Igår var det den 30 augusti 2017 och min älskade mamma fyllde 50 år. Jag är inte en talare eller en bra förmedlare i text. Men jag gjorde mitt bästa och höll ett tal för en värdefull person för mig...

Mitt tal till min mamma:

Kära gäster.
Detta är inget som står högt upp på min " vad jag gillar att göra " lista. Men, jag vet att om jag inte skulle göra det här så kommer jag ångra mig imorgon. Det är ju inte vilken dag som helst, utan vi är här idag den 30 augusti för att fira dig mamma.

Mamma. Jag vill börja med att säga grattis på din födelsedag.

Jag hoppas att du ser dig omkring i denna lokal och ser hur älskad och uppskattad du är av så många människor. För hos oss alla här inne är du något alldeles speciellt.

Du är fru, dotter, syster, faster och även för våra fyrbenta familjemedlemmar är du farmor/mormor. Men för mig och mina syskon är du mamma. Du är kvinnan som gjort mig, burit mig och fött mig för att sedan skapa ett livslångt förhållande till mig.

Det finns så otroligt många anledningar till att vara stolt över dig mamma. Bland annat för den öppenhet och gästfrihet det är i ditt och pappas hem. Det är något jag vill ta med mig till de ställen där jag kommer bo.

Tänk vad mycket vi gör tillsammans mamma, du och jag, varje dag. Vi har så mycket roligt för oss och med dig kan jag prata om allt. Du är en otroligt bra lyssnare och pedagog, för mig då som barn men även nu i vuxen ålder.

Du är nu 50 år och vad händer härnäst? Vad framtiden ger? -Det kan inte jag svara på. Men om det är så att jag får önska mig något... Så är det att vi lever livet tillsammans mamma. Att vi reser utomlands - mer. Att vi uppfyller våra drömmar och mycket mer.

Jag är överlycklig att just du är min mamma. Du är min förebild och min största inspiration. För mig är du inte bara någon jag kallar för mamma - för mig är du en bästa vän.

Nu har jag bara detta kvar att säga " Händerna upp i luften, pannan i baren, nu spränger vi taket ". Jag älskar dig mamma och grattis ännu en gång på din födelsedag!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Psykiskt ohälsa.. När jag hörde det när jag var yngre - då visste jag knappt vad det innebar, det jag visste var att det inte var något man ville ha. Nu om jag hör det idag - då tänker jag på mig.

När jag förlorade mig själv och inte visste vem jag var nå mer, då var jag 19 år gammal.. Jag bodde i Östersund. Över 60 mil bort från min familj, men det var en person jag hade bara i rummet bredvid mitt och det var min lillasyster.
Från att vara den glada, utåtriktade, spralliga, positiva, omtänksamma Matilda - till att bli den som låste in sig i ensamhet och låta kinderna dränkas i tårar, skrika och slå på en av de människor jag älskade mest, stöta bort mina vänner (dem som verkligen brydde sig), inte sköta om varken skola eller häst.

Jag fick hjälp från skolan att först gå till kurator och prata, sedan vidare till UPM (ungdomspsykiatriska mottagningen). Där fick jag komma varje vecka till en början sedan hoppade vi över någon vecka. Kom på ett och annat vad som skulle kunna hjälpa mig. Jag fick antideprissiva mediciner och sömntabletter. Just för att jag inte sov om nätterna. Jag vaknade varje natt av ett tryck på mitt bröst. Jag hade något som sprang inom mig, något/någon som var orolig i min kropp. Det var alltså det som kallades ångest.

Under de värsta perioderna, då jag mådde riktigt dåligt, så stötte jag bort de människor i min omgivning som älskade mig. Som såg mig falla och försökte med hjälp lyfta upp mig igen. Jag bara såg bort från detta. Betedde mig riktigt dåligt mot mina vänner. Sängen var den plats jag tillbringade mina dagar i. Där var jag under en period under alla mina vakna timmar. Jag drog inte upp gardinerna för att se hur vädret var. Jag åt ingenting, jag åkte inte till stallet, jag åkte inte till skolan... Jag bara var i sängen. Jag orkade ingenting. Jag var okänslig. Och jag skämdes över den jag blivit.

Min syster och jag delade lägenhet och bil under denna period. En gång när jag lånade bilen för att köra hem en kompis så stannade jag även och handlade lite mat på väg tillbaka till lägenheten. När jag kommer hem så ställde jag bilen utanför porten för jag skulle bara gå in med kassarna och sedan parkera om bilen. Jag ser när jag kör in på gården att det står en silvrig Volvo V70 parkerad längre bort. Jag sa för mig själv. Jag skyndar mig så att jag inte är i vägen för grannen. Så går jag in i lägenheten och min syster sitter nästan i hallen med telefonen i handen. Hon frågar mig om jag skall med till stallet för att kolla en tävling. Och jag för ett ögonblick tänker säga "Ja, gärna" - säger "Nej, jag blir hemma" och packar upp matvarorna. Då säger min syster till mig "Men då åker jag, vi ses sen". Hon går då till bilen som jag ännu inte flyttat från gården och kör iväg. Jag står i köket och plockar upp vår mat jag handlade. Så då ringer plötsligt ringklockan. Jag tänker direkt på att nu är det min syster som glömt något. Och öppnar dörren bara. Det första jag får syn på i min ögonhöjd är ett blått broderat märke som det står polis på. Jag tittar upp och får ögonkontakt med en kvinna som står i polisuniform. Hon säger hej och frågar om jag är Matilda. Jag svarar henne att jo det är jag. Och sedan ser jag att hon har även en manlig kollega som står lite längre bort i trapphuset. De undrar om de får kliva på att jag säger ja.
Jag kommer ihåg att jag inte tänkte så värst mycket då ännu. Utan bara lät poliserna komma in i min lägenhet.
Kvinnan fortsätter att fråga om hur jag mår egentligen. Och då brister allt. Jag börjar gråta och jag svarar henne att jag inte alls mår bra. Då säger den manliga polisen att de fått ett samtal av någon som håller mig kär, att den/dem personen/personerna är orolig för mig. Kvinnan fortsätter fråga mig om jag vill följa med dem in till psykavdelningen. Jag tittar på dem och nickar till. Så frågar jag om jag skulle kunna få stänga av nudlarna som jag hade börjat koka. Så gjorde jag det. Tog på mig ytterkläder och laddare till mobilen och gick efter kvinnan. Kommer ihåg att jag tyckte att det kändes konstigt att mannen gick bakom mig, som att de trodde att jag skulle springa iväg eller något? Jag inser ju då att Volvon som stog vid andra porten var deras, och att de hade väntat på mig till jag kommit hem. Hon öppnade höger bakdörr och sade varsågod och jag sätter mig in i bilen. Vi började rulla in mot stan och stannade just utanför Psykiatrin. Kommer upp några våningar och jag blir visiterad och sagd att hänga av mig. Får komma in till ett rum och vänta på en läkare. Och jag sätter mig där. Börjar titta runtomkring vad som finns i rummet. Jag ser två fotöljer (varav en jag satt i), ett bord i ljus ek, ett fönster, blåa gardiner, och en klocka. Jag hinner tänka till att "Vad fan har jag gjort" - "Har jag visat att jag mår såhär dåligt" - "Vem är det som ringt". Det kommer in en kvinna och vi börjar prata. Hon börjar fråga mig frågor och jag svarar. Sedan efter några timmar får jag gå. Hon undrar om jag har en vän som kanske kan hämta mig eller möta upp mig.
"Jo jag har en vän jag vet att kan möta upp mig nu". Jag ringer då en av mina närmsta vänner som jag vet att är nära där jag just då var. Hon kommer i möte och under hela den promenaden då jag gick mot lägenheten där hon var så skämdes jag. Jag har aldrig skämts så mycket i mitt liv av att vara mig. Det var som att folk som mötte mig på stan kunde läsa i min panna att jag hade nyss varit på Psykiatrin.. Men jag vet ju att det bara är och var mina hjärnspöken. När jag får syn på Maja. Så börjar jag gråta ännu mer, jag ser henne komma springandes med öppna armar och ger mig en av de största kramarna jag någonsin fått utav henne. Det första hon säger är "Hur gick detta till Matilda?"

Efter den gången så började jag kämpa ännu mer. Det var den gången som gjorde att jag tog mig därifrån..

Jag älskar att leva. Jag gjorde det även då. Men just under den där perioden så hade jag en sjukdom. En sjukdom som inte ville att jag skulle leva. Man skall inge skämmas. Men jag gjorde det och jag vet att det sitter just nu någon som skäms över sin situation och den den personen har blivit. Jag har detta med mig som en lärdom. Jag är numera lyckligare och starkare. Visst att jag harfortfarande depression och ångest men inte alls på samma sätt. Jag bryter ihop men kommer igen, starkare än någonsin! Och ännu en sak är att jag älskar att leva!


Likes

Comments

​Med de jobb jag har nu är det mycket spring, mycket stå upp. Och aldrig känna att nu har jag en rejäl paus där jag får sitta. Med mitt jobb handlar det ständigt att göra allt för kundens bästa. 

Att kunna acceptera sig själv är en viktig sak. Jag har inte gjort det. Jag har alltid skämts över att gå i shorts eller kort klänning för att jag har varit missnöjd med mina ben. Jag har aldrig känt mig helt bekväm i att visa mina armar heller. Just för att det är något som är annorlunda. Någonting som inte mina vänner har.. Jag har alltid sett ner på mig själv, stått i spegeln - haft ångest - gjort någon äcklig grimas åt sig själv. Jag har aldrig sagt för mig själv. Jag älskar mig för den jag är. Det här är jag och jag älskar för att jag ser ut såhär. Någon gång i framtiden kommer jag säkert kunna göra det, det är jag säker på. Men just nu i detta - så gör jag inte det.

När jag kom in i puberteten så ändrades min kropp precis som det skall göra i puberteten. Alla människor är olika, vissa har större bröst - vissa har inte lika stora bröst - vissa har breda höfter och större rumpa - andra har inte lika stor rumpa eller höft. Som tonåring dömer man ut folk - man börjar tänka mer och mer på utseendet. Om man är annorlunda stöttas man ut. Jag hade riktigt bra med vänner under tonåren. Jag trivdes med de mesta förutom att visa mig i shorts eller korta klänningar. Just för att den anledningen till att jag inte hade lika vackra ben som mina vänner. Det var någonting som inte stämde riktigt. Jag såg inte mina knäskålar.. Eller jo jag såg dem men mer att det var massa hud som "hängde" över, om man nu kan säga så. Jag trivdes inte att visa mig i linne heller. Just för att mina överarmar var lite större. Jag gillade inte det på mig. Men något som höjde mitt självförtroende då var att alla tyckte om mitt hår, det var så tjockt och vackert. Men sen stod man ändå där framför spegeln och hatade sig själv.

Jag har gått ner i vikt för att se om det bara handlade om att jag var lite överviktig. Men nej det var inte så heller.. Jag hade lika utseende på ben och armar. Jag har ständigt undrat i tystnad vad det är.

Nu när jag börjat jobba med det jag gör just nu i en butik där det ständigt är mycket fart i så har jag sett efter dagens slut att mina ben och fotleder svullnat. Jag har haft ont. Riktigt ont att bara man rörde mina ben ville jag skrika av smärta. Det pulserade...

Nu i efterhand har jag undersökt det hela, det visar sig att jag har en grad av lipödem. Det är en sjukdom som är ärftlig som påverkar fett fördelningen i lår, ben och höfter men även mage och armar. Det bildas onormalt mycket underhudsfetter på dessa ställen. Man blir svullen och det ökar mer och mer efter dagens gång och man kan få smärtor. Man kan ha olika grader av lipödem och jag har inte den värsta till min stora glädje, om man nu kan säga sådant...

Detta är en sjukdom som inte går över. Men man kan förbättra det hela. Det finns metoder som massage. Man kan även göra det på egenhand. Motion som att simma är bra.

Jag har olika ont från olika dagar. Allt beror helt på hur jag dricker - vad jag har för kläder - hur mycket jag står och går osv osv. Jag vet nu vad jag har, jag vet nu vad jag kan göra åt det hela. Men jag hatar att jag har under flera år hatat och varit otrygg i mig själv, jag har kastat bort så mycket energi till att vara äcklad av mig själv. Jag hatar att jag inte fick reda på detta tidigare och kunnat satt energi på något helt annat. Jag är livrädd men samtidigt tacksam till att jag numera vet. Jag har satt så många timmar på att gråta. Jag har alltid trott att det är jag. Jag måste förändra mig för att bli snyggare, men jag har en sjukdom som jag kommer få leva med. Men nu kan jag så småningom börja tycka om mig. Med rätt metoder och rätt "terapi" kommer jag klara av detta, det är jag säker på!

Likes

Comments

Jag är en person som är ganska skör och känslig som människa. Det går också i perioder men oftast är jag otroligt känslig. Jag har lätt att gråta. Jag kan gråta till mycket. Jag tror att det kan vara bra men även en nackdel.

Jag har inte varit den människa som pratat om just hur jag mår - jag har frågat istället de människor jag bryr mig om hur de är för dem. Jag har inte suttit mig ner och bara känt efter, ställt den frågan till mig själv. Hur mår du Matilda? Det är det som gjorde att jag för några år sedan fick ångest och depression. Jag bodde långt från min trygghet, min familj, men samtidigt så ville jag inte tillbaka till Åland. Jag gjorde mig till för alla, var inte mig själv, var falsk mot mig själv och hade inte egentid för mig själv.

När jag gick in i en depression och ångest så kommer jag inte ihåg hur allt hände, det är som en blackout. Jag minns inte. Jag fick gå till en kurator på skolan då jag gick i gymnasiet fortfarande. Jag fick därifrån gå vidare till en psykolog, eller jag vill rättare sagt kalla det läkare. Jag satt där en gång i veckan och pratade i några veckors tid. Vissa dagar var det självklart jobbigare och vissa bättre. Jag fick medicin för min depression. Under denna period bodde jag med min lillasyster i en trea. Jag var så otroligt tacksam att hon var där. Allt som hände - allt jag gjorde - så var hon där. Ibland blev de bara svart och då var det nåt som tog över och jag skämdes när jag förstod vad gjort och gjorde. Men med bra hjälp och mitt egna initiativ till att bli bättre så blev jag bättre.

Detta har gjort mitt liv i nuet svårt. Jag har ångest och depression fortfarande. Jag kommer inte bli frisk på direkten. Det kommer ta flera dagar, månader och år innan jag är där jag vill vara. Men de som blivit en förändring nu. Det är att jag har gått på Yoga. En gång i veckan i fyra veckors tid, en kurs som är för nybörjare. Och vi tänker då på andning och sådant men också gör vi lite Yogaställningar. Men jag kände redan första gången. Att detta är en grej som jag skall fortsätta med. En sådan respons av mig själv och jag kan säga att jag mår bra. Jag kände hur jag sa för mig själv, detta mår du bra av Matilda. Bara att vi satt och andades lyssnade på musik och gjorde lite stretchövningar kände jag hur mina ögon tårades och tårarna började rinna. Det kändes som att det verkligen kom in på djupet och det var min själ som släppte ut och fick en rejäl kick. Jag mår så bra att Yoga och meditera och bara ligga på ett golv och blunda. Jag kommer fortsätta med Yoga. För jag hade aldrig trott att den respons jag fick. blev så grov och så överväldigande för mig själv.


Likes

Comments

En stor anledning till att man förlorar vänner är en flytt. Det har jag märkt.. Jag som alltid trott att "wow, jag har hittat en vän för livet" och även sagt det till alla omkring. Men sedan är allt en stor besvikelse. När man flyttar och får den ångesten att; "SHIT! Jag kommer förlora jävligt bra vänner nu, kommer aldrig att ses nå mer" Sedan att jag får höra tillbaka som svar "Du kommer aldrig vara själv". Något som fick mig hoppas och tro. Visst, det var bra en tid men inte nu mera. Ingen anstränger sig. Inget mess eller något. Inget... Jag är här på min ö, helt ensam och de verkar inte bry sig det minsta om hur allting går i mitt liv... Jag säger bara en sak, tråkigt.... 

Allt skall inte vara på en själv. Om man inte själv hör av sig till den personen så hörs man aldrig av... Bara vid speciella tillfällen, som är väldigt sällan. För mig betyder vänskap att man bryr sig. Bara att skicka iväg ett sms en gång, hur är det? Bara det gör för mig personligen riktigt mycket... Men inget sådant. Inte det minsta. 

Jag tycker att detta inte är okej. Allt skall inte vara på mig. Om man vill behålla vänskapen är det mellan två personer, deras sak att hålla kvar, deras gemensamma skyldighet att hålla kontakten.
Jag har bott i Östersund i tre år. Vilka människor jag träffat. Och folk man kommit så nära. Som man har släppt tätt inpå en. Verkligen berättat allt. Öppnat upp ens egna privata skal och visat att här är jag.
​Sedan kommer det där. Att man aldrig hörs. Man anstränger sig inte de minsta heller.

Jag kan säga att jag är sjukt besviken, jag är så besviken. Det gör ont inom mig. Jag känner mig tom. Jag hade aldrig kunnat trott att det skulle bli såhär, att bara ge upp mig så lätt. Det är så tråkigt. Så hemskt tråkigt. 
Att man kunde va så bra vänner förut, att man trodde att detta är något som aldrig kommer ta slut. Bara plötsligt tar slut.
Jag är skör som människa och mina vänner behövs men jag tänker inte ha någon i mitt liv som jag ger plats till men som inte tar vara på den platsen, jag kan ge den platsen till någon som tar vara på den.

​​För mig är mina vänner mitt liv! - men tydligen inte för varje människa, en människa jag kunnat kallat för min vän....


Likes

Comments

Hej på er!

Wow! Första december.. Tiden går fort. Kändes som det var igår jag bodde i Östersund och studerade.
Jag älskar verkligen julen. Jag tycker verkligen det är super mysigt! Men bara därför.. Annars tycker jag inte så mycket om vintern, anledningen är väl att det mest bara är slask och äckel här på Åland. Men blir lätt så när man inte bor uppe i norr och får känna på en rejäl vinter.

Ja idag då, idag är jag bara hemma och slöar.. Jag har haft fortsättning på min tvättdag som jag haft nu i flera dagar. Har så fruktansvärt mycket att tvätta men nyss satte jag igång den sista maskinen.. Blir lätt så när man renoverar tvättstugan och det tagit längre än man trott. Har ju haft maskin ute i stallet men känns inte så fräscht och så att tvätta där bland katten å så.. I o för sig är det rent men ändå.. Släpa ut all tvätt å sånt hit och dit. NÄ tack, så jag väntade med de tills man kunde tvätta igen.

Sedan så har jag pysslat runt i stallet. Men min motivation till hästarna är helt borta.. Men det är nog för att de mörka perioderna på året är då jag mår sämst.. Vet inte varför men det är då allt förvarras. Hade ju inte blivit värre med lite snö som lyste upp utomhus liksom..

Nog med det. Mitt rum är kaos. Helt kaotiskt.. Jag har ju renoverat det under sommaren men det har varit så mycket så jag har inte gjort allt klart. Har sedan augusti inte haft det klart.. Men hoppas på att det blir klart till julen.. Eller ja, nu snart så jag får jula med lite tomtar och julbelysning i rummet. I can't wait!

Ja, men jag ska fortsätta med att fixa här hemma lite tills min far kommer hem så att han och jag kan fixa lite i tvättstugan och på mitt rum kanske. 

Likes

Comments

Hej på er alla och trevlig tisdag!

Jag har en jävligt bra dag (den är så bra så man får svära). Började med att jag äntligen fått sova gott en hel natt, vaknade alltså helt utvilad och pigg. Åt frukost med min mamma innan hon åkte på möte. Så fixade jag lite här hemma innan jag körde hennes BMW till stan då vi möttes upp och åkte till Motorcompany. Där inne stod min bil som väntade på mig. Jag har köpt en Volvo v40 årsmodell 2015 OCH jag kunde inte ha varit nöjdare! Jag är nog den lyckligaste just nu. Den är superfin att köra. Wow.

Likes

Comments

Ja, nu när jag har en ledig dag så tänkte jag skriva här lite vad som hände under halloween helgen.
Jag och min syster planerade att åka upp och överraska vännerna med att vi kom på besök. Vi pratade bara med en som visste och det var Matilda. Kan inte tacka henne nog för det var hon som hjälpte till med biljetterna så vi kunde gå ut på lördagen.

Allt började med att vi åkte upp till Sundsvall på torsdagkväll/natt. Sov där en natt och sedan på morgonen körde till Östersund. Där vi hade första stopp att överraska Maja och Daniel. När jag såg Maja kliva ut ur bilen på travet så såg jag sådan glädje som bestod utav tårar. På direkten när hon kramade mig så höll hon hårt, riktigt hårt i mig och plötsligt kände jag att hon släppte ut allt jobbigt. Hon bara grät och jag bara sa "Hej min älskade". Jag vet att hon har haft det riktigt jobbigt att vara utan oss, för innan studenten bodde praktiskt taget Maja hos oss. Så det är självklart att det är tungt.

Efter det träffade vi på Matilda på stan. Vi åt lite lunch och pratade. Efter det åkte vi till Elin och kramade om henne. Och sedan till Nora och Wille för att få träffa de också nu när de flyttat tillbaka till Östersund med deras lille bebis Tristan. Vi satt där i kanske en timme och bara pratade om allt. Han var så bedårande. Så lik Nora. Och att se henne som mamma var så speciellt.

När vi varit där åkte vi till Vaplan, ligger lite utanför Östersund. Där vi skulle möta upp Krille så skulle vi vänta på att Madde slutat jobbat. Vi satt oss i köket och väntade. Jag kan säga så att Madde blev mest chockad över att vi satt där bara. Men riktigt glad. Och det tog ett tag för henne att få in allt som hänt, vilket som är förståeligt. Vem hade inte blivit chockad över att vi bara var där utan att säga ett ord om det?

Iallafall så var vi i Sverige från torsdagkväll till söndag. Och vi träffade vänner, dansade, drack alkohol, åt god mat och sov.

Fick också krama om min fina Hanna. Som jag längtat efter riktigt mycket! Och det var riktigt skönt att prata lite och själklart kramas.

Här nedan är det lite bilder och så från helgen..

Likes

Comments