Hej! Eftersom jag skapar denna blogg i syfte att skriva av mig, och inte riktigt för att folk ska läsa (självklart tycker jag det är roligt om folk gör det, annars skulle jag ju kunna skriva i en dagbok eller liknande) men det är inte därför jag i första hand skapade den, utan som sagt för att skriva av mig, och därför kommer jag djupdyka direkt.

Jag börjar känna mig så otroligt stressad. Stressad för min skolgång, stressad för mitt sociala liv och stressad över mig själv, hur jag ser ut & vem jag är.

Om det finns någon därute som inte vet vem jag är, jag heter Maya Maria Margarita (osv) Andersson. Jag fyller 17 år iår (99a) och jag går på Thorén uppe på Stockholms södra (Medborgarplatsen). Jag är en pensionerad basketspelare (lol pensionerad) som faktiskt ska börja spela igen idag, utöver det håller jag inte på med någon sport men är otroligt sugen på att börja på någon (rida kanske för att jag älskar hästar, eller dansa för jag skulle så gärna vilja kunna det). Jag älskar att läsa (böcker mest, helst lite övernaturligt) & att skriva, är inget skrivargeni men tycker det är roligt.

Så, det var väl en liten snabbintroduktion.

För att återknyta är jag stressad, jag är stressad över min skolgång, att jag inte kommer klara mig i skolan. Jag är så otroligt stressad över mina vänner. För att helt ärligt så känns det som om det är väldigt knapert av dem nu. Jag känner mig, ensam? Jag har kompisar, det har jag, men vi träffas aldrig längre och det känns som det alltid är jag som ska höra av mig, jag känner mig inte som en viktig del riktigt. Och jag har aldrig haft en bästis, inte på riktigt, jag har haft nära vänner, men aldrig någon som alltid skulle välja mig och jag den. Det är inte riktigt något jag saknat, för jag har ändå alltid varit en del av ett "gäng" men nu känns det som om jag kan vara med olika "gäng" men jag har inga självklara vänner. Och det känns väldigt jobbigt ibland, att inte ha några som är självklara.
Denna sommar har varit en av de jobbigare jag haft. Jag gjorde slut med min pojkvän, och min hund Acke dog. Jag förstår att det inte är världens undergång, men det var mina två bästa vänner, och nu har jag inte dem längre.

Och när min hund dog, visste jag inte vem jag skulle ringa, och det var då det slog mig att jag inte hade några självklara nära vänner längre, ingen som var helt självklar, och det var också en halvjobbig insikt.

Jag förstår att jag kan låta som, en självömkande liten jävel, och det kanske jag faktiskt är just nu, och missförstå mig inte, jag har fina kompisar, jag har bara känt mig vilsen och lite ensam ett tag för jag inte har någon som är sådär självklar, och mycket av att jag ens tänker på det är för att jag är stressad över många andra anledningar också.

Hursomhelst! Det här blev ett vääldigt långt inlägg och om det finns någon som läser, jag varnar dig (!) det kommer nog de flesta bli! Bye for now! Hörs (slänger med en bild på mig själv)

  • 2 readers

Likes

Comments