Header
View tracker

Hade en riktigt rolig kväll/natt igår. Jag har inte fastnat på så många bilder men ni kan få se mina snygga kompisar istället. Älskar att alla verkligen gick all in på utklädnad. Superman, flygande ekorre, militär och Rödluvan för att nämna några av alla olika dräkter.
Idag är jag dock fruktansvärt trött. Hade kunnat gå och lägga mig nu om jag ska vara ärlig.

Inlägget har dröjt ett tag då jag glömde min kamera hos Alice. Samt att jag ville kolla med alla så att bilderna var okej.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Godmorgon på er! Hur har ni sovit? Själv har jag knappt sovit nånting alls. Vaknat typ hela tiden. Men eftersom jag vakna extra tidigt har jag haft tid att göra nått extra med smoothien jag gjorde igår kväll. Älskar vardagslyx.

Är så taggad på ikväll. Då jag ska på halloween fest. Har fortfarande mycket barn i mig så att få klä ut mig är jag riktigt taggad på. Ni ska få se mina kläder. Men vet inte om det kommer ut nu ikväll eller om det blir under morgondagen.

Ser kanske inte så mycket ut för världen men gott var det!

Likes

Comments

View tracker

Motgång på motgång, när är det meningen att man ska ge upp?
Sen jag var typ 6 år gammal har jag haft problem med mina knän. Jag var rätt gnällig som barn så från början tog vi det inte riktigt på allvar. Man såg det mest som en sak jag sa för att slippa springa eller vad det nu var för aktivitet jag skulle göra. Men när jag blev lite äldre gick vi och kolla upp det, då sa man att det var någon skada som unga tjejer fick och att jag snart skulle växa ifrån det. Men det blev aldrig bättre utan bara sämre, tillslut var det så illa att det hoppa urled på mig inte bara en gång utan säkert ett 10 tal. Det fastna inte där ute utan hoppa lätt tillbaka igen. Men jag kan inte beskriva den smärtan.
Efter mycket sjukgymnastik sluta det på operationsbordet, nu skulle det äntligen bli bra jag skulle kunna göra vad jag ville utan att ha ont. Trodde jag iallafall. Jag visste inte att jag 3 år senare skulle hamna på operationsbordet igen för en dålig menisk. Nu då nu skulle allt bli bra, vara borta någon månad eller så men inte mer. Nu nästan 7 månader efter operationen är jag fortfarande inte tillbaka. Jag kom aldrig närmre än att få träna, jag fick smaka lite på kakan men inte mer. Ingenting har hänt egentligen utan knäet säger bara ifrån svullnar upp, gör ont.
Mer sjukgymnastik, fler övningar och ännu mer väntan. Jag är trött på det, så fruktansvärt trött. Som jag har sagt innan jag gråter sällan längre. Men om man skulle samlat ihop alla tårar så är nog mer en hälften över mitt knä. Nu vill jag inte mer jag vill spela handboll och jag vill kunna köra fullt ut. Inte om någon månad utan nu!

Likes

Comments

Hade så mysigt igår kväll. Hade tjej middag här hemma. Då mamma och pappa var iväg. Vi åt hamburgare och pannacotta. Förutom Lovisa då som fick pestopasta. Helt ärligt så är typ det ända vi gör när vi träffas att äta. Man rullar typ när kvällen är slut. Men roligt har vi iallafall. Vi gjorde inte så jätte mycket igår, vi titta igenom skolkatalogen och gick igenom låtar på Spotify för nästa helg. Då de andra ska ha en halloweenfest. Fast vi hade lika kul som vanligt, katten undrade nog vad vi höll på med.

Likes

Comments

Man säger att tiden läker alla sår. Fast vad är tid egentligen. Är det sekundvisaren som snurrar på klockan? Är det de som är mellan att vi föds till när vi dör? När tar din tid slut? Är det när hjärtat slutar slå, eller när allt efter dig försvinner.
Hur mäter vi tid, är det i timmar, dagar, månader eller är det i de vi upplever?
En sak är säker jag har inte råd att sitta och vänta på att "tiden" är slut.

Likes

Comments

Jag har blivit extrem på att skjuta upp känslor på senaste tiden. Ett tag så grät jag och var ledsen nästan hela tiden. Ja det är ju klart att det är bra att det inte är så längre. Men problemet är det, att det kan hända väldigt mycket jobbiga saker utan att jag får utlopp för det. Som för någon vecka sedan hade jag en ren mardröms dag, verkligen riktigt hemsk. Jag grät lite grann men inte så som jag borde. Då samla jag på mig all den skiten så ligger den kvar där i magen sen kommer nått till och lite till. Det blir lite som att man startar en snöboll högst upp i en skidbacke. Den rullar och rullar tillslut blir den så stor och tung att den inte längre orkar ta sig fram, inte ens om någon hjälper till. Ungefär samma sak händer med mig. Istället för att få "små utbrott" på vägen samlar jag ihop till ett stort. Ni anar inte hur mycket jag önskar att jag hade haft dem där små istället. När det blir så mycket att man inte själv kan kontrollera det är det riktigt tufft.
Med detta menar inte jag att jag går runt och är olycklig den andra tiden. För jag är glad och 9 av 10 gånger är det genuin glädje. Fast man behöver vara ledsen ibland också det är bra för en. Skulle man alltid vara glad hade man aldrig riktigt känt sig glad eftersom man inte vet något annat.
Så med detta sagt, jag vill bli en känslosammare människa igen. Inte som jag var förr när jag grät för allt men kunna gråta när jag behöver gråta. Lättare sagt en gjort helt enkelt.

Likes

Comments

Jag är verkligen så nervös inför mitt gymnasieval. Var helt hundra på vad jag skulle läsa fram till för någon vecka sedan. Då jag hörde om en linje jag inte visste fans, eller snarare en inriktning.

Innan var jag typ 100 procent säker på att jag skulle läsa ekonomi någonstans i Lund. Jag älskar siffror och kan själv se mig som egenföretagare osv.. Därför har väll det kommit rätt naturligt. Men jag älskar också media, journalistik, foto och har framförallt en passion för att skriva. Det finns ju estetik och media men det har nog aldrig varit något som egentligen tilltalat mig, varit inne på det lite fast alltid tvekat. Men då fick jag höra om den här inriktningen på samhälle: Information, kommunikation, media. Varför har ingen berättat om den tidigare? Tror verkligen att det är en linje som skulle passat mig som handen i handsken. Fast nu kommer "problemet" de flesta jag känner ska läsa i Lund. Den här inriktningen är förmodligen bara intressant i Kristianstad och jag vet inte om jag är redo för att bara släppa taget. Givetvis behöver det ju inte betyda att jag tappar kontakten med mina nuvarande vänner men risken blir större. Och ska jag vara ärlig vet inte jag om det är en risk jag är bered att ta. Jag älskar mina vänner jag är trygg och har koll här. Det är klart att jag vill hitta nya vänner, men inte med risken att förlora mina gamla.

Hur gjorde ni när ni valde gymnasium? Gick ni lite efter vart era vänner skulle gå, eller bara efter vart linjen och den bästa skolan fanns?

Likes

Comments

Jag har ett problem ett problem jag delar med väldigt många andra. Kontroll det är mitt problem, jag måste ha kontroll över allt. Även fast jag kanske inte är en person som använder min kalender så mycket så har jag nästan alltid koll. Det många andra har nerskrivet har jag ofta i huvudet. Tänk dig att få plats med alla saker i huvudet, som ska göras och minnas. Då kanske ni förstår varför det ibland blir kortslutning.

Kontrollbehovet är något jag haft sen jag var liten. Mina föräldrar sa alltid och säger fortfarande att jag har stora öron. Ja, till viss del är det nyfikenhet men det är också mitt kontrollbehov. När vi hade gäster förr så vägrade jag att somna. Jag låg alltid uppe och lyssnade på vad alla sa. För att jag ville inte vakna morgonen efter och inte veta vad som hade sagts, inte veta vad mina föräldrar pratade om vid frukostbordet. Jag skulle ha koll, så var det bara.
Det är inte längre så extremt men jag hatar fortfarande att inte höra vad någon annan säger. Helt ärligt vet jag inte hur många gånger om dagen mina kompisar får höra "vadå, vad sa ni nu" eller "vad pratar ni om".

Detta speglar sig även i min planering. Jag vill helst veta saker minst två veckor i förväg. Spontan finns knappt i mitt vokabulär. Allt ska ständigt vara planerat. Tänk mina vänner som ständigt ska besväras med detta. Att bara dra ut en kväll är inte alltid så "bara" för mig. För om inte kvällen är planerad kan ju allt hända och tänk hur mycket det kan vara. Då ska alla de tankarna också få plats i mitt konstant fyllda huvud. Har blivit bättre med detta också men ibland funkar det verkligen inte.
Då blir det de allt för kända utbrotten.
Ni skulle veta hur ofta jag pratar med mig själv i huvudet för att överkomma denna rädslan. Ja, kontrollbehovet är en typ av rädsla, en rädsla jag varje dag försöker överkomma.

Likes

Comments

Idag har varit en riktig hektisk dag. På ett bra viss dock. Vaknade lite i 9. Sen dess har det varit full fart. Städade mitt rum sen åkte jag till gymmet och var där typ en timme. Sen hem duscha och mot handboll i Höör då mitt lag spelade match. Därifrån var det hem äta och sen iväg till nästa handbollsmatch i Lund där Höör damlag spelade.
Jag och mamma har konstaterat att om vi hade velat hade vi kunna kolla handbolls matcher konstant på helgerna. Men det gör verkligen inte mig ett dugg.
Det lutar mot att jag ska iväg nu ikväll men annars bli det hemma och ännu mer handboll på tv.

Med brist på bilder så får det bli en bild från min semester i Grekland.

Likes

Comments

Denna texten är kanske för personlig för att skrivas ut här. Men samtidigt är jag sån som person, väldigt öppen och personlig. Många läser mig nog som en öppen bok. Så därför tänker jag skriva ut den ändån.

"Jag hade en syster, vi skrattade, vi grät och vi bråkade. Vi gjorde det som systrar ska göra. Men en dag var vi inte längre systrar.
Hon som varit min identitet, hon som varit min andra hälft, hon som så länge ägt en stor del av mitt hjärta försvann. Löstes upp så som Ariel, blir till skum på havets vågor. Det som innan varit lika självklart som att solen går upp på morgonen var nu lika osäkert som att solen alltid tar sig igenom molnen.
Men då kom han. Han fyllde det hålet du lämnat efter dig. Fick mitt leende att bli lika äkta som den dagen vi möttes. Fast det jag trodde skulle fylla hålet försvann lika snabbt som det kom, lika snabbt som elden tar sig i den torraste skog.
Nu är det borta igen. Hålet gapar lika tomt som flaskan jag precis drack för att dölja sorgen.
Är det så här det ska vara, är det detta man ska vänja sig vid? Personen som ska fylla din plats kanske inte finns. Kanske är det en fantasi som ska hålla dig vid liv, för att få mig att aldrig glömma. Att du var lika verklig som pappret jag skriver på och pennan jag håller i min hand. Lika verklig som tårarna som tidigare runnit längs mina kinder.
Jag älskar dig syster, har alltid gjort och kommer alltid att göra."

Likes

Comments