Att leva med konstant smärta gör att man börjar varje dag i underläge. Uppförsbacken startar till och med INNAN de första, haltande stegen ur sängen. Backen startar så fort man vaknar, när hela kroppen värker och man funderar på om det ens är värt att gå upp. "Orkar jag idag? Måste jag idag?"

Att göra saker halvdant är inget för mig. Jag hatar det. När jag ska göra något vill jag göra det med 100% engagemang. Speciellt när det involverar andra. Men de flesta dagar är det helt omöjligt att gå fullt ut och prestera på en bra nivå. Varenda uppgift känns övermäktig redan innan man startat och det är så enormt svårt att hitta motivation när man mår såpass dåligt.

Fysiskt. Mentalt. Jag är totalt jävla utmattad, och det är fruktansvärt frustrerande. Min personlighet matchar liksom inte min kropp längre.

Ibland behöver man ventilera, visa för andra att man faktiskt mår dåligt. Det hjälper ibland, inte alltid - men ibland. Ofta drar jag mig för att prata om det, för jag vill inte visa mig svag inför andra. Inte för att det är något konstigt - alla mår dåligt ibland, och det är helt okej. Det är det familj och vänner är till för, att ställa upp och lyssna när man behöver dom ❤️ men det känns inte alltid rätt ändå. Jag tror jag har krupit in i mig själv såpass djupt och under så lång tid att jag knappt märker att jag bara låtsas må bra inför andra. Man svarar mekaniskt när någon frågar hur man mår. Rycker på axlarna, ler och drar till med något käckt såsom "men det är lugnt, jag kämpar på!"

Jag begär inte att andra ska förstå - för det skulle innebära att ni fick erfara samma smärta som jag, och det önskar jag ingen i världen. Men jag ber er ha tålamod. Jag vill, men kan inte alltid. Jag kämpar, även om det inte alltid syns utåt. Jag har blivit en mästare på att maskera min smärta.

Likes

Comments

Regn, regn och åter regn. Riktigt tråkigt väder idag. Vaknade vid 7:45 imorse av att R inte låg bredvid mig. Han hade smugit upp och lagt sig framför tvn då han inte kunde sova längre. Vi har bara degat idag, kollat film & tvättat. Effektiv onsdag 😬

Ligger och funderar på jobbmöjligheter. I början av juli går min sjukskrivning ut, och då är det dags för jobb igen. Vill dock inte tillbaka till pizzerian, utan vill starta igång något inom geologi nu. Det är på tiden! 😊 det är väldigt skönt att ha min pappa som kan tipsa lite, eftersom han själv är i branschen. Hmm, vi får se hur det blir.. vet ju heller inte ifall jag ens kommer vara redo när sjukskrivningen går ut, kanske behöver förlänga den som sist. Gipset ska väck nästa vecka, därefter är det två veckors rehab som gäller innan jag "ska" tillbaka till arbetslivet. Svårt att planera när kroppen är som den är.. frustrerande!

Fantiserar ihop scenarier om att jag får jobb hur lätt som helst och att det inte är några problem alls med att jag troligtvis kommer behöva lite svängrum för smärtan i benen & kroppen. Man kan ju alltid hoppas 🙃 äsch, det löser sig. Längtar till en vardag med bra rutiner! Vakna tidigt, gå till jobbet, arbeta tillsammans med kollegor, luncha med folk, komma hem, träna, laga middag & mysa framför tvn med R. En Svensson-vardag liksom! Min dröm just nu 🤓

Ciao.

Likes

Comments

Tänkte mig en nystart, med en ny blogg. Ibland behöver jag ventilera men har inget bra forum för det. Det där med vackra naturbilder med en lång klagotext har jag testat några gånger på Facebook och Instagram, men oftast känns det bara missplacerat där. Det är som att man söker uppmärksamhet, men det handlar inte om det. Ibland behöver jag bara skriva av mig, utan att tänka på vem kommer läsa det. Den här bloggen lär inte så många hitta, så jag kan skriva vafan jag vill, haha!


Är äntligen igång med att rätta mitt kandidatarbete! Det är 2 år sedan jag lämnade in det, fick tillbaka det rättat 4 (!!) månader efter inlämning, med en jävla massa kommentarer. Det är många frågetecken gällande min examinators synpunkter.. min handledare, min pappa (som är expert inom ämnet) samt de på företaget som hjälpt mig med projektet tyckte det arbetet var kanon och att det absolut skulle bli godkänt. Men icke. Suck! Det är bara att köra på dock. Min handledare och jag gick igenom det lite förra veckan och han tyckte det inte såg alltför övermäktigt ut. "Inom en månad borde du vara klar!" - det hoppas jag verkligeeeen. Vill bara ha skiten klar så den här tyngden släpper från mina axlar. Har varit stressad över skolan sen jag började 2011. Eller egentligen sen 2012 och bilolyckan som pajjade mitt liv. Men snart, snart, snart kan jag ta ut min examen! Längtar!


Håller på att skriva personligt brev & finslipa mitt cv. Men fan, det är inte lätt alltså. Man ska ju skriva hur jävla fantastisk man är och att man passar perfekt för jobbet!!! Men fyfan så krystat. Jag vet dessutom inte hur jag kan lyckas kila in det är med med mina ben heller. "Hej jag kan inte gå så mycket, men inte heller sitta ner för länge - för min kropp värker något så in i helvete..." eh, ah, låter ju attraktivt för en arbetsgivare?


Nä. Slut på meddelande!

Likes

Comments