Idag hittade jag min gamla blogg där jag skrev flitigt under ganska lång tid när jag var typ 20-23. Fan vad roligt jag hade. Det kan jag inse nu, fastän jag då levde med en jäkla stress och press över allt jag "borde" göra snarare än följa mitt hjärta och mina drömmar. Alla utekvällar, alla frukostklubbar, alla promenader, träning, shopping - och typ inga måsten.

Summan av det är att det är så viktigt att vara NÖJD med det man har och leva livet till hundra procent och inte stirra sig blind på vad alla andra har som man uppfattar som så mkt bättre. Jag hade skitkul och borde väl egentligen ha släppt loss ÄNNU mer. Levt lite till, provat lite mer, vågat lite mer. Så det så.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Med en halvklass självkänsla där jag trott att mitt yttre bestämmer min person, har jag ägnat mer timmar åt dieter och att avundas andra fasta lår än att utforska vem jag är och vad jag gillar. Men - man kan lära gamla hundar sitta så det är precis vad vi ska göra. Först ut:


1. Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?

Just nu - Big little lies - bästa serien jag sett på länge. Men jag skulle vara lycklig!

2. Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?

Veterinär, har alltid älskat djur.

3. Vilken är din favoritdoft?

Christoffer, kaffe på morgonen, nybakat bröd, natur, frisk luft.

4. Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?

På Öland.

5. Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?

Samlar alla mina nära och kära.

6. Vad tror du skulle vara annorlunda i ditt liv om du var av det motsatta könet?

Jag skulle vara mindre dramatisk kanske? Och ännu nördigare.

7. Vilket är ditt favoritverktyg?

Har alltid gillat passare. Eller vattenpass.

8. Vad gör du om tio år?

Jag har familj. Lever livet.

9. Vilken är din bästa danslåt?

Åh herre. Shut up and dance?

10. Om du var skitbra på att sy, vad skulle du sy då?

Allt!

11. Hur skulle du hantera det om du vann typ 108 560 000 euro?

Resa, skänka till välgörenhet, köpa ett hus, investera, bli SÅ bra på aktier.

12. Vad tycker du om ordet hen?

Det fyller sin funktion, jag använder det.

13. Vilket är ditt bästa recept och varför? (Får vara mat eller bak).

Leilas brownie, men utan vit choklad och valnötter. Så jävla håll käften- god och går ALLTID hem. Enkel att göra, dessutom!

14. Vad tycker du om köttkonsumtion?

Så jävla vidrigt egentligen. Försöker äta mer vego.

15. Är du beroende av något?

Ja, socker och fina stunder här i livet.

16. Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?

Spice Girls! Britney! 90- talet när det var som bäst.

17. Vad gör dig riktigt förbannad?

När barn, gamla och djur blir illa behandlade. Otrevliga människor.

18. Har du något riktigt bra husmorstips?

Bikarbonat, bakpulver, citron och ättika är himla bra rengöringsgrejer!

19. Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?

Gillar verkligen ICA- reklamerna, oftast.

20. Är du lik dig nu, som du var när du var barn?


Likes

Comments

När jag var hos min samtalsterapeut i onsdags gick jag därifrån arg, ledsen och uppgiven. Trött och torr i munnen av Atarax med en känsla av att livet inte var till för mig, att det aldrig skulle bli bra. Jag var arg på henne, hur kunde hon uttala sig om hur jag ska gå till väga för att må bättre, utsätta mig för saker som känns så svåra för mig. Och någonstans kändes det enbart som en prestation, något jag till varje pris skulle klara av. För sådan är jag, och gud vet varför - men jag vill inte göra andra människor besvikna. Det är min dödssynd.

Idag var det dags. Min hemuppgift var att gå till övningen i datasalen och inte nog med att vara där - jag skulle delta i undervisningen. Hur kunde hon kräva detta av mig? HUR kan man bara TRO att någon ska fixa den största skräcken av dem alla?

Och så var det fredag, jag vägrade gå upp ur sängen och jag var så RÄDD. Och just denna detaljen tror jag var så viktigt för hur den här dagen tillslut blev. Jag sa till min sambo att "jag är så jävla rädd" och jag sa till min syster att "jag är så rädd för den här dagen". Samtidigt sa jag till mig själv att "jag är SÅ rädd för det här, och det är okej. Det kommer gå bra och det kommer gå över". Och vet du? Det gick bra.

Det gör mig så lycklig och samtidigt så ledsen. Lycklig av dels den enkla anledningen att det faktiskt gick bra och jag kunde genomföra det jag var rädd för, jag övervann min rädsla, dels för att detta peppar mig att fortsätta. För jag förstår ju att det är en resa jag måste göra, att jag har en väg kvar att vandra. Men den vägen är min, och jag kommer klara det.

Anledningen till att jag blev ledsen? Det här är min VERKLIGA dödssynd. Jag ser inte mina möjligheter, vad jag är kapabel till och jag tror inte på mig själv och min egen förmåga. Det gör mig verkligen så innerligt jävla jätteledsen. Jag är kapabel till så mycket, jag är så modig, jag är smart, jag är BRA och jag duger precis som jag är. Jag är inte bättre än någon annan men jag är faktiskt allra bäst på att vara just jag och det är det allra finaste. Jag kunde genomföra den här dagen och jag vågade det. Det är verkligen bara tack vare mig själv. Banne mig.



Likes

Comments

​Jag har sedan drygt ett halvår tillbaka gått runt med en sån enorm stress och press för att jag började drabbas av panikångest i ett skolsammanhang. Jag vet inte varför det kom, vad som var orsaken och så vidare men däremot så vet jag att det är så sjukt jobbigt.

Jag känner mig ostabil i hela mitt livspussel just nu och det är som jag inte hittar bitarna jag letar efter, det förblir ett ofärdigt pussel och istället tittar jag på andras färdiglagda 1000-bitars mastodontbilder och tänker att "sådär fint skulle mitt pussel också kunna vara". 

Jag är livrädd för att min mage ska braka ihop, jag är livrädd för att andra människor ska döma mig och tycka jag är konstig. Jag är så rädd för att inte åstadkomma något här i livet. Jag vet knappt vad jag vill och vad jag kan, den här ångesten äter ur mitt sinne. 

Jag undrar en annan sak - allt jag vill är att unna mig hälsa, nyttig mat och träning. Men jag ger mig det motsatta? Tunnbröd och smågodis i parti och minut istället för lax och grönkål. Är det för att jag inte tycker att jag är värd det fina och bra som jag egentligen eftersträvar eller vad grundar det sig egentligen i??

Och mitt upp i alltihopa tänker jag: om andra mådde såhär skulle de reagera annorlunda. Om andra var i min situation skulle de inte deppa ihop såhär. Om någon annan var jag skulle de gör annorlunda. Det är så sorgligt att tänka så. Elakt mot sig själv liksom.


Likes

Comments

Fan vilken dag. Vet inte hur jag ska sammanfatta, sätta ord på eller ens kunna beskriva den här dagen och dess komplexitet.

Läkarbesöket som antingen skulle bekräfta eller dementera det jag redan tyckte mig veta. Att jag hade en allvarlig sjukdom i mitt innersta kvinnliga.

Detta rörde till hela min morgon, hela min kropp, hela mitt sinne. Bortgjord på seminairum, på redovisning, inför min klass. FAN.

Å ena sidan ältar jag. Å andra sidan tänker jag att vad fan, vem bryr sig ens? Vad gör det här om 100 år. Fuck de som orkar bry sig om mitt misslyckande.

Vad är mest hälsosamt? Att förminska eller att förstora? Att ta i mer än vad som egentligen behövs? Jag vet inte.

På ett sätt känner jag mig så nollad. Så tillintetgjord. Så innehållslös. Eller är jag bara lite mer chill med mig själv och hur andra uppfattar mig? Har jag helt enkelt landat en aning i insikten att jag är bra och duger precis som jag är? Att inga som helst prestationer kan påverka mitt värde som människa? Som person?

Vem vet.

Likes

Comments

Min känsla just nu kan enklast och mest sammanfattat beskrivas som - förvirrad.
Jag skulle också kunna benämna det som någon form av livs/ålderskris, det är nämligen det det känns som just nu. Jag har egentligen i flera år, mer eller mindre till och från, känt mig främmande för de flesta situationer jag befunnit mig i och jag har även haft svårt att komma på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har velat fram och tillbaka, jag har försökt jobba med min dåliga självkänsla och gå till botten med varför jag har så svårt att närma mig min egen person och stå upp för vem jag är och vad jag vill här i livet. Jag ska inte säga att jag inte kommit någonvart, för det HAR jag verkligen. Mycket har hänt, kanske framförallt i förhållandet med mig. Men just nu känns det som jag kört fast i samma gamla traktorspår, och jag är kvar i känslan och tron om att det är mina prestationer som avgör mitt värde och definierar mig som människa.

Samtidigt som jag missnöjd med min situation runt omkring mig, och tycker det är andra människors tillkortakommanden som sätter käppar i hjulet för mig så inser jag också att det enbart är jag som kan skapa min egen lycka. Det är jag som skriver manuset, målar kulissen och syr upp scenkläderna, ingen annan.

Det grämer mig att jag aldrig flyttade till en annan stad för att plugga, provade mina vingar och stod på egna ben.

Det grämer mig att jag, om jag väljer att stanna i det här förhållandet, aldrig kommer få uppleva känslan av förälskelse och förförelse igen. Att jag aldrig får känna mig åtrådd och uppskattad på ett sätt man enbart gör i ett nytt förhållande.

Det grämer mig också att jag är 27 år och har missat många viktiga år av mitt liv, för det är verkligen så det känns. Som jag förlorat, tappat bort och gått miste om så många roliga saker för att jag inte vågat och anpassat mig efter andra hela tiden.

Ibland tänker jag att jag bara ska dra. Boka en yoga-resa, ta ett år utomlands, åka till Nya Zeeland och jobba på ett kiwiplantage, åka som au pair nånstans, skaffa nya vänner, flytta till en annan stad o plugga, VÅGA PROVA helt enkelt. Jag spenderade mina år mellan 20-25 med att vara låtsasvuxen och göda min dåliga självkänsla genom att gå på ständiga dieter och enbart ge mig cred som person för hur jag såg ut och vad jag åt. Jag vill inte ha det så, och jag har sån PANIK för att det blev så. Samtidigt inser jag att jag kan göra om och göra rätt - mitt liv är inte slut än. Om jag fortsätter som ja alltid gjort blir det ingen skillnad, men jag kan göra annorlunda

Så det så.

Likes

Comments

Så var den här, första söndagen i advent. Fint och mysigt, som sig brukar. Även om jag vaknade så sjukt bakis imorse, ja, man är då ingen ungdom längre. MEN, kul att slå runt lite ibland.

Idag har det varit någon form av ätfest här hemma. Mat och godis i parti och minut. Att vara bakishungrig är som att dammsuga hemmet på ätbarheter. Känner mig så sugen på en nystart. Fräsch mat, träning och promenader. Åh vad det vore gött, tur det är måndag imorgon..

Nu - sova. Imorgon börjar hetsplugget inför tentaaaan.

Likes

Comments

Fredagsfeeling deluxe! Håkanbiljetter bokade till 7 juli 2017 i Brunnsparken. Det kommer bli SÅ bra. Tänker mig varm sommarkväll, rosévin, gåshud och fina vänner. Peppet börjar redan nu!

Likes

Comments

Skola 11-17 idag, vi jobbade lite med trafficking-uppgiften, eller snarare uppdaterade oss lite om var vi låg/hur mycket vi hittat. Hemskt hur mycket det finns att hitta, så många människor som är så utsatta. Framförallt kvinnor och barn, och återigen speglas maktförhållanden på olika sätt. Hur män utnyttjar kvinnor, barn. Hur rika utnyttjar fattiga. Vidrigt.

Efter rapporttillfälle var det dags för "lära känna klassen" tillfället som jag verkligen inte sett fram emot men ändå inte kunde skippa att gå på. Det var ändå kul! Nu har jag lite bättre koll på gänget. Vissa verkar trevligare än andra, såklart :)

Mamma hade haft Torleif, så snäll, så åkte hem och hämtade honom i Latorp innan Christoffer plockade upp oss. Det fick bli ceasarsallad från Rosalis till middag ikväll. Ibland får man förenkla sin vardag. Kvällen gick fort. Kvällspromenad och mat för Leffisen, lite plugg, renbäddning och sist men inte minst lite träning. SÅ SKÖNT!

Imorgon är det fredag! TJOHO. Vi ska på dejt, på Öl&Whiskymässan. Första saken vi gör tillsammans sedan midsommar, det behöver vi! Och hoppas man får biljetter till Håkan. Nu: GODNATT!



Likes

Comments

Fy fan vilken fittig dag.

Alltså en sån där dag när man känner sig fel, ful, dum, äcklig och osmart. Ja, inte bra på något sätt. Olycklig. Ensam. Övergiven av livet. Ja, man kan fortsätta i all evighet nästan idag.

Men samtidig inser jag ju också att jag är min egen lyckas smed, hur klyschigt det än kan tänkas låta. Jag måste någonstans sluta beskylla alla runt omkring mig för min olycka och själv börja ta tag och rota i det jag upplever som problematiskt i mitt liv. Jag inser bland annat att jag behöver söka hjälp för min PMS, som jag anar börja övergå i PMDS. Mitt liv påverkas så otroligt av detta, mitt humör och mina känslor åker berg- och dalbana på crack utan stoppknapp. Den är ur funktion, den är urkopplad och vagnen skenar. En gång i månaden. Det måste finnas hjälp att få, det måste det.

Jag och också extremt missnöjd över min stillasittande livsstil och hur min kropp ser ut. Mitt förhållande till min kropp. Problemet identifierat. Jag har bra träningskläder, bra träningsskor, bra kunskap om vad som är bra mat och vad min kropp behöver: dags att unna sig det. Jag inser att den enda som sätter käppar i hjulet för det jag önskar och vill är jag själv, det vet jag.

Någonstans i det här så inser jag också att hur jag ser på mig själv har oerhört stor betydelse för vad jag unnar mig eller inte, vad jag tycker att jag är värd och inte. Det måste jag ändra på. Jag är värd det bästa, jag är bra och duger precis som jag är, så är det bara.



Likes

Comments