Äntligen är fredagen kommen! Ja, trots att jag egentligen haft en riktigt slapp vecka och inte gjort mycket alls så känner jag mig helt slut. Kanske inte helt konstigt med tanke på att jag hade halsfluss för 3 veckor sedan, som sedan toppades med en influensa, och jag var mer eller mindre död efter att ha kämpat igenom 3 dagar på Friends förra helgen. Var hemma från skolan på måndagen, höll ett tal på tisdagen, ledig på onsdagen, 1 matteprov och 1 lektion på torsdagen och Sacomässan idag. Låter inte alls särskilt ansträngande så det måste helt enkelt vara influensan som tagit ut sin rätt. Är inte heller frisk ännu.

Igår var jag hos bästaste Kalle som åker till Australien på måndag, på obestämd tid. Träffade även Kevin och Hampus som även de ska med. Klart man blir lite avundsjuk men jag stannar faktiskt mycket hellre hemma med mina pärlor ute i stallet. Resa får jag helt enkelt ta mig tid att göra när jag är gammal och grå. Skämt o sido, skulle vilja ta 2-3 veckor i Australien innan jag blir grå, but no hurry. Skittråkigt att säga hejdå imorse. Jag har svårt för avsked oavsett om det är för 1 dag, 1 år eller för alltid. Man känner sig så liten och hjälplös.

Idag blir man bokstavligen fångad av en stormvind om man går utanför dörren. Pissregnar och blåser sådär riktigt mycket och eftersom det också är fredag så kan det bara betyda en sak: CHILLDAG!

Ja, idag är jag glad att jag inte har en utekväll i stan att se fram emot eller befinner mig på en tävlingsplats. Idag är jag glad att bara sitta i soffan och låta Vampire Diaries avsnitten flyga förbi, 1 efter 1.

Trevlig helg


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Ett litet inlägg här, ett litet inlägg där. Ja, det är vad den här "bloggen" består av idag.

Om det har hänt mycket sedan jag senast skrev någonting på den här bloggen? Svaret är SJUKT mycket. Hästar har sålts, köpts, friskförklarats.

Så var ska vi börja? Med hästarna kanske, eftersom att de är mest aktuella. Jag kan inte svara på hur längesedan det var då jag inte haft någon vidare tidsuppfattning senaste tiden, men All Time High, Time, Benet, o allt vad vi kallade honom för, är såld. Han var en superfin häst och himlans go, men det räcker med 3 hästar för mig när jag har skolan att tänka på. Skolan nu är jobbig och viktig, jag vill känna att jag har ork för den också.

Under väldans många år har vi haft samarbeten med andra och det har stått många hästar i stallet som vi inte ägt själva. Detta är någonting jag är evigt tacksam för eftersom att jag inte hade träffat på fantastiska hästar som Sländan, Lady, Nix och Scarlett mfl, om det inte vore för det här. Men någonstans i det här har man ändå alltid känt sig osäker. Osäker på hur länge man får ha hästen. Vetskapen att man inte själv kan bestämma om man vill sälja eller inte. Och sedan känslan av att man ändå alltid har en press att prestera för att man vill att hästägarna ska vara nöjda. Nu har jag haft den turen att jag haft samarbete med riktigt härliga människor som aldrig klagat på mitt jobb med hästarna. MEN det ändrar inte det faktum att man ibland har en klump i magen för att man själv inte har makten att bestämma. Därför bestämde vi oss för att köpa ut andra halvan av Jack, för att vi tycker att han är helt fantastisk och för att OM vi skulle bli av med honom mot vår vilja så kan jag säga med handen på hjärtat, att jag hade lagt av med ridningen. Han är en oslipad diamant och jag har en oförklarlig kärlek till denna hästen. Fylls med en varm känsla i hela kroppen när jag tittar på honom. Jag bara har en känsla av att det kommer bli riktigt, riktigt bra, tids nog. Och jag kan säga er att det var den känslan jag hade när jag hade ridit på Sländan första gången också.


I samband med att Time var till salu kom en kille och provred honom två gånger, varav han även provred den andra herren, Dead Cat Bounce aka Katten, en utav gångerna. Eftersom att Katten (precis som Jack när han kom) var märkbart trött i kroppen (de kommer ju från Schockemöhle och där går utvecklingen kanske lite fortare än vad hästarna är beredda på), så har jag inte ridit på honom särskilt mycket. När den här killen kom och provred Katten hoppade han ett par låga språng, men det räckte. Jag och mamma kollade på varandra, med stora ögon, wow vad fantastiskt han hoppade. Eftersom jag har de bästa föräldrarna i hela världen som satsar allt på mig och min sport så såg de till att göra det möjligt för oss att köpa även honom. SÅ alltså är vi numera hästägare till två HELT fantastiska hästar med alla förutsättningar i världen att bli stjärnor, bara jag förvaltar och matchar dem rätt. Kan aldrig med ord tacka er tillräckligt mamma och pappa


Vad mer har hänt då? Jo, Nix har blivit friskförklarad! Alla dessa 3 händelser inträffade samma vecka och det var utan tvekan den bästa veckan i mitt liv. I dagens läge har jag alltså lite smått börjat galoppera på Nix igen och det finns få saker som kan mäta sig med det. Det är inte så att jag vill tävla ponny som 19åring egentligen, inte alls. Jag skulle slutat med ponny efter året jag var 16 från början, men det var innan jag träffade på Nix. Men tills dagen han är såld tänker jag njuta av varenda dag, språng och start jag gör på honom. Det är inte tävla ponny som är roligt, men att tävla Nix kan aldrig bli tråkigt.

Ja, ni hör ju själva... Jag är världens lyckligaste tjej just nu! Med förutsättningar att lyckas att ta mig framåt, med mina egna hästar. Tack, tack, tack älskade föräldrar.

Likes

Comments

Uttrycket "tiden läker alla sår" har jag fått höra sedan jag var liten. Det stämde nog där och då, när ett skrapsår på knäet och en trasig barbiedocka var den värsta smärtan man upplevt. Idag vet jag att det uttrycket är någonting man bara säger för att intala andra och sig själv om att det är så. Men det är det inte. Idag var det tre år sedan den fantastiska individen Spirit of Dito lämnade jorden. Ponnyn som min dröm sen barnsben gick i uppfyllelse med. Ponnyn som var min tävlingskompanjon och min bästa vän. Idag vet jag att tiden inte har en chans mot alla minnen och såren kommer aldrig läka ut.

Det var året 2010 som Spirit klev av transporten och in i stallet här på Söderkängsta 22. Jag hade hört så mycket om denna ponnyn från andra innan han kom hit. Han hade nämligen fantastiska framgångar med systrarna Sjögren i sina yngre dagar innan hans tävlingsår tog slut och han spenderande 5år utanför tävlingsbanorna.

Jag minns att jag betraktade honom med en skeptisk blick till en början då han stod där med sin stubbman och sina lite för många extrakilon. Ja, han såg då inte riktigt ut som någon riktig stjärna som redan som sjuåring tog sin första SM medalj och som sedan var Sveriges bästa c-ponny under flera års tid. Till en början kändes han inte heller som den ponnyn och hoppträningarna kändes mer eller mindre skit när han hellre la koncentrationen på att springa runt än att hoppa väl. Efter en viss tid vet jag att jag tvivlade på att det skulle bli någon comeback och jag kände mig rätt värdelös däruppe.

Sommaren 2011 var jag på Gotland för att tävla i elitlaget tillsammans med Shadow och då fick du följa med för att hoppa omkringklasserna. Detta var första gången på ca 5 år sedan som du satte dina hovar på en gräsbana och jag minns att jag efter första klassen där vi var 3e placerade sa att "om han är såhär imorgon så finns det inte en chans i världen att jag debuterar msvB". Det var egentligen där och då, allting tog en vändning. Dagen efter vann vi LA och därefter vann vi vår debut i msvB, vilket gav oss ett Globengehäng.

Hösten 2011 kom och vi åkte upp till Gagnef för att hoppa Globenkvalen. Vi bodde hemma hos familjen Bergdahl och Stino tog en bild på Spirit i deras stall för hon alltid tyckt att han var så fantastisk. Det var nämligen från dem vi fler år innan, för första gången fick höra om Spirit of Dito och hur fantastisk han var. Väl i Gagnef började du med att visa formen genom att vinna förklassen och sedan var det dags för det viktiga kvalet. Vi startade sist i klassen och ingen hade ridit en felfri omhoppning. Vid det laget fanns det inte längre några tvivel om vilken fantastisk ponny jag satt på och efter två minuter inne på banan tog vi oss felfritt över sista hindret och gick segrande ur första globenkvalet, ett steg närmare drömmen.

Globenkval 2 gick i Ljungby och väl därnere började vi med att vinna en msvB som om Spirit kunnat göra det i sömnen. Nästa dag gällde det, jag var 100% fokuserad och Spirit var 100% crazy på framhoppningen. Inne på banan minns jag att vi kom mer eller mindre travandes in i trekombinationen och jag vet att jag tänkte, om jag inte till och med sa det högt, att "DET HÄR GÅR INTE" och det hade inte gått om det inte vore för att jag satt på just Spirits rygg. Vi slutade på en andraplats och med det var vi färdigkvalade till Globen.

Att rida in inför en fullsatt arena i Globen på en ponny som Spirit är en känsla som inte under några omständigheter går att förklara med ord. Det var min dröm som gick i uppfyllelse och det var ett bevis på att du gjort en comeback. Under loppet av ett år, från att inte ha tävlat på 5 år, galopperade du runt på arenan inne i Globen under publikens jubel. Där och då, upplevde jag den bästa stunden i mitt liv.

Ingenting varar för evigt och idag är det 3 år sedan jag för sista gången hade ditt huvud i min famn. Det var 3 år sedan jag förtvivlat ringde upp min bästa vän, storgråtandes, och berättade att du hade tagit dina sista andetag. Det var för 3 år sedan det jobbigaste beslutet var tvunget att tas. En del av mitt hjärta kommer alltid att tillhöra dig, det kommer alltid fattas något och ingen tid i världen kommer att läka det.

Bredvid minnen jag har av dig i form av dina skor och en bit svans tände jag ett ljus medan jag skrev det här inlägget. Jag blåser nu ut ljuset för att tända det den 10e November om exakt 1 år igen.


Minnena är många och med tårarna rinnandes ner för kinderna så ler jag ändå. Jag ler för att jag fick den fantastiska möjligheten att uppleva dig. Tack för allt min vän.


Likes

Comments

Ibland kan man inte rå för att man fastnar sittandes framför Youtube och gamla tävlingsfilmer. Jag är inne i en sådan period nu där jag känner mig alldeles nostalgisk och jag antar att man får vara det ibland. Det gnager i mig, känns som det saknas någonting. Jag saknar någonting. Saknaden är stor, bred och svår att sätta ord på. Det är klart att jag kan känna att jag saknar ponnytiden och alla ponnysarna jag haft under åren. Det var helt fantastiskt och kommer alltid att vara en speciell tid i livet. Men det är inte det som jag specifikt saknar, utan jag saknar personen eller låt oss säga ryttaren, som jag var då. Jag saknar att få befinna mig på tävlingsplatsen och tävlingsbanan.

Pondus, Power, Vinnarskalle och Kämparglöd från topp till tå. Inifrån och ut. Jag brann för det och la ner hela min själ för att nå mina mål och det gjorde jag. Jag fick hänga medaljerna över halsen från de Svenska Mästerskapen och höja näven inför en fullsatt Globenarena. Det kommer vara minnen och prestationer jag evigt kommer vara tacksam och stolt över, absolut. Det kan ingen ta ifrån mig MEN "Man kan inte leva på gamla prestationer". Jag pratar sällan om mina framgångar jag nådde för flera år sedan utan jag har pågående tävlingsår i fokus.

I år består mitt tävlingsår av 5 starter. Det är mindre än man i vanliga fall får ihop under en tävlingshelg med två hästar. Valet har helt klart varit mitt så jag klandrar ingen annan för det. Jag valde att gå vidare och sälja Scarlett som var den enda hästen jag hade att tävla med. Jag gjorde det för att jag stått och trampat på samma ställe alldeles för länge, jag ville utvecklas. Utveckling är för mig otroligt viktigt och utvecklas man inte själv så är det inte lönt att hålla på. Det handlar inte om att nå fantastiska resultat, utan att känna sin egen utveckling i sin ridning.

Idag har jag tre stycken fantastiska 5åringar i stallet och de har alla förutsättningar i världen att bli riktiga Stars. Vet ni? Det är helt upp till mig. De formas och blir det jag gör dem till. Det är dags för mig att gaska upp mig och lägga ännu mer fokus på ridsporten igen. Den här sommaren har bestått av mycket festande, inga tävlingar och tappat fokus. Det känns som om jag har förlorat mig själv som ryttare och inte längre är lika självsäker på att jag kan. Men innerst inne vet jag att jag kan och det är dags att plocka fram den Matilda Sparrenhök jag varit. Det kommer att vara mycket slit, tårar och flygturer men allt jobb kommer att löna sig. Jag har tre toppstammade femåringar i stallet. Vad väntar jag på egentligen? Ingenting kommer gratis. Det kommer ta tid att nå de långsiktiga målen men vet ni vad? Jag har ingen brådska för jag vill, kan och ska nå dem. Tillsammans med mina föräldrar, Bellan & mina fantastiska hästar ska jag kämpa mig uppåt.

Vissa dagar känns det bara motigt att de jag tävlade ponny med är ute och debuterar nya, högre höjder medan jag är kvar på hemmaplan och travar runt på en spänd unghäst som bestämt sig vara livrädd för en bom på backen. Jag kan sakna att höra "Matilda, varsågod att rid", rida en omhoppning, höra publikens jubel och avsluta med ett ärevarv. Men jag ska aldrig någonsin ge upp.

Återigen, vet ni vad? Den här resan kommer vara så otroligt lärorik & redan nästa år är jag tillbaka på tävlingsbanan igen, efter 1 år.

Likes

Comments

Blogga har inte varit min starka sida kan vi ju komma överens om men jag kommer iallafall att fortsätta lägga ut videoklipp från i princip varje onsdag & sedan även pay and jump och tävlingar när vi väl börjat åka på sånt med bubbisarna. Jag vill själv kunna gå in och scrolla genom från träning nummer 1 till träning nummer 10 tills hur de är om ett år. Kul att ha det "dokumenterat".

Förra veckan var jag på min första hoppträning med All Time High, Time, och han var superduktig. Han var då lite överladdad och ibland for han iväg lite i 180km/h ungefär, men det är sånt man får ta. Idag var han på sin andra träning och var redan lugnare. Han behöver få hoppa några gånger, jobba lydnaden plus att jag måste hitta honom. Känner själv att jag är så himla trygg på Jack nu men att jag inte riktigt hittat Time ännu och det är inte så konstigt! Men det kändes iallafall himla mycket bättre redan idag än förra träningen och då fick vi båda godkänt även den träningen. Time är verkligen en "Matilda häst" och kommer nog verkligen passa mig riktigt bra när jag fått kläm på bitarna. Time och Jack är faktiskt väldigt olika att rida så det ska bli kul med lite variation. Desto mer lär jag mig och jag vill lära mig så mycket som bara möjligt. Tycker båda är superroliga och att de är olika anser jag bara vara till min fördel.



Likes

Comments

Min drömhäst. Han kommer bli så otroligt bra & förstå hur snygg han kommer vara på tävling med knoppar, när han fått en massa muskler & en riktigt fin hingstnacke (den är på väg). Jag är kär och det är allt jag behöver säga, det känns så himla bra.



​Sån otroligt lättlärd häst som utvecklats varenda träning. Snart ska vi ut på en bebistävling.

Likes

Comments

Efter en inte allt för fantastisk början har det nu flutit på med mina fina, stora unghästar. Sen jag skrev här senast har jag hunnit med att flyga av igen bara en knapp vecka efter första grustuggningen. Denna gången var det dags för den andra hästen att ge mig en åktur att sent glömma. Rakt ner på svanskotan och fysatan vad ont det gjorde, fruktansvärt. Svanskotan, armbågarna och smalbenen är såna ställen som gör lite extra ont att slå i och från en häst som mäter 175cm i mankhöjd blev det inte en lindrigare smäll direkt. Första gången jag inte reste mig direkt (bortsett från en gång då jag tuppade av) utan jag låg där och skrek värre än en stucken gris.

Senaste tiden har jag iallafall lyckats sitta kvar där man ska, i sadeln. Efter senaste gången har jag bestämt mig för att jag blivit alldeles för gammal och osmidig för att ramla av. Nu tänker jag vara beredd i varenda sekund och göra allt i min makt för att hålla mig kvar. Även om det så innebär lim i rumpan och stödhjul. Skämt o sido, dröjer nog inte alltför lång tid innan jag ligger där och sprattlar igen, tyvärr. Jag har turen att ha en bra balans och därför har jag ramlat av 2 gånger på 2 år innan de nya hästarna kom hit. Nu har jag unghästar och det är bara förbereda sig på att "kast med liten Sparris" är en utav faserna jag kommer behöva gå genom i utbildningen.

De tre senaste veckorna har jag tillbringat på ålderdomshem. Sökte jobb genom kommunen i år för att få in lite mer pengar. Det var en lite speciell upplevelse att se hur det är på hem och hur man kan ha det när man blir gammal. Det var väl inte riktigt mitt drömjobb men det var inga problem heller. Känner dock lite åldersnoja och hoppas det tar lång tid innan jag hamnar i den där sitsen, OM jag ens gör det. Jobbveckorna är iallafall slut nu och jag firade det idag med att sova i tretton, välbehövliga timmar. Sovit för lite i princip varenda dag dessa tre helger och toppade det med att gå ut, Reggae Night med Kalle & Alex. Det var en grym helg där jag träffade två tvillingsystrar som jag kom väldigt bra överens med och som jag förhoppningsvis kommer gå ut med någon gång till innan skolan börjar.

Mamma och pappa ska jobba över och kommer hem senare ikväll så idag blir det att tillbringa timmarna i stallet för mig. Jag har redan varit ute och mockat på dagen men det börjar dra ihop sig mot att fixa maten och ta in de "små" liven. Därefter ska jag rida på min vackra Jack och jag har sådan beslutsångest om jag ska rida på ridbanan, ut eller både och. Har sådan otrolig huvudvärk och haft sen igår så det vore skönt att rida ut men samtidigt så behöver både han och jag jobba ordentligt. Får klura på det svåra valet medan jag fixar det sista i stallet helt enkelt, jag behöver ju inte bestämma mig förrän han är sadlad och klar ;) Därefter får vi väl se om mamma och pappa kommit hem så jag kan rida nya också.

Nya hästarna fått namn förresten, finally!

Här har vi Dead Cat Bounce vars smeknamn för tillfället är Katten:







O så har vi All Time High vars smeknamn just nu är Time!


​Det ska bli så spännande att se vad det blir av dessa fina hästar!

Likes

Comments

Jag börjar väl med tråkiga nyheter då det finns en hel del. Önskar jag bara kunde skriva om hur fantastiskt allting är, men tyvärr så fungerar inte vår värld på det sättet.

I förra veckan fick vi tråkiga besked. Min allra första egna ponny, c-ponnyn Mirage blev tvungen att tas bort då hon var sjuk. Jag lider verkligen med familjen, våra vänner, som har haft henne i åtta år. Jag vet att hon var deras allt och jag vet precis hur det känns, den känslan går inte att förklara. Man är så hjälplös när man står där och vet att släppa taget är det som är rätt men att fatta det beslutet är som att få tusentals knivar i hjärtat. Vila i frid fina Mirage, Sprit tar hand om dig nu

Torsdagen var en helvetesdag när det kom till hästfronten för min del. Bellan var här för att kolla när de nya hästarna reds samt för att vi skulle se hur Nix var att rida nu när han vilat. Ibland kan ju skador läka ut av att vila, men tyvärr inte i det här fallet. Vi fattar verkligen ingenting och kan inte för fem öre sätta fingret på vad det kan vara som är fel på min fina Nix. Han har precis varit hos tandläkaren så det är uteslutet, han är helt ohalt både vid ridning och när han kollades på kliniken. Han är röntgad från öra till svans och det finns ingenting att ta på. Vi vet verkligen inte vad som kan vara felet, det är bara en stor jävla gåta. Han är avslappnad och mjuk i skritt och trav men så fort jag fattar galopp så slickar han öronen bakåt, stegrar och sparkar bakut. Jag fattar ingenting och det är så jävla ledsamt, tar på krafterna och gör en nedstämd. Jag vill bara att han ska vara frisk och må bra, min älskade ponny 😔

Det räckte inte med den tråkiga nyheten att Nix inte blivit bättre utan en utav de nya herrarna (Stjärnan) toppade dagen genom att kasta av mig. Han fick flipp för att hans kompis var inne i stallet medan han var på ridbanan och vägrade gå från utgången. Jag tänkte då kräva att han gick därifrån så jag kickade till honom lite med skänkeln och då tog det hus i helvetet. Han bockade som en jävla mupp och jag tappade balansen, lyckades återfå balansen någorlunda och tänkte "fan jag klarar det här, det är inte kört ännu" och sedan 3 sekunder senare så snurrade sadeln runt på sidan och han fortsatte bocka och då kände jag "nu fan är det kört, bara vänta på smällen" och sedan åkte sadeln under magen och jag flög rakt ner på bakhuvudet. Därefter var jag invalid i ett par dagar (red på söndagen igen) då jag var ordentligt jävla mörbultad och hade huvudvärk. Åh, jag var så jävla arg och irriterad och hästen var med all säkerhet ganska nöjd. Han var ju skärrad för att han inte var med sin polare och blev lite blockerad, lyssnade inte på mig alls men för det behöver han ju inte se till att droppa av mig på marken. Det är fan inte kört förrän du ligger på backen eller om sadeln åker.

Sedan har vi den stora tragedin som skedde under tävlingarna i Björkbäck i helgen då en sjuttonårig tjej omkom efter en omkullridning på framhoppningen. Det är så himla orättvist, hon hade hela livet framför sig. Jag vill skänka alla styrkekramar i världen till hennes familj och närstående, alla mina tankar går till er. Fina flicka, vila i frid ❤ ❤

Lämnar det här inlägget såhär. Ta hand om er allihopa, livet är dyrbart.


Likes

Comments

Det har hänt en del på de här dagarna som jag inte har bloggat på. Saker som gjort ont fysiskt och saker som gjort ont i hjärtat. Saker som varit roliga och saker som varit fruktansvärt tragiska. Det kommer ett längre inlägg ikväll, men nu ska det ridas. Jag är redan så gott som förälskad i nya, helbruna grabben. Han är väldigt fantastisk.


Men det finns ingen i hela världen som är så vacker som denna häst.

Likes

Comments

Nu red jag en väldigt kort stund idag och kravlöst men fyyy f*******n vilka fina hästar! Jag är helt kär & det här kommer bli SÅ bra!


​Jag är kär.

Likes

Comments

1 34569 Next

Better Blogging Nouw