Header

2/3 flygresor avklarade – efter lite om och några men. Väl i luften över Indien såg vädergudarna till att vi inte fick landa i tid och därmed missade vårt tredje och sista flyg. Jokes on us som efter en felfri flight Göteborg–Paris uttryckt att "det här med att resa till Australien var ju ingen biggie!!".
Vi befinner oss alltså just nu på ett hotellrum i New Delhi. Spelar kort, äter chips och samlar krafter inför morgondagens 12 timmars resa till vår efterlängtade slutdestination. Än så länge har vi hunnit:
– Vända på dygnet
– Kubba genom New Delhis flygplats. SOM PÅ FILM fast tyvärr helt i onödan
– Bli visiterade av en kvinna som kunde varit voldemorts okända syster
– Iaktta indiska män i grupp som iakttagit oss
– Äta superspicy indisk kycklingburgare (Olivia uttryckte sig minns sagt ärligt när hon sa "det är första gången jag ångrar mitt val av mat”
– Upptäcka att vi minsann ska bära runt på 15 kg packning
– Bli jagade av hotellpersonalen när vi ratade kvällsbuffén

Likes

Comments

Personligt

och ögonblick då det verkligen händer.


Utan att bli alltför surrealistisk ska jag förmedla i text hur vår uppväxt tillsammans har präglat vår vänskap. Den här texten är tilldelad dig - min äldsta barndomsvän Sara Melander.

När jag skriver det här känner jag både en bubblande lycka och en slags sorgsen medvetenhet om att barndomen passerade så fort. Som bästa vänner och närmaste grannar fanns vi alltid där - det var bara ett staket som skilde oss åt. Det finns stunder som för evigt kommer att finnas inpräntade i mitt minne. Jag minns tryggheten som vi har byggt upp tillsammans, specifika ögonblick då jag återigen blev medveten om ditt goda inflytande på mig. Minns också de miljöer och fantasivärdar när vi skapade luftslott tillsammans.

Det är omöjligt att inte bli tårögd när jag lyssnar på Ted Gärdestands låt ”Himlen är oskyldigt blå” medan barndomsminnen spelas upp i mitt huvud på replay. Ted sjunger ”För älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.” Jag tänker tillbaka på när vi badade i Bergsjödal, hoppade oss lyckliga och andfådda på varandras studsmattor och dividerade om vilken Barbiedocka som skulle gifta sig med vår enda Kendocka.

Vi var två flickor som växte upp i den lilla skogen på kullen som delades i två. Bland granar och rådjur lekte vi. En bindande och symbolisk länk mellan oss är stegen, eller som den egentligen heter ”stöttan” som våra pappor snickrade ihop en sen sommarkväll. Istället för att gå runt staketet mellan våra tomter kunde vi nu spara dyrbara sekunder genom att klättra över stegen. Den blev en av många pusselbitar som höll ihop vår barndom. Idag används stegen allt mindre. Några trappsteg håller på att lossna och det är som en påminnelse om att vi lämnar barndomen bakom oss. Nu ska vi gå över nya stegar och stöttor.

Vi spenderade såpass mycket tid tillsammans att minnerna från barndomen flyter ihop. Det fanns ingen ände på vår fantasi och våra lekar kunde hålla på i dagar. Du var tidigt systern som jag aldrig fick och under vår barndom har vi inte spenderat många dagar ifrån varandra.

Våra drömmar har alltid varit magnifika och när vi påbörjade ett projekt fullföljde vi det oavsett hur det slutade. Kreativiteten har aldrig varit någon bristvara och när vi slog våra kloka huvuden ihop kunde det sluta hur som helst. Vi skrev till exempel en egen låt i present till en klasskompis pappas som vi sjöng till allas jubel på hans 50-årsfest. Vad jag vet är att den fortfarande sjungs på olika födelsedagskalas.

Vi framförde Björn Gustavssons kärleksförklaring som egentligen skrevs till Carina Berg till vår underbara idrottslärare Britt och vi sjöng helt oskuldsfullt ”Du är brödet vi vill lägga korven i”. Vi bytte namn, frisyr och klädsel och övertalade vår lärare att meddela klassen att ”Fredrica och Sara är sjuka idag men vi har två nya killar i klassen”. Med en stank från våra pappors rakvatten övertalade vi skolans elever om att det visst hade börjat två nya killar i tredje klass.

Vi var två blåögda barn som aldrig upplevt ångest, brustna hjärtan eller livsomvälvande händelser i livet. Vi kände trygghet i våra familjer som levde på den lilla kullen i det lilla samhället utanför Alingsås - ingenting kunde rubba vår harmoni, trodde vi.

Vi har senare fått lära oss att inte romantisera familjen som den perfekta familjekonstellationen. Det är viktigt att minnas skeden i livet som någonting det faktiskt var och inte något som alltid måste vara likadant. Påföljderna av olika jobbiga händelser hängde i luften mellan oss som en hemlig påminnelse om du inte är ensam. När det behövdes fanns det alltid en axel att vila huvudet mot.

Våra drömmar har alltid haft storslagen karaktär och fantasin flödade. Timmar blev till dagar när vi byggde luftslott av vad framtiden kunde erbjuda. När jag idag tänker tillbaka på vår barndom ställer jag mig frågan: Bygger inte alla luftslott på förväntningar och drömmar om framtiden?

Idag arton år senare känner jag eufori. Jag känner eufori för att vi har varit med varandra tillräckligt länge för att kunna hålla ihop hela livet. Jag har vuxit som människa både fysiskt och psykiskt tillsammans med dig min vän. Du ser på mig på samma sätt som jag ser dig - som någon som kommer göra skillnad och ta världen med storm. Jag har haft turen att hitta den mest godhjärtade vän man kan tänka sig och jag kommer göra allt för att vi ska behålla vår vänskap.

Vi är inte längre några barn, vi har vuxit upp och tagit lärdom av både glädje, sorg och misstag. Våra sena kvällskonversationer om alla de gånger som vi tycker att ”vi gjort bort oss” genom att ta felaktiga beslut har gjort oss starkare. Vi är nog fortfarande ganska oerfarna och vilsna men vi kan med högt huvud lämna barndomens trygghet och tonårens identitetskriser bakom oss för att gemensamt påbörja ett nytt kapitel. För en sådan här resa gör man inte som ett barn med sin familj - en sådan här resa gör man som vuxen med sin bästa vän.


/Fredrica

Likes

Comments