Lille lille vän. Jag vill skriva den här texten på bästa möjliga sätt till dig trots att jag nästan hyser hat mot dig. Vill absolut inte känna så gentemot dig då jag alltid öppnar upp mitt hjärta för människor, men det är väl just det.. Jag öppnade upp mig för dig och jag antog du gjorde det för mig med. Känslor styr man absolut inte men ibland kan man iallafall styra dom åt det håll man vill och jag vet att du vet precis vad du gjorde.

Om du som nu anser dig vara en så fantastisk kille med hjärtat på rätt ställe, varför i helvete kunde du inte bara lagt alla kort på bordet och sagt att du nu i detta fall endast ville ha min kropp? Varför i hela helvetet skulle du vara kärleksfull mot mig, pussas offentligt och gett mig komplimanger hela tiden? Sen kan man absolut sluta vara intresserad men då jag vet nu i efterhand att det här har varit ett game från dig hela tiden, ja då går jag inte på det kortet heller. Du träffade en annan tjej samtidigt som du var med mig, en tjej som hade riktiga jävla kärlekskänslor för dig. Hur fan kan du spotta på någon så och krossa en tjej så? Ha lite jävla respekt i din kropp. Ska du vara intim med någon, lättsam som i en djupare relation. Ta med dig din fucking respekt. Behandla alltid människor så jävla fair du bara kan.

Tror att du nästan lurar dig själv lite väl mycket i att du är en bra kille. Fine, det är du säkert bortsett från ditt sätt att behandla tjejer. Du är säkert världens mest lojala vän, I don't know. Men även där tror jag fan du brister och ja, helt okej att ha sina brister men var ärlig med vem du är, framförallt för dig själv för just nu har du snöat in dig för mycket i dig själv och hur nice du är men trust me, du är inte nice. Det är så sjukt oattraktivt att ha dessa egenskaper. Att inte säga vad du är ute efter, vara oärlig, göra människor ledsna och när du faktiskt är anledning till detta inte ens kan trösta eller förklara dig utan att man ska behöva ta upp det snacket med dig personligen. Hade du tyckt alla dessa bra saker om mig som uppenbarligen inte betydde ett jack shit för dig så hade du ju tyckt det varit värt att förklara dig. När man liksom försöker nå ut till dig ännu en gång så kan du inte ens kosta mig ett svar. Vad är du för någon? Det enda du är mån om är att folk ska tycka så jävla bra om dig. Men vet du vad? Man måste förtjäna det då.

Finns skillnad här i livet. Du vill bete dig som en douche men ha ett änglarykte. Sen tittar vi på mig t.ex. jag har behandlat en kille i hela mitt liv dåligt men som jag är god vän med idag (det var 4 år sen men jag kan be om ursäkt, och jag kan förklara mig) men ändå så har jag fått kämpa med mitt rykte hela mitt liv. Inte för att jag är den som bryr mig, jag skiter i, jag vet någonstans vart det grundar sig i men förstår du inte att som man bäddar får man ligga? Jag kommer inte svartmåla dig, jag kommer inte prata illa om dig förutom om någon frågar så ja, du skötte situationen fett jävla dåligt och jag kommer stå för att jag tycker så och du vet om vart jag står i den frågan. Men du brydde dig inte ens tillräckligt för att svara så jag tror du förstår det någonstans.

Det som stör mig är hur man inte kan vara uppriktig. Alltså på riktigt. Och det här är till varenda jävla dude där ute. Varje tjej du träffar är någons dotter, någons syster, någons bästa vän, någons allt. Tänk om du själv får en dotter, du hade väl inte velat att någon skulle köra med hennes hjärta och med hennes känslor så mycket att det alltid kommer sätta ärr på framtida relationer, som alltid kommer skapa ett litet frågetecken i hennes huvud "menar han verkligen det där?" "ska han verkligen träffa sina kompisar nu?" "tänk så träffar han en annan tjej nu" nej det vill du inte. Jag hoppas då fan inte det.

Sen tycker jag en annan parentes är rätt rolig. Ni klagar ofta på hur tjejer nästan blir "psycho" som ni gärna vill uttrycka er, för dom håller extra ögon på din telefon och dina sociala medier för att se så det inte ploppat upp en främmande tjej där t.ex. Förstår ni varför dessa tjejer gör så? Jo, det är ni som skapat detta själva hos dom. Jag tror alla tjejer kan svara ja på att dom har vissa trust issues. Så allihopa, slutar vi upp med att vara dishonest, då kanske vi också kan skapa en bättre situation för varandra. Låt oss alla vara ärliga med våra känslor för du sårar bara någon mer om du låter något rinna ur i sanden utan förklaringar eller vara med någon annan bakom ryggen. Alla har rätt till sina känslor, alltså är det helt okej att vara ute efter någons kropp och inte hjärta men var uppriktig. Det kanske sårar i stunden men absolut inte i längden.

Vi har bara ett hjärta. Det är ömtåligt. Kan vi bara vara rädda om varandra?


Luddigt inlägg kanske men när man får nys om nya saker om något gammalt och något som absolut inte rör mig speciellt mycket längre men som ändå bara är så jävla fel, ja då yttrar jag mig gärna samt jag känner att det är något flertal killar framförallt sysslar med och har gjort länge och då vill jag bara poängtera det att, ärlighet är allt.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tragiskt att vi inte kommit längre i samhället än så att jag känner ett behov av att inleda den text jag tänker skriva såhär och det är att i denna text så är inte min mening att ”gråta” till mig något eller för att alla ska tycka synd om mig. Utan den här texten skriver jag med den styrkan jag innefattar men absolut är jag ledsen och har gråtit ögonen ur mig, senast igår. Jag ska berätta varför.

Tänk er, man tar med sitt pick och pack, förväntansfull, nyfiken och nervös. Man känner inte någon. Man ska kasta sig ut i ett häftigt socialt experiment, en once in a life time-upplevelse. Jag pratar givetvis om Paradise Hotel. Något jag såg så oerhört mycket framemot. Något kicksökaren i mig älskade. Den där läskiga men helt fantastiska känslan.

Dagarna innan jag klev in på hotellet så bodde jag på ett lägenhetshotell så jag var ganska fri och fan vad jag uppskattade det. Jag uppskattade att vara själv så oerhört mycket. Jag badade i havet som om jag vore ett barn igen. Jag slängde mig in i vågorna och skrattade genuint och mådde genuint bra i varenda liten cell. Jag lekte med hundar på stranden, jag pratade med mexikanare och lärde mig så mycket om livet. Att höra andra människors historier har jag alltid tagit med mig något av och alltid fått erfarenhet av. Men jag blev förälskad i miljön och jag blev förälskad i människorna. Jag glömde många gånger av varför jag ens hade åkt till Mexico. Jag tyckte verkligen inte att det var jobbigt att vara själv. Men märk väl mitt ordval. Själv. Inte Ensam.

Sen kom dagen då jag skulle kliva in, det var först här jag blev nervös och jag minns det så väl. Men wow vad man nästan fick nypa sig själv när man förstod att här sitter faktiskt jag. I en lounge med tio främmande människor men fan vad jag kom in i gruppen snabbt. Jag kände mig som hemma efter bara fem minuter. Jag slappnade av ganska direkt och det var superskönt. Vilket jävla gäng tänkte jag. Här kommer jag trivas. Och det gjorde jag.

För första gången kändes det som jag blev ganska så accepterad av ett tjejgäng bara sådär. Dom verkade tycka om mig och vända sig till mig om det var något. Det brukar vanligtvis ta sin tid då tjejer alltid kollat snett på mig, snackat illa om mig och fryst ut mig. Får ofta höra ”oj trodde inte alls att du var såhär snäll och rolig” ja, ni hör. Jag blir utdömd snabbt. - och jag förstår. Till viss del. Det är inte uppskattat med någon som tar för sig som jag kan göra, som är orädd och oblyg med sina åsikter. Jag har oerhört starka åsikter och låter ingen tysta ner mig. När någon ger mig tecken på att det stör dom, att jag är sådan, ja, då blir jag undermedvetet ännu mer. Jag blir så provocerad att jag i princip blir ännu mer motiverad till att tämja på personen eller personerna i frågas gränser.

Men tillbaka till Paradise, jag fattade bra tycke för killarna där inne. Jag fann både Chris och Haidar helt fantastiska och med dom kunde jag verkligen slappna av helt och ha roligt med. Det stack i tjejernas ögon. Att jag var med killarna och det var absolut inte på ett taktiskt plan, då PH är ett socialt spel som många vet. Jag var inget hot spelmässigt. Vi fann varandra bara. Och det störde tjejerna.

Här började jag märka att jag inte var lika välkommen längre hos dom.. Men det rörde mig inte i ryggen så mycket. Har alltid varit van vid detta fenomen. Men det blev värre.

Jag upplevde dessa känslor starkare längre in i spelet. Det var en tidpunkt då vi var fyra tjejer inne på hotellet och jag var hårt utesluten att vara med de tre andra. Dom påstod sig vara ”dom snyggaste tjejerna inne på hotellet och dom smartaste tjejerna inne på hotellet” och gav till o med sig själva ett namn som de tre skulle gå under.

Sedan kom ännu en tjej till in, Angelica. Jag blev så obeskrivligt glad när hon kom in trots att jag förstod att en tjej skulle ryka den veckan så jag borde egentligen inte blivit så glad som jag blev men det blev jag verkligen. Jag kände att hon hade hjärtat på rätt ställe. Så vi började hänga, insåg att vi var väldigt lika, att båda hade en väldigt galen sida men också en väldigt känslig och djup sida.

Hon kom dock in med en jobbig uppgift, hon skulle gissa vem som var ”mördaren” på hotellet då folk hade blivit ”mördade” vilket var 1. min närmaste tjejkompis där inne och 2. killen jag då var partner med egentligen. (bytte ceremonin innan till Sanel för att skicka ut hans partner för jag var immun och låste mig med partnern jag gick till så hon inte kunde ställa sig där) så ja, den här mördaren vilket var älskade Chris som jag som sagt var väldigt nära, han hade skickat ut dessa från hotellet och hans uppgift var att ingen skulle lista ut att det var han som mördade men han höll inte sitt pokerface så alla förstod att det var han. Därför planerade vi att ljuga för Angelica vem som var mördaren för hade hon gissat rätt så skulle han behöva åka ut.


Här stod jag vid ett vägskäl. Ett jävla dilemma. Jag gick med på att ljuga för Angelica till en början för det var vad vi alla kom överens om samt jag ville inte se Chris åka därifrån. Men jag fick en uppenbarelse och förstod att jag behövde ha Angelica inne på hotellet för jag behövde splittra på dom tre tjejerna då dom ville ha ut mig för dom inte gillade mig. Det jag gjorde trots att det tog emot, det var att berätta sanningen för Angelica och det var när hon gissade rätt och Chris fick åka som helvetet bröt loss på riktigt. Nu fick alla äntligen spy galla på mig. Stå och peka på mig samtidigt som de kallar mig gris, jävla fitta och att jag ska ut därifrån. Det brister för mig här. Jag blir så arg och ledsen på samma gång att jag fortfarande kan minnas hur jag skakade. Jag hade gjort så många taktiska val som jag inte ens var hjärnan bakom. Jag var deras spelpjäs i början och jag blev ansiktet utåt för deras val. Första gången jag valde att gå emot gruppen för att jag tänkte på mig själv och min egna överlevnad fick jag utstå helt sjukt vidriga saker. INGEN stod upp för mig där och då för här handlade det om riktiga känslor och absolut ingen kunde rycka in.

Ni kommer ihåg hur jag pratade förut om att vara själv? Här var jag inte längre själv. Jag var ensam. Jag hade ingen.

Tänk er, man tar med sitt pick och pack, förväntansfull, nyfiken och nervös. Man känner inte någon. Man ska kasta sig ut i ett häftigt socialt experiment, en once in a life time-upplevelse. Jag pratar givetvis om Paradise Hotel. Något jag såg så oerhört mycket framemot. Något kicksökaren i mig älskade. Den där läskiga men helt fantastiska känslan.

Det här var längre inte vad jag kände. Jag var så jävla förstörd. Men jag kunde ändå tackla det. Jag borstade av mig det och jag blev ännu mer av mig själv som jag pratade om innan. Jag skulle inte låta dom tysta ner mig. Någonsin.


Well, Angelica svek mig i parceremonin och den här ”starka” gruppen hade fått över henne på deras sida på något skevt sätt. Jag var så jävla lack och besviken när jag åkte. Jag tyckte varenda individ var hemsk. Jag förstod inte ens vad det var för något jag hade framför mig när jag stod på den ena sidan och de andra på den andra sidan. Jag var så jävla missnöjd med hela grejen. Vad var det för små karaktärer? Det var det enda jag kunde tänka.

När jag åkte ut så fortsatte skitsnacket, om någon som inte ens var där, om någon som inte kunde försvara sig. ”Skål för att Matilda har åkt ut.” ”Ingen ville ju ha henne här” De skrattade och hade skadeglädje. När jag ser det här på tv ser jag ondska. Det är som de framkallat någon jävla demon i sig själva. HUR kan man glädjas av att någon som aldrig ens spelmässigt hotat dom åker ut? Jag var svag där inne. Helt sinnessjukt?! Och hur kan man säga saker som ”sätt på dig hennes skor och tänk att du trampar på henne” och hur kan man vilja knulla någon innan man skickar ut någon för det hade varit ”skönare” så? Jag låter inte mig själv bli förnedrad så och jag har ett värde på mig själv men man hade kunnat säga allt detta till och om ”fel” människa. Någon som inte hade orkat med det. Jag förstår knappt själv hur jag orkade med det. Antar att det är för jag har varit med om liknande innan. Har redan byggt upp en sköld där. Jag tar inte åt mig. Eller, jag tog iallafall inte åt mig.

Idag tycker jag det här är mer tufft än vad jag tyckte då. Jag är så jävla ledsen. Att det skulle gå till såhär. Något jag såg så mycket framemot. Men jag kommer absolut aldrig ångra mig för fan vad lärorikt och ändå kul jag haft många stunder.

Jag är även så tacksam för alla meddelanden jag får varje dag, för att ni säger att jag ger er styrka, att ni ser upp till mig, att jag är er förebild, att ni orkar gå igenom eran jobbiga vardag för att jag är så öppen med mina känslor och får er att förstå att man inte är svag om man är öppen med det.

Det är lite det här jag vill få fram.

Det finns nu ett pris som heter ”Folkets pris” där man röstar fram sin favorit i programmet. Jag vet att jag inte varit den mest taktiska spelaren, jag vet att jag inte fått visa hela mitt register för jag var där lite för kort tid. Men det var ett gäng andra just då som gjorde att min resa blev kort. Och orättvis. För att jag är den jag är så skulle jag inte få vara med.

Jag säger inte det här för jag vill återigen ”grina” till mig ett pris för att jag vill ha den äran utan jag skriver det här för vinner jag det här priset så vinner inte bara jag det här priset. Då vinner rättvisan, då vinner offret i det här fallet, då vinner allt det jag står för. Det är så jag ser det. Jag kan få avsluta den här resan som blev jobbigare än vad jag trodde på ett jävligt värdigt sätt isåfall. Jag vill vinna för att jag vill vinna tillsammans med er som också känner sig ensamma ibland. För hur många förlåt jag än fått så kan det inte helt kompensera upp för de ärr som faktiskt satt sig.

Kom till insikt med det bara igår, att varför detta inte helt försvinner ifrån mig, det är för att jag inte fått ur mig all ilska och sorg jag känner och har känt. Fine att jag stod upp för mig själv där men jag hade behövt stå upp för mig själv ännu mer för att jag tänker ofta på att vara den större människan och för mig betyder det att inte alltid skrika tillbaka utan jag lät dom se rätt dumma ut, dom skötte det rätt bra själva men för min egna bearbetning hade jag nog behövt rensa mitt system på en jävla massa skit. Det blev att jag höll väldigt mycket inom mig och har gjort väldigt länge då det här var så längesen. Det äter upp mig inifrån dessvärre. Men jag försöker idag vara väldigt mottaglig för mina känslor. Och jag har rätt till mina känslor.


Oavsett om jag vinner det här eller inte så går jag med huvet högt därifrån. Jag känner att jag inte gjort bort mig överhuvudtaget. Jag kommer stolt kunna visa upp min medverkan i det här programmet till min framtida man och mina förhoppningsvis framtida barn. Jag skäms inte. Jag kommer alltid vara väldigt väldigt stolt över mig själv och vad för avtryck jag har gjort. Men för mig känns det viktigt då jag vill att rättvisan för en gångs skull ska få vinna.


Kärlek. Låt ingen någonsin tysta ned dig. Du är fantastisk.

Ni röstar på mig till Folkets pris här: http://www.folketspris.nu det tar 30 sekunder. Hade uppskattat det sååå mycket.

Likes

Comments

Hej på er. Nu är jag här igen. Ansvarslös. Som inte håller det jag lovar. Som på sin tur ger mig ny ångest.
Sen i lördags kväll har jag legat i en säng och inte gjort någonting. Jag känner mig helt slut. Känslomässigt slut.

Sen det började eskalera i programmet för min del, när det började bli jobbigt så har jag märkt att jag börjat dricka alkohol igen, i stora mängder och tappa kontrollen. Jag började förlora mig i en värld där jag inte hör hemma. Men det har varit påtagligt allt det här. Det finns så oerhört mycket jag vill prata om när det kommer till detta att det nästan svämmar över i huvudet på mig nu som får mig att vilja sluta skriva detta inlägget. Men som ni vet, det här är viktigt för mig att prata om och jag ska försöka skriva i lugn och ro.

Innan Paradise drog igång och innan det blev för omtumlande så hade jag inte rört alkohol på tre månader. Jag började bygga på min egna självrespekt, började få distans till mina alldeles för starka och sårbara känslor när det kom till allt egentligen för jag är sådan. Jag har väldigt starka känslor och jag är väldigt känslostyrd. Men jag är också väldigt väldigt medveten om det. Vilket underlättar. Men mår jag inte helt bra och då dricker alkohol på det, då förlorar jag mig själv väldigt lätt. Som nu, jag börjar bli deprimerad, jag har ingen energi och jag är väldigt ledsen. Vill inte gå in för långt på det men mina känslor är väldigt starka. Det är väldigt svart just nu. Men vi alla har en mask. Jag har en jävligt bra mask. Men även den börjar dala nu. Jag orkar knappt le längre.
Det som gör mig upprörd är att innan allt med PH så mådde jag bra efter också en jobbig tid med problematik. Så jag hade alltså precis kämpat igenom mig ett destruktivt beteende med alkohol, dåliga relationer och ingen självrespekt. Och det tog sin tid, and now I'm back at it. Det suger.
Jag tror jag försöker fylla upp ett tomrum. Jag behöver kärlek. Istället dricker jag för mycket för att fly och för att sedan bli passionerad i människor som inte betyder ett jack shit för mig egentligen. Jag blir kär i kärleken oerhört lätt när jag inte riktigt mår bra. Men jag har också en längtan att få dela mitt liv med någon. Den här världen av ytlighet intresserar inte mig på samma sätt som den gör för andra. Killar som springer efter en pga ett tv-program är inget jag tycker är nice, det som är nice är att ha en trygghetspunkt och så kommer jag alltid tycka men just därför kan jag inte heller kategorisera mig själv med vissa andra dokusåpadeltagare. När jag umgås med dom märker jag hur mycket drama som framgår, så mycket allt handlar om följare och likes. Vem som känner vem hit och dit. Och vet ni vad det är? Det är att ge andra människor press. Det är en bunt av osäkra människor som sprider dålig och negativ energi. Jag har insett det nu.

Jag ska börja lägga min fokus nu på att sova ordentligt, äta ordentligt, lägga fest åt sidan och umgås med bra människor med bra energi.

Jag har fina vänner. Vänner som vill hjälpa mig ur den här onda cirkeln. Som gör allt för mig. Det är dom jag ska lägga min energi på för alla dessa människor som ger mig drama, ni tar upp hela min värld. Jag kan inte bara skyffla bort mina känslor. Jag kommer aldrig vara den människan. Jag känner med hela mitt hjärta och hela min kropp vad det än gäller och ni får mig att hata den egenskapen hos mig själv när det egentligen är den finaste egenskapen man kan ha. När jag älskar så älskar jag verkligen. Ni ska aldrig få förstöra det för mig.

Likes

Comments

Sitter nu på tåget till Västerås först sen ska jag byta typ två gånger till. Hatar tågresor med många byten men vad gör man inte?

Ikväll gästar jag och Haidar Hype i Borlänge vilket kommer bli asfett. Aldrig varit där heller så kul att man kan få se runt om i Sverige på såhär sätt också. Ett stort minus är väl att det snöar där, speciellt när Göteborg bjuder på så fint väder idag. Men det blir kul ändå!

Likes

Comments

Det är läskigt. Tanken av att folk kan hålla det emot mig. Allt jag berättar om. Allt jag är öppen om. Men tankarna går och något säger mig att det är värt den risken. Det är värt att hjälpa andra. Jag tror jag på sätt och vis hjälper mig själv också under den här resan. Att få ventilera. Mina sociala medier blir nu min fristad. Där jag kan få öppna mig hur mycket eller lite jag vill. För ibland kanske jag inte alls känner för det.

Just nu är jag så fantastiskt revanschsugen. Jag blir motiverad på ett helt annat sätt när jag får blotta mig såhär. Jag vill ta mig upp snabbare och det känns som jag kommer det också. Jag får så mycket kärlek från alla och jag får dessutom galet mycket råd och tips. Så TACK till er. Det är inte bara jag som ska ha tack som vågar att prata om allting utan ni hjälper faktiskt mig också. Bästa finaste ni.

Likes

Comments

Hej finisar! Just nu ligger jag i sängen och ska snart börja packa. Ska iväg till Borlänge imorgon med Haidar på ett bar gig. Det kan bli skoj! Eller det kommer det garanterat bli.

Förut gjorde jag en spraytan hos bästa Nicole på Plaza Di Laura i Linné. Nöjd som vanligt! Och igår fixade jag mina tjusiga naglar. Vi valde orange denna gång.
Glöm inte bort min rabattkod heller hos Qui där ni kan få 30 % rabatt om ni uppger Matilda30 i meddelanden när ni bokar på http://www.qui.nu det gäller alla nya kunder på Julias behandlingar.

Titta!!

Btw så ska jag spela in en VLOGG tänkte jag under helgen som ni sen ska få ta del av. Kul va?

Måste bara säga att Jesus vad det kan hjälpa att ta hand om sitt yttre för att hela det inre ibland. Eller plåstra om det inre iallafall.

Men puss på er så länge!

Likes

Comments

Säljer mina Givenchy skor för använder dom aldrig. Har inte ens använt dom förutom när jag var på en plåtning så knappt använda men dom är fortfarande vintage.

Originalpriset är på 12 500 ungefär så kommer att sätta 5000 på dom. Storleken är 37,5 men de är väldigt små där fram så dom passar 37or också.

Ni kan skriva till mig på Facebook om ni är intresserade. Kram!

Likes

Comments

Vilken dag! Min kropp säger verkligen ifrån. Jag behöver inte ens alkohol för att kroppen ska ge vika.

Igår var jag hos Johanna hela söndagen. Vi åt sushi och sov för det mesta. Var väldigt ångestfylld och behövde verkligen ta det superlugnt men idag kände jag att jag behövde ta mig ut och göra något så jag träffade Jasse, Adel och Ylva. Vi åkte in till stan och skulle fika och jag mådde jättebra till att jag precis skulle beställa i kön. Det var en del folk ute och många som stod i kön och jag blev jättevarm helt plötsligt och kände mig direkt illamående och det började svartna för ögonen. Kände hur jag började att svaja och inte kunde stå rakt. Fick skakningar och frossa. Tur var att Jasse och Ylva var där annars hade jag fällt ihop. Fick en Coca Cola som jag inte ens kunde hålla för jag var så skakig. Den underbara personalen erbjöd sig mat också så fick i mig mat och kände hur jag började bli medveten igen. Men fan så obehagligt. Att tappa känseln och bara försvinna ett tag. Tappa kontrollen. Har fortfarande ont i huvet för jag blev så jäkla varm och yr i huvet. Trodde först det här hände pga jag inte ätit bra det senaste och ja, delvis är det det men jag börjar förstå nu att jag fick panikångest. Det var så otroligt längesen men min ångest och nu panikångest börjar knacka på min dörr igen. Den vill tillbaka. Eller påminna mig om att ta det lugnt.

Satt kvar ungefär hela dagen idag på Condeco som jag var på då jag hade så ont i min kropp och var trött. Angelica kom förbi sen och vi pratade några timmar hon och jag också. Efter det åkte jag hem och mamma hade beställt pizza så nu ska jag slänga mig i min underbara säng och imorgon då ska jag börja ordna upp mitt liv igen. Jag behöver lugn och ro från och med nu.

Dock ser jag mig inte som en svag individ och kommer aldrig att göra det heller. Varför jag väljer att skriva om det här är inte för att någon ska tycka synd om mig utan jag vill skriva om det här för att människor på sina sociala medier ska ofta måla upp en bild av sig själva och deras liv att allt är så sjukt bra hela tiden men jag vill vara er ärlig och berätta om när livet faktiskt inte är som att gå på rosa fluffiga moln. Det här är mitt liv och det här är min verklighet. Den suger ibland men jag vet att jag kan hjälpa några av er att berätta om mina jobbiga stunder. Jag vill finnas här för er och visa att ni inte är ensamma men ni är heller inte svaga. Gud ger sina tuffaste strider till sina starkaste soldater. Så är det. Glöm inte det.

Likes

Comments

Hej på er. Finns många anledningar till att jag knappt uppdaterat här men jag mår inte bra just nu. Jag finner absolut stunder där jag skrattar hjärtligt men mest av min vakna tid så har jag oerhört mycket ångest.
Insåg dock nyligen vad allt handlar om. Först och främst; jag jobbar inte. Jag blir därmed inte stimulerad eller har några rutiner. Sedan har programmet påverkat mig väldigt väldigt väldigt mycket. Jag kommer inte för en sekund ångra att jag var med. Jag kommer aldrig ångra vilka budskap som jag fått fram av min medverkan. Jag är jättestolt över vad jag gjort och fått visa i något som en skandalsåpa. Jag har absolut gjort något vettigt. Men som det är nu, jag vill sjunka genom jorden. Den här resan har varit så jäkla omtumlande. Man får så mycket intryck hela tiden, varje dag. Folk gör mig nästan bortskämd med sina kommentarer och när ni stannar mig på stan. Men jag är också trött. Trött på att förklara hur jag mår hela tiden. Älskar er som hyllar mig, jag är så tacksam verkligen men jag orkar inte svara på hur jag mår längre. Jag gräver bara ner mig själv. Framförallt för att jag faktiskt inte mår bra. Jag kan hantera allt som har med deltagarna och personerna som är inblandade att göra men jag är ledsen och besviken på produktionen. Jag får hjälp idag av psykolog från dom men där och då, då fick jag några kramar i synken. Sen hade det underlättat att få en heads up vad som skulle ske då jag hade kommit över allt. Hade jag fått prata med någon om det tidigare så hade det inte blivit en lika stor käftsmäll som det nu blev. Jag fick se det här samma dag som ni tittare, jag hade ingen aning om att det skulle bli så grovt och jag var inte förberedd.
Sen är det många eftertankar som kommer nu också, som "varför får inte jag komma tillbaka?" Ja, jag undrar verkligen. Hade jag fått göra det så hade det iallafall blivit ett statement att det här är inte ett okej beteende. Det blir som ett praktexempel på den där personen som blir mobbad och är tvungen att byta skola men inte mobbarna. Jag blir frustrerad, arg och ledsen. Det ska inte löna sig att vara elak mot någon.

Sen finns det ännu en faktor till att jag mår som jag mår. Jag har under flera månader jobbat med mig själv och att investera mig själv i rätt människor. Jag gör ju gärna det, investerar mig själv. Jag öppnar upp mig, jag är djup och en jävla känslomänniska. När jag älskar så älskar jag så jäkla hårt. Jag känner med hela min kropp. Som jag fick höra häromdagen, folk ser en som ett glittrigt fodral men det finns så oerhört mycket mer än så hos mig och det är ingenting som jag någonsin vill ändra på men jag måste vara försiktig med vilka som är i min närhet då jag annars lätt blir besviken. Men då har jag ännu några egenskaper vilket är att jag är godtrogen och oavsett hur många gånger jag blir sårad så reser jag mig upp och är så jäkla orädd för att lämna ut mig igen. Jag tror att en dag så kommer jag hitta så självsäkra människor i sig själva som vet vad dom vill ha att jag kommer vinna på att vara den jag är. Jag märker hur osäkra typer drar sig ifrån mig och backar. Jag är "för mycket" och jag hatar att säga så men många klarar inte av min ärlighet och hur rakt på sak jag kan vara. Det är sällan jag säger höger men menar vänster.

Just nu värker mitt hjärta, jag är nära till gråt exakt hela tiden. Jag vill bara ha världens jävla kram. Jag vill ha tillbaka den kärlek jag är beredd att ge till någon annan. Jag känner mig så liten samtidigt som jag känner mig så obeskrivligt stark. För jag är stark. Jag tvekar aldrig på att stå upp för mig själv och för andra men jag har börjat tappa min egna självrespekt. Jag respekterar inte mig själv. Jag är för snäll och har svårt att säga nej. Jag har förlorat mig själv i allt det här och just nu har jag förstått att jag måste ta tag i det här innan det är försent. Jag känner mig så psykiskt misshandlad att jag framkallat ångestattacker som jag inte haft på flera år.

Men jag klarar mig och har alltid gjort det. Skrivit tidigare om psykisk ohälsa och jag tror att jag kan ett någorlunda recept på att må bra och nummer 1 är att sluta fly. Ska aldrig dricka alkohol igen när jag mår som jag gör just nu. Det slutar bara upp med dumma beslut och en känsla av tomhet dagen efter. Men det är en battle absolut. Sen är det viktigt att prata om det och att inte stänga inne på känslorna. Det är okej att känna.

Trots i allt det jobbiga just nu så tycker jag själv att jag är helt fantastisk även om jag på sätt och vis bara vill ge upp men jag vet att jag har en uppgift i mitt liv. Jag vet att jag är ämnad för något stort. Jag känner det. Jag ska rycka upp mig och sen få min kreativitet att må bra i själen igen. Men nu vet ni läget ungefär.
Ta hand om er.

Likes

Comments