Äntligen kom jag fram med tåget till Provo och blev åter förenad med världens bästa Alice! Som jag saknar henne hemma i Sverige men nu när jag är i USA är jag rätt glad att hon bor här för hon föreslog världens bästa idé på vad vi skulle göra när vi ses, vi ska åka till Zion National Park & klättra upp på en av amerikas farligaste trails upp till toppen av Angels Landing.

Dagen började rätt roligt, Alice tog ju körkort igår och när vi skulle åka så visade det sig att vi glömt ljusen på i bilen kvällen innan.. Haha som tur var så hade de en snäll granne som hjälpte till att starta bilen med startkablar. Vi kom iväg lite senare än vad vi hade tänkt men som tur var så var bilresan i sig ett äventyr. USA är extremt vacker och inget som Sverige, det är så annorlunda och jag är helt såld. Hade jag bara fått välja 1 land att bo i resten av mitt liv så hade jag nog valt USA. De har all typ av natur, trevliga människor och ja, deras land är så stort! Det kommer alltid finnas något att se och utforska. Jag och Alice bytte av varandra när vi körde bil, så nu kan jag ckecka av att köra bil i USA.

Vi tog en lite längre väg till Zion park för att Alice ville vi skulle komma in den häftiga vägen & det var så häftigt! Den lilla avstickar vägen vi tog även var hur vacker som helst!! Otrolig utsikt och ja. I was amazed.

Det första vi gjorde i Zion Park var att ta shuttle bussen till stoppet längst bort för att vandra i 'The Narrows'. Det är en trail som går i vatten längst bergen. Det blir djupare och djupare ju längre in man går och vissa ställen längre fram får man simma på. Jag och Alice gick bara till det kom till låren/midjan typ, då vände vi tillbaka för det viktigaste för oss var att göra Angels Landing!!! Ett nästan 500 meter högt berg som de gjort en väg upp för att man ska kunna se utsikten över Zion Canyon. Det tar totalt 4 timmar fram och tillbaka och det var sååå jobbigt. Jag var tvungen att pausa flera gånger och vi tänkte först inte gå hela vägen upp för det är högt, farligt och stupar rakt ner på vissa ställen.. Men vi gjorde det och jag är så glad att we did! Utsikten var fantastisk och upplevelsen att klättra upp och ner var en riktigt kick! Som tur var gick det snabbare ner än vad det gick upp, så vi hann ner förbi allt det farliga innan det blev mörkt.

När vi kom tillbaka till bilen så inser vi att vi glömt lamporna på i bilen igen... Så det var bara att gå runt och leta efter någon som kunde hjälpa oss.. Vi fick hjälp till slut av en tant med en apparat som starta bilen, as käckt och sedan kunde vi köra hem, 4 timmar mot Provo. Vi var hemma vid typ 2 halv 3 på natten och min kropp är så öm idag.. Nu sitter jag åter igen på tåget tillbaka till Ogden för att bo med Kylie igen!

Jag är så glad, lycklig, tacksam och bara njuter av varje sekund här. Gårdagens vandring upp till Angels landing är nog hittills det mest häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Drömmen hade ju varit att kunna göra sådana äventyr varje dag resten av sitt liv. Då hade jag vart lycklig.. Bävar inför tanken att tiden kommer gå fort här i USA och jag antagligen snart sitter på flyget hem till tråkiga Sverige.. Sitter redan och kollar på biljetter tillbaka hit för det är en sak som är säker, jag måste tillbaka hit!!!

Utsikten från vägen till Zion park! 
The Narrows! Så sjukt häftigt! 
Hela vägen till toppen ska vi, där är Angels Landing. 
Vi är inte ens halvvägs uppe.....
Vi är inte ens hela vägen uppe ännu... 
we made it! 
Såhär såg vägen upp ut!! lite lätt läskigt! 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är helt sjukt att jag vaknade i Sverige och sedan sisådär 22 timmar efter lämnat Landvetter landar i Salt Lake City i USA! Som jag har pratat om att göra den resan och nu sitter jag här, på tåget mellan Ogden & Provo och det är nu dag 2 i USA men först får jag väl berätta om hur resan hit gick och vad jag hittade på när jag kom fram.

Flygturen gick faktiskt bra, trots mindre misstag av mig såsom att inte jag fastna i London extra länge, tullen gjorde sönder min frysväska till min medicin, jag hann precis med flyger från London till Seattle och 9 timmar på ett flyg kanske är roligt till en början men efter att ha kollat på 3 filmer och bara vilja vara framme så var de sista 5 timmarna innan flygbytet i Seattle rätt segt. Jag fick min allra första stäpel i mitt pass och ja, nu är jag i USA! CANT BELIVE IT!

Kylie hämtade upp mig på flygplatsen i Salt Lake City och vi åkte hem till henne & Preston. De har ett helt underbart fint hus de precis har flyttat in i & jag fick ett jättefint eget rum med badrum. Jag tog en snabbdusch och bytte om och sedan åkte vi & hämtade upp Kylies mamma & åkte till Ogden Pizzeria och åt med hennes familj. Familjen Healy är helt underbara och på pizzerian var även hennes man Prestons familj, så jag fick hälsa på dem också. Alla i USA är så gästvänliga & trevliga. Efter maten åkte vi och köpte glass på Zeppe's. Det är typ Italiensk glass fast ändå inte! Men det var riktigt gott!

Efter det åkte vi till Prestons familj och hälsade på deras hästar som var så fina! På vägen dit såg jag det sjukaste stjärnfallet jag någonsin sett i hela mitt liv.! Både jag och Preston bara WHAAT när vi såg det! Så synd jag inte fick det på film alltså!

Efter det åkte vi hem till Kylie & Preston och jag satt och kollade på tv i typ 10 minuter innan jag höll på att däcka. Då hade jag vart uppe i 28 timmar & klockan var 10 på kvällen i Utah så jag lade mig i sängen med gott samvete & vaknade klockan 7 imorse. Då åkte jag med Kylie till jobbet och passade hennes son Dax medan hon fick iväg en ung tjej till skolan. Sedan så hämtade vi hennes syster och åt frukost hos hennes föräldrar. De hade de sötaste hundarna ever. Måste ta en bild och lägga upp!

Sedan blev det shopping på morgonen. Vi åkte till Target & sedan TJ MAXX, köpte med oss IN-N-OUT burgers och åt hemma hos kylie & preston, lekte med Dax, försökte få honom att somna vilket han inte ville, vaxade mina ben och sedan så var det dags att packa en liten väska och åka till tåget. Jag ska nämligen till PROVO och träffa min vän Alice! Sist jag såg henne var på hennes bröllop förra året. Hon och Jakob har flyttat till USA för att studera och jag är så stoked på att träffa dem! Imorgon ska vi åka till ZION PARK vilket kommer bli awesome!

Lovar att lägga upp lite bilder imorgon på bloggen!

Likes

Comments

Som jag pratat om att göra denna resa, jag tror säkerligen att jag har pratat om detta i 3 år. Jag fattar inte varför jag inte gjort den tidigare, träffa vänner, se ett helt nytt land, komma utanför Europa, ja? Why not before?
Jag antar att det har kommit ursäkter i vägen & att jag alltid haft något hemma som håller mig kvar.. Det har jag såklart fortfarande, J är ju kvar men då han börjar på Halmstad högskola så tänkte jag passa på att göra lite liv i en dröm. Så vart ska jag? Om man frågar min mormor så var hennes respons när jag bokade resan i lördags, - ska du åka dit igen? Du har väl vart där 3 gånger nu minst? säger mormor. - Nej mormor, jag har pratat om det i 3 år men jag har ju inte kommit iväg ännu, säger jag. Mormor bara börjar skratta & hjälper mig sedan att söka visum och allt för min resa tiiiill.......................... USA!!!

Yes my friends, I'm off to USA på måndag redan! Biljetterna bokade jag i lördags, det blev lite av en sista minuten resa fast ändå, den har varit planerad som sagt i 3 år. Jag ska träffa en hel bunt med gamla vänner, se Salt lake City, besöka så många national parks jag kan, åka till Wyoming och rida häst i bergen.. Ja, shit vad mycket jag ska hinna göra!! Jag är såå excited att jag knappt kan sova på nätterna!

Så följ med mig på min blogg som jag kommer försöka vara så aktiv som jag bara kan, posta bilder från USA och skriva om mina äventyr. Jag blir borta i en månad så är du sugen att se bilder på USA, vacker natur, hästar, hundar mina vänner så följ mig nu!

Resan börjar på måndag!! I CANT WAIT!!

Likes

Comments

Att vara kär är nog en av de bästa känslorna i världen. När jag säger att jag blev kär i J redan på vår första date efter flera år som vänner låter kanske töntigt & överdrivet but the truth is att när han log emot mig på en spårvagnshållplats i ett regnigt Göteborg så var det kört... Jag föll pladask för honom & jag bara visste att det var början på något vackert.

För två veckor sedan så firade vi 8 hela månader tillsammans men det första ögonblicket när jag föll för honom redan innan han sa ett ord till mig känns som igår.. Jag ska inte ljuga och säga att dessa månader har varit som en dans på rosor, vi har haft de mest underbara stunderna ihop men även riktigt kassa stunder med. Men det är så ett förhållande är ibland, lite som en rollercoaster. Även om J kanske inte alltid vill inse det, för enligt honom vill han att allt bara ska vara bra hela tiden & jag håller absolut med honom. Självklart vill jag att vi ska ha det så bra vi bara kan, vi är ju bäst och vi båda förtjänar att vi har det så bra som möjligt, men vi är bara människor. Vi gör fel, vi tänker olika, vi upplever saker olika & vi alla är olika. Ibland så missförstår man varandra, kanske inte alltid säger det man tänker eller känner & ibland kanske man säger saker man inte menar.. Men är det något jag älskar med vårt förhållande är att trots när det kan bli riktigt fel så vill vi alltid samma sak, oavsett vad ''felet/bråket'' är om så är vi viktigast.

Vi vill att vårt förhållande ska vara det bästa det kan vara & att vi båda ska vara så lyckliga som vi bara kan.

Är det något jag har lärt mig dessa 8 månader så är det verkligen att jag och J tänker på två helt olika planeter & 99% av det som skapar ’’problem’’ mellan oss är att vi pratar om samma sak fast på 2 olika sätt. Detta gör att oftast så menar vi samma sak bara det vi uttrycker det olika.. Så sjukt störande och ja, antar att det är sant det dem säger, kvinnor & män är från olika planeter.. Samtidigt så är det våra olikheter som gör oss till ett sånt starkt par. Vi har båda många egenskaper som är lika, såsom att vi båda är otroligt sociala & utåtriktade, vi värdesätter våra familjer över allt annat & vi är extremt envisa (båda två verkligen). Men vissa saker är vi extremt olika på & så är det för alla.. Så länge vi båda alltid lyssnar på den andra, pratar så vi båda förstår & kommer ihåg i allt att vi båda är på samma sida & vill samma sak så vet jag att vi kommer ha det så grymt.. Och det har vi, vi är helt awesome tillsammans. Jag har nog aldrig varit så lycklig nu med någon som jag är med J. Det är en kärlek som är rätt obeskrivlig men ändå så bekant, det är lite som att hitta hem liksom..

Det jag älskar med J är att jag känner att jag kan vara mig själv oavsett vad. Han gör mig till att vilja vara en bättre person & även ifall jag har sidor jag inte alltid är stolt över så kan han ibland se dem, men han vet att jag kämpar med att dem ska bort.. Jag älskar hur han får mig att känna mig som den lyckligaste tjejen i världen & jag blir lycklig när jag ser honom glad. Det finns ingen bättre känsla än att göra något för honom som får han lycklig.. I guess, If he’s happy, I’m happy..

Jag vet att vi bara vart tillsammans i lite mer än 8 månader men på dessa månader har det hänt så mycket i mitt liv, med mig & jag vet att jag hade inte gjort allt detta på 8 månader om det inte vore för att J är i mitt liv. Vi finns där för varandra, vi stöttar varandra, pushar varandra och gör varandra bättre.. Jag är så tacksam över det. Utan J hade denna vägen vart tråkig, ensam och lång. Med honom så är det som att vara på världens bästa resa, konstant <3


Likes

Comments

Äntligen är dagen kommen, vi ska åka till ROM!
Detta är en resa som jag i många år har suktat efter att åka på. Högst upp på reslistan länge har ROM varit & nu är det äntligen dags för att uppleva Rom men världens bästa pojkvän.

Vårt flyg till Rom gick klockan 10 på morgonen från Landvetter till Rom. Jag älskar att flyga men J är inte lika förtjust i det. Stackarn, inte lätt att vara flygrädd. Vi visste redan innan vi åkte att det skulle vara varmt i Rom men när vi gick ut från flygplatsen så var det som att gå in i en vägg av värme. SHIT det var verkligen skitvarmt. Vi tog en shuttle buss från flygplatsen till centralstationen Termini i Rom. Därifrån var det ca 10 minuters promenad till vårt hotell.

Hotell Lilium som var sjukt svårt att hitta till då det var en lite liten skylt på insidan av porten.. Vi fick ett mysigt rum med en balkong som vätte emot gatan, så himla mysigt hotell verkligen. Frukosten var supergod, personalen var jätte trevliga & rummet hade AC, så fanns inget så mycket att klaga på direkt.

Vi bytte om på hotellet och sedan så tog vi bussen ner till stan, planen var att se Pantheon, äta middag och sedan bara vandra runt i stan. Vi hitta en mysig liten resturang som låg på en sidogata vid Pantheon. J tog en Carbonara och jag en Pizza Funghio. Det var verkligen supergott & prisvärt. Efter middagen så gick vi till Pantheon. Smart som jag är så glömde jag min kofta på hotellet så vi var tvungen att springa och köpa en kofta innan vi kunde gå in & se Pantheon. Men det var verkligen så häftigt.
Väggarna i Pantheon är 6 meter tjocka, kupolen var lika hög som den var bred, 44 meter.. Det var verkligen en upplevelse att se Templet för alla Gudar.

Efter Pantheon gick vi vidare till Piazza Navona, ett torg som är känt för sina resturanger, nattklubbar och gatuuppträdare. Vi tog varsin drink and MAN, italienarna snålar inte med spriten när de blandar..

Vidare gick vi från Piazza Navona genom staden tills vi kom över floden till Castle S.Angelo och sedan vidare till Vatikanstaden där vi stod ett tag på St Petrus platsen & beundrade hur mycket pengar påven har... Trötta i benen bestämde vi oss för att ta bussen hem, köpa med lite kvällsmat från mataffären och sätta oss på balkongen och njuta av att vi äntligen är i Rom..
J köpte med lite ostar, bröd och god skinka som vi satte och oss åt på balkongen på kvällen i 27 graders värme.. Vädret är bara att drömma om nu när man är åter hemma i Sverige men WOW, vilken otrolig bra första dag.

Efter maten var uppäten, vi var nöjda med värmen så var det dags att krypa ner under täcket, sätta på ACn och se fram emot morgondagen som kommer bestå av att se Collouseum, Forum Romana, God middag, samt se Fontana di Trevi samt Spanska trappan..

Läs mer om det i nästa inlägg, tills dess, njut av lite bilder från vår första dag i Rom.

Före och efter landning! Wiho, vi överlevde! :D

Middagen vi åt vid Pantheon!

Likes

Comments

Något vi alla hatar att vara är sjuka.. Visst det kan vara skönt en dag eller två att slippa gå till jobbet när man mår kasst & bara vill ligga och dö i soffan till en massa filmer som man verkligen tror man vill se... I söndags förra veckan insjukna jag i halsfluss, urinvägsinfektion & feber & jag säger bara, USH VAD TRÅKIGT!

Denna veckan har varit en av dem tråkigaste veckorna på länge. Jag har legat hemma de första dagarna utslagen & inte orkat göra någonting. Aron har ju bott hemma hos oss (min hund) för de som har honom på foder är på semester på Kreta. Så inte nog att man själv är sjuk, man har en hund som är dö glad för att den bor hemma hos sin ''mamma'' & vill leka, gå ut och allt vad det innebär att ha hund. Min hund är däremot världens bästa så när han ser att sin mamma är sjuk så ligger han och myser och kan underhålla sig själv med lek så det enda jag behövt göra är att gå ut & rasta honom. Mitt hjärta brast lite de första dagarna för honom för jag kände mig så dålig som inte gav honom tillräckligt med uppmärksamhet. Men är man sjuk så är man sjuk.

Denna vecka har alltså vart döö tråkig & något man göra när man är sjuk förutan att kolla på 100 filmer och typ 2 säsonger av Gossip Girl är att man tänker, HELA tiden så går man runt och tänker. Är man redan grym på att tänka på allt och inget, vilket jag är så blir detta ännu värre när man blir sjuk.. Speciellt när man har vänner som är iväg på roliga saker som man inte kan hänga med på, en pojkvän som inte orkar sitta hemma när han är sjuk så till slut så flyr han hemmet & då sitter man ensam med sin hund & tänker på livet.. Jag är en sån när jag är sjuk att jag tänker på super deppiga saker & tänker mig in i scenarion som jag vet aldrig skulle hända, men tänk om det skulle det? Man kan aldrig riktigt vara säker nu för tiden..

Tycker lite synd om min pojkvän de dagar jag har vaknat upp från en dröm där han har varit en riktigt idiot i drömmen, ja jag kan drömma konstiga saker och oftast är det sånt jag går och tänker på under dagen som är helt knäppt som jag sedan drömmer om. Så när jag väl vaknar upp och det jag gått och tänkt på hela dagen händer i min dröm så tar det 15 minuter från det att jag vaknar tills jag inser att det bara är en dröm. På dem 15 minuterna har jag hunnit tänka att ett tal på 30 min jag ska säga till min pojkvän om vilken idiot han är. Sedan när jag inser att det bara är en knäpp dröm och jag är lite halvknäpp, vänder mig om och ser han liggandes bredvid och sussar så gott så blir bara mitt hjärta så varmt och jag kan kura mig ner bredvid honom & somna om tills nästa knäppa dröm kommer.. Ja ni hör ju? Jag blir knäpp av att vara sjuk...

Likes

Comments

Det har gått några månader sedan jag senast skrev & mycket har hänt sedan dess.. Jag vet inte varför jag varit så extremt dålig på att hålla min blogg uppdaterad men jag antar att det kanske är ett gott tecken? Att jag inte riktigt har prioriterat mina sociala medier utan annat.. Anyway, jag tänker bli lite bättre på det nu, jag lovar.

Mycket har som sagt hänt sedan sist & jag ska försöka sammanfatta mig kort.. Jag vet, jag ska iallafall försöka.
Jag & J har firat 6 månader vilket är helt sjukt, tiden går så extremt fort & snart har vi 7 månader och det kommer vi fira på någon mysig resturang i Rom. That's right, all road leads to Rome and vi ska åka dit den 14 Juni. Som vi båda längtar! Vandra ner för spanska trappan, slänga ett mynt i Fontana di Trevi, besöka Vatikanstaten, se Colosseum & vandra de vackra gatorna i Rom.. Åh jag drömmer mig bort. Inte nog ska jag äntligen få se Rom som jag velat se i säkert de senaste 10 åren, utan jag får se Rom med världens bästa kille..

På tal om världens bästa kille så strax efter min födelsedag så flyttade J in hos mig.. Jag älskar att bo med honom (för det mesta)! Att få dela sitt hem med den man älskar är rätt mysigt. Somna bredvid varandra varje natt, vakna bredvid varandra. Ha någon att laga middag med och allt sådan är så mycket mysigare när man är två. Han förgyller mina dagar verkligen. Det har gått 6 månader och jag är fortfarande galet kär i honom. Ibland måste jag nästan nypa mig själv så jag är säker på att allt inte är en dröm men innan jag hinner göra det så ser jag att kaffekoppen står på diskbänken & inte i diskmaskinen, smutstvätten ligger framför tvättkorgen och inte i tvättkorgen. Då slipper jag helt plötsligt nypa mig själv i armen för då vet jag att japp, det är ingen dröm... Haha, älskar honom ändå.

Den senaste veckan har Aron bott hemma hos oss vilket har varit supermysig, tycker jag iallafall. Stackars Aron har fått lära sig att man inte får sova i sängen längre, för det vill inte J. Vilket jag har svårt att förstå men respekterar. Har även legat hemma sjuk med halsfluss, feber och urinvägsinfektion vilket inte vart lika roligt... antibiotika är rätt tråkigt att äta & jag är så extremt trött på att sitta hemma i soffan & inte göra någonting. Tur är så har Aron gjort mig sällskap & tack vare honom så har jag ändå fått mig frisk luft när han har behövt gå ut. J fick också en släng av min sjuka & blev själv sjuk, så de första dagarna låg vi hemma båda två ynkliga, Han lite mer ynklig än jag såklart, för han är ju ändå en man....

Nu ska jag fortsätta kolla på Gossip Girl som jag inte sett på ÅR. Galet fan av Gossip girl & jag hoppas verkligen dem gör en film av det som ryktet går att de ska göra. Den ska jag definitivt se på isåfall.

Likes

Comments

Ni är några som har undrat då jag tidigare nämnt att jag och J har känt varandra tidigare & ja det stämmer. Första gången jag och J träffades var vi 15 år och gick i sista klass på högstadiet. Vi träffades om jag inte minns fel genom att vi hade gemensamma vänner & en kväll så träffades vi på ett ställe i Kungsbacka som heter Elektronen.. Något som är lite sött är att J kommer ihåg denna tiden mycket bättre än vad jag gör, vilket är lite skämmigt. Men antar att jag gjorde lite större intryck på honom än han gjorde på mig? HAHA nej, jag bara skoja, tror han har bättre minne bara! Vilket fall som helst så var det då vi träffades, 15 år gamla, unga & dumma och som ni alla förstår så höll det inte särskilt länge & vi kanske dejtade 2-3 månader högst.. Jag har dock några minnen som jag verkligen inte har glömt från J och min tid när vi var 15 år såsom J köpte blommor & choklad till mig när jag fyllde år. Han var supernervös första gången han skulle hem till mig och träffa mina föräldrar (något som kanske inte ändrade sig direkt till denna gången).

Vi har alltid oavsett om vi dejtat eller ej fortfarande varit bra vänner. Vi har hållit kontakten hyfsat genom åren & träffats lite då och då som vänner och umgåtts, något som jag verkligen har vart glad över för nu nästan åtta år senare så är han min pojkvän & vår relation har aldrig varit bättre. Så hur träffades vi denna gången? Ja ni alla har kanske hört om tinder? Nej jag skojjar inte, vi återupptog faktiskt kontakten när vi matchade på tinder, såhär hände allt.

Det var en vanlig lördag och jag och mina tjejkompisar Lina & Tova skulle åka in till Göteborg en regnig dyster dag för att ta en fika & gå på stan. På tåget in till Göteborg så kom vi in på samtalet tinder & försökte komma fram till om vilken typ av kille är vår kille, vi alla hade uppe tinder på telefonerna & när vi står i Lisebergstunneln med tåget så kommer en bild på J upp & jag skrattar lite och säger att detta är mitt ex från när jag gick i 9an. Tova & Lina utbrister men han ser ju as bra ut, swipa höger?! Jag sitter och kollar igenom hans bilder & tillslut så blir det skipat höger på J & vi matchar direkt. Jag tänker inte så mycket mer på det men när jag ska stoppa ner telefonen & hoppa av tåget så plingar tinder till med ett meddelande från J -Hej, det var inte igår, står det & sedan så skrev vi under hela tiden jag var inne i stan med tjejerna. J skriver att han jätte gärna skulle vilja ses någon dag & jag tänker varför inte & skriver att det kan vi självklart göra. Jag och tjejerna ska snart skiljas åt så jag tänker -varför inte träffa J idag? Är ju inne i Göteborgs och han sa att han inte gör något speciellt, slänger iväg ett meddelande - ska vi ses idag? Kanske ta en fika eller något är as hungrig? J svarar direkt, -Ja visst, vi kan laga middag hos mig?

I ett ruskigt Göteborg tar jag vagnen från kungsportsplatsen till Avenyn för att möta upp J.. Trots att vi känner varandra sen tidigare så pirrar det lite i magen trots allt, tankarna gå runt i huvudet och jag försöker komma ihåg när jag sist träffade J. Det måste varit något år sedan när vi såg American History X hemma hos honom, gick en promenad i ett kallt Göteborg, satt på en parkbänk i Haga & pratade om livet. Han skulle åka till USA med familjen några veckor och jag gick nog gymnasiet & det skulle bli sommarlov.. Han lovade att höra av sig när han kom hem igen, men uppenbarligen så hände det aldrig. Nu skulle vi ses igen, något år senare, lite mer vuxna & med rätt mycket händelser som hänt oss båda. Ses vi för vi vill vara vänner eller ses vi för något mer? Jag hann inte tänka så mycket mer för det var dags att hoppa av spårvagnen & där stod han. En snabb kram sedan går vi hem till honom & på vägen de gånger han inte märker så kollar jag in honom från topp till tå och tänker, Shit he turned out good! Haha!

Än en gång är vi hemma hos J i hans kök, denna gången står han & lagar middag till mig & vi sitter och pratar i evigheter om allt och ingenting. Jag kan ju bara prata för mig själv men jag tror jag blev kär redan då.. Inte nog med att han lagade en riktigt god middag, att vi hade as bra konversationer och att han ser sjukt bra ut utan det liksom pirrar i magen igen.. På det sättet man liksom inte vet hur man ska dölja hur man känner, det kändes som jag satt där i hans kök, rosig om kinderna, med ett stort leende på läpparna och med ögon som glittrade emot honom. Han måste ha kunnat se rakt igenom mig.. Kvällen drog vidare med att vi drog förbi och tog ett glas på Humm där hans bror jobbar & han kom visst ihåg mig, sedan drog vi till biljardpalatset & spelade biljard (vi båda var svindåliga).

Han lyckades stjäla en puss när vi gick från biljardpalatset till kungsportsplatsen vid hållplatsen där en gatumusikant spelade gitarr & sjöng där & då vågade han äntligen kyssa mig. Som jag gått och kollat på hans läppar hela kvällen men that took him long enough.. Vi åkte faktiskt hem till mig i Kungsbacka båda två & där vi låg i sängen och prata halva natten innan vi somnade bredvid varann.. Han var en gentleman faktiskt hela kvällen men vad han inte visste var att han var fast redan då. Jag blev faktiskt kär i J från första blicken.. & antar att han blev kär han med för here we are again, tillsamman och sådär äckligt kära så det pirrar i magen, för det gör det verkligen. Får fjärilar i magen varje gång jag ser honom.. <3

Likes

Comments

Förra veckan så var det äntligen dags för mig och J att gå på Göteborgs Operan och se Carmen. J fick biljetterna av sin mormor & morfar i julklapp och bjöd med mig som sin date! Ingen av oss har tidigare varit och sett en opera så vi båda var förväntansfulla över kvällen. J bjöd på överraskningsmiddag på Pinchos, ett ställe jag aldrig käkat på & det var verkligen supergott!
Att gå på opera är något helt nytt för oss båda och det var 4 timmars opera med 2 pauser på ca 25 minuter vardera. Carmen var faktiskt bra och som tur var så fanns det subtiles då hela föreställningen var på franska... Men vilken kväll! Vi hade det verkligen supermysig! Efter operan gick vi och firade 2 av J och mina vänner på Sticky fingers och efter det så drog vi hem & sov.. 4 timmar på operan tog faktiskt på krafterna! Men vilken kväll, så himla mysigt & har verkligen världens finaste pojkvän<3


Likes

Comments

Jag valde ett yrke som lätt går många förbi men som samtidigt tas för givet.
Det är jobbet som måste göras men när det väl är gjort så är det oftast osynligt eller en självklarhet.
Det är vi som tar hand om era nära & kära. Det är vi som kollar till er & "passar upp er" och försöker finnas till så gott vi kan för er när ni ligger sjuka på sjukhus. Det är vi som gör allt det som bara ska göras & vi gör det, så gott vi bara kan. Oftast så skyndar vi oss för vi har sällan några marginaler. Det är vi som vissa dagar älskar våra jobb och andra dagar går hem & undrar varför vi valde detta yrket. Vi har underbara dagar & vi har helt bedrövliga dagar, precis som alla andra jobb. När våra kollegor blir sjuka och sjukluckor uppstår vet vi redan att dagen kommer bli stressig. Det finns ingen personal att ringa in. Vi är redan kort om folk i vår dagliga bemanning så den som är sjuk får banne-mig vara redigt sjuk för att inte komma till jobbet. Till skillnad från andra jobb & yrken så går det inte att skjuta upp vissa saker, vi kan inte lägga våra patienter & vårdtagare på en hög på skrivbordet för att sedan ta tag i det när vi är friska igen.

Vi jobbar med er alla, och vi behövs alltid, oavsett tid på dygnet, oavsett om vi är för lite folk.. Det är vi som får skiten från er för att ni väntat i flera timmar på ett besked om vad som hända skall när ni ligger på sjukhus. Det är vi som får skit för att Arvid inte fick sin dusch som han brukar varje onsdag, varför Inga inte fick sin tvätt eller varför Göte inte fick sin städning & Lisa inte fick sin promenad hon sett mycket fram emot. Detta eftersom det är sjukluckor för dagen så schemat trycks ihop på oss resterande personal så det mest relevanta blir gjort. För tydligen går det att prioritera vad som är viktigast för människor när det krisar. Självklart kan en dusch, en städning, en tvätt eller någons aktiveringstid vänta tills det åter är fullt bemannat. Vi får prioritera vilka patienter som behöver ha hjälp först & vilka som får stå ut med att vänta lite längre. Självklart går akuta fall före de som faktiskt klarar att vänta ytterligare någon timme. Samtidigt är det vi som får en korg av Asta på Julaftons morgon för hon vill tacka för året som varit. Det är vi som får det där extra tacket för att vi hade tid att sitta och prata med Bertil när han kände sig lite ensam, det var vi som kunde ge den tröstande kramen till Maria som fått ett jobbigt besked av läkaren och Linus som äntligen fick ta bort sitt gips går hem med ett leende på läpparna. Det är vi som får stå ut med saker men även vi som får uppleva de mest fina saker. Vi får uppleva och höra så mycket som gör att vi både skrattar & gråter. Att lyssna på folks livsöden & historier, få höra om ungdomskärlek, kärlek som levt i över 50 år men även krossade hjärtan som än idag önskar de gjort saker annorlunda. Vi får höra folk som säger det levt ett underbart liv & vi får höra folk som önskar det hade gjort annorlunda.

Vi får springa mellan patienter för att stötta upp och hjälpa till där det behövs. Ibland behövs vi på flera ställen samtidigt och hur mycket man än vill kunna dela sig i 10 delar så går det inte. Ibland vet man att man kommer göra folk besvikna oavsett hur mycket man än försöker. Det är ett jobb med högt tempo, stress & man måste ha förmågan att kunna prioritera och bara få saker gjorda, även när man bara känner för att sätta sig ner och bryta ihop en stund då det ibland blir för mycket. Vi är bara människor precis som du, men ibland så krävs det att vi ska vara något slags övernaturligt väsen som bara ska få allting att funka. Tolka mig inte fel, trots allt det dåliga och jobbiga emellanåt så älskar de flesta av oss vårt jobb. Känslan av att hjälpa andra, kunna ta tiden att sitta och prata med någon som har ont & är rädd,finnas till för någon, att känna att man faktiskt hjälper någon. Det är anledningen till att de flesta av oss väljer att fortsätta. Trots dåliga arbetsvillkor, arbetstider & låga löner så biter vi ihop de jobbiga dagarna och njuter de bra dagarna. Tänk om bara fler visste om hur otroligt fint och roligt vårt yrke kan vara de dagar där allting bara fungerar? Hade inte fler valt att jobba med oss då? Om de som bestämmer lockar med högre löner, bättre OB, bättre villkor. Kanske skulle bättre arbetstider locka fler att jobba med oss?

Kanske hade vi då inte haft lika många sjukluckor för att vi som jobbar inte längre behöver slita så hårt & på så sätt spara på våra kroppar så vi håller oss friska och hela längre. Kanske hade bemanningen inte varit på minimum utan faktiskt såpass bra att när det blir en sjuklucka så ställer det inte till hela dagen om vi inte får in någon, för vi klarar oss en man kort?

Tänk om bara fler visste vilket underbart fantastiskt yrke det är att vara Undersköterska? Iallafall de dagar som bara flyter på och man känner att man knappt vill gå hem för att den där känslan av att vara viktigt, kunna finnas till och hjälpa andra fylls på och man känner sig tillräcklig på jobbet. Tänk om fler ungdomar vågade sig på att jobba inom vården? Hade de då kanske sett det vi ser, vi som jobbar varje dag? Att yrket är inte så bedrövligt som det sägs. Yrket är helt fantastiskt & jag själv verkligen älskar mitt jobb som undersköterska. Trots allt det dåliga. Jag önskar bara att lite saker var lite bättre, att våra förutsättningar var lite bättre vissa dagar. För dagarna då vi är fullt bemannade, har marginaler och allting bara flyter på, det är de dagar som vi undersköterskor valde yrket för. Det är de dagar som påminner oss om varför vi valde att utbilda oss till undersköterskor och välja att arbeta inom vården. Vi är så måna om de vi tar hand om och de dagar vi har full personalstyrka och goda marginaler är dagar vi önskar vi hade varje dag. För det är de dagar vi har den extra tiden för att prata med Arvid innan duschen för att välja ut lite extra fina kläder, vi hinner stryka & mangla Ingas tvätt, Göte fick både en städning samt fick äntligen bjuda på kaffe & choklad innan vi gick därifrån och Lisa fick äntligen sin promenad. Asta blev glad när hon fick tackkort för julklappen, Bertil kände sig tacksam för att han fick lätta på sitt hjärta och fråga de frågor han undrade efter läkaren varit inne och pratat med han. Linus som äntligen fick av sitt gips kunde sitta och berätta om hur han äntligen kunde klia sig på armen igen efter 6 veckor med gipsad arm.
Tänk om fler kunde se vårt yrke som vi gör? Se tjusningen i det vi gör men även den uppgivenhet vi känner när förutsättningarna inte är på vår sida.

Om våra förutsättningar hade vart bättre, såsom bättre löner, ob, arbetstider och bemanning var bättre -då tror jag fler hade gett sig in i yrket utan att ens blinka. Även fler av oss Undersköterskor hade kanske stannat & inte valt ett annat, enklare yrke, för tro inte att det vi gör är enkelt alla dagar.

I slutet av dagen så kan det vara vem som helst av oss som ligger där på akuten på sjukhuset eller på en vårdavdelning. Kanske är det din familjemedlem eller släkting som ska få hemtjänst eller bo på boende? Är vi inte alla i kontakt med vården på ett eller annat sätt, så borde inte vi alla vara måna om att den fungerar? Detta är något vi alla Undersköterskor vill dagligen, så tro oss när vi säger att vi gör vårt bästa!
Vi är ju trots allt "bara" Undersköterskor, men hur hade vården sett ut utan oss?

Likes

Comments