Igår var sista dagen i Valladolid och än en gång började vi med att ta en biltur på morgonen. Men denna gång körde vi en bit utanför staden, till byn Geria. Ainvars flickvän bor där så vi passade på att hälsa på henne samtidigt som jag fick se mig omkring. Jämfört med Villanueva de las Manzanas, där min värdfamilj har ett hus, var denna by betydligt större, och vackrare!

Ainvar hade frågat flera gånger om jag ville prova köra bilen, men jag sa att jag inte riktigt känner mig säker med trafiken och vägarna inne i centrala Valladolid. Där ute i byn var det däremot lugnare så där kunde jag köra runt en stund. Bilarna här är ju likadana som i Sverige och de kör på höger sida precis som oss, så det var inte mer annorlunda än att köra hemma i Burträsk. Men det känns ändå roligt att ha gjort det :)

Vid 18 tiden hade vi bestämt träff med en av systrarna, Cristina, men denna gång bestämde vi oss för att ta cyklarna ner till centrum. Trots att jag bodde där i nio månader var detta första gången som jag cyklade i staden! Förut brukade jag alltid gå eller ta bussen. Vi köpte oss en glass och sen satte vi oss ner för att prata. Jag hade sagt att jag ville veta mer detaljer om Kat, om vad som egentligen hände, så nu berättade de allt för mig och jag fick chans att fråga upp om saker jag inte förstått. Det var otroligt tungt att höra hur Kat hade det det senaste året och hjärtat värker fortfarande när jag tänker på det. De sa att hon inte var sig lik mot slutet, kroppen var uppsvälld av vätska, hon behövde en mask för att kunna andas ordentligt och de sista veckorna var hon inte ens vid medvetande, utan de hade lagt henne i koma. Hon visste förmodligen vad som skulle komma även om ingen hade sagt det till henne rakt ut att hon inte skulle överleva. Hon somnade in lugnt och fridfullt när de kopplade bort maskinerna och jag tror att det var en lättnad för hennes kropp att få släppa taget. Efter samtalet kände jag mig helt utmattad av sorg och tyngd av den nya informationen. Men samtidigt lättad över att äntligen ha fått en klar bild av allt.

Senare den kvällen följde jag med Ainvar ut för att träffa några av hans vänner. Var som vanligt nervös över hur det skulle gå med språket, men alla var trevliga och det flöt på riktigt bra. Vi spelade "El espía" (Spionen), åt middag och sen gick vi till en bar i närheten. Trots att klockan var kring tolv på natten hade vi fortfarande 30 grader och det kändes som att man gick omkring i en bastu där inne. När Ainvar och jag skulle hem igen kändes cykelturen inte lika härlig. Dessutom ligger ju vårt kvarter Parquesol på ett berg, så det var praktiskt taget bara uppförsbacke... Väl framme mötte systerdöttrarna oss i dörren och frågade om vi ville ta oss ett kvällsdopp i poolen. Det blev ett perfekt avslut på kvällen, och på mitt besök i Spanien.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Förutom frukosten imorse hann vi även med att gå till två olika barer. Först El Desigual där Carol jobbar och sedan till Le Qirque dit Teo brukar gå nästan varje morgon. Just bredvid ligger en marknadsbyggnad som de höll på att renovera då jag var i Spanien sist, men nu var allt klart så vi passade på att gå igenom. Där fanns lite allt möjligt, men de läskiga fiskarna var helt klart bäst.

Både igår och idag har vi haft kring 30 grader och strålande sol, och trots att jag ofta brukar klaga på kylan är jag absolut inte byggd för en värme som den här. Jag går runt i shorts och linne, och dränkt i solkräm, men ändå svettas jag som en gris och blir röd som en tomat. Medan de andra har på sig långbyxor och t-shirt och verkar inte ett dugg berörda! Sån tur var hade vi planerat att åka till en närliggande pool på eftermiddagen, så ikväll har vi inte gjort mycket annat än att bada och sola. En välbehövlig kväll med andra ord!

Likes

Comments

Första dagen tillbaka i Valladolid, och det känns som jag hunnit med mer idag än vad jag gjorde under hela mitt utbytesår! Kanske inte riktigt så, men vi har i alla fall haft fullt upp. Jobbigast var då jag vaknade på morgonen. De andra hade inte stigit upp än så jag bara låg där i Kats rum och tittade mig omkring och tänkte tillbaka på allt som hänt. Tillslut gick jag och tog mig lite frukost, bara för att sedan få reda på att jag och Ainvar skulle möta upp hans vän Carol för att äta frukost ute. Förut hade vi alltid varit tvungna att anpassa oss till bussarna när vi ville någonstans, men eftersom Ainvar har tagit körkortet nu och familjen även har skaffat sig en bil så tog vi den ner till centrum. Vi åt på samma ställe som vi var till med min familj då de hälsade på. Efter det var jag väldigt mätt, men vi hann bara gå runt på stan en liten stund innan vi var tvungna att köra hem för att äta la comida. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg är la comida den största måltiden på dagen, och efter två frukostar på raden kändes det inte särskilt lockande :P

På kvällen fortsatte jag att umgås med Ainvar och Carol. Vi körde ner till Río Shopping, kollade runt i affärer, fikade på Ikea och avslutade sedan med att spela en omgång bowling. Vid 20.30 var Ainvar tvungen att jobba, men jag och Carol for tillbaka till lägenheten och såg filmen Perdona si te llamo amor. Det påminde mig om alla gånger jag och Kat brukade se på film tillsammans... Fast med henne blev det sällan några Spanska filmer eftersom hon tyckte bättre om de från USA eller ännu hellre Korea och Filippinerna.

Just nu känns det ändå rätt bra med tanke på omständigheterna. De har tagit väl hand om mig precis som de gjorde under hela utbytesåret och på nått sätt känner jag att Kats bortgång har fört mig ännu närmare familjen.

Likes

Comments

Flyget blev något försenat och det tog ett tag att hitta igen Ainvar då jag väl kommit fram till Madrid men annars gick resan bra. Det känns konstigt att vara tillbaka igen. På ett sätt är allt sig likt, dofterna, ljuden, människorna.. Men Kat är borta och det gör att stället känns så tomt. Hon var en sådan person som tog mycket plats och helst ville stå i centrum. Ofta var det jag som lyssnade och hon som pratade. Ibland så mycket att jag kunde bli riktigt less och önska att jag hade mitt eget rum att stänga in mig i. Nu känns dock tystnaden allt för jobbig. Inatt fick jag sova i hennes rum, det rum som i nio månader även var mitt ett tag, och det är som att jag hela tiden väntar på att hon ska komma inrusande genom dörren. Det är mycket minnen och starka känslor som kommer tillbaka just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Likes

Comments

Nu är jag påväg till Spanien igen. Hade bara trott att när jag väl hälsade på min värdfamilj igen skulle det vara med lycka och glädje. Och visst ska det bli roligt att se dem efter så lång tid, men ändå är det med sorg i hjärtat som jag nu sitter och väntar på Arlanda.

Kat var ju sjuk redan innan jag for hem till Sverige, men eftersom cancern var godartad trodde jag, och det trodde nog vi alla, att hon skulle bli frisk tillslut. Hon var ung och stark, såklart hon skulle ta sig igenom det. Men uppdateringarna om hennes tillstånd målade upp en allt värre bild och tillslut sa de att läget var så kritiskt att de inte visste om skulle överleva. Jag hade egentligen planerat att resa till Spanien i höst men i och med detta ville jag försöka komma dit så fort som möjligt. Efter lite pusslande lyckades jag byta bort mina jobbpass v. 30 och bokade första bästa flyg. Det flyg jag snart ska kliva på. Nu önskar jag bara att jag hade farit tidigare. För nu är det för sent.

Den 29 juni ringde telefonen och jag blev förvånad då jag såg att det var ett spanskt nummer. Det var Ainvar som med dämpad röst berättade att familjen nu hade samlats på sjukhuset för att säga hejdå till Kat. Läkarna hade sagt att hon ändå bara skulle klara sig en dag till, så de hade bestämt sig för att koppla bort alla maskiner och låta henne somna in. Först förstod jag ingenting. Hur kunde det vara möjligt? Även om de hade sagt att hon kanske inte skulle klara sig, hade jag nog ändå innerst inne trott att allt skulle bli bra. Det blev ett kort samtal, och när det var avslutat föll jag ner på golvet och grät. Vad annat kan man göra efter ett sådant besked. Och jag önskade så innerligt att jag hade varit där med dem just då. Att jag också hade fått chansen att säga hejdå. Men där satt jag flera tusen kilometer bort och kunde ingenting göra.

En vecka senare, den 7 juli, hade Kat fyllt 19 år. Kände att jag ville göra något konkret och eftersom jag inte har någon grav att gå till så hjälptes jag och min familj åt att ordna en minnesplats åt henne i vår hemby Svarttjärn. Kat pratade ofta om hur gärna hon ville komma och hälsa på oss och det hade hon ju också gjort förra sommaren om det inte vore för cancern. Nu har hon i alla fall fått sin alldeles egna plats i Sverige.

Trots allt ville jag så klart fara och hälsa på familjen ändå, och de sa att de fortfarande skulle vara glada att ta emot mig. De blev ju trots allt som en andra familj. Däremot kommer det bli jobbigt att komma tillbaka till Valladolid utan att mötas av Kat. Det kommer aldrig bli samma sak utan henne. Samtidigt tror jag att jag behöver den här resan. Behöver få komma närmare alla minnen, sörja med familjen och få förklarat vad som egentligen hände.

Likes

Comments

Nu är det över en månad sedan jag kom hem igen och det är förunderligt hur fort tiden går. Förra sommaren vid den här tiden började jag planera, längta och gruva mig inför en spännande och okänd resa till Spanien och nu när jag såhär efteråt sitter med facit i hand kan jag istället blicka tillbaka på allt som hänt. På ett sätt känns det som att jag aldrig har varit borta. Allt är som vanligt igen med vardagslivet i Sverige, rutinerna, sommarjobb och vänner. Ändå är hela denna långa resa ständigt med mig. Det går inte en dag utan att det kommer upp något minne från året, eller att jag tänker på dem i min värdfamilj. Skulle nog säga att en del av mig stannade kvar i Spanien och en del av Spanien stannade kvar i mig. Och antar att det är det som är meningen med ett utbytesår.

Tanken var att Kat skulle komma och hälsa på mig i Sommar. Vi hade till och med bokat flygbiljett och om allt hade gått enligt planerna skulle hon ha anlänt till Sverige idag. Men ibland går det inte som man tänkt sig. Hon var ju sjuk redan innan jag for, och nu har de fått reda på att det är cancer. Känns jobbigt att jag åkte därifrån just när hon började må som sämst, att inte kunna krama om henne och bara finnas där. Men vi försöker hålla kontakten med de medel som finns och jag hoppas och ber att behandlingen ska fungera och att hon får bli bättre snart.

Likes

Comments

Sista dagarna i Spanien spenderade vi i Madrid där vi shoppade på Primark och besökte El parque de atracciones. Det var riktigt jobbigt på lördagsmorgonen då jag skulle säga hejdå till Kat och resten av värdfamiljen. Kommer sakna dem väldigt mycket! När jag for från Sverige visste jag ju att jag skulle se alla igen efter några månader, men vem vet hur länge det dröjer innan jag har möjlighet att resa till Spanien nästa gång? Känns extra jobbigt eftersom Kat fortfarande är sjuk också. Hade gärna velat vara där med henne tiden innan och efter operationen.

Trots allt var det ändå en härlig känsla när vi tillslut landade på svensk mark igen. Insåg dock att det kommer ta en stund att vänja om sig när det gäller språket. Första stunden på Arlanda kändes det hur konstigt som helst att alla runt omkring mig pratade svenska och jag fick hela tiden tänka efter för att inte svara folk på spanska.

Det var en vacker kväll då vi landade i Skellefteå, och Sveriges nationaldag dessutom! Möttes i dörren av en fin välkomstskylt och just känslan av att komma hem måste ju vara en av de bästa. Men även om just denna resa nu är över så upphör aldrig äventyret - det fortsätter så länge jag lever. Jag är tacksam över alla kunskaper och erfarenheter som jag hittills har kunnat stoppa i "ryggsäcken" och ser fram emot allt som fortfarande ligger framför mig.

Likes

Comments

​Jag är så glad att äntligen fått träffa familjen igen, och trots att mina syskon växt en del (förstår inte hur de kan ha blivit så långa) är det mesta sig likt. De är lika "tjållriga" och underbara som vanligt :P Det är konstigt, trots all den tid som passerat känns det nästan som att vi aldrig varit ifrån varandra. Kanske därför att vi pratat så pass ofta på Skype och hållit varandra uppdaterade om det mesta, men jag har ändå saknat att ha dem nära. 

För att välkomna dem hade min värdfamilj anordnat en grillkväll igår hemma hos Abby. Tror att båda sidor var lite nervösa över hur det skulle gå med språket, men fast än det nog var lite frustrerande för dem ibland med språkbarriären tyckte jag att allt flöt på riktigt bra. Jag och Kat översatte så gott vi kunde, men sen kommer man också ganska långt med småord och gester. Verkade i alla fall som att alla hade det trevligt, och för mig kändes det extra roligt att de fick lära känna varandra och att jag nu får visa runt min familj i staden. Det hade inte varit samma sak om jag kommit hem till Sverige igen och sen berättat om allt. Då hade det bara blivit ord om någonting långt borta, men nu får de också bli en del av det hela och kunna sätta ihop dessa ord med platser och människor. På så sätt förstår de verkligen vad det är jag pratar om och denna resa blir så mycket mer verklig, både för dem och för mig. 

(I brist på andra bilder lägger jag upp några från då vi var på IKEA idag :P Har varit så mycket som hänt att jag helt glömt bort att ta fler, men antar att det är ett bra tecken.)

Likes

Comments

I söndags var vi till en bar med Feli och Agu (Sams moster och hennes kompis) där vi satt och pratade en stund och spelade en omgång biljard. Det gick ganska bra, tills jag råkade skuta ner den svarta bollen... men men :P Och igår tog jag upp resväskan från källaren igen efter att den stått där i nio månader och samlat damm. Jag minns så väl de första dagarna då jag packade upp den, och nu är det alltså dags att packa ner allt igen (+ lite till, eftersom man hunnit samla på sig en hel del :P ). Det känns så konstigt. Det var ju nyss jag kom hit. och samtidigt känns det som en evighet sedan.

Ikväll hade vi "studenten" på IES Juan de Juni. Det är inte alls lika stort som i Sverige, utan var bara en liten ceremoni på skolan där rektorn och en elev från varje klass höll tal, de visades ett kort bildspel och de delade ut en "beca" till alla elever som gått ut gymnasiet. Det är ett band som i detta fall var blått (men den kan ha andra färger också beroende på skola och år) med skolans logga på. Man kan säga att det är deras motsvarighet till studentmössor. Jag har ju inte precis tagit studenten här men fick ett band ändå som jag kan spara som minne. ^^ När allt var slut tog Teo med mig och Kat till en bar som heter Mathilda. Han har pratat om att vi skulle gå dit ett ganska bra tag, och nu blev det tillslut av. 

Har lite svårt att riktigt förstå det, men just nu är min familj på väg hit. Och imorgon får jag äntligen träffa dem igen! Det känns så overkligt, men jag ser verkligen fram emot att få visa dem allt som jag berättat om och att de får lära känna det som nu blivit min spanska familj. 

Likes

Comments

​Såhär sista veckan känns det som att det händer mer än det gjort på länge :P Men man vill ju passa på att göra så mycket man kan nu de sista dagarna som är kvar. Igår blev vi bjudna på mat hos Kats syster Cristina och sedan tog hon med mig på en tur i Valladolid där vi bl.a. tittade på kyrkan "La antigua" och besökte La casa de José Zorilla, vilket är huset till en känd spansk poet. Trots att jag bott här i snart nio månader så finns det ändå mycket av staden som jag inte hunnit se än. Därför bestämde jag mig idag för att åka ner till centrum igen, trots att vädret var lite sådär. Jag gick till La casa de Cervantes, vilket är ett hus där författaren bodde under några år, och sedan såg jag även en del av en föreställning på Plaza mayor. I veckan har det nämligen varit en teater- och gatukonstfestival i Valladolid, och det har hänt lite allt möjligt runt om i staden. Jag fick dock reda på det ganska sent och har därför inte haft möjlighet att få se något för än nu. 

Likes

Comments