Det var ju det här med ångest. Ordet som används högt och lågt; Söndagsångest, ångest över en händelse, ångest över kärlek, samvetsångest, bara ångest över att man inte gjort något-ångest. Konstigt ord det blir när man skriver det så många gånger. Ångest, ångest, ångest. Rätt tomt blir ordet då. Tänk om det bara kunde vara så tomt som det låter och känns när man skriver det några gånger.

Jag har haft ångest mer eller mindre hela helgen. Och nej, jag är inte ute efter medlidande, det får jag från mitt fantastiska skyddsnät till familj och vänner som jag skulle plocka ner månen till för att de är ett så bra stöd. Men jag tänkte påbörja min lilla resa av att dela med mig om det här med panikångesten som pågår i mitt lilla liv. Så här lyder det;

~

I slutet av Oktober dök det upp en liten annons på Blocket med en bild på en liten grå hårboll som utan tvekan var min. Vid den tidpunkten hade jag kollat husky-annonserna exakt varenda dag men väntade på att det skulle kännas som det gjorde när jag såg den här annonsen.

Två dagar senare åkte jag och Elin för att hälsa på det lilla livet som då var fyra veckor, och herre gud, det här kommer ju få ett eget inlägg också, men jösses vad söt han var, min fina lilla 4 veckor gamla Akiko! Där och då la jag handpenning och det var inget snack om saken, jag skulle hämta honom 4 veckor senare.

Nu tänker ni, hur tusan kommer panikångest in i bilden när det handlar om en fluffig liten valp, det är ju typ orimligt men håll ut! Här får ni en paus för att se hur den lilla hårbollen såg ut då:

~



~

Ända sedan jag var liten, som visar sig vara ärftligt, så har jag varit en ganska ängslig person. När jag ska köpa ett par nya skor som jag behöver så vill jag helst gå i alla affärer, jämföra, gå hem, fundera och sedan överväga länge om det är rätt skor och om de är värt priset. Lite maniskt låter det som, jag vet, men jag blir liksom orolig att jag slösar pengar i onödan, jag får samvetskval och får helt enkelt ångest. Idag är det visserligen mycket bättre, har jobbat en del på det kan man säga men när jag då la handpenningen på den här söta söta lilla hunden, då rann min ångestbägare över och allt, jag menar verkligen allt, jag tydligen hållit inne i många år bara vällde ut. Vid den tidpunkten förstod jag inte att bägaren bara stod och rann och rann, jag tog ut det på att köpa saker till Akiko och planera allt som skulle göras. Men så kom dagen jag hämtade hem honom. Vilken lycka, och vilken ångest!!! Haha Låter ju sjukt när jag skriver det.

~

Där sitter jag en lördag, med en 8 veckors valp som inte förstår speciellt mycket alls och jag håller på att gå sönder inombords. Jag var hundra procent säker på att jag inte älskade Akiko! Han var ju inte alls som min 14 år gamla Golden som jag växt upp med och som kunde läsa mina tankar, den här valpen bara åt, sov och kissade och bajsade. Nu tänker ju ni att jag är helt under ytan som trodde att en ny hund, en valp, skulle vara som min gamla golden som varit med mig i ur och skur i så många år, det trodde jag givetvis inte. Men just där, mitt i min fulla panik, undrade jag vad tusan jag höll på med. Och dessutom tänkte ju optimist jag, att eftersom jag kan ha med mig hund på jobbet så var det väl inga konstigheter att börja jobba på måndagen. . . .

~

På onsdag runt lunch satt jag som ett kolli i min kontorsstol, skakade, hade hjärtklappning och var likblek. Just där och då förstod jag att nu, nu har jag nog åkt rätt in i en vägg i väldigt hög hastighet. Så hem åkte jag, eller nej, inte hem till mig, för att ta hand om både mig själv och hunden var jag ju inte kapabel till, jag fick åka hem till min pappa som, som tur är, är en väldigt lugn och stabil individ och som höll mig från att ta några som helst beslut medan jag hade ångest, som exempelvis att lämna tillbaka hunden som jag var inne på ett antal gånger där. Puh.

~

Hur som haver, fick ju bokat en tid hos läkaren tillslut. Okontrollerade skakningar och att byta mellan att vara helt klar i huvudet till att vara säker på att man inte klarar något i livet flera gånger under samma dag, det kunde jag ju inte bara acceptera. Tacka gud för att man ändå är lite envis, brukar inte springa så ofta till läkaren annars men såhär kunde jag ju inte ha det. Och väl där visade ju blodproverna att min sköldkörtel var i riktigt dåligt skick. Ett av hormonvärdena som skulle ligga på ca 36 låg hos mig på 4. Dessutom sa läkaren att jag gått med detta antagligen sedan jag föddes, vilket förklarar en hel del saker som jag säkerligen kommer att skriva om i andra inlägg.

~

För att knyta ihop säcken för idag då, så har ångesten varit här hela helgen, varför? Jo, för att medicinen jag nu äter för resten av livet hjälper min sköldkörtel att balansera hormon, men det kommer att ta några månader att komma till rätta med detta och det är heller inte säkert att det blir helt återställt. Ångesten jag nu upplever då och då, men som tur är kommer mer och mer sällan, skapas helt av mig själv, jag är helt enkelt inte så bra på detta ännu. Efter mitt stora "bryt" rörde jag om hormonerna ordentligt eftersom jag blev rädd. Jag triggade det ordentligt. Detta gjorde att min hjärna nu är väldigt väldigt trött tyvärr och min energi räcker nu efter några veckor precis till för att jag ska klara av mitt jobb i alla fall. Och min hund, som bara är bra för mig eftersom jag kommer ut, massor! Men när snillet Edit då planerar in massa kul på helgerna och har svårt att säga nej till allt möjligt, vad händer då? Jo, ångest.

~

Både innan helgen, under helgen och nu, denna gråsketna söndagskväll när jag är så trött att jag knappt kan röra mig och jag vet att klockan ringer imorgon. Jag tänker att alla har söndagsångest om man jobbar vardagar, men nu har jag ju även ångest för att jag inte kunde hjälpa till så mycket som jag tänkt i stallet idag eftersom jag fick hjärtklappning, för att jag inte orkade vara med min familj mer än tre timmar igår eftersom jag var så trött av ångesten och för att jag inte hunnit klippa klorna på Akiko som jag tänkt. Så jag har utöver den vanliga lilla krypande känslan av ångest för att man ska jobba imorgon (nu gillar jag visserligen mitt jobb mycket, så jag brukar inte ha ångest över det) även skapat en dåligt-samvete-ångest. Inte helt genomtänkt. Så det ska jag jobba på. Att ta det lite piano, låta mig kropp återhämta sig från detta som jag ändå kom ganska lindrigt undan tycker jag. Människor går igenom mycket värre saker.

~

Ni som läser också, ta det lugnt, njut, andas. Har man tur lever man i 90 år. Det är inte så fasligt mycket, men att pressa in saker för att hinna med dem kan istället sluta med att man missar hälften för att man inte kommer att orka göra dem.

~

Gör som Akiko.

~

Likes

Comments

Jag får ju helt enkelt börja med en enkel introduktion av mig själv och hur jag har tänkt det här, inte för att jag helt har koll på det själv men det ska nog lösa sig längst vägen tänker jag! :)

Vi kan ju börja med namnet, Maszat, bara för att få det överstökat. Maszat är ett "slangord" på ungerska och betyder något i stil med ~liten lort~, typ som en liten smutsfläck på tröjan. Okej, tänker ni säkert nu, men det finns en hyfsat logiskt förklaring till detta;

Mina föräldrar är från Ungern, likaså min syster men jag och min lillebror föddes i Sverige efter att mina föräldrar valt att flytta hit då det var oroligt i Ungern på den tiden.

Och namnet Maszat, lilla lort, kommer från när mina föräldrar såg mig för första gången på ultraljudet och de tyckte att jag bara såg ut som just en liten lort! Se, inte mer dramatiskt än så, men nu vet ni det! :)


~


Vill inte att mitt första inlägg ska bli allt för långt så en kortfattad beskrivning av vad tanken med den här bloggen är att jag vill dela med mig av saker som jag går igenom i mitt liv och som jag själv skulle uppskatta om jag hade hittat att läsa om när jag gick igenom dem! Makes sense?

Ett exempel, som jag kommer att gå in djupare på i senare inlägg, är att jag nyligen från ingenstans fick panikångest. Något som är helt främmande för mig, som jag aldrig upplevt tidigare. I mitt fall visade det sig vara ett fel på min sköldkörtel och jag fick reda på att var 10.e kvinna lider av problem med sköldkörteln. Tänk om jag hade haft någon aning om detta då, när jag hade som värst ångest och var livrädd!

Hur som haver, det är så lätt att spinna iväg och jag har massvis att skriva om detta! Dessutom är jag en rätt pratig person av mig och har ännu lättare för att skriva om i princip hur mycket som helst, om allt! :)


~


Resten av presentationen vill jag tillägna min kärlek för hundar. Speciellt två grabbar som har alldeles speciella platser i mitt hjärta.

Först ut är min första och största kärlek Shadow. Han var en Golden Retriver. Honom fick jag när jag var 12 år gammal och han levde med mig i nästan 14 år. Nästan alla som känner mig vet att det var "Edit och Shadow". Han kommer säkert att få ett alldeles eget inlägg senare. Han är en stor del av den person jag är idag.

~

~

Idag har jag en liten kille på fyra månader som heter Akiko! Han är en Alaskan husky (Siberian husky/Alaskan malamute) Det var inte en dag för sent att få en till bästa vän efter att ha varit utan hund i 1,5 år! Även om vi hade en liten guppig start, Akiko och jag, mer om det också i ett eget inlägg, så kunde jag inte fått en roligare och tryggare valp som passar mig och mitt liv alldeles perfekt! En väldigt nära vän till mig sa det bättre än jag själv hade kunnat uttrycka det; "nu är ordningen återställd" när jag fick hem Akiko. Och precis så är det. Min livsstil innefattar en hund, en bästa vän som följer med mig på alla mina äventyr. Så honom kommer ni att se mycket av i den här bloggen. Mycket om hur jag uppfattar rasen och hur hans personlighet utvecklas (läs: hur jag överlever valp- och unghundstiden). Haha :)

~

~

Så det var nog allt jag hade att skriva som en "liten" introduktion. Jag hoppas att detta och mina kommande inlägg kommer att tilltala någon och kanske till och med inspirera och hjälpa någon därute!


Ha en fin torsdag kväll! :)

~

Likes

Comments