Jag inser att jag älskar att ta foton när Alfred sover, det handlar nog om att det ser så harmoniskt ut. Hela min kropp fylls med lycka när jag ser honom sova djupt och tryggt - antingen i sängen eller min famn.

Med det sagt har vi en stor pojke som sover mellan oss fortfarande. Den här veckan har han sovit så uruselt att hela familjen har klappat ihop av sömnbrist. Han skriker i sömnen och det är så svårt för oss att hantera. Det spelar ingen roll om vi försöker trösta för då blir han arg. Vi tycker han sover bättre när han sover själv men då vaknar han istället mitt i natten och panikskriker efter oss i sin säng och när han då kommer över så fortsätter skrikande mer eller mindre varje timma. Så svårt att veta hur vi ska göra. Alfred har också sovit sämre pga snorig näsa men han är i alla fall alltid glad och försöker sova på ändå.

I övrigt verkar Wilmer gå igenom något jobbigt igen. Han är ständigt ledsen och gnällig vilket gör mig både frustrerad och orolig. Han känns mer svartsjuk och även om han verkligen är så omhändertagande med Alfred mestadels av tiden så händer det numera att han nyper lite väl hårt på honom om han är på dåligt humör. Särskilt när vi tittar också, vi ska verkligen se hans rackartyg. För några veckor sedan var Wilmer "äntligen" sig själv igen och nu verkar något nytt sätta fart i honom - jag fattar bara inte vad. Det är som att han tycker att något är fel hela tiden. Wilmer kan visserligen prata mycket och han verkar ha bra kontakt med sina känslor men att förmedla vad han känner just nu är alldeles för avancerat för hans tvååriga hjärna. Vi gissar mycket just nu istället. Att vara förälder är verkligen så svårt ibland.

Det har verkligen varit en vecka man helst bara suddar ut från kalendern. Ingen har varit pigg eller frisk. Min stockning är fortfarande inte borta efter fem dagar med penicillinet utan knölen är fortfarande kvar så jag måste nog tillbaka till läkaren. Samtidigt börjar mina ögon krångla igen så jag känner mig rätt less. Jag skulle behöva komma iväg några timmar utan barn - kanske gå på bio med Mathias och äta middag innan. Det vore så skönt! Får hoppas att både humör och kropp blir bättre till helgen. För hörni, det är ju äntligen fredag. 🌟

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det börjar vankas dop för vår lille Alfred. Den här gången så känns det här mer som ett stressigt och ont måste, snarare än ett roligt projekt. Eftersom storebrorsan döptes så måste såklart lillebrorsan också få sig ett dop. Det som slår mig är att jag nu inte förstår alls varför vi valde att döpa Wilmer. Kunde vi inte ha nöjt oss med en namngivning istället? Jag blir mer och mer allergisk mot religion så att mina söner nu tvingas in i kyrkan känns allt annat än rätt. Skulle jag och Mathias gifta oss så skulle vi inte göra det kyrkligt heller. Men ja okej, ceremonin är oerhört vacker och mysig såklart, det är ju det jag tyckt när våra vänners barn döpts. Jag tror bara att det går att göra minst lika bra utan kyrkan.


Hur som haver, nu har vi trots allt ett dop på ingång och det skulle kännas märkligt att bara döpa vårt ena barn. Alfred har ändå två gudföräldrar som jag gärna vill blir "officiella" för jag tycker det är en så ärofull roll i ett barns liv. I alla fall för mig. Ikväll har vi försökt planera ihop dopets upplägg eftersom jag träffar prästen på torsdag. Det är ju främst sångerna och psalmerna som vi bestämmer, sedan är ju upplägget redan klart. Jag tror vi kommer ha samma psalmer som vi hade under Wilmers dop, vi gör det så enkelt som möjligt. För att minska min stress ytterligare så har jag outsourcat massor med uppgifter till familjemedlemmar. Allt för att behöva göra så lite som möjligt. Denna gång är också gästlistan mer än halverad, vi har tagit bort så många människor vi gärna haft med men helt ärligt - jag orkar inte projektet. Jag sprang omkring som en stressad höna under Wilmers dop för att se till att allt gick som på räls. Jag minns inte så mycket annat runtomkring. Jag minns faktiskt bara stressen. Det här är jag i ett nötskal när jag ska agera värdinna - alltid sådan press på att se till att alla har det bra. Den här gången lägger jag det åt sidan men det betyder dessvärre att många vi älskar inte blir inbjudna.

Vi satsar på ett litet, intimt och mysigt dop den här gången. Och noll krav på mig själv. Det blir vad det blir den här gången helt enkelt! Lille Alfred kommer nog känna kärleken precis lika mycket som Wilmer gjorde.

Wilmer kom in till låten "en värld full av liv" och visades upp inför alla i kyrkan av gudfar. Jag tyckte det var fint - vår lilla lejonkung.

Likes

Comments

Vad ironiskt att jag landade hem en mjölkstockning bara någon timme efter senaste inlägget jag skrev. Jag låg hela lördagsnatten och skakade av feber, frossa och muskelvärk. Så det var inte helt lätt att försonas med tanken att behöva gå upp 06.00 och ta hand om två barn ensam när jag mådde så. Tack och lov för min underbara mamma, som tog hand om mig, barnen och hemmet i söndags. Wilmer lyckades också bli dålig i feber så det var en riktig sjukstuga.

Jag har fortfarande inte återhämtat mig, trots att jag fått penicillin utskrivet. Jag tror det här är den envisaste stockningen jag fått hittills för annars har det försvunnit snabbt efter mycket amning och varmduschar. Jag misstänker att det kanske är en stockning blandat med vanlig feber då jag gått med sjukdomskänsla i kroppen några dagar innan.

Wilmer är i alla fall frisk och ska till förskolan imorgon. Alfred har blivit förkyld och kunde knappt andas inatt, eländena liksom avlöser varandra här hemma. Jag känner mig helt förstörd i kroppen idag, ont i varje liten muskel. Det stör mig att jag missade mammamagen idag, senaste passet gick verkligen så bra och jag fick ordentlig kontakt med mina muskler. Programmeringen mellan bäckenbotten och de inre magmusklerna sker mer och mer per automatik, de kopplas på utan att jag behöver reflektera (mestadels). Jag känner mig starkare helt enkelt och nu vill jag bara fortsätta när jag känner att jag är i ett skönt flow. Jag hoppas jag mår tillräckligt bra för att köra igen på torsdag!

Mycket roligare än så är det inte hemma hos oss. Det är verkligen sjukstuga deluxe och jag känner noll inspiration. Det enda som kändes glädjande var beskedet om Victorias dotter som äntligen kommit. Jag längtar tills jag får träffa dem båda, förhoppningsvis redan på fredag. 💕

Likes

Comments

Mathias är iväg på grabbhelg denna helg. Det är deras stående tradition att åka iväg en helg i september för att spela golf och dricka öl. Mitt tjejgäng har också en tradition att åka iväg en helg men det gör vi under våren. Spa har dock blivit vår grej. Den uteblev lite tvärt detta år pågrund av terrordådet på Drottninggatan. Dagen efter hade vi bokat in en heldag på Centralbadet som just ligger på den gatan så det var inte på tal om att åka dit, såklart. Vi körde hemmamys hos Linnea istället. Jag ser fram emot var nästa vår tar oss någonstans.

Att Mathias åker iväg innebär att småkillarna är med mig. Att vara själv med dem är inte längre ett orosmoment men det är klart man lägger i en extra växel för att få det att funka så optimalt som möjligt. Allt blir dessutom så kravlöst - igår fick Wilmer en donkenlunch och sedan en korv-med-bröd middag (satsar på hela kostcirkeln uppenbarligen) men jag kopplade bort det dåliga samvetet eftersom vi flängde ute hela dagen. Då är det lättast att slänga i honom sån mat jag vet att han slukar. Och idag lever han så det var nog ingen större fara.

Att vara själv med barnen handlar nog inte så mycket om stressen att ansvara för dem själv. Det där löser man situation för situation och oftast går det mesta smärtfritt till eftersom man bara har sig själv att luta tillbaka mot. För mig handlar det nog snarare om tristessen. Jag älskar mina barn så, så mycket men jag är ingen lekmamma. Jag tycker inte det är roligt att leka med Wilmer en hel dag. Jag måste själv ha socialt utbyte såna här dagar för att orka vara en energisk och närvarande mamma. Jag kan nog med handen på hjärtat säga att jag är närvarande 99% av tiden med barnen. Jag har sällan telefonen framme när vi är hemma (jo jag tar kort och filmar ibland men jag surfar inte) och jag försöker att göra så lite hushållssysslor som möjligt. Det kan dock göra att huvudet blir mos tillslut. Allt är frånkopplat, jag lever hela tiden i barnens värld och tempo - inte alltid så stimulerande för mig om man säger så. Om syrrorna eller mamma kommer över så kan jag med gott samvete pula med sånt jag aldrig hinner med annars. Och jag får samtala med en vuxen människa, det är nog det jag behöver allra mest!

Så vi håller oss sysselsatta nu under helgen. Bara idag fick vi en spontaninbjudan till Erica som bor i porten bredvid oss för att äta brunch med henne och Agnes. Det var precis vad jag behövde. Helt plötsligt känns tre dagar utan Mathias inte så långa längre eftersom tempot här hemma är högt och går i ett. Men jag saknar honom, jag saknar alltid Mathias, till och med när han jobbar. Men det är skönt att få vara själv med barnen också, då är jag nummer ett hela tiden. Nu kanske det lät som att jag inte älskar att umgås med mina barn, det gör jag. Wilmer är nog den roligaste människan jag känner - men också den mest krävande! Vår relation har blivit så mycket bättre senaste tiden, mycket mer mammigare och det får mig att må så bra. ❤️

Från dagens brunch

Likes

Comments


Denna morgon tröstar jag mig med massor av kaffe, kakor och planerandet av vårt drömbröllop. Nu ska vi inte gifta oss förrän om flera år men jag låtsas som att det ligger lite närmre i tiden idag. Man kan säga att Elins och Martins bröllop inspirerade en del, för både mig och Mathias. Jag försöker komma på vad vår röda tråd skulle kunna vara. Jag älskar Beyonce, Mathias älskar hårdrock. Någon som har en idé?

Anledningen till trösten är nattens vakenheter, Alfred snackade från 00.30-04.30. Inte missnöjd på något vis utan bara väldigt pratsugen. Jag tror att tänderna fortsätter spöka för innan han vaknade låg han och sprattlade i sömnen, som att något stör honom (det är dessutom väldigt mycket vitt i nederkäken, flera på en gång kanske?). Sen vaknade han av sitt eget sprattlande. Så idag är det lite zombie-mood på mig. Jag är tacksam för att mamma hämtar Wilmer på förskolan idag för det innebär att jag kan ta det lugnt. Dessutom ska vi äta middag hos henne och Elin vilket gör att matlagningen också faller bort. Det blir nästan som semester idag!

Påväg till förskolan idag så såg jag att porten mittemot oss numera får flytta in. Det är en röd matta utanför porten med skylten "nyckelutlämning" och familjer går in och hämtar sina nycklar till sin nya hem. Jag verkligen ser lyckan i deras ansikten och jag minns den själv så väl. Vi var så exalterade den dagen, det måste ha varit årets lyckligaste dag förutom när Alfred kom såklart. Nu har vi bott här i drygt tre månader och den där exalterade känslan är borta men ersatt med en trygg "äntligen-hemma"-känsla. Vi har fortfarande en massa småprojekt kvar att genomföra men jag är så nöjd över att vårt hem än så länge blivit som vi tänkt oss. Efter allt scrollande på Pinterest och inredningsshopping under våren så har vi skapat ett hem som båda älskar. Jag och Mathias har varit mer överens om smak denna gång än när vi flyttade in på Örnstigen. Då blev det många veton från båda håll kan jag lova!

Lillkillen börjar vakna nu. Lika bra det, jag har redan hunnit äta åtta (!!!) kakor och druckit fyra koppar kaffe. Det går bra det här med att minska sockerintaget...

Likes

Comments


Den här lilla killen älskade att gunga, han provade första gången igår. Han verkade älska det desto mer när just Wilmer gav fart. Jag minns att Wilmer fick premiärgunga i ungefär samma ålder (och samma gunga dessutom) och han förstod inte susningen med det alls. Jag fick inte fram en enda min från honom förutom när jag gjorde roliga ljud. Han var verkligen stoneface personifierad. Återigen, kontrasterna pojkarna emellan - den glade och den allvarlige. 🖤

Wilmer 5 månader - gungar för första gången.

Idag äääälskar Wilmer att gunga, vill göra det hela tiden. Ändå fortsätter han att vara så allvarlig medan han gör det. Inte ett leende. Samma sak när han fick åka bilarna, tåget och flygplanet på Legoland. Inte en min gör han men han älskade det. Tjatade om att få åka mera. Min fina och eftertänksamma kille!

Likes

Comments

Elina blir 30 i veckan och hon bjöd in till fest igår. Älskar firanden, tycker man kan fira det mesta. Det var en rolig kväll i goda vänners lag med lite dans emellanåt... eller mycket. Det är oftast där man hittar mig på fest. Alfred följde med som sagt. Sov den första timman, var vaken en stund för lite snack, amning och en del spyor, sedan somnade han strax efter 20.00. Precis som jag misstänkte gjorde vagnen utomhus susen för han sov som en stock fram tills vi åkte hem vid 00.30-tiden. Bebis var alltså med men vi fick egentid ändå, en guldstjärna i boken till dig Alfred. Musiken dånade på bra högt men jag är ändå övertygad om att den här lille killen sover bättre i oljuden. Är det en typiskt lillasyskon-grej tro? För Wilmer var väldigt ljudkänslig det första året.

Vi valde att åka hem tidigt, sömn är inget jag vill slarva med i onödan. Även om Alfred är tacksammare än sin bror gällande uppvaknandet på morgonkvisten så är det ju inte skönhetssömn man samlar ihop med en bebis bredvid sig. Det hade varit något annat om båda barnen sov borta. Imorse vaknade jag ändå upp utvilad, fräsch och pigg. Det händer ju inte överdrivet ofta nuförtiden. Jag är dessutom oftast nykter i såna här sammanhang vilket såklart bidrar till utvilandet. Jag är inte bara nykter för Alfreds skull utan även för min egen skull också. Vid förra veckans bröllop så tillät jag mig själv att dricka lite mer än vad jag brukar och även om jag var långt ifrån full så hade jag ändå ångest i två dagar efter. En mycket mildare form än hur det brukar se ut men ändå, så fruktansvärt onödigt. Jag har minst lika roligt på fest utan alkohol! Hur som helst, jag hade så roligt igår kväll. Grattis till finaste Elina! ❤️

Likes

Comments

Confidence is not "they will like me".
Confidence is "I'll be fine if they don't".

Den här livsstilsboken är såklart fylld med massa peppiga (och klyschiga) citat som ska hjälpa en att motivera sig till bättre leverne. Det här citatet sätter sig rakt i hjärtat på mig dock då jag just nu upplever mig som ängsligheten själv. "Undrar vad folk kommer tycka om mig om jag gör på det här sättet" - mycket sånt försiggår i mitt huvud. Jag försöker mota bort all sån tankeverksamhet för det är precis det som bidrar till ångest. Jag måste börja lita på att det jag gör är det som är bäst för mig. Och för min familj. Men ja, det är inget som kommer över en dag, det är svårt ibland.

I somras läste jag Michaela Fornis bok "jag är inte perfekt, tyvärr" och mycket det hon skriver om ångest kände jag igen från förut. Jag använder mig en del av verktygen hon nämner för att hantera ångesten också. Hon hade ett kapitel om hur viktigt det kan vara att ha förebilder i livet. Och kanske inte nödvändigtvis bara sin mamma (det brukar ofta vara standardsvaret på frågan om vem som är förebilden i livet). Mamma toppar helt klart min lista också men jag håller med om hur viktigt det är med andra förebilder också. Mina är Beyoncé och Isabella Löwengrip. Beyoncé av så många olika skäl och anledningar att jag skulle kunna skriva en hel novell - Isabella Löwengrip för sitt starka sinne. Jag kan verkligen beundra hur hon tuffar på trots att hon har en hel mobb emot sig. Som kommenterar elakt. Som spekulerar i hennes skilsmässa och ger henne skulden för att hon jobbar hårt. Som hela tiden är under luppen för hur hon är som mamma. Jag förstår inte hur hon orkar. Hon skriver ofta att hon övat upp sin självkänsla och sinne, att elakhet och negativitet rinner av henne. Att hon tänker tacksamhetstankar och alltid är snäll mot sig själv. Det är så otroligt starkt. Jag tycker det är svårt och jag har inte ens en hög med elaka followers efter mig. Just den sidan är väldigt beundransvärd hos henne och jag försöker anamma samma mentalitet.

Nu blir det mycket skriverier om ångest hela tiden, i min värld måste det normaliseras och vara allt annat än tabu så jag kommer fortsätta med det. Jag har haft ångest hela mitt liv utan att ha vetat om det, så det kanske är så för någon annan också. Någon som helt plötsligt förstår varför det där obehaget kommer till en i tid och otid, bara för att jag skriver om det och sätter lite ord på det. Ångest är nämligen allt annat än logiskt.

Jag har fått "utvärdera" veckan i boken. Vad är jag tacksam för? Jag är väldigt tacksam för mina vänskapsrelationer. Jag har ätit lunch med en ny vän, jag har druckit kaffe med en mycket gammal vän, jag har druckit lite mer kaffe med min bästa vän och jag har firat en annan vän med massor av andra vänner jag håller kär. Vännerna är det som håller mig mentalt stabil i ett vardagskaos med två små barn. Vännerna är den bästa kontrasten till mitt familjeliv. Innan barnen kom så var det en så naturlig del av livet att få hänga med mina vänner, idag är det en lyx!

Likes

Comments

Lördagsmyset. Båda pojkarna vaknade strax innan sju och vi vår värld så är det sovmorgon. Wilmer har vaknat om vartannat inatt, skrikit och slängt sig omkring i vår 2.10 säng. Det är en rätt stor yta att slänga sig omkring på. Det påminde starkt om förra hösten när han höll på såhär varje timme, varje natt i fyra månaders tid. Det är utan tvekan den sämsta sömnperioden i våra liv med barn. Det var förmodligen en stor utvecklingsfas blandat med nattskräck för jag minns att det var då språket lossnade och han började kommunicera mer med ord. Samtidigt som det var då han skolades in på förskolan. Wilmer har alltid var en livlig sovare men det blir desto mer i perioder med mycket nya intryck.

Hur som helst, pojkarna verkade fatta att vi föräldrar behövde lite mer sömn idag för ikväll vankas det 30års fest för partyprinsessan Elina. Det ska bli så roligt! Det är mycket festligheter nu och vi åker med utefter de förutsättningar vi har. Wilmer ska sova hos Elin och Agnes, han har pratat om "Elin och Agnes, handla glass och sova" så honom lider det ingen nöd på. Alfred däremot som inte tar flaskan får följa med. Eftersom han tacksamt sover mellan 19-01 i sträck så blir det förhoppningsvis inget bebisvankande ändå. Särskilt om han får sova i vagn utomhus, då kan han nog sova desto längre. Men vi får se, det får bli vad det blir.

Jag och Mathias har på senaste tiden lugnat ned oss vad gäller inköp till vårt hem. Det är läskigt hur mycket pengar vi bränt under våren på möbler, färg och inredning överlag. Så ångesten över att ens dra kortet just nu är enormt. Ändå verkade pengarna inte räcka till att inhandla lampor men vi tänkte då att "vi tar det till hösten när det blir mörkt, då hinner vi spara lite också". Jo men tjena. Inte ett öre har vi sparat för det (eller något annat för den delen) och nu börjar lägenheten bli mörkare och mörkare tidigare om kvällen. Så lampor stod på listan idag för lördagens aktivitet! En till köket till att börja med. Det har varit lite av ett DIY-projekt, vi snodde nämligen ett långt stålrör från byggarbetsplatsen bredvid och sprayade det svart. Sedan hängde vi upp den i svarta kedjor i taket ovanför köksbordet och så har det stått i nu två månader utan lampor. Så vi köpte fyra lamphållare med glödlampor i olika storlekar som nu ska få hänga från röret i olika längder. Ni vet, den lite industriella känslan som trendar lite nu. Vi tänkte att eftersom vi hittade stålröret och köpte kedjorna billigt så kände vi oss nöjda över att vara sparsamma. Men nä icke det. Fyra lamphållare och fyra glödlampor landade på 1700 kronor, hur är det ens möjligt? Aja, den är lite one of a kind i alla fall och nu har vi lite ljus i köket i höstmörkret. Imorgon ska vi sätta upp det, så jag ska försöka hinna ta en bild och visa. 

Nu ska jag lämna en sovandes Alfred i famnen på Mathias och göra mig fin för kvällen. Numera älskar jag att sminka mig då jag gör det så sällan. Varje gång sminket är på så blir jag lite "well, theeeere she is", de härliga kontrasterna ni vet!

Likes

Comments

Jag pratade tidigare om att hösten ska bli min chans att få ordning på "livet". Det är hela tiden en pågående process såklart, det vet jag men livet har verkligen varit allt annat än vanligt senaste året. Jag hittade den här boken häromdagen och var tvungen att köpa den - jag älskar att skriva, planera och göra moodboards vilket den här boken handlar om. 12 veckor fokus inåt, uppdelad i tre olika "fokus"-perioder.

Nu är jag inne i period 1, det är en tid om fyra veckor. Den här tiden lägger jag främst fokus på att bara landa i vår vardag och nya rutiner. Lämningar och hämtningar på förskolan, planera och laga middagar och få in träning. Det låter så enkelt men jag vet av erfarenhet att det tar några veckor innan vardagen lägger sig, när jag börjar känna mig varm i kläderna.

Träningen kommer in på tisdagar och torsdagar. MammaMage-kursen är för mig det bästa på länge. Nu vet jag att det blir rätt från början och sedan trappas det upp efter min egna förmåga. Egentligen räcker dessa tillfällen gott och väl för mig rent träningsmässigt men jag känner fortfarande stort behov av yogan och bodyjamen. För att andas och varva ned i yogan och sedan få riktiga endorfinrus i dansen. I övrigt är det kravlöst under dessa pass. Jag vet att jag måste ta det riktigt lugnt med ytterlägen och hopp och så vidare, som sagt ingen prestige alls - bara för glädjens och lugnets skull.

Sedan finns det en flik för maten. Jag har aldrig hyllat det här med dieter, det är långt ifrån min grej. Inte heller det här med förbud fungerar särskilt bra för mig. Så fokus den här perioden är att inte missa någon måltid, dricka mycket vatten och undvika sötsaker i den mån det går. Eftersom Mathias etablerat en god grund för matvanor i vår familj så blir det sällan halvfabrikat ändå. Nu är det visserligen jag som lagar den mesta maten under vardagarna och emellanåt har det blivit makaroner och köttbullar men oftast blir det bra grejer. Som igår, då gjorde jag halloumistroganoff. Idag blir det lax. Men det kräver galet mycket planering från min sida då matlagning är ett ont måste i min vardag.

Jag tycker det är svårt att finna lugn inåt när vardagen hela tiden är fylld av barn och massa måsten. Det finns så väldigt lite tid till att göra allting. Därför prioriterar jag. Försöker göra en sak i taget när jag vanligtvis vill göra 100 saker samtidigt. Jag har en låg smärttröskel gällande stress och är inte en av dem som kan hantera "många bollar i luften". Det slutar oftast med att det funkar en kort period, sen är jag helt utmattad och måste soffligga i flera dagar. Men som sagt, den biten är svår. Jag känner hela tiden att jag har eller måste göra något men oftast handlar det om att jag har hundra tankar i huvudet som inte är sorterade. Och den här biten ligger också fokus på den hörn perioden - att lära mig sålla och prioritera. Nästan lista upp vilken ordning allt ska göras. 

Detta är mina fokus i fyra veckor framöver. Landa och etablera nya rutiner och vanor helt enkelt. Ingen prestige. Inga krav. Inte känna att om jag äter godis en dag så har jag misslyckats. Eller att jag missade ett träningstillfälle. Allt ska bara få vara flytande!

Likes

Comments