kultur

Dags för årssammanfattning, för snart är det dags att säga hej och hå, flyg och far till det här året! Vi tar det ett kvartal i taget, vem pallar gå igenom ett år på ett inlägg...

Året startade på vår parkering, eftersom vi hade hemmafest! Här ser ni ryggarna på några som träffades för första gången och numera är ett par! Love was in the air osv.
Jag satte mig i frisörstolen och sa hejdå till svart hår och hej hej till rött!
Såklart hängde jag i Jönkan också, en kväll diskuterade vi livets viktigheter kring köksbordet och jag gjorde årets armträning när jag försökte få ur det sista ur kaviartuben.
I januari var jag också nykär och, som jag vill minnas det, ganska taggad på livet.

Februari bjöd på årets första blommor (whaaat?? hej hej klimatkris) i Jönkan, häng i vårsolen (också tecken på klimatkris) på raster i skolan och en riktigt fet och god semla hos mamma (den har inget att göra med klimatkris).
I februari hade jag min första alla hjärtans dag-dejt någonsin, behövde bara vänta 23.5 år på den... Pluggade som en dåre men det brydde sig själen inte så mycket om, tur nog.

Maaaars! Nog den jävligaste månaden 2017, men den hade sina fina stunder också! Typ som när jag hittade den perfekta bomberjackan, struntade helt i min CSN-budget och köpte den. Årets första utomhusöl togs i sällskap med Océanne och Hanna, även om vi gick in efter 20 minuter. Klara och Jacob hade sin mösexa, med temat "Sovjet vs USA". Gissa vilket land möhippan hade...I skolan skrev vi tenta och därefter hade vi tentaöl hemma hos oss, sedan drog jag, mor och syster till Stockholm och Yasuragi. Det var fint.

Men det här var också månaden då jag grät mer eller mindre konstant i två veckor, så mina ögon tillslut svullnade igen och jag fick vätskebrist. På riktigt. Så blev jag dumpad med! Tårfloden hängde liksom ihop med dumpningen, men hör och häpna - vätskebristen och de svullna ögonen kom innan. Hade det väl minst sagt på känn att singellivet skulle återvända, typ. Så efter att mitt hjärta blivit söndersmulat sket jag i livet och åkte till Jönköping, min tillflyktsort. Där tog jag en selfie och grät ännu mer, i Saras trygga armar. Det var alldeles för jävligt och det skulle komma att ta mig ett halvår att inse att den som dumpat mig var den som förlorade på det.

Det var första kvartalet sammanfattat, toppar och dalar! Snart kommer nästa kvartal, det bjuder bl.a. på bröllop och födelsedag!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

kultur

Jag minns inte när jag sov bra senast, eller ens en hel natt. Igår var jag så speedad på kvällen, tänkte igenom alla livets små trubbelvisor vilket inte ens min fantastiska sov-spellista på Spotify kunde råda bot på och hade mensvärken ifrån HELVETET på det (här kan jag också nämna att "mensvärken" autocorrectar sig till mansvärken och blir rödmarkerad när det ändras. Också något att vara bitter på!). Jag var supertrött och la mig redan vid 21.30, vilket i princip aldrig händer. Det är få stunder som är så frustrerande när kroppen är trött men det inre kör ett maratonlopp i 120 km/h, det är läskigt och ger i allra värsta fall en rejäl ångestboost. Så efter att ha vridit mig en timma igår fick jag börja om läggningen igen, för att slippa ångestpådrag. Med risk för att låta som att jag är 74 år och inte 24, så satte jag mig i fåtöljen och löste korsord för att avleda tankarna. Efter en timma försökte jag somna igen, satte på spellistan och framåt 00 kom äntligen sömnen. Vaknade flera gånger under natten, svettig och förvirrad, vilket givetvis fick mig att snooza en timme extra på morgonen som ledde till panikinsats för att hinna med vagnen till Sahlgrenska. Enda ljusglimten i det var väl att få köpa frukost på Dahls bageri istället för att äta knäckebröd hemma.

Jag vill verkligen bara sova och jag är så trött på att det hållit på såhär i närmare åtta år i perioder. Hoppas ständigt att det ska bli bättre så jag slipper sömntabletter, men nu börjar det bli gränsfall. Vore ju kul att inte behöva lägga sig och vila efter att ha varit uppe i sex timmar. Nu ska jag vara produktiv och skriva tenta, kanske gå och kräkas lite först av ångesten den ger. Vem vet!

Häger out!

Likes

Comments

kultur

Jaja jag har varit en dålig bloggare på senaste men strunt i det nu. Mitt liv är ibland bra, ibland mindre bra. Som ett liv brukar vara, med andra ord. Har därtill varit RIKTIGT kass på att följa mina höstmål, minns ni ? Låt oss utvärdera!

Pallra mig igenom både MEK (programmet jag läser) och en extrakurs inom journalistik.
Tja, jag hoppade av journalistik-kursen några veckor in, efter att jag gråtit av stress i två veckor. Det gick inte den här gången. Men första tentan på MEK blev godkänd, hurraaaa! Hittills går det bra i andra kursen också, ännu mer hurra! Även om jag är både november- och skoltrött...

Ha tydlig struktur i vardagen.
Haha, skämt? Nej, det har jag inte. Förutom att jag inte pluggar på helgerna (vilket ju var ett mål), hänger på Sahlgrenska varje måndagsmorgon och går på de två föreläsningar+ en gruppdiskussion i veckan har jag ungefär noll struktur. Men jag lägger mig alltid mellan 23-00 och går upp någon gång mellan 06-09. Det kan väl ändå räknas som något? Säg ja.

Hitta ett extrajobb.
Nepp. Jag har sökt, inte fått svar, men det oroar jag mig inte så mycket över.

Yoga tre gånger varje vecka.
Hahahahaha, nej. Men imorse gjorde jag det och HERREGUD vad skönt det var, framförallt för stackars ryggen som gråter av allt sittande.

Träna två gånger i veckan.
Svaret börjar på N och avslutas med ej.

Att varje månad ha någon/några dagar inbokade utanför Göteborg.
Ja men det här har jag klarat! Mycket Jönköping, någon gång Tranås, någon gång Stockholm. Bra Mattan.

Härliga middagar, bio-besök, partykvällar, konserter och dylikt.
Ja men alltså det har jag haft. Fast inte bio-besök, för det är så satans dyrt även om det är himla mysigt.

Gå på Gildaskolan för behandling en gång i månaden.
Nej, däremot har Stina (som jag bor med och gått kurser i massage) knådat min rygg någon gång. Alltid något och hon är därtill så himla duktig och tar betalt i öl. Försök med det på Gilda!

Ja men så hiiiiimla dåligt har det ju inte gått ändå. Det var upplyftande. Nu ska vi ha seminarium, jahopp jahopp.

Häger out!

Likes

Comments

kultur

Äntligen börjar cis-männen snacka om #metoo . Lite sega i starten, men nu så. Reaktionerna är olika. Några tar sitt ansvar. Andra pratar om vilka mansideal vi har och ger en klatsch i ryggen på killar att det inte ska vara rädda för att de alla är sexförbrytare på grund av den här hashtaggen. Nej, ni alla är inte sexförbrytare. Men som cis-män är ni en en del av problemet. Om du trakasserat, sexualiserat, objektifierat eller dylikt en människa någon gång är du definitivt en del av problemet. Försöker du inte förändra något är du en del av problemet. Ta ert ansvar, för fan rent ut sagt. Snacka om det här, diskutera hur ni kan förändra, be om ursäkt om du någon gång utsatt en annan människa. Har du begått ett brott - anmäl dig själv.

Jag har slutat räknat gångerna jag upplevt patriarkatets vidrigheter för länge sedan. Första gången jag (som jag kan minnas) blev kallad hora var jag nio år gammal och visste inte ens vad det betydde, förutom att den ett år äldre killen som skrek det ville markera sin makt över mig, förnedra mig.

Det har varit män som kunde vara min förälder, pojkar som knappt kommit in i puberteten, jämnåriga, sådana jag känner, sådana jag inte känner. Med olika bakgrund, etnicitet, klasstillhörighet. Det har varit på bussen, krogen, i skolan, på jobbet, på spårvagnen, tåget, gatan, på nätet, i sociala medier, i sängen - för att nämna några platser, där jag upplevt sådan som samlas under #metoo. Jag är tämligen säker på att alla de av mina vänner som inte definierar sig som cis-man har upplevt det också. Jo, jag vet det. För det händer alla, någon gång. Oavsett ålder, klasstillhörighet, bakgrund, etnicitet och så vidare.

Otaliga är de gånger okända snubbar kommit fram på krogen och objektifierat mig. På en AW i somras kom en okänd man, några år äldre än mig, fram och sa "Den bendover du just gjorde, my God" och en bugning efteråt, för att ta ett exempel. Jag hade böjt mig ner för att ta upp min plånbok ur väskan och visste inte om att jag var iakttagen ens. Det slutade med att han skammade mig när jag sa ifrån, ropade efter mig att "åh nu skäms hon" när jag och några vänner gick ut från baren med mina tårar i ögonen för att jag var så jävla arg, han följde efter, och bråket upphävdes först när en av mina manliga kollegor sa åt honom att lägga ner. Snubben försvarade sig med att han ju gav mig en komplimang. Min kollega förklarade att ja, men hon vill inte ha den. Vem som bad om ursäkt sen? Snubbens polare. Inte snubben själv, nej, det var kompisen som fick be om ursäkt och som sa "Han blir sådan när han dricker för mycket". Ah, en till Anders Borg i världen. Kan de inte bilda ett eget land någonstans och låta oss va?

Okända män som visslat på gatan, lagt opassande kommentarer då jag bara gått förbi, minding my own business. Män jag legat med som försökt köra in sitt kön i baken på mig, utan att ha frågat och jag har nekat dem, som efter en stund försökt igen, som jag nekat igen. Männen som tryckt sig tätt intill mig på dansgolvet, pressat skrevet mot min kropp. Män som i förbigående nuddat min kropp, de som kommenterat mitt utseende. Allt från "Oj vad du ser trött ut, det ser ut som att du nyss gått upp!" till "jävlar vilken röv!". Du har varken med mina ringar under ögonen eller min fysiska anatomi att göra.

#metoo berättar om hur osäker världen är för icke-cis-män. Den här hashtagen är så jävla viktig. För de som vågar berätta, för de som inte orkar, för de som inte fattat vilket problem det här är, för de som fattat och försöker förändra, för de som fattat men inte brytt sig. Det här är ett vrål och det ska eka högt, ut över världen, ut över universum. För i helvete - låt en kvinna leva.

Likes

Comments

kultur

Eller nej, helst inte. Eller okej, kanske någon gång. Men tvinga inte på någon tro för det. Tvinga inte på mig någon tro för det. Jag spenderade tio år i kyrkan och jag vill inte tillbaka. Det finns inget agg mot kyrkan, bara ingen tro. Klart en gå till kyrkan utan att tro. Men förstå känslan i mig, som en gång var en av ledarna. Som stod på barrikaderna och förklarade Kristi kärlek till mänskligheten och som nu inte längre tror på den.

Klart en del kommer bli upprörda av den här texten. Klart en del kommer att undra. Jag räknar inte med annat. Någon gång ska jag skriva mer om det här, men nu får ni ett axplock av mina tankar.

Lurade jag de jag ledde? Nej. Jag trodde ju. Lät jag mig luras? Nej, jag hoppas inte det. Mitt ledarskap bestod aldrig i att tvinga människor att tro. Jag ville ge upphov till eftertanke och diskussion. En människa förändras, då livet förändras. De församlingar jag jobbade i var vettiga. Inget ont mot dem. Jag tvivlade aldrig på att Gud fanns under min tid i kyrkan, däremot om hen hade något med mitt liv att göra. Sedan blev jag sjuk, bad om en bibel det första jag gjorde när jag las in på Sahlgrenska, men tog aldrig upp den. Jag hade tagit hand om andra så länge att jag inte vårdade min egen tro. Bara läst bibeln då något skulle förberedas. Bett i stunder av kris och i jobbet, men inte för mig själv. I perioder bett mer själv, i andra perioder inte alls förutom i jobbet. Jag blev trött på allt prat om det syndiga i människan, hur liten människan är. Att bara genom Gud har hon möjlighet att orka. Att det bara är Gud som verkar när människor gör gott.

Det blev tröttsamt att leka kurragömma med Gud. Försöka se hen i allt. Ständigt detta sökande. Att då och då behöva finnas med i sammanhang där tro konstlas fram genom viss typ av musik, människor som vet precis hur de ska göra för att frambringa känslor hos de deltagande. Jag är tacksam för att det finns församlingar som inte gör det. Heja er!

Min syn på livet är fortfarande altruistisk, men utan någon Gud involverad. Jag tror på det goda i människan, viljan att hjälpa osjälviskt. Att människan i sig själv har det goda och kan göra gott. Mitt liv är inte sämre för att jag inte tror på någon Gud längre. Min kärlek till mig själv har växt när jag kämpat genom sjukdom, mött en människa som älskat hela mig, då jag är omgiven av vänner som tar mig för den jag är. Min kärlek växte fram genom livet och inte genom Gud.

Kanske ändrar jag mig i framtiden, kanske inte. Jag är inte oroad över att inte längre tro, jag tror ju redan. Det är härligt att tro. Men att tro behöver inte innefatta någon Gud. Tron är inte mindre sann för det.

Likes

Comments

kultur

Från slutet av augusti 2011 till nyår 2015 bodde jag i Jönköping, en av världens bästa städer. Varför i hela friden flyttade jag därifrån då, om det nu är en så himla bra stad? För att jag behövde något nytt, bryta upp från gammal skit och gå vidare. Men jag är där minst en gång i månaden och somrarna -15 och -16 då jag var sjukskriven var jag mer där än i Göteborg, kändes det som iallafall. Älskar Göteborg, men ibland behöver en komma ifrån vardagen. Jag åker till Jönköping och andas, det är mitt vattenhål, min paus i livet, min fristad. Några av mina bästa vänner bor där och i helgen fick jag umgås med flera av dem, Lundmans & Svensson. Fira 9-åringen i Lundman-familjen i förskott, hämta snart 6-åringen på förskola, ligga i sängen och prata med mamman och sedan lyssna på 3-åringens berättelser om livet (hon har en hel del att säga hon).

Åka hem till Svensson, dricka vin, gå på AW, dricka bärs på vårt gamla stammisställe. Flanera och inte köpa någonting på A6, tvinga Svensson att handla på ICA Maxi (hur kan en inte älska ICA Maxi i Jönköping? Bästa mataffären på jorden?!). Dricka vin igen, äta ost och kex, improvisera musikintro-quiz, prata om både kloka och dumma grejer, gå ut på klubb. Ligga i soffan en hel dag och äta pannkakor. En klassisk Matilda & Svensson-helg. Se så full & ful ut som möjligt på bild och skratta så tårarna rinner. Avfärda påflugna snubbar på klubben genom att säga att jag och Svenne banan firar 9 år tillsammans. Vilket ju är helt sant - 9 år som vänner. Men det behöver ju inte de påflugna snubbarna veta.

Det är så skönt att fylla lungorna med luft, kroppen med vila och det inre med frid. Tack Jönköping för att du ger mig den möjligheten.

Likes

Comments

kultur

Vaknade, mådde bra, dansade framför spegeln när jag sminkade mig, spelade in CV-film med världens bästa Hanna som regissör, livet var fint. Sedan kommer ett nej och när jag är i en instabil fas är jag VEDERVÄRDIG på att hantera det - trots att det här var en grej som verkligen inte spelade någon roll. Jag hackar ner på må bra-skalan och då ska givetvis stressen i livet göra sig påmind och får mig att bete mig som när jag var 19 år och inte hade riktig koll på mig själv. Blir så TRÖTT på det när det händer. Därför hoppar jag över dagens föreläsning, söker på kurser för stresshantering och bokar in ett yoga-pass idag. Lägger tid på att göra klart CV-filmen och läsa till tentan. Nu jäklar ska jag få ro i själen.

Häger out!

Likes

Comments

kultur

Vaknade pepp på livet, fyra timmar senare önskade jag att dagen skulle vara slut. Glömde ta mina anti-depp och stämningsstabiliserande i lördags, vilket ledde till att jag var skakig, yr, mådde illa och lätt svimfärdig. Kunde inte förstå varför utan kom först på under söndagen att jag glömt tabletterna och ja, det här är väl efterskalvet. Ångest ur tomma intet. Över ingenting och över allting. Ute regnar det, blåser och vinden viner. Har orkat läsa fem sidor kurslitteratur och borde kanske egentligen acceptera läget, tända ljus, hälla upp ett glas vin och titta på någon film, men då får jag väl ångest för att jag inte pluggar. Samtidigt gör jag ingenting nu vilket också ger ångest. Det finns 1000 måsten och borden, men jag kan inte fokusera tillräckligt för att ta tag i dem. Jag kan koncentrera mig på att städa i en halvtimme, sedan kommer något mellan och så fortsätter jag inte. Bättre, eller kanske snarare mer, lycka imorgon?

Likes

Comments

kultur

Det är våra gator. Det är inte nazisternas. Gatorna tillhör inte dem. Deras åsikter hör inte hemma hos oss. Inte i vår stad, inte i vårt land, inte i vår värld. När nazister går på våra gator gör vi motstånd. Fredligt. Våld löser inte våld. De som tror att våld löser våld, är lika vilse som nazisterna. Nazisternas liv bygger på hat, ger vi hat tillbaka eldar vi bara på deras misstro till världen. Det bygger på samma logik som att en skulle kunna knulla någon till att bli oskuld (låt oss för en stund glömma att jag avskyr ordet oskuld. Vad blir en sen? Skuld? Nej. Sexdebut, tack.). Omöjligt, helt enkelt. Världen krigar därför att mäktiga män vill visa sin styrka, vill ha mer, ser sig som överlägsna. Det är kärlekslöst, det är bara hat. Jag har ingen bra lösning på hur vi skulle kunna få total fred i vår värld. Det enda jag vet är att våld inte kan vara svaret. Vad jag dock tror är, att det stora börjar i det lilla. Att vi visar kärlek och medmänsklighet mot varandra, i vardagen. Försöker inse och jobba på våra egna brister, istället för att enbart storma upp över andras.

Innan lördagen var jag arg. Arg över att nazisterna ansökte om demonstrationstillstånd samma dag som Kristallnatten, denna hemska, vedervärdiga natt 1938. Arg över att de gavs tillstånd att demonstrera under Försoningsdagen, en av de viktigaste högtiderna för det judiska folket. Arg över att det finns så mycket hat i världen och så många vilsna människor.

Under lördagen var jag fortfarande arg, men framförallt rädd. Jag var rädd då jag gick från en vän i Vasa till Bokmässan. Att jag kände mig tvungen att fråga polisen om säkraste vägen till Bokmässan och de själva knappt visste hur jag skulle kunna ta mig dit. Rädd för alla motdemonstranters skull, för polisernas skull, polishästarnas och polishundarnas. Rädd för allmänhetens skull, för de som inte vågade gå ut, för de som överlevt nazismens fasor och tvingas uppleva dem igen, dryga 70 år senare. När jag gick från bokmässan frågade jag polisen igen hur jag skulle kunna ta mig hem, vägen mellan Korsvägen och Ullevi Norra var avstängd, på Berzeliigatan var det fullt upplopp och på vägen innan St Sigfrids plan, vid ICA Fokus, gick nazisterna. Polisen sa att de snart skulle gått förbi där, att det var hög polisnärvaro och att jag sakta kunde röra mig ditåt eftersom de som sagt snart skulle gått förbi. Nazisterna kom aldrig längre än till ICA Fokus. Jag var tvungen att gå förbi, höra skriken från båda håll och kände hur panikångesten nalkades. Min mammas veto mot att inte delta i motdemonstrationen och min egen och andras rädsla och säkerhet fladdrade i tankarna. Jag skyndade förbi, ringde en vän och kunde bli lite lugnare och gå till St Sigfrids utan att bryta ihop totalt. Illamåendet, yrseln och skakningarna i kroppen var ständigt närvarande hela dagen. Allt för att 400-500 människor ville visa sitt hat mot världen. Allt för att de tillåtits göra det.

Kära värld, ack vad du blöder. Inga plåster i världen kan läka dina sår eller ta bort dina ärrbildningar. Det enda vi kan göra är att försöka se till att du inte får fler. Mammas veto och min psykiska hälsa hindrade mig från att delta i motdemonstrationen. Jag är ledsen över att inte kunna ha stått där med min kropp och visat att nazism inte hör hemma i vår stad, i vårt land, i vår värld. Tack alla ni som stod där fredligt. Tack alla ni som höjt era röster på olika sätt. Tack alla poliser som modigt gick ut för att göra era jobb, med risk för er egen säkerhet. Vi fortsätter kämpa tillsammans och med ett steg i taget försöker vi göra världen mer hel, mer kärleksfull, mindre skrämmande. Är det några ord jag vill leva efter är det fred, gemenskap och kärlek, så att varken människor eller världen behöver få fler sår. Jag vet inte hur vi får total fred i värld. Men att hatet inte hör hemma på våra gator, i vårt land, i vår värld, i våra hjärtan, det är vad jag vet.


Likes

Comments