better luck imorgon antar jag.

Likes

Comments

Nu är David här och gör livet lite bättre! Hämtade honom vid tåget igår, sedan tog vi en liten mysig middag på Olles och hade en sån där bra kväll som bara vi kan ha. Tänker redan nu på att imorgon åker han hem igen. Som David sa igår; Det tråkiga är att vi måste säga hejdå så ofta nu för tiden. Agreed.

Glad tjej påväg till tåget!

Likes

Comments

Personligt, Tankeverksamhet

Jag passerar den 14:e som om datumet inte ens existerar. Som om det inte betyder något alls.
Jag kommer ihåg när bara åsynen av siffran fick det att vrida sig i magen på mig. Tänk er stort, knallrött, storlek 250. Siffran 14 har alltid varit ett laddat datum för mig. Först som något fint; min och Andreas dag, alla hjärtans dag, mammas födelsedag, till dagen med beskedet och tillslut dödsdag.
Det var nog länge sen nu som jag tillät den här dagen påverka mig. Kalendern får endast en hastig blick, istället för att tillåta känslorna att äta upp mig. Ibland undrar jag om jag borde tvinga mig själv att minnas. Att återuppleva allt som man springer ifrån i livet. Man läser om människor som gör som jag. Som aldrig vill kännas vid. Jag skulle råda den andra att släppa in allt, att låta det slå en ibland, att man gått igenom saker i livet som bränner en inifrån. Att det är hälsosammare än att stänga allt ute.
Skulle jag dock göra det själv? Aldrig i livet, för jag vet fortfarande inte vad som kommer hända då. Jag är så innerligt rädd för de minnen jag kämpar med att tränga bort. Om jag ens känner snudden av dem så springer jag för livet. "Du måste prata med mig nu David, berätta något för mig, något kul, vad som helst".

Tankarna kommer mer och mer sällan nu. Ibland går det dagar då jag inte ens minns om jag har tänkt på henne, och skuldkänslorna kickar in. Har jag blivit så bra på att stänga ute det jag inte vill tänka på så att hon inte får plats alls? Kan jag inte tänka på henne som hon var innan? Är det verkligen allt eller inget? Ibland behöver jag tvinga mig själv att tänka på henne, men det är svårt att kontrollera, för tankarna vandrar alltid. Man försöker hålla sig till det enklare, gladare, tidiga minnena, men sen kommer det. Det andra som trycker på. En bild av en sjukhussäng dyker upp, mamma som ligger och sover och Kevin som somnat i stolen bredvid med hans hand i hennes. Mamma som öppnar upp sina armar och ber mig lägga sig hos henne. Jag får känna mig liten igen.

Men här tar det stopp. Jag kan ärligt talat inte skriva mer om det, det trasar sönder hela mig. Inte ens det yttersta lagret klarar jag av.
Oftast väljer jag inget, hur fel det än är, för jag klarar inte av det ännu. Mer än två år har gått och jag klarar inte av det. Jag vet inte om jag nånsin kommer att göra det heller. Redan nu har jag tillåtit mig själv att känna mer än vad jag gjort på länge. Så om jag känner mig själv rätt nu så kommer jag stänga in mig igen, för herregud vad jag hatar det här.

Likes

Comments

Kan vara så att jag skippade skolan idag. Hade ingen lust alls och kände mig bara helt slut. Borde plugga egentligen men har svårt att hitta drivet idag. Vissa dagar blir väl så.
Så vad sägs om att gå igenom helgen istället?

I fredags cyklade jag in till stan för att gästa Studentradion i Gävle. De ville ha med en ny student och då blev det jag tillslut! Har alltid tyckt att poddar verkar jättekul så blev superglad över att jag fick vara med! Här har ni en länk till avsnittet ni som vill lyssna: https://m.mixcloud.com/StudentradioniG%C3%A4vle/hummer-eller-dummer-s01e01-ny-student-studentbacken-kultur-i-g%C3%A4vle/


Efter det cyklade jag hem igen och passade på att spendera tid med Dennis innan jag skulle ta tåget till Stockholm på kvällen. Han skulle spendera helgen hos Adde så han kom lite senare för att hjälpa mig att packa ihop hans grejer!
Efter lite sushi satte jag mig på tåget och blev mött av David på centralen. Det är något med att komma till Stockholm ändå. Känslan av att komma till sin andra värld på något sätt. Jag älskar verkligen Stockholm, det är hemma, men Gävle börjar kännas hemma också, och att ha två ställen där man känner sig är hemma är not so bad.

Vi åkte hur som helst hem direkt och sov. Hade haft en lång innehållsrik dag och kom inte hem till David fören runt tolv.
På lördagen blev det ännu en sån där dag fylld av grejer. Drog in till liljeholmen och gjorde mig av med mitt alldeles för mörka hår (färgade alltså, inget galet), hälsade på restaurangen, och sedan vidare in till stan för middag och bio.
Vi såg Borg som var otroligt jävla bra. Tennis är en sport som man annars inte är speciellt intresserad av men shish vilken nagelbitare den här filmen var. Se den!

Söndagen blev sedan en chilldag. Vi försökte få in lite plugg där ett tag, men det gick inte så bra.
Det känns idag som att känslan efter söndagen bara har hängt sig kvar. Man känner sig utmattad på något sätt, även fast man inte gjort något speciellt energikrävande. En dag till i denna dvala, sedan tänker jag ta tisdagen och resten av veckan med storm. Har ett delprov på torsdag i psykologin och vi får väl se hur det går. Tror ärligt talat inte att jag kommer klara av det, men sen så vet jag ändå att jag sagt till mig själv att inte stressa upp mig för mycket över det där. Klarar jag det inte så gör det inget, det är bara en distanskurs och det var aldrig något som jag måste klara av. Ibland tänker jag nästan att det skulle vara skönare att hoppa av kursen så att jag kan få läsa den där feta boken i min egna takt, för den är fortfarande så otroligt intressant. Men vi får väl se helt enkelt hur allt känns efter torsdag. Ingen mer stress bara nu. Så jäkla onödigt.

Likes

Comments

Personligt, Tankeverksamhet

Lämnar Stockholm med en brännande hals och en känsla av tomhet som sprider sig i kroppen. Utåt sett är jag kall och hård, men innerst inne kämpar jag med att stänga av känslorna. Vill bara bort.
Att sätta sig på tåget är en lättnad samtidigt som jag önskar att jag kunde gå tillbaka. En sista kram. En ordentlig, där jag får känna huden under mina fingrar och dra in hans doft i hela mig. Men mitt envisa jag vägrar. Mitt envisa jag vill bara vända ryggen till och gå. Mitt envisa jag hatar den här bittra känslan av att vara den som känner mest och bryr sig mer. Jag vill inte alltid vara den personen. Som oftare blir sårad för att hon känner för mycket.
Kanske kräver för mycket?

Likes

Comments

Jag kommer ihåg när jag var yngre och tyckte att jag var så jäkla ful från den här sidan. Jag kommer ihåg att jag önskade att jag kunde skala bort de här leverfläckarna för att jag tyckte att de förstörde mitt ansikte. Hur sjukt är inte det egentligen?
Idag tycker jag konstigt nog om den här sidan mer än min andra. Inte för att det är något fel på någon av dem, men jag önskar att man inte måste bli "äldre och visare" för att komma ur den där negativa självbilden.
Så som det ser ut idag är det enklare för vuxna att acceptera och älska sig själva. Vi har liksom kommit ur det där tänket att finnar ska vara äckligt och att lite extra fett på kroppen är osexigt. Jag är samtidigt glad att vi äntligen kommit till den punkten, men kommer för evigt vara ledsen för de som aldrig kommer känna sig nöjda med sig själva. Självklart kommer man kanske inte kunna känna sig nöjd varje dag med hur man ser ut, men på det stora hela så har man börjat acceptera sig själv på ett annat sätt. En sak jag är tacksam över, som spridit sig på sociala medier, är alla dessa tjejer i olika storlekar och med olika skavanker som stolt visar upp sig själva. Det är inte så många tonåringar ännu som gör det, men jag hoppas att vi är på god väg dit.
Det här var det jag tänkte när jag såg mig själv i spegeln idag. När jag ställde mig i profil och tänkte att Varför har jag hatat mina leverfläckar? En sån plötslig insikt jag fick i mitt egna utseende. En sak mindre att störa sig på på ens kropp. 24 år gammal. Halleluja moment eller?

Likes

Comments

Instagram@mintsten