Guys, I call it. Det är höst. I måndags cyklade jag för första gången till mitt nya jobb. Det var mörkt, kallt nog att kura in sig i en varm jacka, och hjulen rullade över lätt lerig och lövtäckt mark. Sedan kom jag fram till bron som sträckte sig över perfekt dimmigt vatten. Sedan var hela Norrköping täckt i dimma halva dagen. Och visst är det fortfarande varmt och soligt, men de där mornarna är hur jag vet. Det är höst. Myshöst.

Jag kan verkligen inte säga att jag haft en lugn sommar, och oj vad den passerat fort. Men har i alla fall haft tid att hitta tillbaka till mig själv litegrann. Börja må bra igen efter en fruktansvärt stressig vår. Det är viktigt att prioritera sig själv. Det är viktigt att må bra. Men ibland är det svårt att få ihop det i praktiken. Det är bara att fortsätta öva.

Men allt löste sig ju och jag får numera cykla i myshöst varje morgon till ett nytt spännande jobb som kommunikatör. Ser fram emot nya utmaningar!



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Att vakna en söndagsmorgon, dricka en kopp kaffe, göra en macka, och sen slänga badkläderna i en cykelkorg och ge sig ut på äventyr. Det är sommarlycka. Jag har just fått hem en fungerande cykel igen och första veckan cyklade jag flera mil. Utforskade badstränderna och fotade i stadsskogen ♥ Då känns det lite som semester även om en jobbar hela sommaren. 

Likes

Comments

Lyssna här och här.

_________________________________________________________

Vi satt där i sätena, alldeles tunga och långsamma i gassande sol på jakt efter ingenting alls. Musiken tryckte på bilens små högtalare så gott den kunde. Allt vi rörde vid var varmt och vi rörde vid varandra. Du var som jag minns dig då. Hela du var sol. Ditt leende. Ditt hår var som det skulle när jag fick bestämma. Lite längre, i lockar och sommar. Mitt hår var som vind från det öppna fönstret. Rörigt och överallt. Men du fick se mig så. Som mig själv. Allt annat bortblåst. För du såg fortfarande på mig med den blicken. Den där blicken.

Jag minns att vi kom till en sjö. Med det isiga vattnet. Jag försökte stanna under ytan längre och längre för att hettan inte skulle komma åt mig. För att vattnet skulle kyla mina lungor och det skulle bli lättare att andas. Men ovanför fanns du. och jag andades ut hos dig.

På stranden fanns alltid storslagna planer. Allt vi skulle göra. Hur vårt liv skulle se ut. Vårt. Tillsammans. Vi låg där och tittade in i varandras ögon och drömde. Sådär som folk bara gör i film. Sånt som inte är på riktigt. Så var vi. Och det är nog det som gör ont idag. När jag tänker tillbaka. För minnena kommer alltid olägligt. ofokuserat. Som ett slag i ansiktet eller som det där kalla vattnet över mig.

Men om alla år när vi är minnen för varandra och allt annat blir oviktigt så är det dagar som denna jag sparar. Vår bästa dag. Vi sitter i bilen och åker långt bort, alldeles tunga och långsamma i gassande sol på jakt efter ingenting alls. Allt vi rör är varmt och vi rör vid varandra.

Likes

Comments

Jag har ju haft praktik på kommunikationskontoret i Norrköping i 12 veckor, vilket betyder att jag bloggade i min loggbok istället under den tiden. Förutom för ett par inlägg. Men nu är jag tillbaka till att mina sporadiska uppdateringar hamnar här istället.

Tråkigt att praktiken är över, för den va himla kul! Men just nu innebär det fler lugna mornar mitt i veckan. Kvällarna är fortfarande hektiska men har saknat att få chilla med god frukost i ett par timmar innan jobb eller skola. Egentligen har jag inte så mycket mer att berätta, förutom att försöka förmedla den mysiga känslan av morgonlugn <3

Likes

Comments

Jag minns hur jag brukade avsky sommaren. Svett, insekter, rinnande näsa och kliande ögon. En konstant känsla av frustration som ibland blev mig övermäktig och jag gömde mig i vattnet eller under täcket. Och om jag ska vara ärlig så var sommaren tiden där alla saker jag avskydde med mig själv blev extra tydliga. Exponerade. För om en inte gillar sin kropp vill en inte klä den i tunna sommartyger och korta kjolar. Om en inte gillar sin kropp vill en inte se den svettas, snora, tåras i allergier. Vill inte påminnas om att den finns och fungerar. Visst sprang jag ifrån det där med åren men det kom ikapp mig även då om jag stannade upp ens för en stund.


Sen kom du. I ögonvrån i farten och dina sommarlockar i vinden fick mig att stanna upp. Dina ögon som solsken höll mig kvar och vi gick tillsammans i lugn. Jag märkte känslan av varm asfalt under fötterna efter kalla sjöar. Solens sista strålar mot ögonlocken och jag kände din solvarma hud mot min när vi gömde oss från myggbetten under överkasten. Allt det där en inte ser när en flyr.


Inatt var jag i kaoset. En av mina drömmar som känns alldeles som verkligheten och den snurrade i saker. Förvirrande virr. Saker att minnas. Löften till folk. Packning att få iordning. Ett tåg att hinna med. Folk att leta upp. Saker som försvunnit. En rastlös sorts mardröm som inte låter mig vila ut. Men du var där. I mitten av allt. Och för ett ögonblick var kaoset tyst. Känslan av verklighet kvar. Jag drog dig nära igen. Kunde andas ut saknaden. Sträckte mig upp på tå för att nå att kyssa din nacke och din hud var sådär varm som sommaren mot mina läppar. Som den alltid var. Ett ögonblick. Sen vaknade jag.

Likes

Comments

Jag har påbörjat min praktik på Norrköpings kommuns kommunikationskontor! Alltså jag bloggar fortfarande men i en loggbok så länge. Kanske importerar allt hit sen men tills vidare behöver jag skriva ofiltrerat och fokusera på mina analyser. Bara så det inte är förvirrande tyst här på denna bloggen :P

Likes

Comments

Ni vet dagarna när en inte fått någon sömn, när håret står åt alla håll, när endast de mjukaste kläderna duger, när varm choklad och kaffe är det enda som kan locka en till skolan, när det är kallt och världen känns elak. Så var det igår (när lektionen delvis spenderades med att dekorera bilder med små aliens). Och egentligen idag också. Den snälla målaren väcker mig tidigt på mornarna, men det förlåter jag honom för min hall blir så fin.

​​Till slut gav jag upp hoppet om den mjukt gröna hallen och lyssnade på målaren, proffset, som sa att den borde vara vit. För ljusgrå ska minsann resten vara sen. Och ljus pastellig grön eller turkos blir inte så bra i praktiken, det försäkrade han mig, fastän jag kände mig entusiastisk till galna spontanbeslut. Men jag kanske är rebellisk nog att måla om dörrarna också. För när allt annat är vitt så kommer just dörrarna att fortsätta vara gröngrå. Liksom skulle någon bli arg då? Om dörrarna blev lite finare? Och så kanske jag hänger gröna saker på väggarna, som min stora ovala olivgröna spegel som ska komma hit från Göteborg så småningom. Känner ändå hopp om att min lilla lägenhet ska bli fin tillslut.

Likes

Comments

På torsdag är temat för Normalpodden träning. Så det är den typen av tankar som snurrar i huvudet nu. Det fanns en tid i mitt liv då jag verkligen hatade träning. Och jag kan nästan sakna den nu.

För nåt år sen, typ när jag flyttade hit till Norrköping, så skaffade jag ett kort till simhallen. Jag tyckte det var ganska trevligt att simma, och jag gjorde det någon gång i veckan. Men sen hände något, alltså jag började pusha mig själv. Jag gick på vattenträning varje måndag så jag kom igång ordentligt varje vecka, och sedan simmade jag 2x1000 meter varje vecka med mål att öka och simma mer och bättre. Det kanske är lite för några, men för mig var det skillnaden som gjorde det roligt. Jag kände hur min kropp blev starkare, och jag började äta bättre för att jag skulle orka mer, bygga muskler, och för att jag började känna att min kropp kunde orka äntligen. Jag liksom investerade i en aktivitet som var bra för mig. Jag mådde bättre och jag sov mycket bättre. Jag med de stora sömnproblemen.

Men i samma veva gick min cykel sönder. Och jag fick ont i benen. Jag vet inte varför. Jag sprang aldrig. Men jag promenerade mycket och stressat dit jag skulle. Kombinationen med den ökade träningen orsakade benhinneinflammation.

Eftersom jag knappt visste vad det var för något så vilade jag inte direkt, jag ändrade inget. För träning ska göra ont, eller hur? Det var först när jag knappt kunde gå till jobbet utan att gråta, lite av smärta och mycket av frustration, som jag tog det på allvar. Och hade jag vilat direkt, bytt till bättre skor, eller tagit tag i problemet direkt så hade det inte blivit så stort. Idag jobbar jag på att simma 500m i veckan. Det känns som att jag börjar om. Och när jag äntligen vet hur trevligt det kan vara att röra på sig så måste jag begränsa mig när jag väl gör det.

Då blir jag arg. På träningsnormer. På nyårslöften. På bristen av information. För det är inte mycket som varnar om skador. Visst ska man ha rätt skor och rätt utrustning men det hela är marknadsfört som ju mer du tränar dessa fler problem löser du. Träning är vägen till lycka. Börja med 3-4 gånger i veckan. Till att börja med. Jo, så säger de.

Jag har börjat om nu. Jag tar det lugnt när det gör fel sorts ont. Jag ska lyssna på min kropp. Jag ska försöka få upp glädjen till det igen och släppa frustrationen. Jag ska börja äta bättre, för att min kropp ska orka. Men framför allt ska jag se till att inte hela min lycka hänger på det. För människor skadar sig. Klumpiga människor skadar sig ännu oftare. Och när det händer behöver det finnas en plan b som också gör en lycklig.

För övrigt så har jag hittat min soulmate. Ska försöka få det ur systemet nu, så kan jag släppa det sen :P Har så kul med Bitmoji-appen och min lilla mini-me :)


Likes

Comments

​Fixet fortsätter här hemma och jag passar på att ta det lite lugnt innan praktiken sätter igång. På måndag kommer hantverkare och ska mäta köksluckor. De skulle egentligen bytas strax efter att jag flyttade in men tror det var mycket på gång för hyresvärden. Har ju bott här i några månader nu. Men så måste jag snart flytta ut allt omtåligt från skåpen så de jag skruva och fixa. Jag hade egentligen ställt in mina små blå blomster koppar i skåpet i hopp om att de skulle bli använda äntligen. Men de är ju så pyttesmå! Vill göra espresso i dem ungefär :) När allt köksfix är klart ska jag kanske plocka fram kapselmaskinen igen och skaffa espressokapslar. Det är så synd när vackra saker bara blir stående <3 

Är på ett ganska lustigt humör idag. Rastlös men alldeles slut. Uttråkad men allt är för jobbigt att ta in. Hungrig, men inte sugen på något. Pepp på att städa och få ordning. Men inte så pepp på att stå upp. Om man kunde diska från sängen eller soffan vore det ju perfekt. Kanske det är då man skaffar en diskmaskin? Ska hänga badkläderna på ytterdörren och dra mig iväg till simhallen imorgon. Kicka igång kroppen litegrann. :) 

Likes

Comments

Beräknad återstående tid 23 timmar...

Kan inte sova! Försöker få ordning på mitt digitala liv. Jag har en gammal hårddisk på 2TB som brukade vara mitt liv. Sen bytte jag till Mac och den gick inte att använda. För att välja ett filsystem som fungerar på båda måste jag tömma den först. Jag har äntligen köpt en ny hårddisk nu, så det som återstår är 23 timmar av överföring på min gamla PC.

Det positiva är att jag äntligen kommer att kunna tömma datorn på bilder så jag kan redigera ordentligt. Känner redan hur fotoglädjen kommer tillbaka. Det är så segt när tekniken inte samarbetar. Blir inte roligt att fota om man vet att det inte kommer att gå att redigera alla bilderna sen.

Jag passar också på att kolla igenom gamla mobilbilder och känna mig nostalgisk. Gamla relationer som inte höll. Screenprints av saker jag skulle komma ihåg att kolla upp senare. Favoritarister jag glömt. Varma sommardagar.

Kommer också på hur mycket jag saknar mitt långa hår :P Inte det längsta av långa hår, men så långt jag står ut med. Mitt hår är så tjockt, och blir liksom omöjligt att tvätta och hantera om man inte klipper ur det. Men den här längden var ju lagom.

Hittar också alla mina försök till att lära mig rita i illustrator. Någonstans där jag jag upp. :P

Likes

Comments