Nu var det inte igår som jag sist uppdaterade. Jag har passat upp Sean allt vad jag kan sedan hans operation, jag har inte ens låtit honom laga mat, som han älskar, ordern var att vila och rehabilitera. Nog för att vi också märkte rätt snabbt hur svårt det kan va att skära t.ex. en gurka med endast en hand.

Allt har gått bra så här postoperativt och han har redan fått tillbaka mycket av sin mobilitet. Sean börjar dock vara rätt rastlös, jag tror att han i snitt har kollat på kanske 3 filmer om dagen. Han är ju van att jobba hårt fysiskt varje dag, och utöver det träna, så det är en stor omställning att bara halvligga i soffan dagarna i ända.

Annars då..? Ja, det är bra. Om en vecka lämnar jag Sean ensam här i huset, och om två veckor är jag på hemmaplan i Finland. Före jag landar bland det gröna guldet ska jag hinna besöka New York City och Stockholm. Fast nej, usch. Jag känner inte för att skriva mer och tänka på att åka hem mer än så just nu så här före läggdags. Mina ögon fylls med tårar av bara tanken på att inte få krama om Sean igen på en tid, och tanken på att han ska vandra på här ensam i vårt hem som vi bonat om tillsammans.

Mer om det imorgon. Ska hålla honom hårt nu tills jag somnar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag vaknade vi till att alarmet ringde klockna 02:30. Klockan 03 plockade Dillan upp oss och vi satte riktning mot Fort Gordon/Augusta. Det tog nästa 3 timmar att komma fram, så vi kom fram i god tid inför Seans preoperatie besök kl. 07.

Resten av dagen har vi bara sprungit mellan hotellet där vi powernappat och sjukhuset. Varken jag eller Dillan sov förra natten så vi har varit riktigt trötta.

Lite blek mat har vi fått i oss också, det här åt jag till morgonmål. Typiskt amerikanskt. Jag beställde grönsaksomeletten och så här såg den ut.

Likes

Comments

Den här veckan gick igen hur snabbt som helst. Snabbare än andra veckor tyckte jag, men det kan väl bero på att Sean knappt jobbade hala veckan. Idag jobbar han dock ett 24 timmars igen, men inte med att vakta ammunition, utan med "Staff duty". Han sitter alltså i 24 timmar på ett kontor och hjälper soldater som låst ut sig från sina rum i kasernbyggnaderna, tar emot ansökningar om ledigheter, tar emot och godkänner ansökningar om vart soldaterna ska åka på sina ledigheter osv... Normalt sett så får soldaterna inte åka längre än 300 amerikanska mil från basen pga säkerhetsskäl och om de gör det på t.ex. en 4 dagars ledighet, så måste de ansöka om tillstånd.

Seans kompani på militärbasen håller annars på att upplösas/avslutas, så just nu håller soldater på att delas ut till andra kompanier och baser, och i våras fick också Sean order om förflyttning till Fort Hood i Texas. Enligt orderna skulle han infinna sig på basen senast den 10de juli, men i och med att han hade en operation på kommande som de ville utföra i Georgia, blev de satta på paus.

Hela systemet om att sätta en order på paus är lite konstigt. Det räckte inte med att Sean hade kirurgens uttalande och råd om operation, utan Sean var tvungen att åka runt till olika chefer för att få deras underskrifter och uttalande om att Sean verkligen behöver sin operation här i USA och deras godkännande om att ordern sätts på paus. Märkligt. I praktiken så kunde en chef ha valt att inte godkänna Seans orsak till att pausa ordern, vilket skulle ha betytt att han ändå hade varit tvungen att åka till Texas och sedan där påbörja en ny utredning av hans axel.

I och med att det här kompaniet håller på att upplösas har hans dagar varierat väldigt mycket på sistone. Den här veckan har varit väldigt lugn för hans del. Sean har åkt på physical training kl. 05:30, kommit hem kl. 06, åkt tillbaka på jobb till 09:30, kommit hem för "jobb" och lunchpaus med sin chef kl. 10:30, åkt tillbaka till jobbet klockan 13:30 och slutat jobba helt för dagen kl. 14:00. Oftast har "jobbet" de kommit hem för att göra bestått av tv-spel eller med att mecka på deras privata bilar.

På fredagen hade han dock en lång och mer seriös dag. De var bland annat tvungna att bygga och leverera nån sorts utemöbel som behövdes ute på ett läger. Inom hela USA:s armé gäller klädkoden långa byxor och långärmade jackor. De har inga kortärmade uniformer längre och får inte vika upp ärmarna, och den här klädkoden gäller i alla delstater, allt från Alaska till Hawaii. Här i Georgia är det ju som sagt minst 35 grader och upp till 90 procent luftfuktighet dagligen, så jag tycker verkligen synd om dem, när de är tvungna att jobba ute i helt oanpassade kläder. Jag har förstått att den här sommaren dessutom har varit mer odräglig än på länge och att statistiken på soldater som svimmar pga dehydrering har varit otroligt hög.

Likes

Comments

Jaha. På tal om vapen. Blev så jävla förbannad igår. Sean har pratat med de flesta av sina vänner om skillnader han upplevde mellan USA och Finland. Bland annat vapenkulturen, att det inte är standard att man har huset fullt av pistoler och bär dem med sig, men att det dock är helt normalt med gevär för jakt. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man som normal person skulle vilja ha en pistol hemma hos sig. Man jagar inte precis älg med pistol och ingalunda har alla pistolskjutning som hobby...så den finns i hemmen enkom för att försvara sig/döda.

En del av Seans vänner tycker ju det är lite gulligt och sött att jag ogillar vapen och de gillar att skratta åt det och gnida det i ansiktet på en. Varför jag blev så förbannad igår var väl två orsaker. När Sean kom hem från gymmet hoppade han ut ur sin kompis truck och kompisen hoppade ut efter och tog nåt ur bilen som "han skulle visa". Sina vapen förstås. Blir också så irriterad på att det är macho-män som ska visa hur stora, starka och tuffa de är och visa noll respekt gentemot mig, då de uttryckligen vet att jag inte gillar vapen. De flesta kvinnor/flickvänner/fruar här har också sin egna pistol, men de är respektfulla nog att inte vifta med dem framför ögonen på en om jag sagt att jag inte gillar dem.

Det andra som gjorde mig så jävla förbannad var att där stod han bara, mitt på gården, några meter från gatan och visar hur siktet fungerar på den ena och hur många skott den andra har kapacitet för. Alltså va? Att stå mitt på gården, nästan på gatan, i ett grannskap där 90% av husen är barnfamiljer, stå och vifta med dödliga vapen? Vapnen var inte laddade, men hur kunde någon veta det? Att det är helt ok och tillåtet att stå och vifta med vapen helt öppet och utan spärrar sådär bara på gatan?

Men bevare mig väl, om jag råkar komma ut naken ur duschen och har glömt att dra för gardinerna kan det bli världens rabalder för att jag "blottat mig offentligt", ifall nån råkat se in i mitt hus genom fönstret från gatan. Vad i helvetet?

För att förtydliga: du får varken gå naken inne i ditt eget hem eller kissa längs vägkanten, men du får absolut vifta med dina dödliga vapen medan grannens barn cyklar omkring på gatan framför dig.

Likes

Comments

Vädret här är helt sjukt ibland...eller ja, typ varje dag. Förra veckan då vi stod i garaget och beundrade mina mästerverk slog blixten plötsligt ner rakt utanför garagedörren. Vilken smäll! Jäklar så det lös upp! Sean blev livrädd och sprang in. Vi fortsatte kolla på åskan inifrån vardagsrummet, och så plötsligt slog blixten ner igen, på gatan utanför. Sean flög bakåt några meter och la sig på golvet i fosterställning. Det var faktiskt så jäkla skrämmande. Tänk så små och sårbara vi är i jämförelse med naturen.

Likes

Comments

Idag har varit en vanlig dag. Jag har ont i min nacke så jag har pysslat på lite mindre där ute i garaget. Sean slutade jobbet redan vid 13:30, så vi bara tog det lugnt och kollade på Fixer Upper i några timmar innan han åkte till gymmet. När han kom tillbaka hade jag lagat i ordning lite middag och kvällen fortsatte i lugnt i soffan. Skönt med såna dagar ibland, att bara vara lat och ligga vågrät.

Då Sean kom hem från gymmet berättade han att det för tillfället pågår en skjutning på militärbasen. Jag vet inga mer detaljer men Sean berättade att han inte hört nåt liknande hända på den här basen sen han kom hit för ca 3,5 år sedan. Däremot har jag många gånger sen jag kom hit, för snart 2 månader sedan, läst nyheter om skjutningar och liknande här i närheten, i bland annat Savannah, men inte på basen.

Så där för övrigt är jag så jäkla trött på allt snack om vapen. Sean har ju förstått för länge sen att det inte kommer komma ett vapen tillverkat endast för att döda in i det här huset. Folk pratar så öppet om vapen, hela tiden. Om det inte är folk på stan som plötsligt mitt i en mening nämner hur många pistoler de har hemma så är det killen som kommer och fixa sophanteringen som står och argumenterar för hur självklart det borde vara att alla kunde få bära sina pistoler synligt i bältet utan special tillstånd. Att det är så himla löjligt, enligt honom, att det anses som "gun-promoting" och att vapen och våld mer och mer normaliseras i gatubilden bara är ett skämt. Nåväl. Jag antar att vapenkulturen här inte kommer ändra på grund av att jag är här och muttrar över den. :--)

Vi avslutade dagen med att jaga kackerlackor. De tar sig in ibland de där rackarna och plötsligt kryper en 5 centimeter lång en på väggen ovanför tvn. Sean skuttade snabbt upp i soffan, skrek "groooooossss, get rid of it" och kastade iväg en flipflop i kackerlackans riktning. Senare efter att jag lugnt och sansat fört ut kräket medan Sean nervöst och äcklat såg på på distans, lekte han macho och sprang omkring med en ficklampa och sa "I'll handle the next one, I'll kill it. I'm trained to kill"...tills jag skojjade om att jag hittade en till och han återigen tog ett skutt upp i soffa och grimaserade äcklat.

Likes

Comments

Vad som annat hänt i veckan än att Sean jobbat och jag meckat, är att Sean ÄNTLIGEN fick ett operations datum, 25te augusti.

Sean är till bakgrunden friidrottare (löpare), basketspelare och amerikansk-fotbollsspelare. Som en följd av alla axel-tacklingar i fotbollen så har han ordentliga skador främst i den vänstra axeln, som hoppat ur led många, många gånger nu. I januari var Sean på uttagningar till Special Forces och klarade sig väldigt bra, tills axeln igen en gång vreds ur led. Nu, 7 månader senare, har han äntligen fått sitt operationsdatum, som vi sedan januari har fått lovat att "snart" blir av.

Det är så många saker som enligt mig är så himla konstiga och oprofessionella i organisationen i den här militären. Det lovas och pratas så fint, men egentligen är många grejer så usla och det känns som om de säger vad som helst för att det ska låta bra i någon annans öron. Jag kom hit till USA i slutet av juni, operationen var lovad att bli av i juli, så vi tänkte att det skulle vara perfekt timing för mig att vara här just då när han är sjukledig och behöver hjälp. Eftersom jag endast som turist/utan visum kan stanna i max 90 dagar i landet, måste jag ju alltså åka ut ur landet snart. Och Sean blir utan hjälp. Suck.

Följande bud vi fick var att operationen skulle bli av andra veckan av augusti. Redan då sade jag att det tror jag inte på förrän de sticker skalpellen i honom. När Sean ringer upp sjukhuset några dagar innan, så meddelar de att kirurgen tagit semester och återkommer i slutet av månaden.

Nå, 25te augusti nu då. Operationen sker i Fort Gordon, som också ligger här i Georgia, 3 timmar norrut från var vi är nu, Fort Stewart. Tanken är att jag ska agera chaufför och så får jag ju även prova på att se vården från en anhörigs synvinkel. Intressant!

Likes

Comments

Och så har en vecka gått igen. Hur är det möjligt att tiden går så snabbt? Sen sist har nog inte så mycket extra eller spännande hänt.

På måndagen då Sean vaktade ammunition, och alla andra vardagar den här veckan förresten, gjorde jag det jag normalt gör...meckar i garaget medan jag lyssnar på podcasts. Jag håller på med att restaurera en soffa som vi köpte som begagnad, och jag verkligen älskar att få vara kreativ och pyssla på med nåt praktiskt där ute i garaget. Soffan var riktigt fin, hel och normal. Då Sean och hans kompis Lewis hämtade hem soffan började det regna och de hade glömt att ta med nåt som kunde skydda soffan mot regn, så den blev ju givetvis genomsur eftersom det inte är några små skurar som trillar ner ur himmelen här inte. Vad vi märkte då soffan blev våt var att den tydligen har varit i ett hushåll med hund...hela garaget, där vi placerade soffan för att torka, fullkomligen stank våt hund. Dagen efter gick vi loss med diverse verktyg på soffan för att ta bort det som stank, så att jag kunde försöka mig på att restaurera den. Vi blev nog lite för ivriga med att revidera soffan, plötsligt var i princip bara sitt-fjädrarna kvar och projektet betydligt större än vad vi tänkt oss. Nåväl, det är en spännande utmaning... :-)

"Can you just hold me for a little while please?" :-D

Likes

Comments

Godmorgon!

Klockan är bara 9 på morgonen men jag har redan fixat och ätit frukost, lämnat Sean på militärbasen och handlat lite. Sean vaktar igen ammunition i 24 timmar, så imorgon bitti är han hemma igen.

På lördagen åkte vi ut till St Simon's Island ca 1,5 timmar hemifrån. Så fint område! Åtminstone i jämförelse med Hinesville. Jag har så många gånger tänkt att jag borde fota i Hinesville för att visa här, men det finns verkligen ingenting att fota. "Cityt" är en highway med matbutiker och andra förnödenheter på sidan om som man viker av till.

Nåväl, St Simon's. En halvö ut mot Atlanten. Som jag har saknat hav och öppet vatten! Njöt så mycket av att gå i vattnet längs strandkanten så jag märkte inte förrän jag kom ur vattnet att mina fotsulor var helt sönderrivna av att ha stigit på stenar fyllda av vassa snäckor.

Vi åt lunch på en mysig restaurang och om folk inte glor på mig som ett frågetecken för att jag ber om en sallad som sidorätt på en brunch istället för våfflor med sirap, så är det för att jag ber om kolsyrat vatten. Tydligen är kolsyrat vatten "a European thing to drink, maybe also a Californian or rich people thing". Jag fick nöja mig med ljummet kranvatten som bokstavligen smakade skit. Tror bestämt att jag är bortskämd med Ekenäs utsökta vattenkvalité.

För övrigt så är det omöjligt att få vattnet kallare ur kranar här än kiss-ljummet, jag fick förklarat för mig att då många vattenrör börjar gå sönder här i äldre hus, så lägger de nya vattenrör i taket (?) istället, eftersom det tydligen är billigare att fixa det så. När vi flyttade in i vårt hus så varnade de faktiskt oss att vattnet kan vara kokhett då man öppnar vattenkranen, just för att det värms upp så otroligt när solen gassar på hela dagarna.

Jaja, nog om vatten. Efter vår lunch tog vi en promenad ut på en pir. Vi lyckades se en man fiska upp en 35 kilograms stingrocka och plötsligt kändes det helt sjukt att jag inte tog Sean på allvar när han sade att det finns allt från hajjar till taggiga fiskar i havet jag bestämt ville gå i.

Innan vi körde hemåt igen körde vi igenom lite olika kvarter, bara för skojjs skull. Jag tycker det är så himla intressant att var jag än är i världen bara köra eller gå omkring och kolla in hus och bostadskvarter och lite fantisera om hur livet kunde se ut om man bodde i just det huset eller området.

Piren. Det ser nästan ut som om folk skulle stå och slå varann, men de håller alltså på att dra upp sina nät ur havet.

Beundrar han här lite extra mycket ibland. Så social och lättar alltid upp stämningen. Jag stod och fullkomligen blockerade än väg, medan jag var helt i min egen värld och bara tårögt stirrade på havet. Plötsligt hör jag Sean skrika "EXCUSE US, but she's from Finland and hasn't seen the sea in a while". Jag vaknar upp ur mina dagdrömmar och inser att en hel hög med amerikaner står och tittar på mig med huvudet på sne och säger "awww how cute", medan jag själv står där med darrig underläpp, dålig hållning och så himla nervöst kroppsmönster när jag plötsligt inser att en hel folkmassa står och stirrar på mig medan jag stirrar på havet.

Likes

Comments

Vaknade idag morse i panik - fan jag skulle ju ställa in ett alarm så jag inte försover mig till min skype-dejt med Soifa! Kom snabbare än nånsin upp ur sängen och slängde ihop ett morgonmål och kokade kaffe. En bra skype hade vi! Förr skypade jag, Janina och Sofia varje tisdagkväll, och kan idag inte för mitt liv förstå hur vi fick ihop det. Varje vecka! Alla tre! Hur är det så svårt att få till en skype nuförtiden bara på tumanand?

Nåväl. Fortsatte dagen med att pyssla på i garaget i några timmar. Jag tar mitt snickrande av möbler på största allvar, det känns nästan som ett jobb och kul är det också att få använda sin kreativa och händiga sida. Jag har nog aldrig spenderat så mycket tid i ett garage förut, men produktionen är på topp, imorgon slutför jag en tv-hylla och påbörjar en renovering och restaurering av en soffa. Vad ska jag sen ta mig till när huset blivit fullt av möbler?

Medan jag genomsvettig pysslade på i ett 40-graders garage, stannade två kvinnor bilen utanför vår gård. Det kändes lite suspekt och två sekunder senare berättar de att de åker runt och påminner om att Gud älskar oss. Jag blev erbjuden en bön, en invit till deras kyrka och ett erbjudande om välsignelse.

Jag hann knappt återgå till mina sysslor innan grannfamiljen kommer över för att hälsa oss välkomna till familjen. Föräldrarna i grannhuset är uppväxta i Puerto Rico och i dagens läge har de två döttrar och 20 år av militärliv bakom sig. De berättade att mannen nyss pensionerat sig från militären, men före det varit stationerade lite överallt, bland annat i Tyskland, Hawaii, New York och Kansas.

Så där annars gillar jag vårt grannskap. På andra sidan om huset har vi en annan militärkille och sin gravida fru och i resten av husen bor mycket militärfamiljer, några poliser och många barnfamiljer. Tryggt och bra.

En bil vi såg idag. Allt ska va så himla överdrivet. De ska synas längst och höras högst. Och så att bilen säkert inte går obemärkt förbi ska den ju natirligtvis parkeras på 4 rutor.

Likes

Comments