Det är 2018 nu vilket inte alls riktigt har känts vid för min del men nu i upptakten av terminsstarten så känner jag av nystarten som ett nytt år framkallar hos mig. Så låt mig få beta av år 2017 innan jag kommer in på det nya året.

Januari - April

Dessa fyra månader var vidriga. Jag kan faktiskt inte se någon ljuspunkt kring de här månaderna om jag tittar i backspegeln. Arne gick bort första februari efter bara två månaders cancerdiagnos. Det spelar ingen roll att vi var förberedda, det var tungt ändå. Att kombinera sorgen med en 1,5åring, förberedelse för att sälja lägenheten och en vidrig graviditet var inte lätt men det har jag inte fattat förrän nu. Jag förstod att det var hektiskt och intensivt, det gjorde jag! Men den här perioden byggde så mycket ångest inom mig som inte gav sig till känna förrän senare. De sista sex veckorna av Alfreds graviditet gick jag på kryckor och var helt oförmögen att ta hand om Wilmer. Också vidrigt!

Men så kom den första ljuspunkten på året. 28 april klockan 21.33 föddes Alfred. Snabbt och okomplicerat kom han, precis som den lilla personligheten han blivit. Jag trodde på riktigt att alla flerbarnsföräldrar ljög när de sa att de älskar alla sina barn precis lika mycket men så fort Alfred kom upp på bröstet så förstod jag hur möjligt det är att älska två små så villkorslöst. Alfred gjorde mig, och vår familj, så komplett!



Maj - Augusti

Fyra väldigt intensiva månader, om än väldigt lyckliga. En nyfödd, en tvååring, en flytt och en lite för fullspäckad semester förgyllde dessa månader. Vi var hemma fyra månader tillsammans, tog hand om småbarns- och flyttkaoset som rena rama teamet och om jag är tacksam för det. Jag försöker föreställa mig nu om jag skulle varit hemma själv med barnen efter två veckor... Jag förstår att jag såklart hade överlevt det men förmodligen med större ångestkänslor än jag redan bearbetar idag. Jag är tacksam att vi fick ladda på med massa familjetid, resor och roliga aktiviteter när möjligheten fanns rent ekonomiskt. Men ja, det var intensivt att hålla allt flytande, det ska jag inte ljuga om. Höjdpunkten under sommaren var helt klart Krakow, en fantastisk stad jag gärna besöker om och om igen! Det var också i maj som vi ”tog tag” i vår förlovning och köpte ringar.



September - December

Några månader jag hoppades skulle kantas av lugn och ro i och med Wilmers förskolestart men som egentligen bara blivit månader till att hantera känslomässigt kaos. Det är så märkligt att det kan vara både och egentligen. Både lycka och tacksamhet i en stor kompott av ångest och nedstämdhet. Och en stor portion frustration. År 2017 har varit minst sagt intensivt, allra mest för Wilmer som inte hanterat det med ro. Den här hösten har präglats av såna enorma trotsutbrott från hans sida att jag nästan gått under. Ibland är det hanterbart men när det verkligen låser sig för Wilmer, ja då låser sig. Då gråter både han och jag för att jag tycker så synd om honom. Det går inte riktigt att återberätta utan att det gör ont i mig, för jag känner igen mig alldeles för mycket i hans blackouts. Han blir så arg. Och jag känner mig som världens sämsta mamma. Det är känslan som följt mig hela hösten - att jag förstör mina barn. Ja, vi har verkligen kämpat med en lång trotsperiod hemma under den här hösten. Utan tvekan. Med sömnbrist i bagaget så blir saker sällan roliga. Det har varit tufft helt enkelt!

I november kom ett efterlängtat break för mig i den här känslostormen. VFU:n. Förmodligen varför jag älskade praktiken så mycket eftersom jag kunde andas ut lite. Vara mig själv och inte bara en mamma som kände sig misslyckad gång på gång. Sedan avslutade vi året med Dominikanska som blev en lite ”både-och”-resa. Både utvilande och härlig, samtidigt som det var tufft och krävande. Mycket med den här hösten har handlat om att bara landa men vi lyckades liksom inte. Det blev snarare så att den intensiva stressen som byggts upp under året landade i ångestkänslor. Jag vet hur det låter när jag läser igenom allt som jag skrivit nu, allt låter så ångestladdat. Som att jag legat hemma i sängen och gråtit varje dag. Så har det inte varit, inte ens i närheten men jag tänker och känner allt. Och tyvärr stannar mycket dåligt när självkänslan är låg. Mitt liv är inte perfekt men det är väldigt fantastiskt ändå!

Så år 2017 kommer gå till mitt livs mest händelserika år hittills. Intensivt är bara förnamnet. Lyckligt på så många sätt och vis men blandat med mycket tunga känslor också. Året har verkligen varit och innehållit ”allt och lite till...” och det allra bästa var såklart Alfred. Min älskade lilla Alfred!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Inatt sov jag min första ensamma och ostörda natt på jag vet inte hur länge. Vilket heller inte var förväntningen med ansvaret för Wilmer men han sov hela natten utan ett enda uppvak i sin egna säng. Jag tror inte ni förstår lyckan för den pojken har i princip aldrig gjort det förut. Han har alltid sovit väldigt oroligt och sprungit över till oss, vilket är mer än okej men det är klart vi väntat på den här natten. Han sov från 20.30 till kvart i sex imorse, då kom han in till mig och så sov vidare till halv åtta. Jag är utsövd. Helt och hållet utsövd vilket känns så ovanligt nuförtiden.

Jag ringde såklart Mathias och berättade om natten och även om han inte fick riktigt samma sovlycka som jag så hade Alfred sovit sig igenom natten med undantag för en skrikpaus på 40 minuter vid midnatt och en pratstund vid 04. Sen sov han till 07. Att vänja av Alfred vid bröstet är lättare än med Wilmer som skrek hysteriskt hela första natten. Så det är två rätt nöjda föräldrar just nu!

Jag och Wilmer tog snowracern till förskolan (sån lycka!) och sen tog jag mig till syrran för att plugga och bli bjuden på go’fika. Planen är att spendera resterande tre pluggår på precis där här sättet. ☕️ Jag har precis startat min tredje termin (av tio) och Elin startar sin andra termin (av sju) så jag måste lista ut var jag kan plugga och fika under mitt sista år... för hörni, plugglajfet är så jäkla najs ändå!

Likes

Comments

Jag ska inte amma längre. Det är bestämt, för kroppen orkar det inte. Nacke, axlar och rygg vill inte mer, har protesterat länge nu. Huvudet värker varje gång, som att all energi sugs ut med den sista mjölken jag har kvar. Dessutom känns den oerhört tunn och vattnig. Det är dags! Alfred skulle säkert amma (läs: snutta) ett tag till om han fick bestämma men även om jag älskat våra amningsstunder så är det slut. Förmodligen för alltid. Jag vet, man ska aldrig säga aldrig men ett till barn och en till graviditet - jag tror inte jag fixar den uppoffringen igen. Så nu säger jag hejdå till amningen!

Eftersom jag numera bara ammar Alfred under natten (och möjligtvis en morgon här och där) så gör vi precis som när jag slutade amma Wilmer. Mathias tar Alfred om natten och får göra det några dagar framöver. Så de två har åkt iväg ikväll till Agnes och sover där. Jag är alltså själv med min stora pojke och vi har gjort denna kväll till ”mamma och Wilmer”-mys. Vi har ätit chips och druckit bubbelvatten i vinglas framför Trolls. Badat länge och lekt med bilar. Ja, det blev en fredag mitt i veckan för oss men jag ville ”fira” detta med lite egentid med killen som jag fått alldeles för lite tid med under året som gått. Och Wilmer verkar ha älskat vår egentid lika mycket som jag!

Så nu är min kropp min egen igen. Så otroligt skönt och efterlängtat. Jag är galet tacksam för vad min kropp har åstadkommit, den är så värd att viras in i balsam nu.

Här kan man amma: på en strand i solnedgången.

Likes

Comments

Ja, så är det. Semestern på Dominikanska Republiken är nu ett minne blott och på lite drygt en vecka har vi redan landat i våra rutiner igen. Som om vi inte ens har varit borta.

Men borta var vi och Dominikanska var såklart helt underbart. Sol, värme och bad. Mat och lemonslushies i överflöd och så en hel del strandhäng. Det låter fantastiskt men vi hade det rätt tufft emellanåt också. Alfred anpassade sig fint till våra semestervanor men Wilmer hade lite jobbigt. Han åt inget de första dagarna, sov dåligt och vägrade bada vilket resulterade i en ilsken och överhettad unge som fick utbrott på utbrott. Det var så tufft för mig och Mathias att hantera eftersom våra vanliga ”verktyg” att leda bort utbrotten fanns inte längre. Därför älskar jag rutiner, för de utbrott vi fick ta hand om på semestern sker ju inte hemma där han hela tiden vet vad som gäller.

Hur som helst, till andra veckan började även Wilmer anpassa sig till semestermode:t. Vi släppte på allt kring regler. Han åt mer glass, sockrad yoghurt och fattiga riddare än vad han åt vanlig mat och han drack mer slushies än vatten men att ta matstrider är något jag aldrig lagt energi på. Och jag tänker inte börja när vi är på semester. Jag har accepterat att ibland är det bättre att han får i sig något överhuvudtaget, oavsett hur onyttigt det är.

Men nu är vi hemma igen och rutinerna går som på räls. Wilmer äter vanlig, osockrad mat och utbrotten är (nästan) som bortblåsta. Det slår mig desto mer hur viktiga alla rutiner är för honom. Hur trygg han är i vår vardag. Så nästa gång vi väljer att resa, för det kommer vi ju förhoppningsvis göra, så vet vi lite bättre vad vi har att förvänta oss från två småbarn. Inte resa så långt att det blir stor tidsskillnad och sedan strunta i alla regler. Det är nog det bästa tipset jag har till mig själv nästa gång vi reser. När det nu blir. Men Dominikanska, tack för semestern, vi hade det fantastiskt underbart!

Likes

Comments


Ett litet vykort från Dominikanska Republiken, lagom till julafton. Inte för att det infinner sig det minsta lilla av julkänsla men fira ska vi göra ändå. Personalen på hotellet har tomteluvor på sig och en stor amerikansk julgran pryder i entrén med glitter, kulor och ljus på alla grenar trädet har men annars är det semesterkänslan som råder här. Palmer, havet och en vit strand - det är allt vi vill ha i julklapp i år. Sen så är jag ändå lite avundsjuk på er som får fira julafton traditionsenligt, det känns som så många år sedan jag gjorde det sist. Jag kan redan längta till nästa år som ska firas hemma.

Men hur som helst, här och nu - vi njuter ju faktiskt av att vara här. Jetlaggen till trots. Vi har varit uppe 04.00 varje morgon och idag är inget undantag. Jag hoppas det hinner vända med i alla fall två timmar, sömnbristen börjar göra sig till känna. Nu väntas ett träningspass och sedan ska resten av julafton spenderas i en solstol på stranden. ☀️ så underbart! God jul på er alla, önskar er en dag full med kärlek, glädje och förhoppningsvis snö.💫💫💫

Likes

Comments


Alfred somnar ju gärna nära, nära. Vi hade en period där han sov själv i spjälsängen i flera timmar men det känns som ett minne blott. Vagnen går bra att sova i och där kan han sova länge men under natten ska han helst ligga klistrad vid mig. Han är nu inne i en bra sovperiod igen där han sover natten igenom (de där två första veckorna under vfu:n var jobbiga minst sagt) och det är som vanligt det jag prioriterar när det kommer till sömn. Så länge vi sover så spelar det ingen roll hur. Wilmer är också inne i en bra sovperiod men han vill också bara ligga nära. Så Mathias sover inne hos honom och har gjort det sen två månader tillbaka. Jag och Alfred sover i vår stora säng. Småbarnslivet!

Snacka om att den här veckan inte blev som jag tänkte, alls. Eftersom Mathias varit sjuk så har jag missat en vfu-dag jag skulle ta ikapp och mitt ena seminarium igår. Det lämnar mig med en massa rester till efter jullovet men det finns inte så mycket att göra åt det. Vi måste ju vara friska till flygresan! Jag ser mest fördelar med att plugga när man har små barn, även fast många verkar tycka att jag är värsta superhjälten som lyckas. Jag antar att den här biten är nackdelen med plugg och barn, det spelar ingen roll hur mycket jag har att göra i skolan, barnen kommer ändå alltid först.

Eftersom jag varit hemma i två dagar istället så har jag kunnat styra upp packningen ordentligt, så ett stressmoment mindre har det ändå blivit. Det mesta är i stort sett klart i packningsväg så jag är inte alltför stressad över att jag är tillbaka på VFU:n idag. Efter skoldagen ska jag åka till Täby c och köpa in de allra sista sakerna till resan och förhoppningvis hinna förbi nagelsalongen och göra naglarna lite fräscha inför resan.

Imorgon, tidigt om morgonen lyfter planet, kan inte fatta att jag i övermorgon ligger på en kritvit strand med ljusblått hav framför mig. Jag längtar så mycket att jag skulle kunna börja gråta.

Likes

Comments


Om jag hade haft råd så hade jag skämt bort min mamma med resor, spa-weekends och långa lyxiga bruncher minst en gång i månaden. Jag hade sett till att hon fått leva the good life. Nu är det snarare tvärtom, hon som skämmer bort mig och min familj med barnvaktning, tjänster och pengar när det krisar sig. Tacksamheten är oändlig gentemot min lilla mamma. Hon hjälper till så fort vi ber (och inte ber) om det och ibland kan det vara så ångestladdat att inte veta hur jag någonsin ska kunna återgälda det. Men förra helgen gav jag och syrrorna det ett försök. En lyxigare frukost, följt av långpromenad som sedan följdes av en fika. I lugn och ro (nåja, någorlunda rofyllt när Alfred är med) och bara vi tjejer (ja, förutom Alfred då vill säga) och det blev en riktigt mysig dag. Nu har vi bestämt att det ska bli många fler av dessa dagar, för det är så enkelt egentligen. När pengarna sedan börjar rulla in på kontot igen (om flera år) så är mamma den första personen jag bjuder iväg på en resa. 💗

Likes

Comments

Jag vill egentligen inte gå in på hur stressad jag känner mig inför veckan som kommer men jo - här kommer det:

Till att börja med så har jag självklart varit medveten om att min nya kurs började i fredags, jag var bara inte medveten om att det skulle medföra plugg innan Dominikanska. Nu sitter jag dock här med en uppgift som ska vara klar till på tisdag. Vad som stressar mig angående detta är ju att min VFU inte är helt avklarad. Kursen kan inte avslutas förrän jag genomför de där två sjukdagarna (och mitt betyg dröjer då också) vilket jag tänkte göra klart måndag och onsdag. Men ja, här kommer nästa stressmoment - Mathias gick och la sig för två timmar sedan med feber och brutal frossa. Med all högsta sannolikhet behöver han mig hemma imorgon att ta hand om kidsen. Inte nog med det så stressar det mig att Mathias kanske skickar vidare sina virus eller bakterier till någon annan lagom till flygresan. Gud förbjude att någon blir så dålig som vi var under höstlovet, då kommer det ju inte ens vara möjligt att flyga. Helt ärligt, så är jag livrädd för just den delen. Sen är den där packlistan ett enormt stressmoment, för när ska jag hinna ta tag i packandet mitt i allt detta? Ja någon gång kommer det nog uppenbara sig tid men inte på det där lugna sättet där mitt aspiga sinne får utrymme att göra på mitt sätt. Det kommer ske kaosartat med en något hysterisk version av mig själv som tror jag glömt både det ena och det andra.

Ja ja, vad gör det om hundra år? Om fem dagar ligger jag på en strand och den här stressen rinner förhoppningsvis av mig. Den här resan kommer just handla om det - att låta årets alla stressiga, hektiska och kaotiska moment rinna av mig och ladda om för ett lugnare år 2018. För mig ska Dominikanska handla om att varva ned, träna, sova och ta hand om kroppen. Och börja tänka lite snälla tankar igen.

Likes

Comments