Vi alla har nog någon gång dejtat en kille som han, kanske inte bara 1 gång utan flera gånger. Kilen som kommer från ingenstans och som gör en sådär helvetes kär, tokig och galen. Någon som får en att känna igen när man inte trodde man kunde känna något igen. Allt börjar så fint, som en saga. Allting är perfekt och man tänker verkligen, vart har denna killen varit hela mitt liv? Helt plötsligt har dagar blivit veckor, veckor blivit någon månad & hela ''förälskelse-fasen'' är över och helt plötsligt tar man varandra för givet. Plötsligt ber han en ändra saker han inte tycker om med en, och varje gång man bråkar så är ''man ju galen''. För inte har han fel, utan det är en själv som har fel eller gör fel & ska förhållandet fungera så måste man ändra på sig. Men Han, han gör aldrig fel. Och skulle han göra fel så ska man ju bara förlåta honom och gå vidare. Känner ni igen er? Kanske har ni dejtat en sådan där kille inte bara en gång utan flera gånger?

Jag har nog dejtat denna typen av kille minst 2 gånger & jag trodde man lärde sig av mina misstag men the truth is, denna kille är så smidig i allt han gör. Han vet vad han ska säga, vad han ska göra och självklart vet han att han ser bra ut, har charmen & vet hur han ska spela på folks känslor. Från första början så verkar han vara en reko kille, någon som din familj kommer gilla, som står nära sin egen familj & utifrån så är han MR. perfect. Men det är bara ett skal, ett spel för honom & när ni kommit förbi förälske-fasen så kommer hans 'true colours'' fram. Det är även då du kommer få ta skit för allt, det är du som är galen, du som har kontrollbehov, du som har för höga förväntningar & galna idér om hur saker ska vara. För stämmer inte dina mål & drömmar överens med hans, då gör och har du fel. Killar som honom måste alltid få precis som dem vill. De ändrar åsikter utifrån vad som gynnar dem för stunden. Deras planer ändras på 2 sekunder oavsett om ni ska på en släktmiddag med din familj eller om det är datekväll, dyker något roligare upp så kommer han alltid åka på det. Och hans ursäkt? - Jag har ju inte lovat att jag ska följa med?

Är det något jag har lärt mig från sånna här killar, SPRING. Vänd om & spring för det finns ingenting att hämta. Det är tomma löften, tomma ord och du är bara något tillfälligt för denna kille tills han tröttnar och vill hitta något nytt.

Det spelar ingen roll att han säger du är kvinnan i hans liv, hans bästa kärlek någonsin, oavsett vad han säger så är det bara ord. Ord utan betydelse och när det verkligen räknas, när det börjar bli tufft eller när han tycker det inte är värt det längre och det finns något roligare någon annanstans, då drar han. För då passar ni inte ihop.

Jag är trött på killar som han. Jag är trött på killar som tror att kärlek är en lek. Killar som tror att det är okej att bete sig, säga vad man vill & sen tro att det är okej. Det är inte okej. Jag är trött på killar som inte växer upp & jag tycker synd om dem. För någon dag i framtiden kommer dem stå där och inse att dem dejtat toppen tjejer, tjejer som är sånna man vill ''end up with'' & att de förlora en sådan tjej för att dem är själviska, barnsliga & tycker gräset alltid är grönare på andra sidan. Jag hoppas att gräset dem jagar föreviga kommer vissna, dö & att de inser vad de förlorat för då kommer vi tjejer hittat killen som vi förtjänar.

Och vi tjejer? Jag hoppas att vi som dejtat dessa killar, kanske 1 gång, kanske 2 gånger kanske 5 gånger att detta är sista gången. Inga mer killar som han längre, och oavsett om han säger att han ändrats, att han inte är den killen längre så spring. För en kille som har ändrats skulle inte säga att han ändrats, han skulle visa det, han skulle göra allt för att få dig tillbaka. Men du förtjänar bättre, det vet du.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

För ett år sedan så var mitt liv rätt så bra.. Jag var singel, tränade 6 dagar i veckan, gjorde matlådor, gick till jobbet varje dag, Hade hunden hemma så ofta jag ville & hade bra stadiga rutiner. Ryggen var bättre, (tack vare träningen) och jag sov på nätterna och inge bekymmer... Sen så hände det som händer många.. Man träffar någon, får nya prioriteringar & helt plötsligt så hoppar man över gymmet på tisdagen för att ta en fika med ens nyblivna kärlek, man skippar även yoga passet dagen efter för man vill ju umgås.. Jag ändrade mina prioriteringar & istället för att prioritera mig själv så prioriterade jag ''oss''. Innan ''oss'' ens fanns.

Jag tror inte jag är ensam om att göra så. Det är lätt hänt, man menar ju väl men oftast så slår det tillbaka. Det gjorde det nu, ett år senare när jag sitter här på tåget från Stockholm hem till Göteborg och tänker, vart fan gick det fel? I ett förhållande är man alltid två, jag skyller absolut inget på mitt ex, men man är två i ett förhållande & jag tror vårt gick från 0-110 när det borde gått från 0-100 långsamt.. Men så är det med allt i mitt liv, jag gör ingenting halvhjärtat utan det är från 0-100. Behöver ingen diagnos men jag antar jag har lite ADHD med allt i mitt liv.. Vilket oftast är något positivt men ibland så glömmer man bort sig själv..

Men nu är det slut på det. Denna gången, detta året så ska det faktiskt vara fokuserat på mig själv. Jag har sagt det innan och kommer säga det igen. nu är det banne mig dags att fokusera på mig själv!!! Jag ska komma igång med träningen, äta bättre, få bättre sömnvanor, vakna på morgonen och längta efter att gå till jobbet, ta långa promenader med vovven & bara njuta av mitt eget sällskap för en gång skull. Självklart kan jag dejta, men jag vill inte ha bråttom. Jag har inte bråttom, jag måste lära mig att nöja mig med att leva i nuet, inte gå runt och övertänka allt och ständigt vara påväg någonstans. Trust me, kommer fortfarande ha mål och drömmar jag kommer jaga MEN det ska inte stoppa mig från att andas, leva just nu och bara njuta av nuet.

Idag åker jag hem till Göteborg för att hämta upp Aron till Stockholm, samtidigt passar jag på att träffa familjen, göra lite ärenden hemma på västkusten och ladda upp batterierna för att sedan åka tillbaka till Stockholm för att få en nystart. Satsa på mig själv, mina mål, mina drömmar och verkligen leva i nuet..

Jag är peppad, jag längtar efter att gå och träna, få nya goda recept på nya nyttiga maträtter, hitta nya promenadvägar för mig och Aron och bara må bra! För det förtjänar jag. Jag förtjänar lite lugn och ro, få lov att tänka på mig själv & lägga fokuset på mig själv igen.. Denna gången ska jag verkligen göra det!

Likes

Comments

Som jag pratat om att göra denna resa, jag tror säkerligen att jag har pratat om detta i 3 år. Jag fattar inte varför jag inte gjort den tidigare, träffa vänner, se ett helt nytt land, komma utanför Europa, ja? Why not before?
Jag antar att det har kommit ursäkter i vägen & att jag alltid haft något hemma som håller mig kvar.. Det har jag såklart fortfarande, J är ju kvar men då han börjar på Halmstad högskola så tänkte jag passa på att göra lite liv i en dröm. Så vart ska jag? Om man frågar min mormor så var hennes respons när jag bokade resan i lördags, - ska du åka dit igen? Du har väl vart där 3 gånger nu minst? säger mormor. - Nej mormor, jag har pratat om det i 3 år men jag har ju inte kommit iväg ännu, säger jag. Mormor bara börjar skratta & hjälper mig sedan att söka visum och allt för min resa tiiiill.......................... USA!!!

Yes my friends, I'm off to USA på måndag redan! Biljetterna bokade jag i lördags, det blev lite av en sista minuten resa fast ändå, den har varit planerad som sagt i 3 år. Jag ska träffa en hel bunt med gamla vänner, se Salt lake City, besöka så många national parks jag kan, åka till Wyoming och rida häst i bergen.. Ja, shit vad mycket jag ska hinna göra!! Jag är såå excited att jag knappt kan sova på nätterna!

Så följ med mig på min blogg som jag kommer försöka vara så aktiv som jag bara kan, posta bilder från USA och skriva om mina äventyr. Jag blir borta i en månad så är du sugen att se bilder på USA, vacker natur, hästar, hundar mina vänner så följ mig nu!

Resan börjar på måndag!! I CANT WAIT!!

Likes

Comments

Äntligen är dagen kommen, vi ska åka till ROM!
Detta är en resa som jag i många år har suktat efter att åka på. Högst upp på reslistan länge har ROM varit & nu är det äntligen dags för att uppleva Rom men världens bästa pojkvän.

Vårt flyg till Rom gick klockan 10 på morgonen från Landvetter till Rom. Jag älskar att flyga men J är inte lika förtjust i det. Stackarn, inte lätt att vara flygrädd. Vi visste redan innan vi åkte att det skulle vara varmt i Rom men när vi gick ut från flygplatsen så var det som att gå in i en vägg av värme. SHIT det var verkligen skitvarmt. Vi tog en shuttle buss från flygplatsen till centralstationen Termini i Rom. Därifrån var det ca 10 minuters promenad till vårt hotell.

Hotell Lilium som var sjukt svårt att hitta till då det var en lite liten skylt på insidan av porten.. Vi fick ett mysigt rum med en balkong som vätte emot gatan, så himla mysigt hotell verkligen. Frukosten var supergod, personalen var jätte trevliga & rummet hade AC, så fanns inget så mycket att klaga på direkt.

Vi bytte om på hotellet och sedan så tog vi bussen ner till stan, planen var att se Pantheon, äta middag och sedan bara vandra runt i stan. Vi hitta en mysig liten resturang som låg på en sidogata vid Pantheon. J tog en Carbonara och jag en Pizza Funghio. Det var verkligen supergott & prisvärt. Efter middagen så gick vi till Pantheon. Smart som jag är så glömde jag min kofta på hotellet så vi var tvungen att springa och köpa en kofta innan vi kunde gå in & se Pantheon. Men det var verkligen så häftigt.
Väggarna i Pantheon är 6 meter tjocka, kupolen var lika hög som den var bred, 44 meter.. Det var verkligen en upplevelse att se Templet för alla Gudar.

Efter Pantheon gick vi vidare till Piazza Navona, ett torg som är känt för sina resturanger, nattklubbar och gatuuppträdare. Vi tog varsin drink and MAN, italienarna snålar inte med spriten när de blandar..

Vidare gick vi från Piazza Navona genom staden tills vi kom över floden till Castle S.Angelo och sedan vidare till Vatikanstaden där vi stod ett tag på St Petrus platsen & beundrade hur mycket pengar påven har... Trötta i benen bestämde vi oss för att ta bussen hem, köpa med lite kvällsmat från mataffären och sätta oss på balkongen och njuta av att vi äntligen är i Rom..
J köpte med lite ostar, bröd och god skinka som vi satte och oss åt på balkongen på kvällen i 27 graders värme.. Vädret är bara att drömma om nu när man är åter hemma i Sverige men WOW, vilken otrolig bra första dag.

Efter maten var uppäten, vi var nöjda med värmen så var det dags att krypa ner under täcket, sätta på ACn och se fram emot morgondagen som kommer bestå av att se Collouseum, Forum Romana, God middag, samt se Fontana di Trevi samt Spanska trappan..

Läs mer om det i nästa inlägg, tills dess, njut av lite bilder från vår första dag i Rom.

Före och efter landning! Wiho, vi överlevde! :D

Middagen vi åt vid Pantheon!

Likes

Comments

Något vi alla hatar att vara är sjuka.. Visst det kan vara skönt en dag eller två att slippa gå till jobbet när man mår kasst & bara vill ligga och dö i soffan till en massa filmer som man verkligen tror man vill se... I söndags förra veckan insjukna jag i halsfluss, urinvägsinfektion & feber & jag säger bara, USH VAD TRÅKIGT!

Denna veckan har varit en av dem tråkigaste veckorna på länge. Jag har legat hemma de första dagarna utslagen & inte orkat göra någonting. Aron har ju bott hemma hos oss (min hund) för de som har honom på foder är på semester på Kreta. Så inte nog att man själv är sjuk, man har en hund som är dö glad för att den bor hemma hos sin ''mamma'' & vill leka, gå ut och allt vad det innebär att ha hund. Min hund är däremot världens bästa så när han ser att sin mamma är sjuk så ligger han och myser och kan underhålla sig själv med lek så det enda jag behövt göra är att gå ut & rasta honom. Mitt hjärta brast lite de första dagarna för honom för jag kände mig så dålig som inte gav honom tillräckligt med uppmärksamhet. Men är man sjuk så är man sjuk.

Denna vecka har alltså vart döö tråkig & något man göra när man är sjuk förutan att kolla på 100 filmer och typ 2 säsonger av Gossip Girl är att man tänker, HELA tiden så går man runt och tänker. Är man redan grym på att tänka på allt och inget, vilket jag är så blir detta ännu värre när man blir sjuk.. Speciellt när man har vänner som är iväg på roliga saker som man inte kan hänga med på, en pojkvän som inte orkar sitta hemma när han är sjuk så till slut så flyr han hemmet & då sitter man ensam med sin hund & tänker på livet.. Jag är en sån när jag är sjuk att jag tänker på super deppiga saker & tänker mig in i scenarion som jag vet aldrig skulle hända, men tänk om det skulle det? Man kan aldrig riktigt vara säker nu för tiden..

Tycker lite synd om min pojkvän de dagar jag har vaknat upp från en dröm där han har varit en riktigt idiot i drömmen, ja jag kan drömma konstiga saker och oftast är det sånt jag går och tänker på under dagen som är helt knäppt som jag sedan drömmer om. Så när jag väl vaknar upp och det jag gått och tänkt på hela dagen händer i min dröm så tar det 15 minuter från det att jag vaknar tills jag inser att det bara är en dröm. På dem 15 minuterna har jag hunnit tänka att ett tal på 30 min jag ska säga till min pojkvän om vilken idiot han är. Sedan när jag inser att det bara är en knäpp dröm och jag är lite halvknäpp, vänder mig om och ser han liggandes bredvid och sussar så gott så blir bara mitt hjärta så varmt och jag kan kura mig ner bredvid honom & somna om tills nästa knäppa dröm kommer.. Ja ni hör ju? Jag blir knäpp av att vara sjuk...

Likes

Comments

Godförmiddag mina vänner, nu är det andra dagen i rad som jag sitter vid bloggen & ska vara duktig nog att uppdatera den. Passar väl på nu för J står i duschen och vem vet hur lång tid det tar så förmodligen så hinner jag skriva ett inlägg medans han är en sengångare.

Vår plan för dagen var att gå på museum och bara ha det mysigt. Jag ville gå och köpa en anteckningsbok där vi kan skriva en liten ''bucketlist'' på saker vi vill göra här hemma i Sverige men även på platser vi vill resa till. Något jag absolut älskar med J är att han är lika res-glad som jag är, det enda som är segt (eller ja roligt för honom) är att han redan är otroligt berest & flera av ställena som jag vill åka till har han redan vart på... MEN vi ska nog lösa det på något sätt. Högt upp på min lista just nu står Rom men även ställen som Paris, Berlin, Island, USA, Filippinerna.. Haha hade kunnat räkna upp 1000 olika ställen jag vill se. Så jag är så otroligt glad över att jag har en pojkvän som tycker att uppleva saker är livet liksom. Drömmen har väl alltid vart att hitta någon som man kan se världen med? Låter klyschigt visst, men är det inte så?

Så vår plan för dagen är väl att (förhoppningsvis) kolla ett avsnitt Prison break & äta lite, sedan ge oss ut på stan, hitta en fin anteckningsbok & få ner på papper saker vi vill göra här i Sverige men även ställen vi vill resa till. Igår kväll låg vi i sängen och kollade på resor till Grekland & jag tror jag sålde in det rätt så bra faktiskt. Om allt går i lås så hoppas jag att vi kommer iväg till Rom till min födelsedag & Grekland i maj månad kanske. Det hade vart något!

Nu är sengångaren J klar i duschen vilket betyder att när det inte är en bastu där inne längre så kan jag hoppa in i duschen och göra mig redo för dagen! Jag är så taggad på att sitta med J på nått mysigt Café i Göteborg & bara prata om allt mellan himmel & jord.. Ni vet när man är sådär galen i någon så spelar det ingen roll riktigt vad man pratar om, utan så länge man faktiskt pratar och känner sig delaktig i den andras liv så är man rätt nöjd. Har ni tur så kanske jag tar kort på våran bok & lista sedan så kanske även ni får lite inspiration till att göra något liknande? Jag brukar ha ''goals böcker'' istället för nyårslöften som jag tidigare pratat om, så kan ge lite tips senare på hur man hittar motivation och ork till att ta tag i de där sakerna man önskat man redan åstadkommit eller i framtiden vill åstadkomma.. Men nu är mitt nästa mål att bli klar för dagen & jag måste nog ändå säga jag är rätt så nöjd med livet just nu.. :)

Likes

Comments

Då var det dags igen, nytt år. Är det nu alla kommer börja med ''new year, new me''?
Misstolka mig inte nu, jag tycker det är jätte roligt att folk sätter nyårslöften och mål med året osv, men hur ofta är det dem följs? Det känns som det alltid är samma löften man hör. Detta året ska jag börja träna, äta mer hälsosamt, vara mer social med vänner & familj, satsa på jobbet/studierna, hitta mig själv, resa mer osv. Eller så är det saker som detta året ska jag sluta röka, snusa, dricka varje helg, jobba överdrivet mycket, inte ha så höga krav på mig själv etc.
Hur många veckor, månader tar det innan man hör samma människa säga att äh, vi tar de nästa år eller efter semestern eller på måndag istället osv?

Ett nytt år blir ofta ''startpunkten'' för många att verkligen mena något gott men oftast så blir slutresultatet inte det man hoppades på. Jag säger detta för jag har gjort samma sak SÅÅ många gånger. Men egentligen, vad spelar det för roll?
Istället för nyårslöften osv så kommer jag istället detta året köra månadslöften/veckolöften. Jag kommer sätta upp mål för varje månad med saker jag vill uppnå, realistiska mål som jag vet att jag kommer klara av, varför? Jo, dels för man mår så mycket bättre när man faktiskt lyckas uppnå sina mål & sedan för att jag är en sådan människa som är impulsiv & spontan. Mina planer för denna månaden kanske inte är densamma som nästa? Jag hittar lätt nya intressen, nya mål jag vill uppnå och ibland ändrar jag mig gällande dem. Så enkelt är det bara.

Så nej, detta året kommer jag inte ha massa nyårslöften som jag vet kommer rinna ut i sanden.. Jag kommer göra samma som jag gjort hela mitt liv, sätta mål allteftersom året går utifrån vad jag vill uppnå, men alla målen kommer gå hand i hand med ''ett störra mål'' vilket är;
Vara lycklig, leva gott och uppleva världen.
Det kommer bli mitt ''motto'' för året och målet för mina mål! Haha, så ja, kanske har jag ett nyårsmål? Vad är ert?

Likes

Comments

Idag har det varit en riktigt tung dag känslomässigt. En av mina bättre barndomsvänners pappa begravdes idag efter att ha kämpat med Cancer i 3 års tid.. Det känns helt overkligt och orättvist, orättvist att han fick lämna detta livet alldeles för tidigt. Han hann inte ens fylla 50 år. Bakom sig lämnar han ett stort tomrum för många människor.. Vi var säkerligen närmare 300 personer som visade vårt stöd till familjen och vår respekt för honom. Det var en otrolig vacker begravningsgudstjänst. Det var fina ord som var skrivna av hans fru som lästet upp och musiken som uppträdes var otrolig fin och vacker. Trots många tårar under gudstjänsten så lyckades hans barndomsvän/kusin hålla ett fint tal som även fick oss alla att skratta emellanåt. Jag känner med hans familj, hans fru och hans 4 barn, hans föräldrar och syskon, alla hans nära och kära.
Jag vet att dem är starka och en sån otroligt fin familj & han kämpade för att få stanna hos dem så länge han orka. Nu är hans kämpande slut, hans lidande över och han kollade nog ner över oss alla idag och även han njöt av de fina orden, den vackra musiken. En av hans favoriter inom musiken var Leonard Cohen & en låt av honom sjöngs ''Come Healing''. Leonard Cohen gick ju bort idag & jag hoppas att han fick en live version av den låten av Cohen.

Livet är skört mina kära vänner & idag fick mig att känna sån kärlek för alla dem jag älskar & jag är så glad över att jag har dem i mitt liv. Man vet aldrig när sorgliga besked kommer att ges, sjukdomar slår till eller om olyckan är nära. Lev varje dag. Berätta för dina älskade hur du känner, lev dina drömmar, uppfyll dina mål, våga vara ärlig emot dig själv. Gör saker du älskar att göra, våga mer i livet, bara lev. Lev varje dag. Vi har bara ett liv här på jorden & det är vår skyldighet att leva det fullt ut..

Vila i frid, jag vet vi alla möter våra nära & kära en dag igen. ❤️ ❤️ ❤️

Likes

Comments

Ännu en söndagskväll är här och denna som så många andra söndagskvällar spenderas ensamt i soffan. Viaplay går i bakgrunden men i mina tankar är jag lite vilsen...
Hela 10 månader har gått sedan jag återigen har blivit singel och trots att jag faktiskt träffat killar sedan dess som bockat av dem flesta av mina små ''måsten'', eller önskemål kanske man ska kalla det så har jag ännu inte hittat något som ger mig det där pirret i magen.. Det kanske låter lite skumt men jag är rädd för att jag någonstans i mitt förra förhållande lämnade det där pirret i magen någonstans på vägen och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till det. Är jag bara extremt kräsen & inte hittat killen som kan göra mig pirrig i magen eller har jag stängt av mig så känslomässigt efter allt att jag själv kanske inte är redo för att åter hitta det igen?

Tankar är många och på något konstigt vis sitter jag och reflekterar över vilka killar det är jag dejtat det senaste och det har faktiskt vart riktigt fina killar som uppfyller de ''måsten''/önskemål som jag har. De har haft bra jobb, vart ambitiösa och satsat på en karriär. De har vart måna om sin hälsa och sitt välmående och tagit hand om sig själva båda psykiskt och fysiskt. De har vart hjälpsamma, omtänksamma och vettiga. Man har liksom kunnat haft sånna där mysiga samtal om livet som vart superseriösa men även i nästa sekund kunnat gjort nått helgalet som man skrattar åt. De har fått mig att må bra när de gäller mig själv och vem jag är. De har i princip uppfyllt många av mina önskemål och det med bravur men ändå så har jag inte känt det där pirret i magen. Visst jag har väl längtat efter att träffa dem, saknat att pratat med dem osv men inte har jag längtat ihjäl mig och nästan fått abstinens när man inte pratat på nån dag.

Tänk om jag helt tappat bort mig själv och stängt av den delen av mig som kan bli kär?
Eller kanske har jag bara inte träffat den som jag är redo för att bli kär i?

Jag vet inte riktigt vilket det är utav dem men oavsett vad så saknar jag det. Jag saknar känslan att vara kär, att längta ihjäl sig efter någon. Sitta med telefonen i högst hugg och le medans man läser nått gulligt sms som 'jag saknar dig' eller något liknande. Jag saknar känslan av att vara så galet kär i någon så det nästan känns som man ska spricka. Sådär kär som man bara ser folk bli i romantiska ''äckliga'' filmer på tv, såsom typ Stolthet & fördom eller något. Jag saknar att vara kär i någon som är lika kär i mig..

Jag saknar helt enkelt någon att mysa med i soffan en söndagskväll med viaplay i bakgrunden...

Likes

Comments

För en vecka eller två sedan så bestämde jag och mitt ex, eller ex-man kanske man säger att vi skulle träffas på en fika. Vi har inte setts sedan vi skrev på skilsmässopapperna och han flyttade ut. Detta var över 10 månader sedan. Så sedan dess så har vi alltså inte sett varandra utan endast pratat lite över sms eller enstaka telefonsamtal. Men vi bestämde för 2 veckor sedan att det var dags att ses och lämna ''gammal groll'' bakom oss.

Jag var extremt nervös och orolig inför hur detta mötet skulle gå tillväga. Jag hade trots allt inte träffat honom på över 10 månader och jag kan inte direkt säga att våran skilsmässa gick smärtfri till, men gör dem någonsin det? Oavsett om man skills åt som vänner/ovänner, föräldrar till samma barn eller oavsett vad man blir för varandra efter en separation så är ju utgångsläget densamma, man är inte längre tillsammans längre, och det är smärtsamt.

Tiden efter vår seperation var självklart otroligt jobbig, jag var tvungen att ''hitta mig själv'' igen och vem jag var/är när jag inte längre var tillsammans med honom. Vi hade ju ett helt liv tillsammans och även ifall det inte var det liv jag ville ha så var det det liv jag haft under de senaste ca 2 åren. Att helt plötsligt stå ensam var tufft och extremt utmanade. Jag behövde helt enkelt bygga upp ett nytt liv som kretsade kring bara mig. Jag är så glad att vi inte hann längre i vårt äktenskap med att exempelvis köpa hus, skaffa barn osv. Det hade komplicerat situationen ännu mer och ska jag vara helt ärlig så hade vi fått barn så hade jag antagligen aldrig valt att lämna. Men till er alla där ute som kanske är i en liknande situation och lever i ett ohälsosamt förhållande och är olyckliga och inte ser att det kan bli någon förändring i det och har barn så är det inte självisk att välja att lämna förhållande. I första hand så måste man tänka på sig själv och hur man själv mår. sedan självklart sina barn även. I vilket fall som helst, tankarna var många dagarna innan vi skulle träffas i Göteborg på en oskyldig fika. Hur skulle det kännas att se honom igen? Kommer vi känna igen varandra? Är vi samma personens som vi var när vi skildes åt? Kommer vi börja bråka? Kanske kommer det ett rus av känslor och ånger över beslutet jag tog för 10 månader sedan? Tänkt om jag har gjort helt fel, tänk om jag lämnade mitt livs kärlek?

Trots alla dessa tankar så valde jag att fortfarande åka in och träffa honom, för jag kommer ju inte veta hur det känns innan jag träffat honom? Och oavsett vad jag då skulle känna så vet jag att det beslutet jag tog för 10 månader sedan var väl begrundat och det var exakt det jag behövde göra just då.
Så jag åkte och hämtade Aron innan (vår hund som vi tillsammans skaffade) tänkte jag kunde överaska mitt ex med att han kan få träffa Aron, vet hur mycket han betyder för honom och han har trots allt inte sett honom på 10 månader. Jag vet att jag hade aldrig klarat av att vara utan hunden så länge. Så in på tåget mot Göteborg åkte vi för att träffa mitt ex....

Jag såg hur han lyste upp när vi hoppade av tåget och mitt ex såg att jag hade med hunden. Hunden åt andra sidan verkade knappt känna igen honom och såg sig runt överallt på Göteborgs centralstation. Det gjorde ont i hjärtat på mig för hade jag vart honom så hade det vart som en kniv i magen att se sin hund inte känna igen honom.. Där fick jag första bekräftelsen på att mitt beslut för 10 månader sedan var rätt. Min hund som älskar allt och alla och blir så glad oavsett vem han ser verkar nu inte ens bry sig om honom.. Det låter elakt att säga men det var som en glad bekräftelse för mig. Min hund var och är trots allt den enda som vet hur vårt förhållande och äktenskap verkligen var där hemma, kanske var det hans sätt att visa mig att han står på min sida?

Ironiskt nog så valde vi att gå till Brogyllens konditori i Göteborg för där vet vi att hundar är välkomna. Det ironiska är dock att det var där vi hade vår allra första dejt, det första stället vi åkte till när vi skaffade Aron och nu kommer det även bli stället vi på något sätt avslutade ''oss''. Vi beställde mat och till min förvåning så tog han upp plånboken och erbjöd sig att betala för mig även, antar att någon gång är den första.. Vi satt och pratade om allt och ingenting i kanske 2 timmar med hunden liggandes under bordet snällt. Hunden med ständigt ögonkontakt med mig så fort jag kollade ner på honom som att han försökte fråga, är du okej matte? Jag behövde bara le tillbaka emot honom för att han sedan lägger sig ner och vilar igen. 
Jag var okej. Alla mina rädslor om att mina känslor skulle komma tillbaka, att jag skulle ha ångrat mitt beslut för 10 månader sedan och att jag avslutade vårt äktenskap med mitt vad jag trodde var mitt livs kärlek, det var bara just det, rädslor utan någon grund. 
Självklart så kommer jag alltid bry mig om min ex-man, jag gifte mig med honom för en orsak. Men jag vet så tydligt att vi inte är bra eller perfekta för varandra, jag vet att mitt beslut för 10 månader sedan var helt rätt och jag kände ingenting mer för honom än vad jag gör när jag träffar en gammal vän jag inte sett på länge... Jag är så glad för hans skull att han verkar må bättre, fått ordning på sitt liv och följer sina drömmar. Ju mer vi satt där och pratade om de senaste 10 månaderna så insåg jag att vi har inte samma drömmar, inte samma syn på livet och definitivt inte samma prioriteringar på vad vi vill ha i våra liv. Han är en otroligt fin kille och jag kommer alltid känna något för honom, absolut! Vi hade fina stunder tillsammans och perioder vi funkade ihop och kanske var det bara det vi var menat att ha? 

Jag tror starkt på att allting händer av en anledning och vårt förhållande, äktenskap och skilsmässa är inget undantag. Jag har lärt mig så otroligt mycket utav dessa 2-3 åren och speciellt under de senaste 10 månaderna. Jag har aldrig vart så lycklig, så ledsen och insett så mycket om mig själv någonsin i mitt liv. Jag har lärt mig så så så otroligt mycket att det känns nästan skumt att så mycket kan ha hänt på sån kort tid.. Hade någon frågat mig för 10 månader sedan om jag trodde jag skulle känna och må så som jag gör idag så hade jag skrattat åt dem. Aldrig trodde jag att jag skulle ha blivit så stark i mig själv, självsäker och vetat vad jag vill. Inte trodde jag att jag skulle inse vem jag är, vem jag varit och vem jag vill bli i framtiden. Jag har en sån större respekt för mig själv och även för andra och jag vet vad jag är värd. Jag förtjänar någon som har samma drömmar, ambition och vilja som jag. Jag förtjänar någon som vill ha mig såsom jag är, trots alla mina brister och för mina styrkor. Jag förtjänar det allra bästa och det gör min ex-man också. Vi var bara inte det allra bästa för varandra tyvärr. Men det betyder inte att vi kommer vara det för någon annan... 

När vi sedan sa hejdå och hade lämnat brogyllens konditori, stället där allting hade startat på så kändes det så rätt att det även blev stället vi ordnade upp allting, ställde allting till rätta och kunde skiljas åt på bättre termer. Med Aron på andra sidan kopplet gick vi sakta och säkert tillbaka mot pendeltåget emot Kungsbacka och när jag sedan satt där på pendeln med hunden i knät så bara visste jag. Allting kommer bli bra nu. Jag vet vem jag är och jag vet att jag tog rätt beslut för 10 månader sedan. Jag kan lita på mig själv igen. Hunden ligger så snällt i mitt knä och halvsover med ett öga öppet kollandes på mig, Han, som jag vet också. 


Likes

Comments