Header

Jag står framför spegeln, endast iklädd underkläder. För första gången på så länge jag kan minnas är det ingenting som jag verkligen tyckte illa om med mig själv. Solen har gett min hud en lite varmare ton, den mer hälsosamma maten och promenaderna syns på min kropp. Ja, här står jag i enbart underläder, med håret i en tofs och utan något smink i ansiktet och tycker att jag ser fin ut. Jag känner mig stark. Jag trivs i min kropp. Även fast man alltid ska göra det så är det ofta svårt, men när jag ser mig i spegeln just nu så älskar jag mig själv.

Vart man än läser så står det ”Älska dig själv precis som du är”, ”Embrace your curves” och ”Alla kroppar är vackra”. Men när man pratar med sina vänner är det mest ”Fan vad jag hatar mina finnar”, ”Mina lår är för stora” och ”Mina bröst är så små”. Vi ger ständigt varandras yttre komplimanger men sällan vårt egna.

När jag vaknar med en stor finne på hakan, skickar jag en Snap på den till mina tjejkompisar, eller skriver om den i Facebook-chatten. Nu när jag står framför spegeln tänker jag skriva ”Gud vad jag känner mig fin och stark idag”. Jag hindrar dock mig själv från att göra detta. Det lät för skrytigt. Att dela med mig till mina närmaste tjejkompisar om mina fel känns totalt normalt och helt OK, men när jag tänker dela med mig om min styrka då känns det fel, känns som att jag skryter och gör någonting fult. Trots alla uppmaningar till att prisa sig själv, så känns det som en sådan tabu, till och med till mina närmaste vänner. Jag skulle gärna vilja skriva en teori om varför det är på detta viset, men jag har egentligen ingen. Det enda jag kan tänka mig är att det har att göra med är att vi så länge gått och sett fel på oss själva så det har blivit normaliserat, men att visa uppskattning för våra egna kroppar är så främmande för oss själva, att vi därför skäms för att uttrycka detta för någon annan än sig själv.

Istället för att skriva någonting till tjejerna om hur fin jag känner mig, klagar jag istället några timmar senare på min lathet att jag inte gick en promenad på 1 mil, utan istället 7,5km.

Innan jag själv tänkt uppmärksamma det positiva med min egen kropp hade jag inte funderat på styrkan hos de som gör det, som vågar lägga upp en bild på sig själva och skriva ”Jag är så fin” eller som fixa sminket på toan på nattklubben och utbrista ”Gud vad jag är snygg!”. Att ge andra komplimanger är någonting som, i alla fall för mig, alltid kommit naturligt, men aldrig komplimanger till mig själv och mitt eget utseende, något jag inte tror att jag är ensam om.

Det borde vara en så naturlig sak att uppskatta sig själv och kunna utrycka denna uppskattning till andra, lika enkelt som man kan uttrycka sig om det man inte tycker om. Jag vill därför rikta en stark beundran till de, oavsett kroppsform, som utan att tveka kan utrycka orden ”Jag älskar min kropp” utan att skämmas för det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Den ständiga klumpen i magen blev lite större de senaste två dagarna när jag inte hunnit blogga, men så är det ibland.

Den där ständiga klumpen tror jag är en naturlig del i många människors vardag, och främst hos oss unga tjejer. Vi har fått lära oss sedan ung ålder hur duktiga vi alltid ska vara, hur det är elakt eller fult att säga nej och hur man alltid ska hinna med att "lyckas" och att ha roligt.

Denna veckan har jag hunnit plugga i 6 timmar, jobba 22,5 timmar, suttit i möte i 9 timmar, träffat mina vänner i 2 timmar, skrivit 3 blogginlägg och kört bil och åkt tåg i ca 12 timmar, hittills. Ikväll ska jag umgås med pojkvännen och imorgon ska jag åka på möte hela dagen. Det jag inte hunnit med denna veckan är att umgås med mina föräldrar, ringa farmor, skicka in några formulär, och träna.

Jag har nu superdåligt samvete över att jag inte pluggade fler timmar, inte hann åka och hjälpa pappa med renoveringen hos honom, inte tränade en enda gång och inte tog mig tid att ringa farmor och kolla hur läger är.

Borde jag ha dåligt samvete över detta? Nej. När jag ser hur mycket jag hunnit med är det ju självklart att jag gjort så mycket jag kan och det är inte så konstigt att jag inte hunnit med allt det andra jag också skulle ha gjort. Men det dåliga samvetet och klumpen i magen har jag ändå.

Hur kommer det sig då att det är på detta viset? Ett exempel på detta fick jag bara för några timmar sedan när en kvinna på dagens möte frågade mig "Är du en duktig flicka och skrivit upp datumet?". Jag hade skrivit upp datumet och kunde ge henne informationen hon sökte. Men om jag inte hade skrivit upp datumet? Hade jag inte varit en duktig flicka då? Hade jag varit en dålig flicka då? En tjej ska alltid ha koll på allt, se alla detaljer för att lätt kunna finnas till för alla i sin omgivning. Det är inte rättvist. Att ständigt ha denna press att vara en "duktig flicka" gör att klumpen i magen aldrig försvinner och för många förvandlas klumpen till ätstörningar, depression och magsår.

Vi sätter redan tillräckligt mycket press på oss själva. Att ständigt behöva kämpa för att vara en duktig flicka gör inte situationen lättare eller bättre.

Så snälla samhället, jag gör så gott jag kan men ibland hinner jag inte med allt. Jag är en bra person. Sluta jaga mig med den duktiga flickans piska.

Likes

Comments

Då och då stöter jag på människor som säger "Jag är för jämställdhet, men jag är inte feminist, för jag är inte manshatare" eller "Jag är inte kvinna så jag kan inte vara feminist". Påståenden som dessa gör mig inte bara förbryllad, utan också ganska besviken.

Om den bild av feminism som nått många människor är mansfritt, hat och hysterisk kvotering har inte jag och mina likasinnade förmedlat vår bild tillräckligt väl.

Feminism enligt mig.

Feminism handlar lika mycket om att en tjej ska kunna räcka upp handen i klassrummet utan att flera personer börjar sucka för att hon "tar för mycket plats" som att en kille ska kunna gråta utan att få höra "man up" eller "sluta fjolla dig". Vem har egentligen bestämt att det inte är manligt att visa sina känslor, och vem har bestämt att det inte är kvinnligt att ta den plats hon förtjänar? Feminism är alltså inte inriktat på hur vi behandlar en människa som relaterar till ett visst kön, utan hur vi människor behandlar alla i vår omgivning.

Vänsterns favoritgrej just nu är kvotering av bolagsstyrelser, de vill alltså tvinga alla börsnoterade företag att ha minst 40% kvinnor i sina styrelser. Jag undrar hur det på något vis kan gynna jämställdheten? Själva grejen med feminism och jämställdhet är enligt mig att vi inte ska bry oss om kön, så hur kan staten vilja gå in och bestämma hur ett företag ska styras utefter vad personerna har mellan benen? Jag är alltså totalt emot kvotering och tror istället på kompetens först. Självklart ska målet vara att fler kvinnor får större inflytande i samhället, men att någon skulle få gå före i kön på grund av sitt kön snarare än på grund av sin kompetens strider enligt mig mot allt vad feminismen står för. Sen kan man undra varför de just gått på bolagsstyrelser för börsnoterade bolag, inte som att en stor del av svenska befolkningen skulle påverkas av en sådan reform, då det är en extremt liten grupp människor som har dessa positioner.

Det sker redan idag att kön går före kompetens inom många yrken, exempelvis sker det att en man få arbetet som rörmokare på hantverkarföretaget även fast en kvinna hade en bättre intervju, bättre CV och bättre referenser, just för att "de kan bli så jä*la gnälliga" eller att "hon kommer bli kränkt, men vi skämtar ju bara". Det sker också att kvinnor sätts in i militära grupper som har som huvudsaklig uppgift att bära långt och tungt just för att hon är tjej och inte för att hon gjorde bäst ifrån sig på en uttagning. Två väldigt skilda exempel, men som båda belyser verkligheten i anställningen av personal i mansdominerade branscher. Vems anställningsintervju var bäst? Välj den personen. Vems tester var bäst? Välj den. Svårare än så ska det inte vara.

Samhället har en lång väg att gå för att få bort de sexistiska strukturer som finns i vårt samhälle, men det är inte med mer tvång från staten som dessa kommer att försvinna, utan kommer då snarare att växa. Vi ska istället öppna för förutsättningarna och möjligheterna för människor att få vara precis den de vill vara, utan någon annan parts påtvingade inblandning. Jag är feminist och jag tror på frihet. Vi ska inte se kön, vi ska se människan.

Likes

Comments