Midsommar är en återkommande tradition här i Sverige och detta år är jag inte särkilt taggad för att fira.. Varför? Jo förra året vid den här tiden så kom jag och mitt Ex hem från en resa i Kreta där han friade till mig. När vi sedan kom hem till Sverige så var vårt första public appearance som nyförlovade. Så ja, denna midsommar kanske jag inte ''hoppar'' högt av glädje för jag måste ändå erkänna att det är lite jobbigt. Inte för att jag saknar mitt ex, men därför jag inser hur mycket som kan hända och har hänt på endast 1 år. 

Förra året vid denna tid så berätta vi då för alla att vi hade förlovat oss och det var en lycklig tid, jag planerade för vårt bröllop och mitt liv var ju precis så som jag ville att det skulle vara. Hur är det nu, 1 år senare? Jag fiskar inte efter sympati/empati från andra genom att skriva detta inlägg. Utan mer för att jag behöver skriva av mig och jag vet att många som läser på min blogg själva har gått igenom ett uppbrott & kanske känner igen sig. 

Jag hade ju en tidsplan liksom, som nu är helt messed up. Jag skulle vara lyckligt gift med min drömkille. Vi skulle börja spara till vårt hus och kanske inom 1-2 år skaffa vår första bebis. Allt detta ville jag innan jag var 25 år.. Varför? Jo dels för jag inte vill vara en gammal mamma, men också för jag vill ha någon att dela mitt liv med & som jag kan göra alla dessa äventyr och viktiga livsbeslut som man tar i åldern innan 30. Man utvecklas mycket som person när man är 18-25 och jag tror det kan vara gynnsamt att under den tiden om man redan vet vem man är och vad man vill letar/hittar sin perfect match för att kunna utvecklas tillsammans. 

Hur känner jag idag? Jag vill absolut fortfarande alla dessa saker men har kanske inte siktigt insatt på att det ska ske innan jag är 25 år direkt.. Nu har jag inte bråttom och vet att var sak tar sin tid.. Jag tror jag hellre tar allting långsammare nu för jag är så rädd att upprepa mina misstag. Det jag är rädd för är att jag har byggt så höga murar runt mig så någon kommer aldrig ens kunna se upp eller ens se över dem. Kanske kommer jag bli den kvinnan som är 45 år gammal och har 10 hundar, 20 katter och det enda som hänge på väggarna är bilder på mina hundar och katter? Kanske kommer jag aldrig hitta någon därför jag har känslomässigt stängt av allt? Är jag så avtrubbad att jag inte är kapabel till att känna de känslor som jag en gång har känt? Är jag för rädd för att våga, ta chansen och se om det är kärlek när möjligheten presenterar sig? Det är mycket som har rört sig i mitt huvud idag under denna midsommardag & jag har gjort allt för att slippa tänka. 

Jag har storstädat hemma i 4 timmar, suttit och pluggat, lekt med hundarna, kolla på romantiska filmer, allt för att slippa tänka, slippa känna och slippa känna mig känslokall.. 

Vad jag vet är att idag var en lite tuffare dag men imorgon så kommer det vara lättare. Som tur är så är det midsommar nästa år igen, och då hoppas jag inte att jag spenderar den på samma sätt som jag gjort idag. 

Glad midsommar på er alla! 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Kära gamla bloggvänner. 
Det var nu ett bra tag sedan jag bloggade om anledningarna är många. Det har vart en jobbig period det senaste för mig & då har inte direkt mitt fokus legat på att hålla ställningarna uppe på sociala medier, tyvärr! Ibland får man prioritera & för en gång skull så har jag äntligen gjort rätta prioriteringar, nämligen att prioritera mig själv. 

Detta är något som jag är sjukt dålig på att göra då jag hatar när fokuset ligger på mig & hellre hjälper andra än att hjälpa mig själv.. Det är väl en fin kvalité att ha, men samtidigt så måste man själv må bra för att kunna ha orken till att hjälpa andra. 

Den senaste tiden så har det vart jobbigt då min hälsa & kropp har kämpat emot mig. Mina mediciner jag tagit för min reumatisk sjukdom har gjort att min kropps egna immunförsvar har gått emot sig själv. Detta resulterade i anemi, magsår, migrän, infektioner & virus som bara följts av varandra tills det inte kändes som att det fanns något slut.. Det mest jobbiga någon människa kan gå igenom är nog när man inte mår bra och oavsett vad man gör så kan man inte hjälpa kroppen att återhämta sig. Såhär var det för mig den senaste tiden. Det har vart läkarbesök efter läkarbesök, förhoppningar på att denna gången kommer resultaten vara bra & jag kan återgå till mitt normala liv, men alltid har resultaten vart densamma vilket innebär att min kropp återhämtade sig långsamt. 

När detta sker så gäller det att lyssna på sin kropp samt sina läkare & faktiskt ta det lugnt & ge en själv möjligheten till återhämtning. För mig är detta extremt svårt då det värsta jag vet är att sitta hemma & inte ha någonting att göra.. Det är otroligt psykande & jag har verkligen hatat det. 

Som att strö salt i såren så fick jag i samma veva reda på att jag måste flytta ut ur min nuvarande lägenhet & den extra stressen av att veta att man är bostadslös inom någon månads tid hjälpte ju inte kroppen att återhämta sig.. Stresspåslaget innebär mer migrän, mer ont i magen såklart & sämre allmäntillstånd. Det är hemskt när ens kropp & huvud är stressad för det påverkar verkligen så mycket. 

Igår så fick jag äntligen lite trevliga & bra besked som jag verkligen behövt. Nu verkar det som att boende läget är under kontroll, jag har lyckats få en lägenhet i andrahand till mars månad nästa år.. Detta är en stor sten som lyfts från mina axlar & det är nästan helt i hamn.. Hoppas verkligen att det går hem nu.. 

På torsdag ska jag äntligen till en specialist läkare nere i Varbergs som förhoppningsvis kan ge mig lite bättre hjälp än vad jag tidigare har fått på sahlgrenska sjukhus. Så håll tummarna för mig denna vecka så kanske faktiskt allt löser sig på en & samma vecka! 

Idag känner jag mig sjukt optimistisk & glad för en gång skull! 

Likes

Comments