Ännu en söndagskväll är här och denna som så många andra söndagskvällar spenderas ensamt i soffan. Viaplay går i bakgrunden men i mina tankar är jag lite vilsen...
Hela 10 månader har gått sedan jag återigen har blivit singel och trots att jag faktiskt träffat killar sedan dess som bockat av dem flesta av mina små ''måsten'', eller önskemål kanske man ska kalla det så har jag ännu inte hittat något som ger mig det där pirret i magen.. Det kanske låter lite skumt men jag är rädd för att jag någonstans i mitt förra förhållande lämnade det där pirret i magen någonstans på vägen och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till det. Är jag bara extremt kräsen & inte hittat killen som kan göra mig pirrig i magen eller har jag stängt av mig så känslomässigt efter allt att jag själv kanske inte är redo för att åter hitta det igen?

Tankar är många och på något konstigt vis sitter jag och reflekterar över vilka killar det är jag dejtat det senaste och det har faktiskt vart riktigt fina killar som uppfyller de ''måsten''/önskemål som jag har. De har haft bra jobb, vart ambitiösa och satsat på en karriär. De har vart måna om sin hälsa och sitt välmående och tagit hand om sig själva båda psykiskt och fysiskt. De har vart hjälpsamma, omtänksamma och vettiga. Man har liksom kunnat haft sånna där mysiga samtal om livet som vart superseriösa men även i nästa sekund kunnat gjort nått helgalet som man skrattar åt. De har fått mig att må bra när de gäller mig själv och vem jag är. De har i princip uppfyllt många av mina önskemål och det med bravur men ändå så har jag inte känt det där pirret i magen. Visst jag har väl längtat efter att träffa dem, saknat att pratat med dem osv men inte har jag längtat ihjäl mig och nästan fått abstinens när man inte pratat på nån dag.

Tänk om jag helt tappat bort mig själv och stängt av den delen av mig som kan bli kär?
Eller kanske har jag bara inte träffat den som jag är redo för att bli kär i?

Jag vet inte riktigt vilket det är utav dem men oavsett vad så saknar jag det. Jag saknar känslan att vara kär, att längta ihjäl sig efter någon. Sitta med telefonen i högst hugg och le medans man läser nått gulligt sms som 'jag saknar dig' eller något liknande. Jag saknar känslan av att vara så galet kär i någon så det nästan känns som man ska spricka. Sådär kär som man bara ser folk bli i romantiska ''äckliga'' filmer på tv, såsom typ Stolthet & fördom eller något. Jag saknar att vara kär i någon som är lika kär i mig..

Jag saknar helt enkelt någon att mysa med i soffan en söndagskväll med viaplay i bakgrunden...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

För en vecka eller två sedan så bestämde jag och mitt ex, eller ex-man kanske man säger att vi skulle träffas på en fika. Vi har inte setts sedan vi skrev på skilsmässopapperna och han flyttade ut. Detta var över 10 månader sedan. Så sedan dess så har vi alltså inte sett varandra utan endast pratat lite över sms eller enstaka telefonsamtal. Men vi bestämde för 2 veckor sedan att det var dags att ses och lämna ''gammal groll'' bakom oss.

Jag var extremt nervös och orolig inför hur detta mötet skulle gå tillväga. Jag hade trots allt inte träffat honom på över 10 månader och jag kan inte direkt säga att våran skilsmässa gick smärtfri till, men gör dem någonsin det? Oavsett om man skills åt som vänner/ovänner, föräldrar till samma barn eller oavsett vad man blir för varandra efter en separation så är ju utgångsläget densamma, man är inte längre tillsammans längre, och det är smärtsamt.

Tiden efter vår seperation var självklart otroligt jobbig, jag var tvungen att ''hitta mig själv'' igen och vem jag var/är när jag inte längre var tillsammans med honom. Vi hade ju ett helt liv tillsammans och även ifall det inte var det liv jag ville ha så var det det liv jag haft under de senaste ca 2 åren. Att helt plötsligt stå ensam var tufft och extremt utmanade. Jag behövde helt enkelt bygga upp ett nytt liv som kretsade kring bara mig. Jag är så glad att vi inte hann längre i vårt äktenskap med att exempelvis köpa hus, skaffa barn osv. Det hade komplicerat situationen ännu mer och ska jag vara helt ärlig så hade vi fått barn så hade jag antagligen aldrig valt att lämna. Men till er alla där ute som kanske är i en liknande situation och lever i ett ohälsosamt förhållande och är olyckliga och inte ser att det kan bli någon förändring i det och har barn så är det inte självisk att välja att lämna förhållande. I första hand så måste man tänka på sig själv och hur man själv mår. sedan självklart sina barn även. I vilket fall som helst, tankarna var många dagarna innan vi skulle träffas i Göteborg på en oskyldig fika. Hur skulle det kännas att se honom igen? Kommer vi känna igen varandra? Är vi samma personens som vi var när vi skildes åt? Kommer vi börja bråka? Kanske kommer det ett rus av känslor och ånger över beslutet jag tog för 10 månader sedan? Tänkt om jag har gjort helt fel, tänk om jag lämnade mitt livs kärlek?

Trots alla dessa tankar så valde jag att fortfarande åka in och träffa honom, för jag kommer ju inte veta hur det känns innan jag träffat honom? Och oavsett vad jag då skulle känna så vet jag att det beslutet jag tog för 10 månader sedan var väl begrundat och det var exakt det jag behövde göra just då.
Så jag åkte och hämtade Aron innan (vår hund som vi tillsammans skaffade) tänkte jag kunde överaska mitt ex med att han kan få träffa Aron, vet hur mycket han betyder för honom och han har trots allt inte sett honom på 10 månader. Jag vet att jag hade aldrig klarat av att vara utan hunden så länge. Så in på tåget mot Göteborg åkte vi för att träffa mitt ex....

Jag såg hur han lyste upp när vi hoppade av tåget och mitt ex såg att jag hade med hunden. Hunden åt andra sidan verkade knappt känna igen honom och såg sig runt överallt på Göteborgs centralstation. Det gjorde ont i hjärtat på mig för hade jag vart honom så hade det vart som en kniv i magen att se sin hund inte känna igen honom.. Där fick jag första bekräftelsen på att mitt beslut för 10 månader sedan var rätt. Min hund som älskar allt och alla och blir så glad oavsett vem han ser verkar nu inte ens bry sig om honom.. Det låter elakt att säga men det var som en glad bekräftelse för mig. Min hund var och är trots allt den enda som vet hur vårt förhållande och äktenskap verkligen var där hemma, kanske var det hans sätt att visa mig att han står på min sida?

Ironiskt nog så valde vi att gå till Brogyllens konditori i Göteborg för där vet vi att hundar är välkomna. Det ironiska är dock att det var där vi hade vår allra första dejt, det första stället vi åkte till när vi skaffade Aron och nu kommer det även bli stället vi på något sätt avslutade ''oss''. Vi beställde mat och till min förvåning så tog han upp plånboken och erbjöd sig att betala för mig även, antar att någon gång är den första.. Vi satt och pratade om allt och ingenting i kanske 2 timmar med hunden liggandes under bordet snällt. Hunden med ständigt ögonkontakt med mig så fort jag kollade ner på honom som att han försökte fråga, är du okej matte? Jag behövde bara le tillbaka emot honom för att han sedan lägger sig ner och vilar igen. 
Jag var okej. Alla mina rädslor om att mina känslor skulle komma tillbaka, att jag skulle ha ångrat mitt beslut för 10 månader sedan och att jag avslutade vårt äktenskap med mitt vad jag trodde var mitt livs kärlek, det var bara just det, rädslor utan någon grund. 
Självklart så kommer jag alltid bry mig om min ex-man, jag gifte mig med honom för en orsak. Men jag vet så tydligt att vi inte är bra eller perfekta för varandra, jag vet att mitt beslut för 10 månader sedan var helt rätt och jag kände ingenting mer för honom än vad jag gör när jag träffar en gammal vän jag inte sett på länge... Jag är så glad för hans skull att han verkar må bättre, fått ordning på sitt liv och följer sina drömmar. Ju mer vi satt där och pratade om de senaste 10 månaderna så insåg jag att vi har inte samma drömmar, inte samma syn på livet och definitivt inte samma prioriteringar på vad vi vill ha i våra liv. Han är en otroligt fin kille och jag kommer alltid känna något för honom, absolut! Vi hade fina stunder tillsammans och perioder vi funkade ihop och kanske var det bara det vi var menat att ha? 

Jag tror starkt på att allting händer av en anledning och vårt förhållande, äktenskap och skilsmässa är inget undantag. Jag har lärt mig så otroligt mycket utav dessa 2-3 åren och speciellt under de senaste 10 månaderna. Jag har aldrig vart så lycklig, så ledsen och insett så mycket om mig själv någonsin i mitt liv. Jag har lärt mig så så så otroligt mycket att det känns nästan skumt att så mycket kan ha hänt på sån kort tid.. Hade någon frågat mig för 10 månader sedan om jag trodde jag skulle känna och må så som jag gör idag så hade jag skrattat åt dem. Aldrig trodde jag att jag skulle ha blivit så stark i mig själv, självsäker och vetat vad jag vill. Inte trodde jag att jag skulle inse vem jag är, vem jag varit och vem jag vill bli i framtiden. Jag har en sån större respekt för mig själv och även för andra och jag vet vad jag är värd. Jag förtjänar någon som har samma drömmar, ambition och vilja som jag. Jag förtjänar någon som vill ha mig såsom jag är, trots alla mina brister och för mina styrkor. Jag förtjänar det allra bästa och det gör min ex-man också. Vi var bara inte det allra bästa för varandra tyvärr. Men det betyder inte att vi kommer vara det för någon annan... 

När vi sedan sa hejdå och hade lämnat brogyllens konditori, stället där allting hade startat på så kändes det så rätt att det även blev stället vi ordnade upp allting, ställde allting till rätta och kunde skiljas åt på bättre termer. Med Aron på andra sidan kopplet gick vi sakta och säkert tillbaka mot pendeltåget emot Kungsbacka och när jag sedan satt där på pendeln med hunden i knät så bara visste jag. Allting kommer bli bra nu. Jag vet vem jag är och jag vet att jag tog rätt beslut för 10 månader sedan. Jag kan lita på mig själv igen. Hunden ligger så snällt i mitt knä och halvsover med ett öga öppet kollandes på mig, Han, som jag vet också. 


Likes

Comments

​Nu sitter jag och Camilla på tåget upp till Stockholm för denna helgen är det Alice Bröllop! Min fina, fina vän Alice ska gifta sig & jag har fortfarande inte riktigt fattat detta. 
Alice är en av mina absolut finaste vänner, inside and outside och att hon nu ska gifta sig med sin Jakob är helt galet! Att hon dessutom ska flytta till USA är även det galet och en sjuk dålig ide.. Jag menar? Fick precis tillbaka henne från USA kändes det som och nu ska hon tillbaka? Nej det är inte riktigt ok.. MEN nu har jag ännu en anledning till att åka till USA i vår. 

Men ja, BRÖLLOP! Jag absolut älskar bröllop! Att se två stycken som verkligen älskar och avgudar varandra gifta sig är så otroligt fint. Jag kommer med 100 % säkerhet gråta som en gris när jag ser Alice. Inte sett henne ännu i sin klänning men ja, hon kommer vara så vacker oavsett vad hon har på sig. Jag är så otroligt taggad och så tacksam att jag har så fina vänner som henne. Hon kommer vara så saknade när hon väl åker till USA. Jakob är allt en bra lycklig kille som lyckas snärja Alice som sin fru! 

Jag kunde knappt sova inatt för jag var så spänd inför denna helgen, den kommer bli så fin, så känslosam och så vacker! Att jag sedan får ut lite ''semester'' i Stockholm är inte fel! Ska bli kul att träffa lite vänner och njuta av storstaden lite. Nu får jag se till att vila upp mig på tåget för om bara timmar så är det dags att fira! En helg full med kärlek! 

Likes

Comments

​Nu sitter jag här igen med skuldkänslor och lite dåligt samvete över att bloggen på något sätt alltid verkar komma vid sidan av. Andra sociala medier såsom Instagram, Facebook osv är jag jämt aktiv på men bloggen på nått sätt ''försvinner'' när det blir mycket att göra. 
Egentligen så är väl det positivt att man inte ''hinner med'' för det betyder ju att jag faktiskt har ett liv, vilket är ju positivt! 

Något jag kan faktiskt vara stolt över däremot är att jag har kommit igång med min träning, på riktigt!! Nu har jag under de senaste 2-3 veckorna gått på mina yoga pass, börjat styrketräna på gymmet samt vart ute på mina powerwalks. Jag har nog faktiskt tränat minst 4 gånger i veckan och för mig är det en stor förbättring. Jag har ju till skillnad från ''vanliga'' människor något jag alltid behöver ta aktning till och tänka på i mitt vanliga tråkiga liv är att jag har en kronisk, reumatisk sjukdom som gör att jag måste lyssna extra mycket på min kropp & vad den säger till mig. Jag var jätte orolig när jag började träna och hade en ganska negativ inställning till det för jag tänkte i bakhuvudet ''Undra hur lång tid det tar tills min kropp säger emot''. Och förvånansvärt nog så har min rygg blivit starkare, flexiblare än tidigare. Jag känner mig starkare i kroppen, sover bättre, äter bättre och mer och känner att jag mår bättre än vad jag hade förväntat mig. Dock så har jag haft sån otrolig migrän den senaste veckan men nu är den bättre och var hos läkaren och ska få en tid till neurologen så även migränen kan det bli bukt på. 

Men tillbaka till träningen, jag är så positivt överraskad över hur otrolig ens kropp är. I början när jag tränade så var allting såklart superjobbigt och i yogan så var min kropp stel, okoordinerad och obekväm medans nu så är jag mycket mer flexibel, mjukare i kroppen och rörelserna kommer naturligare för mig nu. Det är såå fantastiskt över hur kroppen anpassar sig snabbt till nya vanor, ny träning osv. Jag har lärt mig att det finns inga ursäkter. Det är bara jag själv som hållt mig tillbaka och inte ''vågat'' börja träna på riktigt. Jag har kommit med ursäkter som att min rygg klarar det inte, jag har inte tränat på så länge så det kommer vara för jobbigt eller den som är mest aktuell är ju att jag är ju så ''smal'' så behöver ju inte träna... Och ja, jag är smal, men jag är så omusklad. Jag är unfit small eller vad man ska kalla det. Och ska jag vara ärlig så börjar jag nog komma in i åldern som man börjar se vart fläsket kommer sätta sig och på mig är det rumpa, baksida lår... Yay.. Kunde det inte kommit på brösten eller något istället? Synd man inte kan bestämma vart man vill ha sitt fläsk.. 

Vad jag vill få fram är att oavsett vad du har haft för ursäkt till att du inte tränar, inte äter som du vill eller vad det kan vara som du vill ändra i din hälsa så säger jag bara. BULLSHIT! Bara gör det! Det finns ingen ursäkt som är god nog till att inte leva nyttigt och hälsosamt och vara mån om sin kropp. Enda godkända ursäkten är om man är sjuk, men det är man ju inte hela tiden. Man kan som jag ha en sjukdom men det betyder inte automatiskt att man är sjuk konstant. Börja ta hand om din kropp, tänk på vad du stoppar i dig, tänk på hur du vill leva och sedan när du bestämt dig, just do it! Följ folk på sociala medier som vill samma sak, som tränar och få motivation. Börja träna med en kompis, sätt upp mål. Vänta inte med ''ditt nya liv'' tills på måndag, nästa månad eller till nyårslöftet, gör det nu!! Och för dig som redan kan leva som du vill eller har börjat på din resa mot ett hälsosammare liv, Grattis! Fortsätt vara amazing och kämpa!! Jag står och hejar! 

Likes

Comments