Vi alla har nog någon gång dejtat en kille som han, kanske inte bara 1 gång utan flera gånger. Kilen som kommer från ingenstans och som gör en sådär helvetes kär, tokig och galen. Någon som får en att känna igen när man inte trodde man kunde känna något igen. Allt börjar så fint, som en saga. Allting är perfekt och man tänker verkligen, vart har denna killen varit hela mitt liv? Helt plötsligt har dagar blivit veckor, veckor blivit någon månad & hela ''förälskelse-fasen'' är över och helt plötsligt tar man varandra för givet. Plötsligt ber han en ändra saker han inte tycker om med en, och varje gång man bråkar så är ''man ju galen''. För inte har han fel, utan det är en själv som har fel eller gör fel & ska förhållandet fungera så måste man ändra på sig. Men Han, han gör aldrig fel. Och skulle han göra fel så ska man ju bara förlåta honom och gå vidare. Känner ni igen er? Kanske har ni dejtat en sådan där kille inte bara en gång utan flera gånger?

Jag har nog dejtat denna typen av kille minst 2 gånger & jag trodde man lärde sig av mina misstag men the truth is, denna kille är så smidig i allt han gör. Han vet vad han ska säga, vad han ska göra och självklart vet han att han ser bra ut, har charmen & vet hur han ska spela på folks känslor. Från första början så verkar han vara en reko kille, någon som din familj kommer gilla, som står nära sin egen familj & utifrån så är han MR. perfect. Men det är bara ett skal, ett spel för honom & när ni kommit förbi förälske-fasen så kommer hans 'true colours'' fram. Det är även då du kommer få ta skit för allt, det är du som är galen, du som har kontrollbehov, du som har för höga förväntningar & galna idér om hur saker ska vara. För stämmer inte dina mål & drömmar överens med hans, då gör och har du fel. Killar som honom måste alltid få precis som dem vill. De ändrar åsikter utifrån vad som gynnar dem för stunden. Deras planer ändras på 2 sekunder oavsett om ni ska på en släktmiddag med din familj eller om det är datekväll, dyker något roligare upp så kommer han alltid åka på det. Och hans ursäkt? - Jag har ju inte lovat att jag ska följa med?

Är det något jag har lärt mig från sånna här killar, SPRING. Vänd om & spring för det finns ingenting att hämta. Det är tomma löften, tomma ord och du är bara något tillfälligt för denna kille tills han tröttnar och vill hitta något nytt.

Det spelar ingen roll att han säger du är kvinnan i hans liv, hans bästa kärlek någonsin, oavsett vad han säger så är det bara ord. Ord utan betydelse och när det verkligen räknas, när det börjar bli tufft eller när han tycker det inte är värt det längre och det finns något roligare någon annanstans, då drar han. För då passar ni inte ihop.

Jag är trött på killar som han. Jag är trött på killar som tror att kärlek är en lek. Killar som tror att det är okej att bete sig, säga vad man vill & sen tro att det är okej. Det är inte okej. Jag är trött på killar som inte växer upp & jag tycker synd om dem. För någon dag i framtiden kommer dem stå där och inse att dem dejtat toppen tjejer, tjejer som är sånna man vill ''end up with'' & att de förlora en sådan tjej för att dem är själviska, barnsliga & tycker gräset alltid är grönare på andra sidan. Jag hoppas att gräset dem jagar föreviga kommer vissna, dö & att de inser vad de förlorat för då kommer vi tjejer hittat killen som vi förtjänar.

Och vi tjejer? Jag hoppas att vi som dejtat dessa killar, kanske 1 gång, kanske 2 gånger kanske 5 gånger att detta är sista gången. Inga mer killar som han längre, och oavsett om han säger att han ändrats, att han inte är den killen längre så spring. För en kille som har ändrats skulle inte säga att han ändrats, han skulle visa det, han skulle göra allt för att få dig tillbaka. Men du förtjänar bättre, det vet du.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Så som ni flesta redan vet så flyttade jag upp till Stockholm för 1 vecka sedan & ja, varför då? Det kan man ju fråga sig.. Svaret? Jo, jag behövde något nytt, ett miljöombyte & bo närmre vänner trots att detta innebär att jag kommer vara längre ifrån min familj.. Därav så blev det en flytt till Stockholm där jag fick nytt jobb på SVPH ute på Kungsholmen som gruppchef inom hemtjänst samt en lägenhet i Älvsjö med världens bästa BFF Natalie!

Jag vet att många fortfarande tänker, men varför då? & du har aldrig pratat om detta innan ju? Mjo, det har jag faktiskt gjort, pratat om att flytta till Stockholm och bo med Natalie men på något sätt så har något kommit iväg och hällt mig tillbaka.

När jag träffade mitt EX så fick jag lägenhet i Göteborg och allting och då var det rätt självklart att jag skulle stanna kvar där, annars hade jag nog varit utomlands, I Stockholm sedan lång tid tillbaka eller kanske bott i USA, vad vet jag.. Oavsett så kände jag efter jag kom hem från min USA resa, som btw, var helt himla amazing, snälla ta mig tillbaka, att det är lite nu eller aldrig jag får ta beslut som att på 1 dag säga till min bästa vän, Hey, jag kommer till Stockholm imorgon, jag har hittat 2 lägenheter vi ska kolla på & jag har tre intervjuer för jobb & jag tänker flytta upp snarast möjligt, är du på eller att skaffa lägenhet tillsammans?

Haha, jag tror Natalie var minst lika chockad som jag var men på de 2 dagar jag var uppe i Stockholm så hann vi båda fixa lägenhet tillsammans + att jag tog detta jobbet ute på Kungsholmen som jag nu jobbat på i 2 veckor & stormtrivs. Dock så har jag haft det otur med hälsan & vart lite sjuk, men jag antar samtidigt att nu drar säsongen igång för alla virus och influenser så vad kan man räkna med liksom..

Men nu bor jag i Stockholm, vilket jag aldrig trodde jag skulle göra & som Göteborgare så skäms man kanske lite när man halvt säger att Stockholm är en väldigt fin stad, hade det inte varit för alla människor som knör på bussar & tunnelbanor så hade stan vart rätt perfekt.. Jag tror att jag kommer bli positiv överraskad över hur bra jag faktiskt kommer trivas här uppe. Men innerst i mitt hjärta så hör jag hemma på västkusten, jag lovar!

Många av sitter säkerligen även och tänker men vad hände med J? Var inte ni tillsammans & varför tog det slut? Jaa. Det kan bli en rätt långdragen historia men i korta drag så var vi inte på samma ställen i livet just nu. Vi båda ville ha samma saker i livet men kanske vid olika tillfällen. Därav så var det bästa för oss att faktiskt skiljas åt.. Så ja, nu är men åter igen singel.. Så himla kul.. Men hellre singel än att än en gång göra om samma misstag och vara med någon som man behöver gå och vänta på ska vilja saker såsom man själv vill.

Jag är en rätt bestämd dam som har mina mål, förväntningar och synsätt på livet, och ja. Jag vill hitta någon som är som jag med dem. Som faktiskt vill samma saker som jag vill, ger lika mycket som jag och som får lika mycket tillbaka.. Det är dags för mig att för än gång skull tänka på mig igen, endast. Vad jag vill, vad jag behöver och vad jag ska göra.. Sen antar jag att nångång så dyker väl bara mr right upp när man minst anar det & antagligen när det passar som minst.. Men det, det tar vi då!! Och vad jag vill och tänker och har för mål nu i livet, det är en helt annan story för en annan gång. Nu ska jag och Aron ligga i soffan, äta glass & kolla på outlanders, det är sånt man får göra när man är sjuk på en tisdag!

Likes

Comments

Något vi alla hatar att vara är sjuka.. Visst det kan vara skönt en dag eller två att slippa gå till jobbet när man mår kasst & bara vill ligga och dö i soffan till en massa filmer som man verkligen tror man vill se... I söndags förra veckan insjukna jag i halsfluss, urinvägsinfektion & feber & jag säger bara, USH VAD TRÅKIGT!

Denna veckan har varit en av dem tråkigaste veckorna på länge. Jag har legat hemma de första dagarna utslagen & inte orkat göra någonting. Aron har ju bott hemma hos oss (min hund) för de som har honom på foder är på semester på Kreta. Så inte nog att man själv är sjuk, man har en hund som är dö glad för att den bor hemma hos sin ''mamma'' & vill leka, gå ut och allt vad det innebär att ha hund. Min hund är däremot världens bästa så när han ser att sin mamma är sjuk så ligger han och myser och kan underhålla sig själv med lek så det enda jag behövt göra är att gå ut & rasta honom. Mitt hjärta brast lite de första dagarna för honom för jag kände mig så dålig som inte gav honom tillräckligt med uppmärksamhet. Men är man sjuk så är man sjuk.

Denna vecka har alltså vart döö tråkig & något man göra när man är sjuk förutan att kolla på 100 filmer och typ 2 säsonger av Gossip Girl är att man tänker, HELA tiden så går man runt och tänker. Är man redan grym på att tänka på allt och inget, vilket jag är så blir detta ännu värre när man blir sjuk.. Speciellt när man har vänner som är iväg på roliga saker som man inte kan hänga med på, en pojkvän som inte orkar sitta hemma när han är sjuk så till slut så flyr han hemmet & då sitter man ensam med sin hund & tänker på livet.. Jag är en sån när jag är sjuk att jag tänker på super deppiga saker & tänker mig in i scenarion som jag vet aldrig skulle hända, men tänk om det skulle det? Man kan aldrig riktigt vara säker nu för tiden..

Tycker lite synd om min pojkvän de dagar jag har vaknat upp från en dröm där han har varit en riktigt idiot i drömmen, ja jag kan drömma konstiga saker och oftast är det sånt jag går och tänker på under dagen som är helt knäppt som jag sedan drömmer om. Så när jag väl vaknar upp och det jag gått och tänkt på hela dagen händer i min dröm så tar det 15 minuter från det att jag vaknar tills jag inser att det bara är en dröm. På dem 15 minuterna har jag hunnit tänka att ett tal på 30 min jag ska säga till min pojkvän om vilken idiot han är. Sedan när jag inser att det bara är en knäpp dröm och jag är lite halvknäpp, vänder mig om och ser han liggandes bredvid och sussar så gott så blir bara mitt hjärta så varmt och jag kan kura mig ner bredvid honom & somna om tills nästa knäppa dröm kommer.. Ja ni hör ju? Jag blir knäpp av att vara sjuk...

Likes

Comments

I lördagskväll var jag och J på Gatsby inspirerad tillställning i Alingsås. Vi båda hade klätt upp oss i Gatsby anda och alltså.. Hur glad är jag inte över att ha en kille som för det mesta klär sig snyggare än vad jag gör? Det är både sjukt irriterande men ändå rätt sexigt.. Killar som kan klä sig snyggt och stiligt, alltså, ja tack!
Vi hade en super trevlig kväll med mingel & dans. J överraskade mig rejält när efter mycket tjat om att jag ville ha med han på dansgolvet så hängda han helt plötsligt bara på. Inte nog med att han ställde upp och dansa, utan killen kan ju banne-mig dansa.. Där buggade vi, snurrade vi och dansade (I TAKT) till musiken runt och hade sjukt mysigt. Blev jag mer kär i min pojkvän? Eh.. JA! Han imponerade BIG TIME!! Vilken kille jag har! Sammanfattningsvis så hade vi en riktigt mysig kväll & på vägen hem från Alingsås lämnade jag av J i Göteborg så han kunde hänga med grabbarna ut och sedan körde jag vidare hem för att sova. Det är ju min jobbhelg på nya jobbet, som tur var så jobbade jag söndag kväll, så hann sova ut lite innan det var dags för ännu en dag på jobbet..

Här kommer lite bilder från Gatsby partyt!

Likes

Comments

Innan jul så åkte jag och J till London för att julshoppa lite julklappar men även för att komma ifrån Sverige och vara med varann. Innan vi åkte så hade vi skrivit en lista på saker vi ville göra & planerade litegrann när vi skulle göra vilket och sedan ha tid för att göra lite spontana saker även. För er som känner mig så vet ni att jag och J inte har setts sådär jätte mycket men att vi dejtade när jag var 15 år och gick i 9an. Uppenbarligen så tog det slut då och för ca 2 månader sedan så kom vi i kontakt med varandra igen och sedan vi sågs på en middag hos honom så har det liksom bara blitt att vi träffats sedan dess, men den historien kan jag berätta mer om en annan gång! Vilket fall som helst, vi bokade en Londonresa ihop 2-3 veckor efter vi sågs och åkte över Lucia 3 dagar till London.

På våran att-göra-lista stod det saker såsom;
- Besöka St. Pauls Cathedral
- Se Big ben, London eye, Tower Bridge
-Shoppa på primark, tkmaxx, oxford street, harrods, hamleys & victoria Secret
- Besöka Winter Wonderland på Hyde Park
- Gå på Tate Modern.
& ja, allt detta hann vi nästan med!

Vi hade så otroligt roligt & bodde vid Paddington på ett bra hotell som hette Oxford Court eller något liknande. Haha J tyckte nog jag klagade rätt mycket till en början men till mitt försvar så var jag sjukt trött efter flyget, tåget och tunnelbanan och när vi väl kom till hotellet så såg det inte riktigt ut som på bilderna, men eftersom vi betalade typ mindre än halva priset per natt så fick jag allt hålla tyst rätt snabbt. Något jag verkligen gillar med J är att han inte är konflikträdd och jag är nog en tjej som är van vid att få min åsikt hörd & vilja igenom att jag behöver någon som kan säga ifrån ibland, och om han gör det...
Vi båda hade vart i London tidigare så istället för att göra alla ''måsten'' i London så fokuserade vi mer på att göra det vi kände var viktigast, därav våran att-göra-lista.

Höjdpunkten på resan förutom att få resa med J och spendera tid och lära känna honom bättre var nog utsikten från St. Pauls Cathedral och bara se den otroligt vackra byggnad som den är. Shoppingen var även den riktigt bra och Winterwonderland var mysigt. Att jag fick en kväll och träffa mina vänner Eliot och Robin var så otroligt snällt av J att jag trots vår lilla tid i London kunde käka middag med mina kära vänner and catch up från sist jag såg dem.
Det var en toppenresa från början till slut och ska visa några bilder för er så ni får se vad vi gjorde och hittade på. Låter bilderna tala för sig självt!

Likes

Comments

Ännu en söndagskväll är här och denna som så många andra söndagskvällar spenderas ensamt i soffan. Viaplay går i bakgrunden men i mina tankar är jag lite vilsen...
Hela 10 månader har gått sedan jag återigen har blivit singel och trots att jag faktiskt träffat killar sedan dess som bockat av dem flesta av mina små ''måsten'', eller önskemål kanske man ska kalla det så har jag ännu inte hittat något som ger mig det där pirret i magen.. Det kanske låter lite skumt men jag är rädd för att jag någonstans i mitt förra förhållande lämnade det där pirret i magen någonstans på vägen och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till det. Är jag bara extremt kräsen & inte hittat killen som kan göra mig pirrig i magen eller har jag stängt av mig så känslomässigt efter allt att jag själv kanske inte är redo för att åter hitta det igen?

Tankar är många och på något konstigt vis sitter jag och reflekterar över vilka killar det är jag dejtat det senaste och det har faktiskt vart riktigt fina killar som uppfyller de ''måsten''/önskemål som jag har. De har haft bra jobb, vart ambitiösa och satsat på en karriär. De har vart måna om sin hälsa och sitt välmående och tagit hand om sig själva båda psykiskt och fysiskt. De har vart hjälpsamma, omtänksamma och vettiga. Man har liksom kunnat haft sånna där mysiga samtal om livet som vart superseriösa men även i nästa sekund kunnat gjort nått helgalet som man skrattar åt. De har fått mig att må bra när de gäller mig själv och vem jag är. De har i princip uppfyllt många av mina önskemål och det med bravur men ändå så har jag inte känt det där pirret i magen. Visst jag har väl längtat efter att träffa dem, saknat att pratat med dem osv men inte har jag längtat ihjäl mig och nästan fått abstinens när man inte pratat på nån dag.

Tänk om jag helt tappat bort mig själv och stängt av den delen av mig som kan bli kär?
Eller kanske har jag bara inte träffat den som jag är redo för att bli kär i?

Jag vet inte riktigt vilket det är utav dem men oavsett vad så saknar jag det. Jag saknar känslan att vara kär, att längta ihjäl sig efter någon. Sitta med telefonen i högst hugg och le medans man läser nått gulligt sms som 'jag saknar dig' eller något liknande. Jag saknar känslan av att vara så galet kär i någon så det nästan känns som man ska spricka. Sådär kär som man bara ser folk bli i romantiska ''äckliga'' filmer på tv, såsom typ Stolthet & fördom eller något. Jag saknar att vara kär i någon som är lika kär i mig..

Jag saknar helt enkelt någon att mysa med i soffan en söndagskväll med viaplay i bakgrunden...

Likes

Comments

För en vecka eller två sedan så bestämde jag och mitt ex, eller ex-man kanske man säger att vi skulle träffas på en fika. Vi har inte setts sedan vi skrev på skilsmässopapperna och han flyttade ut. Detta var över 10 månader sedan. Så sedan dess så har vi alltså inte sett varandra utan endast pratat lite över sms eller enstaka telefonsamtal. Men vi bestämde för 2 veckor sedan att det var dags att ses och lämna ''gammal groll'' bakom oss.

Jag var extremt nervös och orolig inför hur detta mötet skulle gå tillväga. Jag hade trots allt inte träffat honom på över 10 månader och jag kan inte direkt säga att våran skilsmässa gick smärtfri till, men gör dem någonsin det? Oavsett om man skills åt som vänner/ovänner, föräldrar till samma barn eller oavsett vad man blir för varandra efter en separation så är ju utgångsläget densamma, man är inte längre tillsammans längre, och det är smärtsamt.

Tiden efter vår seperation var självklart otroligt jobbig, jag var tvungen att ''hitta mig själv'' igen och vem jag var/är när jag inte längre var tillsammans med honom. Vi hade ju ett helt liv tillsammans och även ifall det inte var det liv jag ville ha så var det det liv jag haft under de senaste ca 2 åren. Att helt plötsligt stå ensam var tufft och extremt utmanade. Jag behövde helt enkelt bygga upp ett nytt liv som kretsade kring bara mig. Jag är så glad att vi inte hann längre i vårt äktenskap med att exempelvis köpa hus, skaffa barn osv. Det hade komplicerat situationen ännu mer och ska jag vara helt ärlig så hade vi fått barn så hade jag antagligen aldrig valt att lämna. Men till er alla där ute som kanske är i en liknande situation och lever i ett ohälsosamt förhållande och är olyckliga och inte ser att det kan bli någon förändring i det och har barn så är det inte självisk att välja att lämna förhållande. I första hand så måste man tänka på sig själv och hur man själv mår. sedan självklart sina barn även. I vilket fall som helst, tankarna var många dagarna innan vi skulle träffas i Göteborg på en oskyldig fika. Hur skulle det kännas att se honom igen? Kommer vi känna igen varandra? Är vi samma personens som vi var när vi skildes åt? Kommer vi börja bråka? Kanske kommer det ett rus av känslor och ånger över beslutet jag tog för 10 månader sedan? Tänkt om jag har gjort helt fel, tänk om jag lämnade mitt livs kärlek?

Trots alla dessa tankar så valde jag att fortfarande åka in och träffa honom, för jag kommer ju inte veta hur det känns innan jag träffat honom? Och oavsett vad jag då skulle känna så vet jag att det beslutet jag tog för 10 månader sedan var väl begrundat och det var exakt det jag behövde göra just då.
Så jag åkte och hämtade Aron innan (vår hund som vi tillsammans skaffade) tänkte jag kunde överaska mitt ex med att han kan få träffa Aron, vet hur mycket han betyder för honom och han har trots allt inte sett honom på 10 månader. Jag vet att jag hade aldrig klarat av att vara utan hunden så länge. Så in på tåget mot Göteborg åkte vi för att träffa mitt ex....

Jag såg hur han lyste upp när vi hoppade av tåget och mitt ex såg att jag hade med hunden. Hunden åt andra sidan verkade knappt känna igen honom och såg sig runt överallt på Göteborgs centralstation. Det gjorde ont i hjärtat på mig för hade jag vart honom så hade det vart som en kniv i magen att se sin hund inte känna igen honom.. Där fick jag första bekräftelsen på att mitt beslut för 10 månader sedan var rätt. Min hund som älskar allt och alla och blir så glad oavsett vem han ser verkar nu inte ens bry sig om honom.. Det låter elakt att säga men det var som en glad bekräftelse för mig. Min hund var och är trots allt den enda som vet hur vårt förhållande och äktenskap verkligen var där hemma, kanske var det hans sätt att visa mig att han står på min sida?

Ironiskt nog så valde vi att gå till Brogyllens konditori i Göteborg för där vet vi att hundar är välkomna. Det ironiska är dock att det var där vi hade vår allra första dejt, det första stället vi åkte till när vi skaffade Aron och nu kommer det även bli stället vi på något sätt avslutade ''oss''. Vi beställde mat och till min förvåning så tog han upp plånboken och erbjöd sig att betala för mig även, antar att någon gång är den första.. Vi satt och pratade om allt och ingenting i kanske 2 timmar med hunden liggandes under bordet snällt. Hunden med ständigt ögonkontakt med mig så fort jag kollade ner på honom som att han försökte fråga, är du okej matte? Jag behövde bara le tillbaka emot honom för att han sedan lägger sig ner och vilar igen. 
Jag var okej. Alla mina rädslor om att mina känslor skulle komma tillbaka, att jag skulle ha ångrat mitt beslut för 10 månader sedan och att jag avslutade vårt äktenskap med mitt vad jag trodde var mitt livs kärlek, det var bara just det, rädslor utan någon grund. 
Självklart så kommer jag alltid bry mig om min ex-man, jag gifte mig med honom för en orsak. Men jag vet så tydligt att vi inte är bra eller perfekta för varandra, jag vet att mitt beslut för 10 månader sedan var helt rätt och jag kände ingenting mer för honom än vad jag gör när jag träffar en gammal vän jag inte sett på länge... Jag är så glad för hans skull att han verkar må bättre, fått ordning på sitt liv och följer sina drömmar. Ju mer vi satt där och pratade om de senaste 10 månaderna så insåg jag att vi har inte samma drömmar, inte samma syn på livet och definitivt inte samma prioriteringar på vad vi vill ha i våra liv. Han är en otroligt fin kille och jag kommer alltid känna något för honom, absolut! Vi hade fina stunder tillsammans och perioder vi funkade ihop och kanske var det bara det vi var menat att ha? 

Jag tror starkt på att allting händer av en anledning och vårt förhållande, äktenskap och skilsmässa är inget undantag. Jag har lärt mig så otroligt mycket utav dessa 2-3 åren och speciellt under de senaste 10 månaderna. Jag har aldrig vart så lycklig, så ledsen och insett så mycket om mig själv någonsin i mitt liv. Jag har lärt mig så så så otroligt mycket att det känns nästan skumt att så mycket kan ha hänt på sån kort tid.. Hade någon frågat mig för 10 månader sedan om jag trodde jag skulle känna och må så som jag gör idag så hade jag skrattat åt dem. Aldrig trodde jag att jag skulle ha blivit så stark i mig själv, självsäker och vetat vad jag vill. Inte trodde jag att jag skulle inse vem jag är, vem jag varit och vem jag vill bli i framtiden. Jag har en sån större respekt för mig själv och även för andra och jag vet vad jag är värd. Jag förtjänar någon som har samma drömmar, ambition och vilja som jag. Jag förtjänar någon som vill ha mig såsom jag är, trots alla mina brister och för mina styrkor. Jag förtjänar det allra bästa och det gör min ex-man också. Vi var bara inte det allra bästa för varandra tyvärr. Men det betyder inte att vi kommer vara det för någon annan... 

När vi sedan sa hejdå och hade lämnat brogyllens konditori, stället där allting hade startat på så kändes det så rätt att det även blev stället vi ordnade upp allting, ställde allting till rätta och kunde skiljas åt på bättre termer. Med Aron på andra sidan kopplet gick vi sakta och säkert tillbaka mot pendeltåget emot Kungsbacka och när jag sedan satt där på pendeln med hunden i knät så bara visste jag. Allting kommer bli bra nu. Jag vet vem jag är och jag vet att jag tog rätt beslut för 10 månader sedan. Jag kan lita på mig själv igen. Hunden ligger så snällt i mitt knä och halvsover med ett öga öppet kollandes på mig, Han, som jag vet också. 


Likes

Comments

Att bli rädd för kärlek & allt det innebär kan vara svårt om man gått igenom en svår separation, skilsmässa eller tufft uppbrott. Alla kärleks relationer som man någonsin har haft påverkar ens syn när det gäller hur man ser på kärlek & vad den kan innebära för en själv. Så hur vet man att man är redo för kärleken igen?

Något som jag själv känner efter min skilsmässa är att jag inte längre har bråttom med saker i mitt liv, jag har börjat ta avstånd från saker som jag kanske vanligtvis hade ''rusat'' in i gladeligen. Vissa saker är är bra att jag inte ''rusar'' in i, men vissa andra saker som jag vanligtvis hade älskat att göra är jag tveksam emot. Jag har helt enkelt blivit rädd för att våga göra saker för jag är rädd att det ska gå fel.. Jag tror att min ''OCD'' och vilja till att saker ska vara perfekt har tagit överhanden för mig. Jag har blivit rädd för att misslyckas på ett negativt sätt. Misslyckas är inget fel att göra, för misslyckas man inte ibland så har man ingen möjlighet att lyckas. Man måste våga saker & något jag har märkt är att när det kommer till kärlek så är jag mycket reserverad.

Vanligtvis så är jag den som älskar att flörta, självklart gillar man att se ''vem som kollar in en, och vem som inte gör det''... Men nu så är det inte lika spännande, jag har liksom slutat bry mig. Och när möjligheten för kärlek kommer så blir jag livrädd.. Jag är rädd att det ska bidra till att alla de dåliga saker i mina föregående relationer ska uppdagas igen.. Min hjärna sätter mitt hjärta i försvar & jag vet inte hur jag ska komma runt det... 

Vanligtvis så är jag den som älskar romantik, komplimanger & kärleksfulla gester. Jag är den eviga romantikern som önskar att livet vore lite mer som på film men som självklart vet att så är det inte. Men mitt hjärta och hela jag ryggar tillbaka när romantiken kommer mig nära inpå, jag blir livrädd & ''skojjar'' nog bort det eller inte låtsas om det, vilket är superelakt & inte alls likt mig. 

Självklart så får man ''sår & ärr'' från sina gamla relationer, speciellt om de ej var hälsosamma eller bra för en & de dåliga upplevelserna & känslorna kan stanna kvar hos en under en längre tid. Man behöver tid att få läka efter sådana upplevelser & särkilt så behöver man hitta tillbaka till sig själv & vad man själv vill. Det är OK att bli rädd, rygga och sätta sig i försvar när det kommer till kärlek, så länge man är medveten om varför man gör det & försöker jobba framåt & förbi det. Man måste komma ihåg att alla är inte som ens föregående ex, och man får försöka se framåt & förbi sitt förflutna. Låt det förflutna vara en läxa och inte en bestraffning inför framtiden. Det är okej att visa känslor, få känna känslor, det är ok att få bli älskad igen.. Man kan inte uppleva kärlek om man inte kan uppleva sorg.. Jag tror att när man väl är redo för kärlek igen så kommer man veta det, tvinga inte fram något, låt det ta tid men framförallt var ärlig emot dig själv och den som kanske kan vara din nästa kärlek. Tycker personen verkligen om dig & vill vara med dig så är kärlek inget man tvingar fram, utan det får komma. Ibland kommer det långsamt & ibland kommer det snabbt.. Men var ärlig om hur du känner så brukar det mesta ordna sig under tiden.. Försöka våga känna, försök våga kärlek igen. 

Likes

Comments

Något som vi alla är bra på män som kvinnor är att hitta fel. Fel på oss själva, fel på våra kollegor, fel på jobbet, fel på saker våra vänner, släktingar och den farligaste boven, fel på vår partner.

Jag vet att jag kan vara duktig på att hitta fel på saker och ting därför jag älskar när det är ordning och reda och saker är ''rätt'' eller görs på rätt sätt. Det kan vara allt från i vilken ordning jag städar saker här hemma eller hur det utförs till att jag inte kan gå och lägga mig om det inte är nerplockat i diskmaskinen. Vi alla har väl våra sätt att göra saker och ting på och något som är svårt är när man är i en relation och som jag och mitt ex var, bodde tillsammans är att vi är två helt olika individer som gör saker på olika sätt och kanske har olika levnadsätt på vad vi tycker är livskvalitet & vardagsrutiner.

När man helt plötsligt är två som ska bo tillsammans och hitta sina rutiner så är det så enkelt att störa sig på saker ens partner gör som man själv aldrig kan tänka sig göra eller inte ens förstår varför dem gör det. 

Saker som jag kanske tycker är självklara som man lägger smutsvästen i tvättkorgen och inte på golvet framför eller i sovrummet. Kan man lika gärna ställa ner tallriken i sinken så kan man ställa ner den i diskmaskinen. När det ska städas så ska man först damma, damsuga och sedan moppa. För så är det ju bara? Eller hur. 

Innan jag går och lägger mig så ska det vara snyggt, jag kanske hellre plockar ner i diskmaskinen och fräshar upp här hemma innan jag lägger mig och sover så jag vet att det är snyggt när jag vaknar. Medans han hellre gör det när han vaknar så han kan gå och lägga sig och veta vad han ska göra nästa morgon. Det är små enkla rutiner som vi själva gör varje dag som man kanske inte tänker på försen någon annans rutiner krockar med ens egna. 

Helt plötsligt så ser vi fel i saker vi partner gör eller kanske inte gör. Vi ser små detaljer som egentligen är obetydliga men som faktiskt spelar stor roll i längden. Och när man väl upptäcker ett fel en gång, då är det ofta det återkommer. Det är så lätt att fastna i en ond spiral att man går runt och är irriterad och smågrinig för något den andra gör, eller inte gör att detta faktiskt tär på ens relation. Man vill inte vara den som ständigt ''tjatar'' om att ''snälla kan du inte ställa ner i diskmaskinen nu när den ändå är tom?'' Eller kan du inte plocka upp ur diskmaskinen om den är ren? Till varför kan du aldrig städa upp innan vi lägger oss så det är snyggt när vi går upp? Dem där strumporna som alltid lyckas ligga runt om i lägenheten är ju inte så svåra att lägga i tvättkorgen men aldrig så tycks dem komma dit ändå.. Tänk om man istället för fel såg detta som den andras partners rutiner & hur den personen är? 

Män och kvinnor tänker inte likadant & tur är väl det? I en relation där man bor tillsammans så kommer man ständigt möta problem där den ena tycker olik den andra eller att den ena gör något eller inte gör något som den andra gör. Det kan tära på ens relation eller så kan det faktiskt stärka den. Om man har en bra kommunikation och låter dessa ''fel & brister'' som man båda tycker den andra har, pratar man om dessa så kan man helt vända på detta. Vet man att sin partner gillar att lägga sig och sova efter det är snyggt hemma i köket så kanske man kan se till att det är det? Glömmer den andra alltid sina strumport på golvet men är van att kasta av sig dem hemma ja då kanske den kan få göra det då? Det är inte så jobbigt för den andra att plocka bort den. Om man lär sig vad den andra uppskattar att man slutar göra eller börjar göra så blir dessa små romantiska gester istället för ett jobbigt fel som den andra ser varje dag och måste ''tjata om''. 

Min poäng är att fel & brister som en annan människa har är inte alltid fel & brister, det går att göra någonting åt. Vi alla är olika, vi alla tycker olika och vi alla gör olika, det är ett faktum. Men med en bra kommunaktion och att man faktiskt vill vara med varandra och göra varandra lyckliga så får man hitta vägar & sätt för att den andra kan leva med sina rutiner osv.

Vi alla har olika levnadsstandard. Vissa kan leva i en jätte stökig lägenhet kanske men själva inte tycker det är stökigt eller jobbigt, medens andra kanske måste ha ordning och reda hela tiden runt omkring sig. Vi måste respektera och vara lyhörda emot våran partner. Kan vi ändra på små saker i vår vardag för den andra ska må lite bättre eller liknande så gör det. Och istället för att gå och vara små irriterad över små saker den andra gör eller inte gör, säg det till den. Oftast så är det kanske inte något man tänker på att man har gjort eller inte gjort och då är det bättre att man får höra det på en gång en flera veckor efter när en liten sak blåst upp till en stor sak. 

Ta vara på varandra, lyssna på varandra och se till vad kan jag göra för min partner som gör att dens vardag blir lite enklare eller bättre? Oftast är det dem små sakerna som spelar stor roll. Gör den där lilla extra saken som sätter guldkant på vardagen åt er partner. Det handlar om att kompromissa, lyssna och sedan faktiskt visa att man hör vad den andra säger. Agera på era ord & ta vara på varandra. Det är något som jag har lärt mig. 


Likes

Comments

Förhållanden är något av det mest komplicerade som finnes, dels för att man aldrig kan sätta sig in i någon annans förhållande och förstå samt ge råd men även för ingen kan sätta sig in i ens eget förhållande och göra densamma. Så hur ska man vara säker på när det är dags att lämna en relation? Hur ska man med gott samvete kunna känna att man har gjort allt man kunnat för att hålla liv i sitt förhållande? När är det okej att lämna?

Något jag har reflekterat mycket över genom min skilsmässa är att när jag började prata om att lämna min man så var mina vänner och släktingars åsikter många och olika. Det var allt från ’’Det kommer inte göra dig lycklig att skilja dig’’, till ’’Ibland blir saker jobbigt, då får man kämpa’’. ’’’Har du verkligen tänkt igenom detta ordentligt’’? ’’Kunde du inte tänkt på detta tidigare?’’ ’’Varför gifte du dig då?’’

Åsikterna var många och väldigt olika och jag undrar fortfarande hur folk resonerade när de sa dessa saker till mig. Att säga till sina vänner & släktingar att man vill skilja sig efter att knappt ens vart gifta i ett år är ingenting man säger lätt. Det är inte heller något som man kommer på över en natt, och självklart så gifte jag mig inte för att skilja mig? Något jag frågade folk var, hade du sagt likadant till mig om jag inte var gift? Vad hade du sagt om vi ’’bara’’ var sambos?

Jag tror att det endast är en själv som kan välja när man vill lämna en relation, vare sig det är pojkvän/flickvän, sambo, särbo, man/hustru, oavsett vilken ’’titel’’ man har på sin relation så kan ingen förutom en själv bestämma när det är dags att gå. Alla relationer är olika, och vi alla är olika. Självklart kan vi be om råd, tips och åsikter, men vi kan inte basera våra beslut på dessa. I slutet av dagen så är den ens eget liv och vi måste själva styra över det, oavsett om man är rädd för vad andra ska tycka och tänka.

Jag är så glad att jag vågade säga hur jag kände, att jag vågade säga att jag ville skilja mig trots att jag visset att jag skulle få många jobbiga följdfrågor och folk som kanske kommer kolla snett på mig. För jag visste att detta är mitt liv och det är jag som lever det och därför så kommer jag leva det så som jag vill.

Relationer är något som är svårt & komplext, något som kan vara det bästa som har hänt en eller det värsta som har hänt en. Men alla relationer vi har i våra liv såsom kärleksrelationer, vänskapsrelationer ens relation till en syster/bror eller mor och far är så olika. Och det finns inget rätt eller fel i ens beslut som rör dessa.

Vad jag har lärt mig när det gäller relationer är att man måste veta vad man vill & hur man mår i relationen. Det kan vara frågor som: -Är jag lycklig? - Är det såhär jag vill leva mitt liv? - Kan jag kompromissa om detta? - Vad kan jag inte kompromissa om. - Blir jag sedd & hörd? - Bryr sig den andra om mig? - Vet den andra vad jag behöver och vad jag vill? - Kan jag vara mig själv? - Lever jag som jag vill? - Vågar jag stå upp för mig själv? -Hur vill jag att mitt liv ska vara?

Alla dessa frågor är så viktiga och jag kan säga att svaren på dessa frågor kan vara olika från dag till dag. Sedan får man ställa frågorna tvärtom, dvs hur känner min partner? Vet du vad dem vill, är den lycklig? Osv.
En relation krävs att man är två, båda måste lägga in lika mycket arbete och båda måste jobba för att vårda relation och få den växa.. Men det viktigaste jag har lärt mig är att det är så viktigt att veta vem man själv är och vad man själv vill, för vet man det så kommer alla relationer man får i livet bli så mycket enklare om man är säker i sig själv.

Vet du vem du är & vad du vill?

Likes

Comments