Idag är jag inne på dag 2 på det som så fint kallas C9, eller Cleanse 9. Det är ett niodagarsprogram från Forever Living som syftar till att ge kroppen en kickstart och inspirera till bättre och sundare vanor. Något skeptiskt men samtidigt nyfiken inledde jag detta lilla projekt igår i sällskap av två vänner. Ser fram emot att den här dagen ska ta slut, för imorgon "får" man börja äta lite mat. Det ska bli gott. Aloe Vera- shotarna och proteinpulvret är inte direkt någon kulinarisk sensation.

Det jag gillar med sådana här påhitt är att det bidrar med funderingar och noggranna överläggningar med mig själv. Jag ifrågasätter mina val och prioriteringar när det kommer till hälsa och välmående. Och det tycker jag är bra! För vad är egentligen viktigare än att ta hand om sin kropp och ge sig själv de allra bästa förutsättningarna vad gäller hälsa livet ut?

Något jag också försöker bli bättre på är att fokusera inåt snarare än utåt. Jag har lätt att finna inspiration hos andra och det är okej - men den största inspirationskällan och framförallt de mål och visioner som sätts upp måste utgå från mig själv. Hur vill jag må? Hur vill jag känna mig? Vad behöver jag idag för att må bra, och vad kan jag utesluta? Det gäller att hitta de små sakerna i vardagen som gör den stora skillnaden.

Tills dess sörplar jag vidare på min aloe vera och drömmer om att jag imorgon ska laga en varm rätt till kvällsmat. Och infogar en liten peppbild till mig själv. Då var jag stark i kroppen men ostadig i själen. Men man kan bli både och, det tror jag stenhårt på!

Tjipp

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Just nu känns det lite körigt att andas. Inte på grund av att jag har för mycket att göra rent konkret, inte för att jag inte känner mig pigg på livet heller egentligen. Men jag går runt med en konstant känsla av att inte få luft, och den ska jag inventera typ nu. Det är min plan.

För ett år sedan sökte jag lärarutbildningen och åkte ut på en fantastisk resa med min vän Sandra. Jag kom hem, jobbade massor under sommaren och började utbildningen till hösten. Hängde på nollningen, pluggade tills det rök ur öronen och gjorde varannan helg på jobbet. Det var ett stort steg för mig att börja plugga, och sedan dess har det på något vis gått i 200. Jag har mått bättre än på länge, det ska jag inte förneka, men ändå har jag nog haft skygglapparna på litegrann. Och nu, ungefär ett år senare, har jag kommit fram till att lärarutbildningen faktiskt inte alls var något för mig. Jag har sökt annat program till hösten, längtar efter hund, barn, ett torp, kanske hus rent ut sagt, odling, vara i naturen och att göra lite nytta för den här världen. När man får det nerskrivet inser man att det ändå hänt ofattbart mycket på bara ett år. Och jag som knappt trodde att jag utvecklats.

Men var någonstans kommer det här med andningen in då? Varför får jag inte luft? Varför kvävs jag av mina egna andetag? Nåväl. Ett, jag känner mig osäker på ämnet vi läser i skolan just nu och jag gillar INTE att inte kunna och inte veta vad jag sysslar med. Lösning: Plugga ännu mer. Jag kommer att förstå kemin och fysiken vi läser. Jag kommer tycka det är en lättförståeligt och väldigt intressant att förstå hur atomer, molekyler och det periodiska systemet fungerar. Två, jag vet inte vad som händer till hösten. Jag kanske inte kommer in på programmet jag sökt? Tänk om jag inte förstår? Tänk om jag inte får kompisar? Lösning: Lugn i stormen. Varför måla fan på väggen? Jag kommer förstå och tycka saker och ting är mycket intressanta, och SÅKLART kommer jag in. Det måste jag tro.

Det är mycket jag inte vet. Jag har inget facit på hur morgondagen, nästa vecka, månad eller år kommer se ut. Och tur är väl det? Hur kul skulle det vara om livet aldrig bjöd på det oväntade eller överraskningar?

Nu ska jag gå på yoga. En sak jag börjat med i vår som ger mig otroligt mycket lugn och energi. Låt lugnet komma! Namaste :)



Likes

Comments

Efter studenten visste jag inte längre vad jag ville bli när jag blev stor. Från att under gymnasietiden varit inställd på att vara kreativ, fota, skapa, designa så gick jag till att arbeta på Ica. Bara för ett tag, tills jag visste vad jag ville göra

Det är 8 år sedan.

Idag jobbar jag visserligen bara extra. Varannan helg och någon gång då och då, men jag är fortfarande en "maxian", så att säga. I helgen var det personalfest, och då slog det mig: det har skett ett generationsskifte på min arbetsplats, och jag är den som inte riktigt längre har sina glansdagar. Från att ha varit en i gänget till att fundera på "i vilket sällskap hör jag hemma? Där eller där?". På ett sätt känns det sorgligt, och lite ledsamt. Men det är också den känslan som gör att jag har så svårt att klippa navelsträngen. Som gör att jag fortfarande måste få mitt ica-fix varannan helg. Inte riktigt kan släppa taget, let it go och så vidare. För några år sen var vi ett dream team. Ett kul gäng som hade allra roligast på alla galej och var unga och carpe diemade natten lång men där är vi inte riktigt längre. 99% jobbar inte ens kvar. Varför har jag så svårt att släppa taget?

Det är lätt att se tillbaka på de här åren och tänka att HERREGUD vad jag ångrar att jag inte levde mer, reste mer, testade mer, flyttade mer, NI FATTAR. Men varför inte bara omfamna de här åren, tänka att de gjorde mig gott på många sätt om än inte på alla, och se det goda i allt som hänt? Allt det goda jag har med mig från dessa år, alla fina människor jag träffat och lärt känna. Och självklart alla de mindre fina, de känner jag ju numera igen på en mils avstånd. Var sak har sin tid, och kanske är tiden som maxian dags att slå in i lite fluffigt silkespapper för att ta fram då och då, och minnas guldkornen snarare än misströsta för det som inte längre finns? Kanske.


Likes

Comments

Ibland slås jag av tanken att vi människor tenderar att vara på tok för smarta för vårt eget bästa.
Vi går på månen, botar dödliga sjukdomar och utvecklar teknik som vi bara för några år sedan knappt vågat drömma om. Vi klonar får, genmodifierar grödor. Tjänar ofantliga summor pengar. Vi flyger flygplan kors och tvärs över jorden. Ni fattar.

Och mitt upp i alltihopa klarar vi inte av att sprida kärlek. Leva i nuet. Njuta varje minut. Var aktivt närvarande. Det är ju så det är skamligt. Vi krigar. Människor försätts på flykt. Vi hetsar med Kardashian- kroppar och inbillar oss att så snart pengarna finns på kontot så kommer lyckan. Vi beskriver oss som toleranta i ett jämlikt samhälle, men när människor försätts på flykt stänger vi dörren, låtsas om att ondskan inte existerar.

Bekräftelsebehov slåss med egenvärdeskomplex om första pallplats. Vi är så drivna så det brinner ur öronen på oss. Det är järn i elden och bollar i luften. Det är likes på Instagram, LinkedIn, löneförhandlingar, Runkeeper och En svensk klassiker. Det finns ingen gräns på HUR duktig man kan vara, det är sen gammalt. Det är maraton, viktväktarna och måttband. Vi presterar på jobbet, hemma via sociala medier, i löpspåret jobbar vi mot klockan, i badrummet mot vår egen spegelbild eller vågen, i soffan mot reklam, paradise hotel och ex on the beach. Och så ställer vi oss frågan varför antalet utbrända ökar, varför unga tjejer och killar mår allt sämre och sämre? Ja, det första man blir blind på.

Vi har nått så långt i mänsklighetens utveckling att vi går med skygglappar. Vi tenderar att inte se världen omkring oss utan kör på i tvåhundraåttio och ser omvärlden aningen diffust likt genom ett tågfönster. När ska vi stanna upp? Sluta hävda oss materiellt och prestationsmässigt för varandra, oss själva, våra chefer, medarbetare, familjer, svärföräldrar och vänner? När ska vi sluta köpa våra barn och istället börja ge dem kärlek till det rinner över? När ska vi börja lyssna inåt, djupandas, vara rädda om oss själva? Lyssna på kroppen istället för att tvångsmata den med Alvedon likt en gås? När ska vi börja sprida kärlek, ge av oss själva och inte förvänta oss något för minsta ansträngning? När ska vi inse att vi människor lever tillsammans på denna jord? Vi tillsammans utgör Tellus, jorden i vårt solsystem.

Och slutligen: barnen är vår framtid. Som lärarstudent har fokus lagts på hur utveckla barns känsla för egenvärde. Ja, hur ska vi klara av den mastodontuppgiften, när vi själva prestationsknarkar så det slår gnistor? Det är frågan.

Likes

Comments

Idag är en klämdag för mig. Mellan två kurser. Och jag tänker inte öppna en endaste kursbok, det tar vi imorgon. Jag är ledig. Från jobb, från plugg. Underbar känsla. Påsken var tung på det sättet att jag hade andan i halsen mest hela tiden, och det är inget gynnsamt tillstånd. Jobba, skynda, stressa, handla, sömnstress, och PM-stress. Det tär på en prestationsknarkande kropp och knopp. Jag försöker påminna mig och igår på yogamattan "kom det till mig": Jag är inte mina prestationer. Så sant. Blir stolt över mig själv att det blir så glasklart. Jag är bra som jag är, mina prestationer bestämmer inte mitt värde. Nog.

Hösten 2014 tänkte jag först benämna som "inte riktigt min höst", men så inser jag att det är precis det det var; min höst. Jag kom till många insikter och fick kämpa med tusentals jobbiga känslor, tankar och fan o hans moster. MEN, utan den hösten hade det varit svårt att komma på rätt köl, tror jag. Jag lärde mig otroligt mycket och är tacksam för det ända in i själen.

Idag inser jag hur långt jag ändå kommit. Jag fokuserar på vad JAG vill. Jag uppskattar tystnaden, som förr ersattes med poddar, tv- serier och liknande 24/7 för inte behöva lyssna på tjötet i huvudet. Idag är tystnaden ljuvlig, även om poddar fortfarande är ett fantastiskt påhitt. Men jag behöver de inte på samma sätt längre. Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap, idag älskar jag det. Avgudar.

Att komma underfund med vem man är och var ens plats på denna jord är, det är inte lätt. Det är en resa på kringelikrokiga vägar, men magkittlande gupp, höga berg och djupa dalar. Det är snålblåst, duggregn och riktigt åskskurar. Men efter regn kommer solsken. Det är sen gammalt.

Likes

Comments

Förhoppningsvis vill någon liten plutt snart leka med den här grisen hos oss! Hoppas hoppas!

Likes

Comments

Första dagen på mitt PM-skrivande. En analys av ett bostadsområde och massa grottande i statistik, social skiktning och annat intressant! Går bra, så länge man kan hålla sig från bloggar, Nelly och annat spännande. Nåväl, lite får en unna sig. Nu: promenad och ett besök på Myrorna, om jag har tur.

Likes

Comments

Helg ljuva helg. I ärlighetens namn har jag inte gjort så värst mycket alls och det har varit såå skönt 🙏 har kurerat mig från den envisa förkylningen och bara haft det allmänt mysigt. Gött och välbehövligt.

I fredags var jag, Sandra och Hanna ute på dejt! Vi var på Texas Longhorn där vi åt fajitas, oxfilé och ryggbiff och delade på en flaska rött. Trevligt och så kul att höra vad de varit med om sen sist. Efter det tog vi oss till Stora Örebro, där vi både fick visa leg och antogs vara 22. Bra omdöme på den kvällen, med andra ord!

Lördagen spenderades med finaste mannen, sovmorgon, frukost och en sväng på stan. Kvällen ägnades åt godaste tacosen och mello. Guacamole, pico de gallo, picklad lök och mangosalsa. Godaste jag ätit på länge.

Söndagen startade vi i ottan med att brygga kaffe och slå på Vasaloppet! Så mysig tradition som är en riktig höjdpunkt. Extra kul i år eftersom kusin Amanda åker 👍

Efter städ, långpromenad och plugg får det tamejtusan vara söndagkväll. Puss!

Likes

Comments

Maten blev gudomlig! Efter 3,5 timme i grytan doftade så gott i hela lägenheten. Note to self: laga igen, nångång! I grytan hamnade:

Naturbeteskött, högrev
Bacon
Gul lök
Vitlök
Röd chili
Rödvin
Köttbuljong
Vatten
Salt
Peppar
Timjan


Bilden längst ner är en liten hutt som kallad "jamu". Ska skrämma bort diverse virus o baskilusker med ingefära, citron och gurkmeja. Nåja.

Likes

Comments

Matlagning är ett av mina bästa moments. Som terapi. Hacka, blanda, smaka. Både ögat och gommen ska tilltalas. En otroligt viktig del av livet som spelar så stor roll för både vår mentala och fysiska hälsa. Idag blir det högrevsgryta som får puttra o sprida väldoft i några timmar. Serveras med största sannolikhet med broccoli och en spenatsallad.

Likes

Comments