View tracker

I lördags efter jobbet skyndade jag iväg till Östermalmstorg för att möta upp Mina som var hemma från sitt studentliv i Sundsvall. Vi satte oss på ett bullrigt Brillo och pratade intensivt över ett glas vin. Har verkligen saknat henne. Efter det andra glaset ramlade Malin och Anna in gjorde oss sällskap i någon timme innan vi bestämde oss för att åka hem. Jag somnade nästan på en gång när jag kom hem. Härlig kväll.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

I tisdags fyllde jag 21. Usch och fy vad jag känner mig gammal, och jag hatar mig själv för att jag tänker så och har sagt det lite slentrianmässigt till varenda jävel jag stött på de senaste dagarna. ''Nu är man snart 30, höhö'' åh va tråkigt och förutsägbart. Well, well jag ska sluta säga det nu och EMBRACE it istället. Jag hade en helt vanlig dag på jobbet och avslutade med en middag på Taverna Brillo med familjen. Super mysigt var det, bra mat och en härlig atmosfär. Födelsedagar känns numera inte som en så stor grej även om det självklart är trevligt med en dag som är all about you lol.


Likes

Comments

View tracker

Jag har insett hur otroligt dåligt rustad jag är för att ta emot hemska besked, jag vet att om något skulle hända med min familj eller mina vänner så skulle jag falla till botten. Så tänker väl dom flesta antar jag och antagligen skulle jag väl klara av det bättre än vad jag tror. Men det räcker med att små saker i vardagen händer för att jag helt ska tappa bort mig själv och gå från en ganska logisk och resonabel person till en känslostyrd och fullkomligt vanvettig person. I söndags skulle jag åka och jobba ett eftermiddagspass och märkte då på pappa att han inte mådde så bra, han verkade väldigt trött och nästan lite ledsen, vilket inte är så vanligt för att vara honom. Just där och då tänkte jag inte så mycket på det och skyndade mig iväg till bussen. När jag väl kommit till ro och sätter mig ner på tunnelbanan som ska ta mig till Hornstull så kommer en hemsk tand över mig. Tänk om något allvarligt hänt pappa? Tänk om han fått ett besked om att han är allvarligt sjuk? Min hjärna spinner vidare och jag hamnar i alla möjliga dramatiska scenarion. När den här känslan kommer över mig vet jag att jag måste åtgärda det snabbt för att inte bli helt jävla galen av oro. Jag blev iallafall tvungen att smsa pappa och fråga om det hade hänt något eftersom han verkade så ledsen och fick till svar att han bara sovit väldigt dåligt och att det var därför han var lite frånvarande imorse. Efter det svaret kunde jag pusta ut lite grann iallafall och kände mig ganska dum och fånig som hetsat upp mig över en sån här obetydlig sak. Sen tänkte jag på det efteråt; att jag låter mina tankar skena åt alla möjliga håll utan att ha några som helst grunder för det. Jag är alltid förberedd på det värsta och tror alltid att en lömsk sjukdom bara ligger och väntar på att få sprida sig i min kropp eller gud förbjude i någon av mina familjemedlemmar. Det är nästan alltid sjukdomar jag oroar mig eller snarare får panik över. Jag låter det många gånger ta över mitt liv och tappar helt förmågan att tänka klart. Jag har lärt mig att hantera det numera genom att försöka andas djupt och resonera med mig själv så gott det går om att jag förmodligen inte drabbats av en allvarlig sjukdom under det senaste dygnet. Man är inte smart i det här tillståndet helt enkelt. Ingenting spelar någon roll längre bara jag inte är sjuk. Snälla, snälla, snälla gud.

Likes

Comments

Jag älskar den staden. Jag kan tänka mig att bo där någon gång i framtiden. Jag var väldigt tydlig med från första stund att jag ville se Big Ben, London Eye, Hyde park och allt det där man som turist måste se. Under mitt förra London besök lyckades vi med konststycket att inte se något överhuvudtaget med undantag för Primark och Forever 21's provrum. Waste of time (and money!) kan jag tycka såhär i efterhand. Vi lyckades klippa alla sevärdheter på en dag, vilket var skönt för då kunde jag lugna mitt sinne och fokusera på allt annat intressant som London faktiskt har att erbjuda. Big Ben i all ära men det känns som London visit formula 1A. Inte så givande för själen alltså.


Här är den jävelen. Jag tog orimligt många bilder på det här tornet.

Vi var ute på en av Londons många nattklubbar, Libertine. Upplevelsen återspeglar väl inte riktigt namnet. Det var en mycket speciell men också en väldigt rolig kväll. Bara en sådan sak som att vakten ber dig att visa kläderna du bär för att sedan vänta på att hon ska godkända dem. Vi klarade hursomhelst eldprovet och fick komma in i den mycket mörka och nästan lite klaostrofobiska lokalen där vi blev påpassade med gratis drinkar och mängder med vin under hela kvällen. Behöver väl knappast säga att jag blev väldigt full.

Mycket bilder på Mina, hon gör sig bra på bild och det gör inte jag. Jag var med på den här resan, jag lovar. 

Likes

Comments

Idag är en sån dag då jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN saknar Santa Barbara. På den senaste tiden har jag börjat gråta helt omotiverat över saker som jag aldrig skulle göra annars. Är inte vanligtvis en person som gråter speciellt ofta. Det kan vara små saker i vardagen som gör att jag blir påmind om det, häromdagen låg jag i sängen och tittade på serien Transparent då plötsligt Sias Chandelier började spelas, en låt som jag och mina rumskamrater spelade ofta och högt i lägenheten. Då rann tårarna helt okontrollerat ner för mina kinder. Jag måste säga att jag kände mig en aning patetisk där jag satt i sängen och grät i min ensamhet haha. När jag har svårt att somna på kvällarna kommer Santa Barbara ofta upp i tankarna, ofta fungerar det som ett sömnpiller men ibland snurrar tankarna i hög fart i skallen på mig. JAG SAKNAR DET SÅ MYCKET. Men jag tror inte att det nödväntigtvis är Santa Barbara som plats jag saknar egentligen, jag saknar att bo ensam, eller med mina vänner såklart, jag saknar känslan av frihet som jag aldrig riktigt upplevt på samma sätt i Stockholm. Jag suktar efter ett eget liv vilket i och för sig borde ses som ett sundhetstecken när man börjar närma sig 21. Jag kan inte bo kvar hemma så länge till, jag tror att jag kommer gå under då. Missförstå mig inte, jag älskar mitt hus och min familj till döds, det handlar inte om det. Jag drömmer om en lägenhet i Los Angeles där jag bor själv eller helst med en vän som går med på att flytta med mig hehe. På dagarna kan vi gå och hajka i Runyon Canyon, käka lunch på Urth Cafe och på helgerna går vi på pool-partys i Hollywood Hills. Känns som ganska orimliga planer för framtiden just nu men låt en tjej drömma va?!


Likes

Comments

Jag är i en period i livet där det känns som att allt är satt på paus. Så mycket som jag borde göra men som jag bara inte gör. Jag känner mig splittrad och dras hela tiden åt olika håll. Hur vet en att en är på rätt spår? Jag antar att dessa mediokra tankar är typiskt för en 20-årig men likförbannat präglar det hela min person för tillfället. Alla söker en riktning i livet, ett mål att sträva efter, men kanske framför allt ett sammanhang att känna sig bekväm i, och det är först nu som jag inser hur otroligt viktigt det faktiskt är. För mig. För tillfället har jag inget sammanhang. Jag tänker att så fort jag börjar plugga igen så kommer allt det där att lösa sig. Men då återstår bara frågan: vad är det jag vill plugga? vad vill jag göra med mitt liv? Jag vill så himla gärna hitta något att brinna för men samtidigt har jag inte energi att ta tag i dem saker som jag borde göra, otroligt motsägelsefullt alltså. Jag har nog inte riktigt stannat upp ens en sekund efter studenten, bara kört på liksom eftersom att jag mår bra av det. Jag tillåter inte mig själv att ta itu med mig själv, det är alltid lättare att bara fly. Det är jag mästare på, jag flyr. Det har blivit min grej.


Likes

Comments