Systra mi är i japan, så för att lätta avundsjukan har jag lånat hennes lägenhet under tiden. Jag passade på att ha en semestervecka här uppe förra veckan och denna helgen åkte jag tillbaka för att återställa allt ordentligt och för att få lite tid att skriva. Det är något med vardagen som hamnar i vägen och då hjälper nya platser. Men lite ensamt har det varit. Förra veckan hade jag kärleken med mig så det känns plötsligt märkligt att koka morgonkaffe till bara en person.

Men jag har skrivit, sökt jobb, ätit bra mat och njutit av solskenet från täcket. För en lägenhet på tredje våningen får mycket mer sol än min lilla bottenplanshåla. Speciellt om man saknar insynsskydd så persiennerna alltid är nere.

Jag funderar på om det är dags för något nytt igen. Eller om jag bara tröttnat lite på att bo på samma plats så länge när jag är van vid att flytta runt. Det finns ju nackdelar och fördelar med att stanna upp. För äntligen har jag en plats med massa fantastiska vänner nära. Men det är inte en tillräckligt stor stad för att erbjuda alla möjligheter för någon inom media och kommunikation. Stockholm känns som frilansarnas hemort. Och Göteborg har lite mer, med fördelen att det är där kärleken bor. Vi får se vilka jobb som svarar. Fastän jag älskar mitt jobb idag så känns det spännande att tänka nytt när det börjar lida mot sitt slut.

Det kan vara så att jag också lånade systers locktång. Blir nu tvungen att skaffa en egen tror jag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det har varit märkligt att vara tillbaka på jobbet efter semestern. Även om jag fick förlängt till ett tag till så är jag i full gång med att hitta nya jobb. Kanske en ny stad? Något som innebär mer lugn? Plugga färdigt det där som är kvar innan examen? Satsa på eget företag? Allt är ju faktiskt möjligt.

Men en stor del av mitt fokus har också ägnats åt min hälsa. För i ungefär ett halvår har jag varit på otaliga läkarbesök för att försöka ta reda på vad som är fel på mig. Det har varit skönt att äntligen få en läkare som lyssnar, efter flera som avfärdat en. En av sakerna jag har behövt göra är att spendera månader med att äta sånt som triggar dåligt mående så de kan se hur det påverkar mig. För att hålla gnället kort så har det inte varit särskilt roligt. När jag äter "dåligt" går jag runt som i ett yrsel. Men nu är det slut på det och jag får äta vad jag vill och hur jag vill.

Jag har fått rekommenderat att äta low fodmap-mat under en period och låta kroppen läka ordentligt. Det känns lite väl elakt att börja med det nu så jag inte kan äta julmaten. Men jag har smygstartat. Mindre pasta och bröd och mer broccoli. Då är jag lycklig. Och jag experimenterar med nyttigare snacks och bakning som sockerfri choklad (lite honung) och rostade kikärtor. Jag har också börjat igen med 8:16, eller periodisk fasta, som det också heter.

Det går ut på att man äter under 8 timmar och fastar under 16 timmar. Det rekommenderas inte för folk med erfarenhet av ätstörningar. För mig funkar det ganska bra. Jag har aldrig gillat frukost ändå. (helgbrunch är undantaget). Så mitt "ätfönster" är mellan 12-20, eller 11.30-19.30. Det varierar lite. Jag äter vad jag vill under dagen och dricker vatten resten av tiden. Morgonkaffe är ok. För mig ger det bonusen att jag skippar kvälls-godiset, och att jag blir bättre på att dricka vatten. Det blir också lättare att lyssna på kroppens hungersignaler, istället för att bara äta. Något jag hade svårt för innan. Jag äter lunch, middag och oftast mellis. Och min absoluta favorit är havregryns och chiafrönsgröt med banan. <3


Likes

Comments

Jag har en av de där hjärnorna som skickar ut saker i alldeles oordning. Allt på en gång. Tills jag blir översvämmad och knappt förstår vad folk säger till mig. Då har mindfulness och meditation alltid verkar fullständigt onyttigt för varför skulle jag vilja vara ännu mer inuti mitt huvud? Då distraherar jag mig hellre med något.

Men bloggande blir en slags mindfulness kan jag tycka. En slags stanna upp i nuet och sätta ord på vad som händer. Sortera ut det som är viktigt, eller oviktigt. Eller bara öva på att hitta till en röd tråd när det känns extra svårsorterat i huvudet. 

Men för att vara ärlig har jag även börjat smygmeditera ibland. Stanna och och andas lite när stressen fått ta över.

Likes

Comments

Idag, eller snarare inatt, är de sista timmarna av min första semester från mitt första riktiga jobb. Och hela veckan har jag vandrat runt i ovisshet. För mitt första riktiga jobb har ett kontrakt som varar fram till årskiftet och jag fick veta just innan jag åkte, att jag inte skulle få förlängt längre än så. Så semestern blev inte som tänkt, och min nyfunna energi är inte riktigt den som skulle finnas. Jag skulle vara här nu i de sista timmarna, redo att ge järnet igen. Men jag har fått tänka om. Och jag ska istället försöka ge järnet på att leva bättre.

Jag har, som alla andra, hamnat på en väg som leder i en enda riktning. Skaffa betygen som behövs för att komma in på rätt utbildning, ha rätt utbildning för rätt jobb, rätt jobb för rätt lön och rätt lön för resten och blir det inte för mycket till slut? Överallt på vägen har jag fått prioritera bort. I jakten på jobbet har jag valt bort det jag älskar. Att skapa. För det fanns inte utrymme för min sorts kreativitet och inte utrymme att utöva den på mitt sätt. De få gånger jag har fått arbeta med det jag älskar har kärleken försvunnit. Prestationsångest har tagit över och jag har aldrig riktigt hört folk när de säger att jag är duktig. Aldrig på riktigt känt det.

Nu har jag ett jobb som har varit roligt varje dag men inte orken att ha roligt med det. För efter alla år av slit är jag helt slut. Och alla små stressiga situationer tar ut mig helt och hållet. Så ska det väl inte vara? Jag ska ju ge mig ut i arbetslivet med energi. Redo att jobba arslet av mig för drömmen?

Jag är helt osäker på vad jag vill komma fram till. Och osäker på vad jag vill nå till. Men jag vet att jag måste tänka om. Det ska inte vara såhär lätt att hitta en väg i livet. Det ska inte vara såhär svårt att gå den. Det ska kännas meningsfullt. Annars är det inte det.

Semestern blev ändå precis vad den behövde vara. En stund borta från vardagen. En paus. Med en fantastisk person som är bra på att ge mig perspektiv på livet.

Likes

Comments

Guys, I call it. Det är höst. I måndags cyklade jag för första gången till mitt nya jobb. Det var mörkt, kallt nog att kura in sig i en varm jacka, och hjulen rullade över lätt lerig och lövtäckt mark. Sedan kom jag fram till bron som sträckte sig över perfekt dimmigt vatten. Sedan var hela Norrköping täckt i dimma halva dagen. Och visst är det fortfarande varmt och soligt, men de där mornarna är hur jag vet. Det är höst. Myshöst.

Jag kan verkligen inte säga att jag haft en lugn sommar, och oj vad den passerat fort. Men har i alla fall haft tid att hitta tillbaka till mig själv litegrann. Börja må bra igen efter en fruktansvärt stressig vår. Det är viktigt att prioritera sig själv. Det är viktigt att må bra. Men ibland är det svårt att få ihop det i praktiken. Det är bara att fortsätta öva.

Men allt löste sig ju och jag får numera cykla i myshöst varje morgon till ett nytt spännande jobb som kommunikatör. Ser fram emot nya utmaningar!



Likes

Comments

Att vakna en söndagsmorgon, dricka en kopp kaffe, göra en macka, och sen slänga badkläderna i en cykelkorg och ge sig ut på äventyr. Det är sommarlycka. Jag har just fått hem en fungerande cykel igen och första veckan cyklade jag flera mil. Utforskade badstränderna och fotade i stadsskogen ♥ Då känns det lite som semester även om en jobbar hela sommaren. 

Likes

Comments

Lyssna här och här.

_________________________________________________________

Vi satt där i sätena, alldeles tunga och långsamma i gassande sol på jakt efter ingenting alls. Musiken tryckte på bilens små högtalare så gott den kunde. Allt vi rörde vid var varmt och vi rörde vid varandra. Du var som jag minns dig då. Hela du var sol. Ditt leende. Ditt hår var som det skulle när jag fick bestämma. Lite längre, i lockar och sommar. Mitt hår var som vind från det öppna fönstret. Rörigt och överallt. Men du fick se mig så. Som mig själv. Allt annat bortblåst. För du såg fortfarande på mig med den blicken. Den där blicken.

Jag minns att vi kom till en sjö. Med det isiga vattnet. Jag försökte stanna under ytan längre och längre för att hettan inte skulle komma åt mig. För att vattnet skulle kyla mina lungor och det skulle bli lättare att andas. Men ovanför fanns du. och jag andades ut hos dig.

På stranden fanns alltid storslagna planer. Allt vi skulle göra. Hur vårt liv skulle se ut. Vårt. Tillsammans. Vi låg där och tittade in i varandras ögon och drömde. Sådär som folk bara gör i film. Sånt som inte är på riktigt. Så var vi. Och det är nog det som gör ont idag. När jag tänker tillbaka. För minnena kommer alltid olägligt. ofokuserat. Som ett slag i ansiktet eller som det där kalla vattnet över mig.

Men om alla år när vi är minnen för varandra och allt annat blir oviktigt så är det dagar som denna jag sparar. Vår bästa dag. Vi sitter i bilen och åker långt bort, alldeles tunga och långsamma i gassande sol på jakt efter ingenting alls. Allt vi rör är varmt och vi rör vid varandra.

Likes

Comments

Jag har ju haft praktik på kommunikationskontoret i Norrköping i 12 veckor, vilket betyder att jag bloggade i min loggbok istället under den tiden. Förutom för ett par inlägg. Men nu är jag tillbaka till att mina sporadiska uppdateringar hamnar här istället.

Tråkigt att praktiken är över, för den va himla kul! Men just nu innebär det fler lugna mornar mitt i veckan. Kvällarna är fortfarande hektiska men har saknat att få chilla med god frukost i ett par timmar innan jobb eller skola. Egentligen har jag inte så mycket mer att berätta, förutom att försöka förmedla den mysiga känslan av morgonlugn <3

Likes

Comments

Jag minns hur jag brukade avsky sommaren. Svett, insekter, rinnande näsa och kliande ögon. En konstant känsla av frustration som ibland blev mig övermäktig och jag gömde mig i vattnet eller under täcket. Och om jag ska vara ärlig så var sommaren tiden där alla saker jag avskydde med mig själv blev extra tydliga. Exponerade. För om en inte gillar sin kropp vill en inte klä den i tunna sommartyger och korta kjolar. Om en inte gillar sin kropp vill en inte se den svettas, snora, tåras i allergier. Vill inte påminnas om att den finns och fungerar. Visst sprang jag ifrån det där med åren men det kom ikapp mig även då om jag stannade upp ens för en stund.


Sen kom du. I ögonvrån i farten och dina sommarlockar i vinden fick mig att stanna upp. Dina ögon som solsken höll mig kvar och vi gick tillsammans i lugn. Jag märkte känslan av varm asfalt under fötterna efter kalla sjöar. Solens sista strålar mot ögonlocken och jag kände din solvarma hud mot min när vi gömde oss från myggbetten under överkasten. Allt det där en inte ser när en flyr.


Inatt var jag i kaoset. En av mina drömmar som känns alldeles som verkligheten och den snurrade i saker. Förvirrande virr. Saker att minnas. Löften till folk. Packning att få iordning. Ett tåg att hinna med. Folk att leta upp. Saker som försvunnit. En rastlös sorts mardröm som inte låter mig vila ut. Men du var där. I mitten av allt. Och för ett ögonblick var kaoset tyst. Känslan av verklighet kvar. Jag drog dig nära igen. Kunde andas ut saknaden. Sträckte mig upp på tå för att nå att kyssa din nacke och din hud var sådär varm som sommaren mot mina läppar. Som den alltid var. Ett ögonblick. Sen vaknade jag.

Likes

Comments

Jag har påbörjat min praktik på Norrköpings kommuns kommunikationskontor! Alltså jag bloggar fortfarande men i en loggbok så länge. Kanske importerar allt hit sen men tills vidare behöver jag skriva ofiltrerat och fokusera på mina analyser. Bara så det inte är förvirrande tyst här på denna bloggen :P

Likes

Comments