Fan vilken dag. Vet inte hur jag ska sammanfatta, sätta ord på eller ens kunna beskriva den här dagen och dess komplexitet.

Läkarbesöket som antingen skulle bekräfta eller dementera det jag redan tyckte mig veta. Att jag hade en allvarlig sjukdom i mitt innersta kvinnliga.

Detta rörde till hela min morgon, hela min kropp, hela mitt sinne. Bortgjord på seminairum, på redovisning, inför min klass. FAN.

Å ena sidan ältar jag. Å andra sidan tänker jag att vad fan, vem bryr sig ens? Vad gör det här om 100 år. Fuck de som orkar bry sig om mitt misslyckande.

Vad är mest hälsosamt? Att förminska eller att förstora? Att ta i mer än vad som egentligen behövs? Jag vet inte.

På ett sätt känner jag mig så nollad. Så tillintetgjord. Så innehållslös. Eller är jag bara lite mer chill med mig själv och hur andra uppfattar mig? Har jag helt enkelt landat en aning i insikten att jag är bra och duger precis som jag är? Att inga som helst prestationer kan påverka mitt värde som människa? Som person?

Vem vet.

Likes

Comments

Min känsla just nu kan enklast och mest sammanfattat beskrivas som - förvirrad.
Jag skulle också kunna benämna det som någon form av livs/ålderskris, det är nämligen det det känns som just nu. Jag har egentligen i flera år, mer eller mindre till och från, känt mig främmande för de flesta situationer jag befunnit mig i och jag har även haft svårt att komma på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har velat fram och tillbaka, jag har försökt jobba med min dåliga självkänsla och gå till botten med varför jag har så svårt att närma mig min egen person och stå upp för vem jag är och vad jag vill här i livet. Jag ska inte säga att jag inte kommit någonvart, för det HAR jag verkligen. Mycket har hänt, kanske framförallt i förhållandet med mig. Men just nu känns det som jag kört fast i samma gamla traktorspår, och jag är kvar i känslan och tron om att det är mina prestationer som avgör mitt värde och definierar mig som människa.

Samtidigt som jag missnöjd med min situation runt omkring mig, och tycker det är andra människors tillkortakommanden som sätter käppar i hjulet för mig så inser jag också att det enbart är jag som kan skapa min egen lycka. Det är jag som skriver manuset, målar kulissen och syr upp scenkläderna, ingen annan.

Det grämer mig att jag aldrig flyttade till en annan stad för att plugga, provade mina vingar och stod på egna ben.

Det grämer mig att jag, om jag väljer att stanna i det här förhållandet, aldrig kommer få uppleva känslan av förälskelse och förförelse igen. Att jag aldrig får känna mig åtrådd och uppskattad på ett sätt man enbart gör i ett nytt förhållande.

Det grämer mig också att jag är 27 år och har missat många viktiga år av mitt liv, för det är verkligen så det känns. Som jag förlorat, tappat bort och gått miste om så många roliga saker för att jag inte vågat och anpassat mig efter andra hela tiden.

Ibland tänker jag att jag bara ska dra. Boka en yoga-resa, ta ett år utomlands, åka till Nya Zeeland och jobba på ett kiwiplantage, åka som au pair nånstans, skaffa nya vänner, flytta till en annan stad o plugga, VÅGA PROVA helt enkelt. Jag spenderade mina år mellan 20-25 med att vara låtsasvuxen och göda min dåliga självkänsla genom att gå på ständiga dieter och enbart ge mig cred som person för hur jag såg ut och vad jag åt. Jag vill inte ha det så, och jag har sån PANIK för att det blev så. Samtidigt inser jag att jag kan göra om och göra rätt - mitt liv är inte slut än. Om jag fortsätter som ja alltid gjort blir det ingen skillnad, men jag kan göra annorlunda

Så det så.

Likes

Comments

Så var den här, första söndagen i advent. Fint och mysigt, som sig brukar. Även om jag vaknade så sjukt bakis imorse, ja, man är då ingen ungdom längre. MEN, kul att slå runt lite ibland.

Idag har det varit någon form av ätfest här hemma. Mat och godis i parti och minut. Att vara bakishungrig är som att dammsuga hemmet på ätbarheter. Känner mig så sugen på en nystart. Fräsch mat, träning och promenader. Åh vad det vore gött, tur det är måndag imorgon..

Nu - sova. Imorgon börjar hetsplugget inför tentaaaan.

Likes

Comments

Fredagsfeeling deluxe! Håkanbiljetter bokade till 7 juli 2017 i Brunnsparken. Det kommer bli SÅ bra. Tänker mig varm sommarkväll, rosévin, gåshud och fina vänner. Peppet börjar redan nu!

Likes

Comments

Skola 11-17 idag, vi jobbade lite med trafficking-uppgiften, eller snarare uppdaterade oss lite om var vi låg/hur mycket vi hittat. Hemskt hur mycket det finns att hitta, så många människor som är så utsatta. Framförallt kvinnor och barn, och återigen speglas maktförhållanden på olika sätt. Hur män utnyttjar kvinnor, barn. Hur rika utnyttjar fattiga. Vidrigt.

Efter rapporttillfälle var det dags för "lära känna klassen" tillfället som jag verkligen inte sett fram emot men ändå inte kunde skippa att gå på. Det var ändå kul! Nu har jag lite bättre koll på gänget. Vissa verkar trevligare än andra, såklart :)

Mamma hade haft Torleif, så snäll, så åkte hem och hämtade honom i Latorp innan Christoffer plockade upp oss. Det fick bli ceasarsallad från Rosalis till middag ikväll. Ibland får man förenkla sin vardag. Kvällen gick fort. Kvällspromenad och mat för Leffisen, lite plugg, renbäddning och sist men inte minst lite träning. SÅ SKÖNT!

Imorgon är det fredag! TJOHO. Vi ska på dejt, på Öl&Whiskymässan. Första saken vi gör tillsammans sedan midsommar, det behöver vi! Och hoppas man får biljetter till Håkan. Nu: GODNATT!



Likes

Comments

Fy fan vilken fittig dag.

Alltså en sån där dag när man känner sig fel, ful, dum, äcklig och osmart. Ja, inte bra på något sätt. Olycklig. Ensam. Övergiven av livet. Ja, man kan fortsätta i all evighet nästan idag.

Men samtidig inser jag ju också att jag är min egen lyckas smed, hur klyschigt det än kan tänkas låta. Jag måste någonstans sluta beskylla alla runt omkring mig för min olycka och själv börja ta tag och rota i det jag upplever som problematiskt i mitt liv. Jag inser bland annat att jag behöver söka hjälp för min PMS, som jag anar börja övergå i PMDS. Mitt liv påverkas så otroligt av detta, mitt humör och mina känslor åker berg- och dalbana på crack utan stoppknapp. Den är ur funktion, den är urkopplad och vagnen skenar. En gång i månaden. Det måste finnas hjälp att få, det måste det.

Jag och också extremt missnöjd över min stillasittande livsstil och hur min kropp ser ut. Mitt förhållande till min kropp. Problemet identifierat. Jag har bra träningskläder, bra träningsskor, bra kunskap om vad som är bra mat och vad min kropp behöver: dags att unna sig det. Jag inser att den enda som sätter käppar i hjulet för det jag önskar och vill är jag själv, det vet jag.

Någonstans i det här så inser jag också att hur jag ser på mig själv har oerhört stor betydelse för vad jag unnar mig eller inte, vad jag tycker att jag är värd och inte. Det måste jag ändra på. Jag är värd det bästa, jag är bra och duger precis som jag är, så är det bara.



Likes

Comments

Det hade kunnat vara en helt vanlig onsdag. En onsdag då jag pluggade, städade, fikade scones med en kompis, tog ett par hundpromenader och slutligen lagade god middag med min sambo. Istället är det onsdagen som skrivit in sig i historien som den dagen då det ofattbara inträffade, dagen då Donald Trump blev USA:s nästa president. Jag vet inte hur jag ska benämna det först och främst utan låter orden ofattbart, skrämmande, oväntat och fruktansvärt samspela, dela lika på pallplatserna. En man som ser kvinnor som objekt, som menar att den fria viljan över den egna kroppen inte är en självklarhet år 2016, som på fullaste allvar far med uttryck som "grab them by the pussy" och menar att alla muslimer är terrorister liksom att mexikanare bara våldtar. Att det på fullaste allvar finns en plats för honom i politiken är för mig en gåta, en skrämmande sanning denna vintervita onsdag, 9 november 2016. 

Det är alltså denna man som ska styra världens starkaste ekonomi de närmsta åtminstone fyra åren. Det är mannen som är hitte-på-religiös för att värva väljare, mannen som sexuellt ofredat mängder av kvinnor (och menat att han inte alls gjort det, för dessa kvinnor var så fula att det inte var värt besväret) och mannen som ska resa en mur mot Mexiko och dessutom få dem att betala för spektaklet. Ni hör ju? Man ser ju ut som en fågelholk och skrattar åt allt hittepå. Men idag blev det sanning, han tog hem valet. 

Jag ser Barack och Michelle Obama framför mig. Två till synes varma, sympatiska människor som båda kämpat för ett USA där inte hatet, uteslutandet och egoismen ska segra. Men vad vet vi? Om ett, två år ser vi förmodligen ett annat land, är det splittrat? Enat? Det återstår att se. Som Carl Bildt twittrade - spänn fast säkerhetsbältena! Om jag vågar titta under åkturen, samt om vi kommer fram helskinnade, är fortfarande förhållandevis oklart.

Likes

Comments

Igår begravdes en människa som jag inte kan beskriva med annat än vackra ord. Jag kände honom inte längre, men jag tvivlar på att han förändrats från den varma, snälla och roliga personen han var förr.

Jag vill att han ska veta att han en gång gjorde mig glad och gav min självkänsla en extra boost genom att berätta att jag var speciell. Det kändes inte ytligt, inte flirtigt. Det kändes äkta, precis som han gjorde.

Jag hoppas att han är på en vacker plats nu. Där han mår bra och får frid. Jag hoppas vi ses igen, Simon.

Vila i frid.

Likes

Comments

Något som alltid varit väldigt laddat för mig är relationen till min egen kropp. Jag har väl aldrig, så vitt jag kan minnas, spelat i samma lag som min arma hydda utan snarare gjort allt som stått i min makt för att förändra och förbättra. Alltid har det funnits någon valk att nypa i, någon cellulit att svära över eller någon pigmentering i ansiktet som jag tyckt att Gud glömt alternativt skapat för att jävlas. Det här gör mig idag, snart 27 jordsnurr, så ledsen och evigt förtvivlad. Samtidigt är det så svårt, så svårt att ändra ett beteende som formats under så lång tid.

Varje månad, vid ungefär samma tillfälle, blir jag arg, folkilsken, irriterad och självkritisk. Jag skäller efter andra, mig själv och allt som rör sig och inte rör sig. Jag är arg, ledsen och förtvivlad. Tänk att jag skulle behöva bli snart 27 för att inse att det är PMS vi pratar. Gamla hederliga hormoner som rör till, härjar runt och får bägaren att rinna över.

Jag är otroligt känslig för en hej dundrans massa saker. Det är socker, alkohol, nikotin. Lätt att bli beroende. Jag har nära till tårar, nära till skratt, Nära till känslor överlag. För att ge mig en bokstavskombination kan vi nog säga HSP, för att förenkla och förkorta beskrivningen.

Jag tänker att det är dags att börja samarbeta med kroppen istället för att skjuta bort den och få den att känna sig som något oönskat katten släpat in. Jag vill börja lyssna på vad kroppen säger. Vad behöver jag en gång i månaden innan mens för att lindra mina besvär? Efter lite forskning behöver jag riktig mat utan snabba kolhydrater, vatten, motion, lugn och ro samt lite extra ompyssling. Fair.

Det är dessutom kanske dags att börja stryka den här stackars kroppen medhårs?
Inte skälla på den, inte berätta för den att den är fel, ful, fet och allt det där.
Boosta självförtroendet om morgonen, berätta för mig själv att jag är vacker, fin, bra som jag är.
För tänk vad fantastiskt den är, kroppen. För alltid, för evigt är det vi.


Likes

Comments

Jag har de senaste åren gått från att vara ständigt aktiv till att bli hyfsat stillasittande. Inte gött för varken kroppen eller själen, men det är så lätt att drabbas av latmasken. Jag har ätit för mycket socker, suttit på min rumpa och sovit dåligt för länge nu!

Därför tänkte jag använda denna arma blogg till att dokumentera lite, för mig själv, hur det går med min egen lilla hälsoresa (hatar ordet resa i såna här sammanhang men vafan det bara blev).

Mina mål är att känna mig stark, frisk och pigg igen. Bli av med den svullna känslan och satsa på ren och skär mat- och träningsglädje. Jag ska fokusera på riktig mat med mer fett än kolhydrater, men ingen urspårning här inte. Rörelse, styrketräning och ta hand om själen. Det blir kul!

Försvarasmakten har ju en himla bra app med träningspass, den tänker jag använda. Idag blir det lugna "Bakåtsträvaren" och ett rörlighetspass för ryggen som tagit stryk under hemtentan..

Puss! Kram! Det är sol och det är helg. Njut! 

GOALS (haha hatar det ordet också men det är ju sant): 

Likes

Comments