​Först och främst vill jag ägna ett stort tack till alla er som på ett eller annat sätt har kontaktat mig efter att ni läst min förlossningsberättelse. Jag har fått ta del av era historier, fått beröm och vetskap om att min text har hjälpt många i sin egen "rehabilitering". Innan jag tänkte att jag skulle skriva ner allt hade jag ingen tanke på att så många faktiskt skulle känna igen sig i det jag skrev. Jag hade inte reflekterat över vad jag skulle skriva eller hur det kunde uppfattas. Orden bara strömmade ur mig och jag tror det har varit skönt för min egen del också, att skriva ner det mesta som hände, och på så sätt bearbeta händelserna igen. 

Som jag avslutade min förlossningsberättelse med att säga så påverkar inte min förlossning eller tiden på neo mig i min vardag. Jag började snabbt må bättre så snart jag kom hem och jag tänker inte så mycket på det. Däremot blev jag varse om att den upplevelsen verkligen var problematiskt och nästan traumatiserande för mig när jag tittade på en dokumentär häromdagen. Där var en kvinna som födde sitt barn via kejsarsnitt och fick upp barnet på bröstet efter en snabb hälsokoll. Mor och barn blev förenade nästan direkt och man såg lyckan i hennes ögon. Där låg jag i sängen med datorn på magen och grät. Det är ju sådär det ska vara! Nu förstår jag givetvis att det var annorlunda för mig eftersom jag födde prematura tvillingar som behövde lite mer tillsyn, men det borde inte få vara så att det går en halv dag innan mor och barn blir återförenade!..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

När jag blev inrullad till barnen som låg nere på Neonatalavdelningen var jag så otroligt trött att det är svårt för mig att minnas exakt vad som hände. Jag var fortfarande omtöcknad efter operationen och avsaknaden av sömn gjorde sig påmind. Jag minns faktiskt inte om barnen låg i sin säng eller om de var i Robins famn när jag kom in i salen. Jag minns i alla fall att jag ganska snabbt fick barnen till mig. Jag tittade på dem, beundrade de små fingrarna. Lyssnade till ljudet av deras andning. Sen kom tankarna. Är det här mina barn?. Är det sant?. Det var dom känslorna som jag vet kom först. Eftersom jag knappt fick se mina barn (och definitivt inte röra dem) i samband med förlossningen så blev det liksom dessa känslor som kom allra först. Även om jag givetvis älskade barnen från första stund så fick jag inte den där känslan som man drömt/hoppats på som skulle kännas "SÅ HIMLA FANTASTISK, HERREGUD VAD SÖTA, JAG TROR JAG DÖR AV KÄRLEK-känslan!!!”. Jag fick helt enkelt nöja mig med att sakta men säkert bygga upp en moderrelation till de små underverken jag hade på bröstet. Jag minns att de var otroligt små. Jag lyfte på mössorna för att titta om de hade hår (jag föddes med massa kolsvart hår) och så tittade jag på de små, smala fingrarna och deras naglar… De hade fortfarande lite fosterfett kvar på vissa ställen av kroppen och de låg där alldeles lugnt och stilla och sov. Jag vet att jag ansträngde mig för att inte somna, men tillslut gick det inte längre. Jag somnade med barnen på bröstet och även om jag vet att jag sov så hade jag hela tiden en oroskänsla i kroppen om att tappa barnen i sömnen. Jag ville att någon skulle komma och lyfta bort dem så att jag slapp oroa mig för att skada dem på något sätt, men jag sa inget till någon. Hur skulle det uppfattas? ”Snälla kan ni ta bort mina barn”. Någon kanske skulle fatta fel och misstolka mig. Till slut var det dags att lämna L & K och åka tillbaka upp till rummet på förlossningen. (Vi hamnade aldrig på BB utan sov en till natt på förlossningen innan vi fick ett familjerum nere på Neonatal-avdelningen.)


När vi äntligen installerat oss på rummet med barnen kom smärtan i magen i samband med snittet. Barnen var uppkopplade till en massa apparater som pep emellanåt när någon sladd glappade och det ledde till mindre panik de första dagarna, men sen vande vi oss. Jag blir nästan utmattad av att bara tänka på tiden på Neo och därför blir det ganska ansträngande för mig att skriva om det. Den tiden var nog faktiskt den värsta i mitt liv. Jag har aldrig mått så dåligt. Dels hade jag för jävla ont i magen. Den brände, sved, ömmade och jag kunde bara ligga på rygg, precis hela tiden. Jag kunde inte resa mig upp ur sängen de första 4 dagarna. Jag kunde knappt äta. (Nu kan ni känsliga läsare hoppa ner ett stycke). Jag kunde heller inte fisa eller göra nummer 2 på toan första veckan! Kan ni tänka er att inte kunna fisa på 6 dagar? Magknip deluxe! Mina tarmar betedde sig helt annorlunda efter snittet och det tog som sagt lång tid innan magen fungerade som den skulle igen.

Att inte kunna resa sig upp från sängen var ett helvete i sig eftersom barnen skulle matas, tittas till, bytas på osv och där låg jag som ett kolli och kunde inget göra. Robin fick sköta precis allt de första dagarna. Att inte kunna ta hand om mina barn och känna sig otillräcklig och svag var fruktansvärt. Jag är en person som normalt sätt har stenkoll på det mesta, är van vid att kämpa på och vill ha kontroll på läget. Där och då fick jag känna mig besegrad av smärtan och det var otroligt jobbigt. Jag började må dåligt psykiskt. På toppen av allt detta har man sömnbristen. Barnen skulle matas via sond var 3:e timme dygnet runt och även om jag inte kunde hjälpa till fysiskt de första dagarna så var jag givetvis vaken varje gång. Allt från förberedelser, blöjbyte och matning tog ca 45-60 minuter. Så om 2 timmar var det alltså dags igen, dygnet runt, varje dag. Och inte nog med det så var det tjatet från personalen om amning. Jag har alltid velat amma, det har jag vetat från första stund. Men L & K var för små och intresserade sig inte alls för bröstet. Vi försökte otaliga gånger. Vi provade på egen hand, sen med hjälp från personalen, innan mat, efter mat ja.. vi provade allt, men det gick inte. De sög inte aktivt och det kom knappt någon mjölk. Då blev jag tillsagd att börja pumpa. Fy f*n säger jag bara. Nu var det ytterligare en sak man skulle klämma in under de där 2 timmarna man hade på sig innan nästa matning (där man också skulle försöka få en gnutta sömn). Pumpa skulle jag göra dygnet runt också. Jag provade ett par dagar. Jag kämpade, grät, kämpade igen, blev besviken, kämpade på, grät igen osv. Jag vände ut och in på mig själv. Hade jag inte pumpat inför matningen kom frågor och kommentarer från personalen. Ibland ville jag bara skrika rakt ut: ”FATTAR NI INTE ATT JAG HAR FÖRSÖKT! SLUTA NU, JAG KLARAR INTE MER!!”.

I det där mörka rummet tampades jag med otroligt mycket. Dels var jag nybliven mamma till tvillingar (!), mina barn låg inlagda på neonatalavdelningen, min mage fungerade inte alls, jag hade ingen matlust, jag hade inte sovit ordentligt på 3 månader tack vare graviditeten, jag kunde inte amma, jag hade ont som fasen överallt, sov på en plastmadrass och jag bodde på sjukhus. Både jag och Robin känner att den där tiden var otroligt jobbig. Vi brukar skoja och säga ”skulle vi göra om tiden på neo för 100 000 kronor?” .. svaret blir ett asgarv och ett prompt nej. Då förstår ni ungefär hur pass dåligt vi mådde.

Eftersom det var påsk mitt i allt var det mycket nya människor på plats som täckte upp för ordinarie personal. Under ett dygn var det nästan alltid ca 6-8 olika personer som hade hand om barnen. Jag kommer inte ihåg namnet på en enda människa. Däremot minns jag en del med värme och glädje. Det var en handfull kvinnor som var mycket duktiga och tillmötesgående. De lyssnade, tog sig tid att svara på frågor, dömde inte och hade en positiv inställning utan att kännas konstlade. Samtidigt fanns det andra som var helt tvärtom. När jag mådde som värst och hade feber (som jag fick varje dag kl 17 som ett brev på posten) och jag gjorde allt för att inte bryta ihop, fick jag höra att ”ja men lilla vän, här tar vi hand om bebisar och inte föräldrar”..

Jag kunde ligga och gråta i timmar utan att egentligen veta varför jag var ledsen. Jag var nog så fruktansvärt utmattad både fysiskt och psykiskt att gråten var det enda jag kunde göra för att frigöra lite känslor. Jag skulle kunna fortsätta älta det här och komma på nya saker hur länge som helst men väljer att sätta stopp här. Det tar mycket energi bara att tänka tillbaka på tiden på Neo. Jag har såhär i efterhand fått ta del av andra människors liknande historier så jag vet att jag inte är ensam om att ha genomgått en tuff period i livet där inne. Tack och lov blev allt bra tillslut och nu lever jag här, lyckligare än någonsin, med mina två barn och övriga familjemedlemmar som jag älskar mest av allt. Jag är dock glad över att jag är den jag är, att jag är stark och har tagit mig igenom detta utan att egentligen låta det påverka mig särskilt mycket. Jag tänker oerhört sällan på dessa veckor och redan andra dagen hemma mådde jag bra igen. Därför tillägnar såhär i slutet ett tack till mig själv, men också ett tack till min man som även han hade det tufft och slet lika mycket som jag.

Likes

Comments

När jag skrev ordet Kejsarsnitt blev jag nyfiken på vad ordet egentligen kommer ifrån. Det är nämligen långt ifrån så glamouröst som det låter 😉. Det är i alla fall min uppfattning! Därför kunde jag inte hindra mig från att googla lite. Här kommer information för er som är intresserade: Kejsarsnittens syfte och roll och växlat genom historien. Fokus har växlat mellan kvinnan och barnet och synen har skiftat när det gäller grad av medikalisering, det vill säga i vilken grad förlossning ska behandlas som en medicinsk angelägenhet som kontrolleras eller vara något som fortlöper i sin spontana process.

Till en början användes kejsarsnitt utan ambition att rädda vare sig kvinnan eller barnets liv. Av religiösa skäl separerades barnet från den döda kvinnan före begravning, så att de kunde få separata gravar. I det romerska riket fanns det en lag (Lex Caesarea) som sade att ingen avliden havande kvinna fick begravas förrän fostret tagits ur hennes buk. Senare fick operationen namnet sectio cesarea ("kejsarsnitt") efter en legend. En hypotes är att namnets uppkomst ett uttryck av Plinius, som skrev att den förste av familjen Caesar skulle fått sitt namn a caeso matris utero (utskuren ur moderlivet), vilket gett upphov till sägnen om att Julius Caesar varit född genom kejsarsnitt, och att namnet härstammar från honom. Andra hypoteser är att ordet kommer från det latinska verbet caedare, som betyder att skära.

Men men, nog om det och åter till min berättelse!

Jag rullades iväg mot operation och utanför själva operationssalen fick jag byta brits att ligga på. Jag minns att det var ett helvete att komma upp från liggande läge och byta. Jag hade sådan foglossning att jag knappt kunde ta mig från sängen till britsen och sedan värkar på det. Jag var sådär snyggt klädd också. Naken under en operationsskjorta fast iklädd knästrumpor. Väl inne i salen fick jag sätta mig upp för att få spinalbedövningen. Jag minns att läkaren som skulle sticka mig var skämtsam och trevlig men det gick desto sämre med själva sticket. De  två första försöken blev misslyckade och kändes väldigt obehagliga. När han väl träffade rätt så kände man det direkt för det var inte alls smärtsamt. Han stressade mig sedan att lägga mig ner och komma till rätta eftersom det sades att jag snart skulle tappa känseln från magen och neråt och då skulle det vara svårt för mig att förflytta mig. Det gjorde mig dock ännu mer stressad och obekväm för jag kunde nämligen hela tiden röra på benen. Tillslut fick de säga: Okej, men vi testar att skära lite Mathilda. Du ska inte känna något. Sagt och gjort, de skar och jag kände inget speciellt. I början av snittet var jag lugn och sansad, andades lugnt och försökte blunda för att fokusera på att behålla lugnet. Robin satt vid min sida och höll mig i handen. Efter en liten stund började jag dock reagera på något (medicinskt?) och jag började skaka som ett asplöv. Mina armar låg rakt ut (tänk er jesus på korset) och de vibrerade nått enormt. De fick försöka hjälpa till och hålla dem stilla. Helt sjukt var det! Jag andades lugnt och var relativt avslappnad så det var inget jag kunde kontrollera. Efter ett par minuter kände jag hur de började böka i magen. Jag kände ett enormt tryck och fokuserade hela tiden på att andas lugnt och försöka hålla armarna stilla. Helt plötsligt kändes trycket om möjligt ännu mer, det slets, jag åkte fram och tillbaka i sidled över båren, det brände i magen, jag höll andan, knep stenhårt med ögonlocken och önskade att det skulle vara över. Några minuter senare kom Lycke ut ganska snabbt. Jag hörde ett skrik och jag minns att personalen sa: Grattis nu är du mamma! Det gick dock inte in i mitt huvud ordentligt. Läkare bar iväg Lycke direkt och jag fick inte ens se honom innan de tog hand om honom i rummet bredvid. Nu gjorde jag mig psykiskt redo för att få ut nr 2, Kilian. Min kropp skakade fortfarande, det bökades runt något enormt i magen och jag trodde nästan inte att det var sant. Jag kan lova er att jag höll ett järngrepp om Robins hand och i det här läget var jag inte kaxig. Jag kände en brännande smärta i magen och jag påpekade det för personalen som gav mig mer morfin och lovade att det snart skulle vara över. I min journal från förlossningen står det att tvilling två (Kilian) togs ut med svårighet. Det märkte och kände jag.

Tillslut kom i alla fall även han ut med ett skrik. Honom visade de för mig en kort sekund och det var en otrolig känsla att få se sitt barn för första gången. Både Lycke och Kilian föddes tydligen med "segerhuva".

När barnen var ute skulle jag sys ihop. Jag vet inte riktigt hur mycket ni vill veta, men jag kan i alla fall säga att jag en gång frågade vad de gjorde nu och då svarade de att de tagit ut och sög rent min livmoder.. Så nu vet ni det. En annan gång sa hon som sydde ihop allt "ja, jag försöker, men det kommer så mycket tarmar här" när en annan läkare sa nått. Det är inget man vill höra - kan jag lova er. Mina armar skakade fortfarande, magen brände, jag började må panikilla. Någon minut efter att jag blivit utrullad från operationssalen stod jag inte ut längre och jag kände att jag behövde kräkas, typ igår! Snabbt som attan slängde någon fram en påse och det var dags. En sak kan jag säga er. Att spy där och då gjorde ondare än alla värkar jag haft tillsammans! När magen krampade sådär direkt efter att ha blivit opererad var fruktansvärt. Någon vidare bedövning hade jag inte längre heller. Jag kände minsta rörelse i och på magen. Varje tröskel de körde över påväg upp mot förlossningen igen kändes rätt bra...

Från och med nu var jag ensam. Robin stannade kvar nere hos barnen och följde så småningom med dem bort till neonatalavdelningen. Där låg jag uppe på förlossningen och hade fruktansvärt ont i magen, kräktes och frös. Hade jag blivit mamma? Det kändes inte som det. Jag hade inte ens fått hålla något av mina barn. Jag hade fått en skymt av Kilian samt hört lite barnskrik, det var allt. Med jämna mellanrum kom min barnmorska in och klämde på magen då min livmoder tydligen inte dragit ihop sig som den skulle. Det var inte heller skönt. Jag tål ändå smärta rätt bra, men när hon tryckte på magen slog jag (av ren reflex) bort hennes händer. Då gör det ont. Eftersom Robin inte fick ha på sin telefon nere på avdelningen kände jag mig verkligen som ensammast i världen. Jag låg där ensam på rummet från 11.00 till 15:30 bortsett från ett besök av mamma. Jag tror att jag grät lite. Jag minns att jag vid ett tillfälle lyfte på skjortan och tittade på min mage som såg så ynklig ut. Ihopsjunken och skrynklig, tom. Tillslut hade mamma fått beviljat att jag skulle få rullas ner i sängen till mina barn. Eftersom jag inte sovit mer än 15 minuter på snart två dygn så var jag verkligen helt slut. Jag försökte sätta mig upp för att kunna rullas ned i rullstol till barnen men det gick inte. Tillslut hämtade alltså personalen mig och jag rullades iväg för att äntligen få träffa mina små pojkar. Robin hade skickat en video i smyg till mig där jag kunde se dem sova och höra dem andas. Då fällde jag återigen några tårar. Nu såhär i efterhand kan jag förundras över hur lite information jag fick om mina barn. Det kändes som att jag blev bortglömd och att lämnas ensam sådär länge som nybliven mamma tycker jag är förskräckligt. Jag klandrar givetvis inte Robin eftersom någon behövde vara med barnen! Men hade jag fått information om att det förmodligen skulle bli såhär så hade jag haft någon person som kunde komma och hålla mig sällskap, vara stand by. Fortsättning följer!

Likes

Comments

Även om responsen här på bloggen har varit NOLL (ps, man får kommentera!) så har vänner på instagram och Facebook tjatat om fortsättningen så här kommer den.

Nåja.. vart var vi? Jo just det, jag satt i passagerarsätet i Niclas bil med en handduk mellan benen. Allt jag tänkte på där och då var: låt mig inte föda i bilen!!!! Värkarna hade inte ens kommit igång, så sån fara var det ju inte.. Men vad visste jag där och då - inget. Jag knep för kung och fosterland och fokuserade på att andas lugnt. Niclas (mammas sambo) körde allt annat än lagligt så vi hann in till förlossningen väldigt snabbt. Jag minns att jag kände smått panik när vi fick trycka på knappen för att bli insläppta. Sist jag var där var jag bara på kontroll med ultraljud och redan då började ångesten inför den stora dagen smyga sig på. Det kändes som att vi fick vänta på personal i hundra år men i sanningens namn så dröjde det nog bara någon minut eller två innan vi blev insläppta. Det var i stort sätt fullt på förlossningen men tillslut fick vi ett rum. Där inne blev jag undersökt och vi installerade oss. Vattnet fortsatte att rinna så jag hade handduken kvar tills jag vet inte hur länge.. Efter en stund kom det in en läkare som undersökte hur öppen jag var. Jag fattade nästan inte att det var på riktigt förrän hon sa att hon kände ett litet huvud med fingrarna och då sa jag: Oj, så jag är verkligen gravid och det här händer alltså.. (Smart tjej?). Men lite så lost kände jag mig. På grund av förlossningsrädsla och att Kilian låg i säte hade jag önskat och fått beviljat kejsarsnitt. Ändå frågade personalen flera gånger om jag inte ville föda vaginalt istället. NEJ svarade jag hela tiden. Jag hade någon oundviklig rädsla för att något skulle gå fel under förlossningen och orsaka syrebrist eller ännu värre, död, hos barnen.

Efter ca 1 timme inne på förlossningen började sammandragningarna (värkarna?! jag vet inte vad det var) kännas mer och mer. Tillslut gjorde det så j*vla ont och jag låg med dessa värkar var 4-5 minut som höll i sig i 45 sekunder heeeela natten lång. Bortsett från vid 2 tillfällen då jag fick bricanyl (Halleluja) som tillfälligt hindrade värkarna. Jag minns att när Robin somnade vid 2-tiden (sittandes i en fåtölj, för det fanns inga lediga sängar) så ville jag resa mig upp och halvt strypa honom. Här låg jag och kved inombords hela natten, sov inte en blund, och där sitter han oberörd och sussar. Män alltså.

Anledningen till att jag fick ligga med värkar hela natten och halva morgonen var för att personalen inte ville göra snittet nattetid pga. personalbrist. Det gjorde mig ännu mer nervös. Vem vill ligga och oroa sig över personalbrist när man ska föda tvillingar. Inte ville jag varken klämma/operera ut mina barn när det inte fanns tillräckligt med personal på plats! Under natten och tidig morgon kom det regelbundet in personal som kollade läget och meddelade lugnt "vi ser att du har kraftiga sammandragningar och vi förstår att du har ont, försök håll ut" .. ja jo.. tack för omtanken.. Ge mig lustgas eller nått i stället! Men jag härdade ut och på morgonen runt 8 fick jag en kateter och blev förberedd inför snitt. Vid 10 rullades jag iväg mot operation och när jag låg där och stirrade upp i taket längs korridorerna kände jag: äntligen är detta snart över! Fortsättning kommer..!

Likes

Comments

Den sista helgen i graviditeten mådde jag värre än vanligt. Jag var sjukskriven helt sedan v 28 (tror jag? minns knappt) och jag kämpade på men hade ovanligt ont i magen. Jag tyckte den kändes hård och värkte mest hela tiden. Jag var verkligen på mitt absolut sämsta humör den där lördagsmorgonen när mina vänner hade planerat in min babyshower. Den dagen började med att jag vaknade och hade ont, kände mig allmänt ofräsch  (dusch - vad är det?) och jag minns att jag ringde min lillasyster och frågade om hon kunde komma hit och hålla mig sällskap för jag ville inte vara ensam, men absolut inte träffa någon annan! Hon sa att hon skulle försöka avsätta lite tid till mig och jag låg i sängen och väntade på att hon skulle komma hit. En stund senare hörde jag plötsligt fniss och prat från nedervåningen och jag minns att min första tanke var: NEJ, INGEN FÅR KOMMA HIT. Jag ville verkligen inte träffa någon! Jag tror faktiskt att jag skrek "neeeeeeeej, dra härifrån" - jag älskar mina vänner, missförstå mig rätt.. men jag mådde som sagt skit 😩😆.

Jag haltade ner till duschen, svor åt alla i min väg och tillslut fick jag på mig lite kläder. Jag trevade in i matrummet där de hade dukat upp och gjort fint för mig och magen. Klart jag var glad över att de var här och babynesten som pojkarna fick i present användes oerhört flitigt när de väl kom, men jag var absolut inte på humör. Vi åt god pastasallad, fikade och körde enklare roligheter som handlade om pojkarna 😊.

Dagen efter kom Robins syster hit med familj för att hälsa på och se huset för första gången. Vi hade ju nyligen flyttat hit. Jag tyckte återigen att magen kändes spänd och värkte och vi skojade lite om att det kanske var början till värkar. Eftersom det var första gången jag var gravid så hade jag ingen aning om hur det skulle kännas och så vidare. Jag kämpade mest på och tog det så lugnt som möjligt. På kvällen gick jag och Robin upp och la oss i sängen vid 20-tiden och jag somnade ganska direkt. Jag vet att jag hade tänkt lite på det där med vattenavgång men statistiken säger ju att det endast är på 1 av 10 som vattnet går sådär som på film så jag hade inte riktigt "oroat mig" för det. Det var ju även flera veckor kvar till det planerade snittet så någon förlossning var jag inte beredd på. Även om jag verkligen kände mig HELT SLUT som artist och innerst inne nästan visste att det måste vara över snart.

Straxt efter att jag somnat vaknade jag av att det knäppte till. Jag minns att jag tänkte "näe - inte kan det väl vara vattnet som gick nu" .. jag låg kvar i sängen någon sekund men kände sedan hur det blev blött.. Robin hade precis kommit in i sovrummet efter att ha varit nere och hämtat en cola och en ölkorv som han skulle förtära framför Netflix 😄. Jag reste mig raskt upp från sängen (så smidig man nu kan vara som höggravid med tvillingar) och då jäklar forsade det vatten mellan benen. Rakt ner på nya mattan, haha. Robin tittade förskräckt på mig och frågade om det var mitt vatten som gick. Min första tanke var: panik!, men sen blev tanke nr2 raskt: jag måste behålla lugnet. Vincent låg och sov i sitt rum och jag minns hur Robin for in där som en yr höna för att väcka honom. Jag ropade till honom att låta Vincent sova, samtidigt som jag släpade mig bort till toan. Hellre att han sover och min mamma kommer och är barnvakt än att han ska vakna i detta kaos. Han kanske skulle blivit rädd och uppstressad, jag vet att jag i alla fall var det! Jag tog min mobil och ringde in till förlossningen och Robin ringde samtidigt min mamma och meddelade att vattnet hade gått. Det gick otroligt fort för henne och Niclas att komma hit. Jag hade inte ens rest mig från toaletten innan mamma stack in huvudet och frågade hur jag mådde 😊. Jag minns att kläder blev ett problem. Vattnet rann fortfarande kraftigt så vanliga byxor var lixom inget alternativ. Jag slet på mig Robins mjukisbyxor, tryckte ner en handduk mellan benen och fick på mig ett par foppatofflor (mina fötter var så svullna så jag kunde inte ha på mig vanliga skor). Sen var vi påväg mot förlossningen ;D Niclas körde och fort gick det! .... Fortsättning följer!

Likes

Comments

Jag har funderat lite på hur jag skulle göra detta. Dokumentera min förlossning. Vart ska jag börja? Ska jag dela upp det i flera inlägg? Ska jag börja med att prata om hur det var att få beskedet om att vi väntade tvillingar? Hur som helst så känns det som att jag redan har gjort det sistnämnda så många gånger. Självklart är jag dock medveten om att det är en hel del nya människor här som kanske inte har koll på läget och därför kopierar jag in en text jag skrev på Facebook dagen efter att vi varit på ultraljud:

"Tusen, tusen tack för alla fina kommentarer och gratulationer igår. Det värmer! 🌸 Igår på förmiddagen när vi fick reda på detta hamnade jag i chock. Jag ska vara ärlig och erkänna det, total chock. Det här fanns lixom inte i min värld, att det kunde vara två! Vi var nämligen på ett UL i v 8 och då fanns ju bara en.. Trodde vi. När vi klev ut från barnmorskan började jag storgråta. Vafan! Jag vill inte ha två barn! Herregud, hur ska det gå! Hur kommer jag se ut? Måste vi gå omkring med en såndär megavagn? Vart ska vi bo?! Tankarna i mitt huvud var oändliga. Men allt eftersom timmarna gick och jag lugnade ner mig började jag smälta nyheten och känna mig mer och mer glad. Jag är fullt medveten om att det kommer bli riktigt tufft, men det finns också många fördelar. De kommer alltid ha varandra och förhoppningsvis får de en speciell och underbar relation. Med hjälp från vänner och familj kommer vi klara detta. Vi är starka människor med båda fötterna på jorden @roblas 💗 Nu passar jag på att ta en fika ensam i lugn och ro. Jag gissar att det är slut på det här sen 😉"



Likes

Comments

Förlåt, här ekar det tomt i korridorerna ser jag. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt glömde jag bort att jag har en blogg. Kanske beror det på följande:

1, det var mycket jobb med hönshuset innan hönsen anlände. Det tog upp massor med tid!
2, jag är mamma till två vildbattingar på 11 månader som kräver sitt.
3, när väl hönsen flyttade in hängde jag med dem varje gång barnen vilade
4, jag har senaste veckan prioriterat VILA före bloggande :)

Där har ni ett par anledningar till varför det varit tyst här. Men om ni vill veta så flyter livet på bra, precis som vanligt. Jag väntar ivrigt på att hönsen ska börja värpa, jag bakar och lagar mat, leker med barnen, tränar, försöker klämma in någon serie på netflix och SOVER. Nu har det nästan blivit så att jag tar en powernap två gånger om dagen. Jag har ju lyxen som får njuta av synkade tvillingar vilket möjliggör detta. Utvilade barn + utvilad mamma = vinnande koncept.

Jag kämpar på med träningen men äter som en häst och inte är det speciellt nyttiga saker jag stoppar i mig, så vi får väl se om det blir några resultat. Starkare lär jag ju bli i alla fall! Och förhoppningsvis en aning piggare. Jag ser fram emot våren och ljuset som den för med sig. Jag är så otroligt trött på detta gråa och trista väder nu!

Ps, nu är jag ju återigen medveten om att jag har en blogg så planen är att jag ska kika in här snart igen. Tanken är att jag ska börja skriva på min förlossningsberättelse. Finns det något intresse för det?

Likes

Comments

Idag är det ju som känt fredag och då brukar jag gå över till grannen på ett glas vin. Som vanligt hade hon dukat upp med diverse gott och det var lika trevligt som alltid! Vi pratar på i timmar och jag är så glad över att jag har henne som granne. Tyvärr hann jag aldrig lära känna hennes man då han gick bort i december 2016 och det var efter detta som jag började hälsa på henne.

Men nu är jag hemma igen och eftersom jag fortfarande är halvdöd efter natten så kommer jag nog gå och lägga mig snart. På återseende imorgon!

Såhär fint hade hon ordnat inför mitt besök.

Likes

Comments

Idag finns det absolut ingen fredagsfeeling i det här huset. Jag vill bara dra täcket över huvudet och SOVA. Kilian vaknade halv 4 och höll låda en stund och därefter kunde jag verkligen inte somna om. Robins klocka ringde halv 6 och då hade Kilian vaknat igen. Trodde aldrig han skulle somna om men det gjorde han (i egen säng 😉) och sista gången jag kollade på mobilen var klockan 06:20. 07:01 vaknade Kilian igen och strax där efter även Lycke. Mina ögonlock kändes verkligen som bly och jag var larvigt trött.

Hur som helst så sitter jag i soffan och äter frukost. Pojkarna fick en varsin macka, lite skinka och ett stekt ägg att dela på. Plus en köpt smoothie 🙄😉.

Likes

Comments

Perfekt till mellis (med eller utan smör på). Mina älskar dem! Jag har på bilden gjort en dubbel sats. Här kommer receptet 😊:

1 banan
Ca 1 dl grötpulver
1/2 dl havregryn
Krydda med kardemumma eller kanel
1 ägg
2 krm bakpulver
1 msk rapsolja

Så här gör du:

Sätt ugnen på 200°.
Mosa bananen och blanda med övriga ingredienser. Forma till runda pinnar (eller en fyrkant och dela in dem i pinnar sen!) och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Tryck till pinnarna lite och grädda 20 minuter. Låt svalna.

Likes

Comments