“Vad fan glor du på, din jävla bögjävel? Ska du ha spö eller?”
“Du kommer aldrig att bli någonting”
“Homosexuella är det äckligaste, vidrigaste och det mest perversa folket som finns tillsammans med pedofiler”


Det här med att ha problem med psyket - ni vet det där i ens hjärna som alltid säger “nej, du är inte tillräckligt smart”, eller “nej, du är inte tillräckligt snygg”, eller “nej, du är inte tillräckligt smal?” - är något som folk sällan pratar om.

Därför tycker jag det är så viktigt att våga bryta sig ifrån denna trend genom att våga tala ut. Våga tala ut om de lömska tankarna som smyger fram i jämna mellanrum: “är livet verkligen värt att leva?”, “undrar om någon kommer att sakna dig?” och så vidare.

Hemma som en ung pojke fick jag ofta veta att jag inte passade in som den ideala sonen: Jag tyckte inte om att spela eller träna fotboll. Jag tyckte inte om att kolla på sport. Jag lyckades inte lära mig mitt modersmål, trots att båda föräldrarna var från Kroatien. Jag umgicks inte med killar för att jag hellre föredrog att umgås med tjejer, vilket ledde till att att jag blev kallad bög av många i högstadiet, vilket i sin tur ledde till att det blev accepterat att slå på mig om jag kollade konstigt på andra killar. Jag kunde inte argumentera, för annars innebar det bältet, eller pinnen, eller knytnäven, eller foten eller en kombination av dessa. Jag kunde inte stå för mina åsikter genom att argumentera för dem för att det resulterade även i psykologiskt våld såsom att bli kallad för: giftig orm, horunge, otacksam skitunge, eller något annat/andra ord som jag förtryckt. Jag kunde inte få något annat än MVG i skolan, för då var jag en oduglig son som aldrig skulle bli någonting. Jag tyckte inte om tjejer på det sättet alla andra killar verkade tycka om tjejer. Jag bytte aldrig om efter gympan, trots att jag var pinnsmal, för att jag kände mig tjock, ful och äcklig. Jag hatade hur frispråkiga folk var i gymnasiet, jag hatade hur öppna de var med sina liv och jag hatade mig själv för att jag aldrig kunde följa med på fikat, till Naked Juice Bar, till restaurangen, till bion eller till kaféet på grund av att jag inte hade pengar. Jag hatade att jag konstant såg mig själv som mindre värdefull.

Därför bestämde jag mig för att hata mig själv tidigt i min uppväxt. Jag insåg att oavsett hur mycket jag än skulle anstränga mig för att försöka att passa in i den här mallen så skulle det aldrig att funka. Jag ville inte vanära min familj genom att exempelvis komma ut som homosexuell. Min plan var alltid att påbörja ett avskedsbrev vars syfte skulle ha varit att avleda alla misstankar kring att jag inte gillade tjejer. Men jag hittade dock till World of Warcraft, en fiktiv värld, som skulle tjäna mig som ett hjälpmedel till att undvika det riktiga livet. I den här världen kunde jag vara någon annan. Jag skulle stanna i den här världen för alltid sade jag till mig själv. Men jag visste att det inte var rimligt.

När jag var yngre lärde jag mig alltså att alltid hålla tyst om mina problem. Nu när jag är äldre är jag en total motpol till detta och jag vägrar att vara tyst när det kommer till mina åsikter och känslor.

Vändpunkten, i mitt liv, kom när jag fick min allra första anställning. Jag fick nya vänner, ett helt nytt sammanhang. Jag valde att rymma hemifrån och jag kunde därför börja leva som jag ville. Men inte riktigt helt. Jag brottades fortfarande med min läggning. Jag kände mig fortfarande ful. Jag tyckte att fortsatta studier bara skulle vara förgäves - jag skulle ju aldrig bli någonting.

Men mina vänner pushade mig och fick mig att påbörja en utbildning. Jag flyttade till Göteborg och började plugga. Återigen fick jag ett helt nytt sammanhang där jag fick lära känna extremt många fantasiska människor och jag klarade tentorna galant. Jag hade sex för första gången vid 22 års ålder. Jag tog helt enkelt igen allt det jag kände att jag hade missat under ett vilt och galet Chalmersår som föreningsaktiv. Jag hade en bra balans mellan plugg, vänner, nöjen och ideelt engagemang.

Sen gick jag in i väggen för att jag hade alldeles för många saker på gång. Jag drack enorma mängder alkohol, jag åt mer mat än det kroppen behövde och detta ledde till att jag gick upp 25 kg bara på ett år. Jag slöt mig själv i en bubbla och plötsligt gick jag från att vara den vuxna individen till att återigen vara det där förvirrade barnet. Jag slutade plugga, misslyckades med tenta efter tenta och den självuppfyllande profetian om hur jag aldrig skulle kunna bli något slog in igen. Tankarna kom tillbaka.

Ännu en gång hade jag vänner som fick mig att inse att det inte var världens grej att gå om ett år. Att försöka på nytt. Att det inte var ett måste att överengagera sig i allt på grund av personer från näringslivet som alltid tröck på hur viktigt sådant var om man “ville bli något” - just dessa ångestfyllda orden man alltid fått höra innan i livet.

Därefter började jag återigen att ta hand om mig själv. Jag anpassade min kost, jag började att träna och jag fokuserade på saker som gjorde mig glad. Skolan gick bättre och jag började få en bättre självkänsla. Jag kom att känna mig mindre ful med. Jag fick lära mig hur det var att känna sig kär på riktigt.

Allt detta leder mig till där jag är idag. Jag känner att jag fortfarande inte har kommit tillbaka 100 % sen jag gick in i väggen och detta har i sin tur lett till att jag haft riktigt bra perioder och riktigt dåliga perioder. Perioder där jag satt varenda tenta och perioder där jag helt enkelt slutade plugga. Perioder som denna där jag reflekterar kring farliga frågeställningar och där jag försöker söka trygghet genom att fly tillbaka till WoW igen.

Därför tänker jag söka upp en psykolog igen och verkligen försöka ta itu med de problemen som uppstår i mitt huvud. Dessutom vill jag verkligen kunna känna mig bekväm i mig själv genom att kunna släppa på de oupphörliga tankarna som säger att jag inte kan eller att jag inte är snygg nog.

Det är verkligen helt ofattbart hur konst kan väcka slumrande känslor och verkligen få ut dem till ytan. Därmed vill jag avsluta med att faktiskt ta ett utdrag från låten Freak, av Molly Sandén, som äntligen fick mig att bryta min tystnad kring mina problem, och att tacka alla otroligt fina vänner som jag har.

“Am I alone with the thoughts that I have?
I'm afraid that I'm scared of myself
Am I the only one to doubt who I am?
Wish I was someone else

Would be easier to fight someone else
than the war I fight within
It's impossible to hide from yourself
Where do I begin?

Everytime I dare to dream it wakes me,
wakes me with a cry
Everytime I dare to love it hates me,
hates me 'til it dies

It tells me I'm a freak,
drains me,
the monster inside of me
Freak
Save me
The enemy is inside of me”

Likes

Comments