Denna vecka fick jag till ett fint (och kyligt!) 26-kilometerspass. Jag nöjer mig med det, då det har varit mycket annat också. Sånt som hör livet till. Kommande vecka ser jag fram mot några korta och intensiva pass, utöver en träningshelg i Sundsvall där långpassen kommer avnjutas. I nya miljöer. Träningsmiljöer.

Den första timmen under onsdagens långpass lät jag mig ledas av pannlampans ljus. Sedan fick jag beskåda denna soluppgång över åkrarna i Alborga. Sådana pass får jag stanna och nypa mig själv i armen... Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. ​Att det är resan som räknas.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Räcker det inte med att springa ett maraton?

En återkommande fråga. Att springa ett maraton är roligt. En upplevelse. En folkfest. Jag har älskat det! Och jag vill uppleva många fler maratonlopp, gärna i fjällterräng och på andra platser i världen än Sverige. Men. Jag vet också att 42 195 meter är en distans jag klarar. Därför har en del av nyfikenheten försvunnit. Jag är inte heller intresserad av att pressa tider. Jag vill ha äventyr, nya upplevelser och utmaningar. Jag vill tänja på mina gränser, övervinna mig själv. Därför lockar en ultra mer än att åter ha som mål att klara den traditionella maratondistansen.

Mina två genomförda maratonlopp fungerar i denna resa som två fantastiska lärare. Lärare i hur min kropp reagerar när den utsätts för stora påfrestningar. Lärare i hur mycket mer man klarar, än vad man tror. Bilden nedan är tagen inne på Stockholms Stadion, med 100 meter kvar till mål på mitt första maraton. Jag blir glad av den, men samtidigt skrämd. Jag vet hur förbannat ont jag hade och när jag väl hade passerat mållinjen föll jag ihop och det enda jag kunde tänka var att jag inte tar mig en endaste meter till.. Samtidigt är det just det som lockar mig till att vilja mer. Känslan av att inte ta sig framåt en endaste meter till, kan förflyttas. Med rätt träning, fysiskt och mentalt, kommer utmattningens gräns suddas ut.

Det har gått två månader sedan jag bestämde mig för att anmäla mig till Ultravasan. Två månader där jag varje dag påmint mig själv om att nio mil är långt. En påminnelse som också gjort att distansen inte längre känns oövervinnlig. Nio mil. Ja. Det är långt. Men jag är inställd på det nu. Nio mil är exakt vad jag kommer klara. Inte en endaste meter till..

Likes

Comments

Note: planera aldrig in ett träningspass samma dag som du gått av flera jobbnätter. Idag har kroppen och knoppen sagt nej nej nej till träning. Jag lyssnar. Dagens timmar har istället förvaltats med en tur på pirran (lågintensivt, fiskluft och D-vitamin!), god mat och vila. Inte vad jag hade planerat, men exakt vad jag behövde!

Likes

Comments

Gårdagens pass i Kungsberget bjöd på sol, sällskap i bästa klass och mjölksyra. Tack Anna och Emma för den finaste förmiddagen på länge! Förutom det givande passet igår, bjuder denhär helgen på många andra glädjeämnen. Jag ska dela med mig mer av det senare. För trots att det inte handlar om träning, är det kopplat till vad som ger mig energi, som i sin tur ger lust att springa!

Likes

Comments

Att ställa upp på ett ultralopp med tron om att klara sig från svackor och motgångar, kan förmodligen liknas med att hoppa från tians trampolin med övertygelsen om att inte bli blöt. Med inspiration från andra långdistanslöpare, böcker och meditation har jag printat ned några mentala strategier som jag planerar att använda mig av under loppet. Men detta är bara början..

Springa avslappnat. Släppa alla spänningar.

Vara medvetet närvarande. Vad ser jag? Vad hör jag? Vad känner jag?

Skjuta upp impulstankar om att bryta loppet med en timme för varje gång tanken kommer. Att skjuta upp detta beslut innebär förmodligen att jag hinner komma på andra tankar. Om inte annat geografiskt närmare målet. Tillslut så nära att det inte är någon idé att bryta. Note: bryta loppet i detta avseende syftar till mentaliteten om att "jag klarar det inte", och är inte relaterat till medicinskt farliga åkommor/problem (där bryta loppet är det enda alternativet).

Inte vänta på tröttheten. Inte vänta på smärtan. Jag vet att båda delarna kommer komma förr eller senare och kasta mig in i ett vakuum jag aldrig tidigare har upplevt. Men jag vet inte när, och att vänta kommer innebär en onödig energiförlust. När det kommer, så kommer det. Då ska jag se smärtan och tröttheten i ögonen, acceptera det jag upplever, och sedan släppa det. ”Okej, nu känns det såhär, och det är meningen att jag ska känna så nu”. Jag har valt att springa nio mil själv och vet att det kommer göra ont. Att övervinna smärtan och tröttheten är ett av det som lockar mig till att vilja delta. Kamplusten, helt enkelt.

Låta mig ledas av enkla mantran. Jag vet hur mycket sirap jag hade i hjärnan i slutet på mitt första maraton. Det var svårt att tänka klart och logiskt. Därför vet jag också att tillkrånglade strategier och mantran inte är någon idé att öva in. Enkla mantran är också vad man rekommenderar under ultramaraton. ”Jag vill. Jag kan. Jag ska.” är en av mina favoriter som jag kommer använda. Enkelt och möjligt att tänka trots extrem fysisk och mental trötthet.

Inte tänka på målbilden förrän det är 15 kilometer kvar. Nio mil är långt och att motivera sig själv med en bild på målet när det återstår exempelvis ”Distans till Mora: 75km” är mer knäckande än uppmuntrande (av egen erfarenhet från Vasaloppet).

Ögonblicket när man möter upploppet och korsar mållinjen, i all ära. Men att enbart fokusera på målet i ett tidigt skede av loppet (oavsett idrottsgren) innebär också att gå miste om tusentals andra ögonblick under resans gång...

Likes

Comments

Redan innan jag bestämde mig för att springa Ultravasan hade jag gjort upp ett grovt träningsupplägg i mitt huvud. För innerst inne hade jag vetat under en lång tid att jag ville ta mig an hela distansen, och inte 45km, som det var tänkt från början. Jag hade bara inte vågat ta beslutet, påverkad av omgivningens reaktioner från när jag pratade om min innersta vilja och önskan. Kanske är det inte så bra att träna inför och springa nio mil...?

Men när dagen kom. Dagen jag bestämde mig för att göra det mitt hjärta under en lång tid sagt åt mig att göra. Dagen jag bestämde mig för att gå min egen väg och omvandla en dröm till verklighet. Den dagen exploderade alla tankar, känslor och planer fram i sin fulla kraft. Jag läste massor. Bloggar, Vasaloppets officiella träningsprogram, böcker. Fick inspiration i massor. Baserat på hur andra tränat, rekommenderade träningsprogram och böcker om ultramaraton har jag successivt snickrat ihop en träningsplanering som jag tror passar mig.

Jag är väldigt mån om att träningen inte ska styra livet, utan vara en berikande del av livet. En del som ska kombineras med ett heltidsjobb som sjuksköterska (mer om det i ett senare inlägg), övriga fritidsintressen, familj och vänner. Därför har jag enbart gjort en grov planering som jag sedan använder mig av när jag varje söndag planerar mer i detalj, vilka dagar jag vill springa lite längre och vilka dagar jag behöver vila. Helhet.

Oktober-december. 40 km i veckan.
Januari-mars. 50 km i veckan.
April-juni. 60 km i veckan.

1-22 juli
(en månad kvar till loppet). 70 km i veckan.

Ingen av veckorna ska innehålla mer än ett fartpass i veckan, dvs intervaller/fartlek. Fokus ligger på att springa i det tempot jag planerar att hålla under loppet. En gång i veckan lägger jag in ett styrkepass med fokus på fotens muskulatur (för att minimera risken för stukningar/vrickningar), core och höfter. Alltså de partier som behöver vara starka för att orka hålla uppe kroppen i nio mil och möjliggöra en okej löpteknik även när distanserna överstiger 4 mil. Som i sin tur minskar felbelastningar, med skador som följd.

Men det viktigaste av allt:

Ibland kommer kroppen och/eller känslan säga nej. Då är det vila som gäller, oavsett inplanerat träningspass. Att träna när kroppen säger nej är samma sak som att sätta eld på löparglädjen, lusten och nyfikenheten. Framför allt ökar risken för sjukdomar och skador. Dessa gånger är det bättre att hitta på något annat roligt eller vila helt enkelt. Och tillåta sig själv att njuta av det. Jag är säker på att det är så man blir en vinnare i det långa loppet.

Likes

Comments

Imorse gick jag upp med tuppen för att ge mig själv möjligheten och ron att äta en lång frukost med tända ljus och Mantras for Protection i bakgrunden. Fyllde på det sista i vätskeryggsäcken och gav mig iväg. Det kändes direkt att jag inte är van att springa med tyngre rygga. Idag var den laddad med 2 liter vatten, frukt, smörgås, kexchoklad och en kläduppsättning att byta om till innan fikastoppet, och uppmätte en vikt på 3 kg. ”Benen” kändes så tunga!! Men jag vande mig snabbt, slukades upp av boken jag valt på Storytel och började iaktta hur den tidiga morgonen övergick till förmiddag. Morgondimma, soligt och kallt. Det är något alldeles speciellt med det.

Jag sprang en rutt så att jag skulle kunna vika av hemåt vid olika distanser, beroende på hur det kändes. Flera gånger under turen slog det mig hur jag kan ha bott i staden så länge, men inte ha utforskat markerna runtom i större utsträckning? Idag blev jag helt förtrollad över all skog, alla småstigar, skoterleden och myrarna. Men allt har en mening – det är nu jag är mottaglig för dessa äventyr och kan maxa upplevelsen av ögonblicken de erbjuder. Fikastoppet blev på en stubbe vid en tjärn, 2h och 40 min in i passet. Förutom massvis med fåglar skuttade två rådjur förbi. Magi.

Och känslan? Så löpstark som jag är nu har jag aldrig tidigare varit. Varken när jag var aktiv tävlingsjunior i längdskidor eller inför mina två maraton. Rune Larsson, känd ultramaratonlöpare som bland annat vunnit det 246 km långa loppet Spartathlon, skriver i sin bok ”Löparglädje” om signaler som ska uppmärksammas och beaktas när man börjat träna inför ett mål. En av dessa signaler är att löpningen upplevs roligare och lättare än vad den någonsin tidigare gjort. Rune menar att dessa känslor är relaterade till en kropp full av stresshormoner och att man hamnat i en riktig formtopp. Följden av detta, om man ökar på träningen, blir snabbt en skada eller större svacka än nödvändigt. En intressant reflektion och påminnelse som jag tog tillvara på idag. Jag var kall och drog i handbromsen, och kände samtidigt en stor glädje över det genomförda passet. Över känslan.

Ikväll sänder jag upp en bön av tacksamhet. För alla utmaningar livet ställt mig inför, som gett mig lärdomar, som gett mig en mental inställning till träning, värd mer än alla pengar jag någonsin kommer äga.

Likes

Comments

För några timmar sedan stämplade jag ut efter andra jobbhelgen på rad. Trött och sliten, men glad och tillfreds. Det har varit en bra helg! Imorgon utlovas sol och jag har redan packat vätskeryggan för att kunna bege mig ut på en långtur. Distansen ska vara tillräckligt kort för att jag ska ha glädjen i behåll när jag kommer hem igen. Definitionen av "tillräckligt kort" avgörs imorgon. Benen och känslan bestämmer.

Likes

Comments

I veckan har jag grottat ned mig i äventyrslöpning och rutter som jag planerar att göra. Långt ifrån elljusspår och de vägar jag vanligtvis burkar springa på. För att långpassen ska förbli roliga och utmanande under en lång tid framåt, känns det som en viktig del. Äventyrslöpning som inkluderar fikastopp, ren terränglöpning i blåbärsris och över myrar. Åter: en faktor som odlar löparlust. Jag har också börjat kolla på maratonlopp under vintern som går i närheten, men ännu inte hittat några lämpliga. Letandet fortsätter.

​En förmiddag i Hemlingby tidigare i höst.

Likes

Comments