Herregud såg klart den sista säsongen av skam på ett dygn och nu tänker jag på norska?
Vill knappt säga tjillevippen idag pga att jag är såsåååSÅÅ himla brutalt ledsen, upprörd, förkrossad samt arg vilket jag varit sedan jag började glo på den tredje säsongen. Jag mår skit kan dom bara låta Isak vara lycklig nån gång!!!! Så jag kan gå vidare med mitt liv och sluta gråta hela tiden!!! Och era weak asses som börjar kolla på skam NU med svensk text, lär er norska istället som jag gjorde. Blir faktiskt jätte provocerad av alla som börjar kolla nu. Först och främst det är MITT och ni är alla fett sena på bollen.

Något annat som gör mig provocerad här i livet är att folk tror en massa saker om oss singlar. Att vi känner oss oälskade, är desperata och jämt går ut för att fylla ett tomrum. För många är det säkert så, men ingen utav de punkterna stämmer in på mig. Och jag tror att det är just för att jag lever i nuet. Så till alla er singlar därute som suktar efter en kärlek, stanna upp och njut utav det du har istället. Du kan göra VAD DU VILL, NÄR DU VILL, utan att behöva fråga om lov först. Till er som precis blivit singlar, var inte rädda. Om det känns ensamt i början, var med vänner 24/7, tills ni uppskattar att vara själva. För det är faktiskt inget dåligt, utan bara fritt. Meningen här i livet är inte att dela allt med någon, det handlar om att göra det bästa utav situationen.

Jag har aldrig känt mig såhär levande och självsäker som jag gör just nu. Alla förväntar sig av mig att jag ska gå runt och vara nedstämd och känna mig ensam osv (och så vetjagintemer). Bara för att jag är singel, det är på riktigt folks fördomar. Men på fullaste allvar, jag har ALDRIG älskat mig själv såhär mycket som jag gör nu. Jag har tyyyp nästan lite hybris.

Jag kan med handen på hjärtat säga att singellivet är det bästa som har hänt mig. Jag ÄLSKAR att vara singel. Med det sagt menar jag inte att jag ogillar att vara i ett förhållande - för det gör jag inte. Utan i grund och botten så är jag en förhållande-person. Jag behöver konstant närhet, behöver någon att dela livet med och ta hand om. Men jag tror att meningen med livet är att leva i nuet, så därför gör jag det. Bara för att jag är singel så letar jag inte efter en partner, och bara för att jag inte letar betyder det inte att jag vill vara singel. Förstår ni? Jag tar det lite som det kommer med andra ord. Det är så man ska tänka, tror jag. Annars är det lätt att man blir naiv, hittar fel kille, och sedan känner man sig oduglig när det tar slut. Med de killar jag träffat så har jag gått in med inställningen att "vi ses som vänner", för då blir det kravlöst. Inga fantasibilder av att han jag ska träffa kommer vara den rätta för mig and so on. Jag älskar det här livet lika mycket som jag kommer älska att vara i ett förhållande sen. Men det är onödigt att gå och längta efter framtiden när livet är här och nu.

Jag har en liten teori att alla behöver nog en riktig singel-period i sitt liv, just för att kunna ta hitta sig själv. Det är säkerligen jätte lärorikt samtidigt som man får så himla mycket mer skinn på näsan, oavsett om man är 15, 25 eller 45. Man har ju hört också av många som har varit i förhållanden konstant, att dom ångrat sig i slutändan. För att de aldrig fick testa på att stå på egna ben. Vilket är viktigt för ens utveckling, att man inser att man klarar sig själv. Och jag tror inte att det är förrns då man inser vad man vill ha och vad man behöver.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Tjillevippen bloggisen!
Klockan är missinassen och jag mår lika bra som man gör när man käkar kebab 03:11 efter en utekväll. Då fattar ni ju nivån. Mmmm, vad annars då? Mobilen har gått varm på alla möjliga sociala medier av alla dessa söta par som slänger upp en obligatorisk bild på “nyårskyssen”. Jag har alltid undrat vem stackaren är som tar dessa bilder? Frågan blev besvarad då jag själv blev ofrivilligt (!!!) vald till fotograf åt alla couples under tolvslaget i år. Jaja nog om dessa hemskheter

Idag har jag tagit det fööööör lugnt, spenderade hela dagen liggandes i sängen till den tredje säsongen av den norska serien "skam" framför mig. Lovade mig själv att vänta tills den kommit ut med svensk text på SVT då jag inte förstår det norska-språket i 5 sekunder. Låter som rövarspråket i mina öron, men fint är det. Efter en lång diskussion med mig själv så kom jag fram till att, I don't pall att vänta i 1 hel månad till för textens skull. (I don't pall=jag orkar inte). Utöver det så har jag legat och funderat på livets alla gåtor och grävt lite djupare i hur jag själv fungerar som person.

Jag vet inte hur ni är, men jag är en sån som förtränger saker. Lägger undan jobbiga minnen i en låda som jag aldrig öppnar. Det är här det jobbiga kommer in, för mitt sätt att hantera saker har gjort att jag undermedvetet inte mår bra. Minnena jag trott jag glömt spelas upp i mina drömmar och jag drar mig undan ifrån folk jag älskar. Har inte förstått varför förrns jag bestämde mig för att gräva djupare i det. Varför är jag en sån som flyr? Varför ställer jag upp för andra till tusen procent även om de skiter i mig? Varför är jag så envis och står på mig?

Det här med att bli lämnad har en ganska stor roll i detta. Jag är livrädd för att bli lämnad, då lämnar jag hellre. Jag har gått igenom den processen för många gånger för att gå med på att bli det igen. Varför jag verkligen ställer upp för andra kan man ju också fråga sig, men jag tror att det är för jag vet hur det känns att inte ha någon som ställer upp för en själv. Att stå där helt själv utan någon att lita på. Därför är jag gärna den personen för någon annan, den där som du kan prata med, alltid och oavsett. Och varför jag står på mig så mycket? Jag vill göra min röst hörd och ingen jävel ska få trycka ner mig mer än de redan gjort. Det behöver inte betyda att någon jag tjafsar med på något sätt försöker trycka ner mig, men undermedvetet så bara måste jag få min röst hörd. Det är min plikt som människa, att visa att jag finns. För att Inte finnas har jag gjort tillräckligt. Det är svårt att förklara i ord, den där rädslan och otryggheten jag ständigt känner inombords. Men faktiskt så tror jag inte att jag är ensam och jag tror nog att ni förstår vad jag menar i alla fall. Tycker att det är ganska gulligt ändå, att jag säger ni och vägrar inse att det bara är mormor och morfar som läser min blogg. Haha sorgliga unge tänker "ni".

Likes

Comments

Jag är inte längre samma person som jag var för bara ett halv år sedan. Genom det här uppbrottet har jag varit tvungen att uppgradera och skapa en ny slags version av mig själv och jag tror att det är nog så det fungerar när det tar slut, rötterna vrids upp och man måste börja om från början. Just där och då kan det kännas helt jävla omöjligt, men nu vet jag att den här personen som jag är nu är både starkare, modigare och rejälare än hon som var jag då. Ur allt hemskt kommer alltid något lite mer förfinat och annorlunda. Annorlunda på det bra sättet.
Jag umgås med nya människor och mår bra. Jag mår bra.
En fråga som jag misstänker att många går runt och bär på,är hur man kommer över någon. Jag vet inte riktigt själv, mer än att det tar tid. Men, det finns sätt som kan göra vägen dit enklare och jag tänkte att jag skulle ge bort mina bästa tips, den här !lite” gråa och tråkiga onsdagskvällen, för att jag är inte ledsen längre, och det vill jag inte att ni heller ska vara.
1.
Du är inte ensam. Detta kanske låter lite utnött, men man får verkligen inte glömma det när man ligger där på sängen och hulkar sönder lungorna. Det som händer dig nu, det händer miljoner flickor och pojkar, kvinnor och män, tanter och gubbar samtidigt som dig, runt om i världen, just nu. Varje dag året runt krossas någons hjärta, och varje dag året runt reser sig någon igen och har klarat sig igenom sorgen. Det du är med om är inte unikt, och precis som alla andra kommer du också överleva. Lovar.

2.
Det är på riktigt. Det här är också så himla viktigt! I somras när jag var så himla ledsen som jag var kunde jag få någon enstaka kommentar här och där (majoriteten var förstås så sjukt fina och fantastiska och stöttande) som var typ, ”det är en kille, skärp dig. värre saker har hänt.” Det kanske är sant, att värre saker har hänt, men detta händer en själv just nu och det finns en anledning till att det gör så ini helvetes ont i bröstet.
Man har förlorat någon, och inte vem som helst, utan förhoppningsvis en viktig människa. Den som vet så mycket om en, ens trasiga förhållande med ens förälder, de mest skadade och skamsna hörnen av ens liv och som ändå stått kvar. Man har förlorat någon som har tagit hand om, klappat, kramat, lyssnat och varit där. Någon som man kan läsa utan och innantill och som man vet hur dom mår bara genom hur dom vinklar ett ögonbryn. Detta måste man ta på allvar.Man måste respektera sin sorg på samma sätt som om att han eller hon har dött. Och även om det låter makabert finns det mycket sanning i det. Det som han var för mig finns inte kvar. Tillåt dig själv att sörja det och respektera din sorg.

3.

Var inte själv. EJ BRA. VARNING etc. Var med människor hela tiden! Roliga, snälla, vettiga kompisar som sitter bredvid och håller handen, lyssnar och tar hand om, men även pratar om annat. Sov hos de här människorna, gråt med dom, låt dom krama dig, länge och ofta. Fråga om du bara kan få sitta hemma hos dom när de pysslar med annat. Det är jätteviktigt att ta stöd från sina kompisar när man verkligen behöver det. Det här har mycket att göra med punkten här över, respektera att du är ledsen och skäms inte över det. Säg exakt hur du känner till dina vänner och de kommer vara där för dig. Samt hjälpa dig att inte kontakta honom också, vilket är ju vettigt det med.

4.

Det är okej att vara destruktiv. Det här tipset är ju inte så politiskt korrekt men det kan man inte alltid vara. Hörrni, bli fulla om ni känner för det. Bli fucking jävla svinfulla, dansa på något dansgolv, ramla in i någon, hångla med någon ni aldrig träffat förut och bry er inte om att komma ihåg vad hen heter, sparka på en vägg, kräks, gråt wtf bara kör. Man har så mycket adrenalin och ilska i sig som måste ut. Man är så trasig att det inte funkar att dricka te och äta bullar för att komma över någon. Och även om det känns förjävligt dagen efter är de där millisekunderna klockan tre en lördagsnatt någonting, någonting som sprakar och knäpper och det kan vara skönt att känna något. Detta tips kan ju dock hoppas över om man inte har druckit förut, stay sober etc blabla

5.

Ta dig själv i kragen. Ett mycket viktigt steg efter det tidigare. Grejen är den att man ska ju få vara ledsen och så. Men man får liksom inte helt gömma sig i sin sorg. Det är jätteviktigt att kliva upp ur sängen fastän man inte orkar, jätteviktigt att träffa en kompis fastän man inte vill och JÄTTEviktigt att äta den där lunchen fastän den smakar papper. Dagarna och veckorna och månaderna kommer att gå snabbare om du gör saker och sysselsätter dig. När jag en morgon låg helt förlamad på mitt sovrumsgolv och tänkte att nä, jag kommer ju inte upp, jag kan inte röra mig idag, det gör för ont bestämde jag mig för att låta mig själv ligga där i prick två timmar och sedan skulle jag ställa mig upp hur svårt det än var, hur lång tid det än skulle ta. Och sen gjorde jag precis det. Jag vet att det är lätt att falla tillbaka in under den där varma täcket, men stålsätt dig, duscha, klä på dig och gå ut och sluta älta. Gör det bara.

6.

Ha en (eller fler) kompisar att hata tillsammans med. Det här kanske inte heller är så politiskt korrekt, men det struntar vi i nu. Egentligen spelar det ingen roll om det var du som förstörde er relation eller den andra, om uppbrottet var värdigt eller om hen var en idiot och så vidare. Är du panikledsen så är du, och då måste du få spy skit på personen i fråga. Det finns inget som är så skönt som en kompis som säger saker som x är så jäkla dum i hela huvudet, eller du förtjänar någon mycket bättre än x, eller x är svinful eller till och med asså, jag gillade ju egentligen inte x under hela tiden.

7.

Tänk inte – jag kommer aldrig hitta någon som honom/henne. Det här med ”the one” finns inte. Asså släpp det! Är ni inte med varandra nu, var ni inte menade att vara med varandra längre. Det här är inte personen i ditt liv. Det finns liksom inget sånt tror jag, faktum är att jag skulle tippa på att det finns typ hundratusen killar/tjejer där ute som inte vet om det men längtar innerligt efter att bli förälskade i dig. Sedan handlar det ju mest om slump eller ödet (om man väljer att tro på det vilket jag hävdar att jag inte gör fast ändå gör i hemlighet) vem av dem man ramlar ihop med. Det känns som att du aldrig kommer hitta någon igen som du var sådär himla kär i och vice versa. Men det kommer du att göra. Vill man ändå vara med någon som inte vill ha en längre? Nej tack känner jag mest.

8.

Det är svårt att äta. Jag vet. Shit...Men även om man inte orkar, måste man vara lite vuxen och snäll mot sig själv. Ett bra knep tyckte jag var ett snöa in på något som smakar helt sjukt tryggt. I mitt fall: en vanlig baguette. Man behöver inte äta hela i taget och man behöver inte äta på någon särskild tid. Ha den i väskan och ta upp ibland och peta i dig några tuggor. Smaken är så välbekant att det inte ens smakar något. Man kan också dricka läsk istället för vatten så man får i sig lite energi i alla fall. Detta tips är inget att hänga i granen i längden.

9.
Samla på dig citat från pinterest, tumblr och diverse låttexter. Ibland finns det sakerman vill säga och tänka på, som man inte klarar av att uttrycka själv. Jag bodde på Pinterest och pinnade allt från megasorgliga historier till fuck-you-jag-ska-överleva-citat. Jag kan tycka att det kan vara ganska skönt att kunna forma sin sorgsenhet till en mening, nästan som att byta blad efter man har stått och stampat och funderat på hur det där mörka som känner ser ut.

10.
Skriv. Eller måla eller spela in musik eller vad nu ditt kreativa intresse är. Även om det fullkomligt suger att vara ledsen blir man ju otippat kreativ när det känns som att varenda gatuhörn försöker säga en något om hur obegripligt trasig man är. Skriv av dig! Vänd det här sorgliga till något du kan använda för dig själv. Mina anteckningar på mobilen var fullkomligt nedklottrade med listor om hur idiotisk han var, allt det dåliga, uppdiktade historier om framtida kärlekshistorier och bara lösa tankar.

11.
Träna. Det är kanske mitt absolut bästa tips när jag tänker efter. I alla fall svävar det där runt topp tre. När man tränar och gör något fysiskt jobbigt är det svårt att fokusera på hur ont det gör inuti. Jag sprang och sprang och sprang på ett löpband och kände mig fri och i korta ögonblick lycklig när jag passerade en halv mil, (skämt åsido, sprang i alla fall 2 km) och Kendrick Lamar dunkade i hörlurarna. Man mår bra av att träna, det är vetenskapligt bevisat, och om det är något man ska göra när man är ledsen är det att göra saker man mår bra av. Iväg och köp ett träningskort nu, eller snöra på dig gympadojorna och spring i en park. Att vara ifred en stund och bara fokusera på hur benen rör sig hjälper så fruktansvärt mycket.

12.
Tecknad film. Tecknad film fungerar ungefär på samma sätt som när man har jättehög feber och inte förstår vad det står i en enda artikel på dn.se, det är bara mjukt och snällt. Bädda in dig i Hitta Nemo eller Toy Story (man kan ju strunta i typ Wall-E som är för sorglig) och tänk på absolut inget annat än vad som händer i filmen. Det gör ingenting att du just nu inte bryr dig om vad som händer angående ett krig i ett annat land, ett mord i din stad eller en svår politisk konflikt. Man orkar bara inte hålla upp andra saker än sitt eget hjärta just då, och då ska man inte heller behöva det.

13.
Musik. Musik som förstår dig, stärker dig, men också trasar ner dig ibland. Sorglig musik, arg musik, bitter musik och bäst-i-hela-världen-musik. Jag skapade en spellista som bara innehöll diverse sorgsna till bäst-i-hela-världen-sånger och jag vet inte hur många gånger jag har spelat den men nu kan jag varenda låt på den utantill. Den listan behöver jag inte längre, så jag tänkte att ni skulle få den. Varsågoda

14.
Hitta ett rebound. Det tar olika lång tid tills man känner sig redo för någon annan. Och då menar jag inte redo för något seriöst, utan någon annan generellt. Det tar olika lång tid för alla, jag tror att det beror på person till person. När man känner sig redo så kör bara. Nej, den här personen kanske inte är din nya love BUT STILL. Och känner du dig inte redo, du kanske inte ens gör det på flera månader, glöm inte att det också är okej. Det kommer att komma, låt det ta tid.

15.
Förvänta dig inget stöd från honom/henne. Detta är kanske det absolut svåraste att inse. I alla fall var det så för mig. X hade ju funnits där i några år, under alla många svåra stunder, kommit med input och tröstat och tagit hand om in princip. Därför kände jag instinktivt att han var ju den som skulle få mig genom det här också.
Man möts ofta av en stenhård vägg tillbaka och det gör en självklart så himla splittrad och trasig. Man kan inte förstå det. Men denna personen kommer inte att hjälpa dig. Det är bara att bita ihop och inse fakta. Hen vill inte mer. Det är dags att ta sig igenom något helt på egen hand och även om det i början kommer kännas helt jävla omöjligt kommer det göra dig starkare och klokare efteråt, när du en dag inser att du står upp rakryggad och mår bra, och har tagit dig dit helt av dig själv.

16.
Det tar tid. Och inte som några veckor av sorg, utan oftast månader, halvår upp till år av ostabilitet, destruktivitet och ett hjärta som inte orkar så mycket. Man har blivit indirekt blivit sviken, och något sådant tar tid att bygga upp igen. Det är svårt att lita på folk igen, det är svårt att låta någon komma nära och det är svårt att inte jämföra andra med hen. Det är okej. För mig nu, även om han inte är den sista jag tänker på när jag går och lägger mig. Grejen är den att man kommer över folk. Det är bara en kille (eller bara en tjej). Kroppen har en fantastisk överlevnadsinstinkt och utan att man själv har märkt det kommer man en dag må bra. För att så fungerar det, kroppen lappar och plåstrar och ordnar utan att man själv behöver göra så mycket. Och en dag kommer du bli förälskad igen och det kommer vara lika fantastiskt som förra gången, om inte ännu bättre. Antagligen ännu bättre, för att du nu är så himla mycket starkare. Och tills dess kan du ha så jäkla roligt och känna dig så stolt över dig själv att du klarar dig minst lika bra utan det där pulvret.

17.
His fucking loss. Seriöst.

Likes

Comments

Hello guys!!!

Välkomna till min NYA blogg, har haft 2 bloggar tidigare som varit väldigt oseriösa men jag är redo för att bli kändis på riktigt nu. (Pls ta mig med en nypa salt<333)
Jag är en väldigt glad och öppen tonårs tjej som har haft mycket roliga och tråkiga stunder i livet!
På min blogg kommer ni få läsa om mig och mitt SUPERDUPER glamorösa liv. Glider runt på en räkmacka varje dag, HELA
tiden.
Som jag nämnde tidigare så är jag väldigt öppen av mig så jag kommer garanterat dela med mig av mina egna
erfarenheter och åsikter angående allt mellan himmel och jord.
TYVÄRR så är jag ingen hälsosam jäkel som kommer skriva om djur och träd, angående det så känner jag mest att jag inte är så insatt...
Men alltså källsorterar, har en hel katt och 3 äppleträd så nog är jag vän med naturen jag med.
Skriv gärna något elakt i kommentarerna så min karriär sätter igång.
Varmt välkommen solstråle!!!

Likes

Comments