View tracker

Är det bara jag som tycker att julen är något som ibland kan kännas lite väl romantiserat och innebär en massa prestationsångest?

Visst minns man sin barndoms jular och önskar att man var lika duktig och driftig, allt var ju alltid så perfekt och inget lämnades åt slumpen.

Ju mer jag tänker på det, desto mer uppskattar jag mina syskon som alltid fick till uppgift att underhålla mig (eller hålla mig borta från kaoset) och alla hjälptes åt i både planering, tillagning, pyntning och dukning.

Jag tror morsan planerade julklapparna under hela året och själva paketinslagningen skulle göras med farsans sigill i röd lack som pricken över i om klapparna ansågs extra fina.

Minns den lukten än idag ifrån lacken. Själva julbordet var ett gigantiskt överflöd av allt ifrån frukter,dadlar, ost och kex till kalla och varma rätter följt av efterrätt och uppdukat godisbord. De som kände morsan vet att det är en perfektion omöjlig att uppnå och som jag minns det, så var vi barn alltid nöjda, det fanns en glädje där som säkert bara var en fasad eller ett sätt för morsan att för en stund glömma sorgen hon burit i så många år.

Kanske är det så att man som barn uppfattade allt som perfekt för att man skyddades från allt det jobbiga. Man upplevde inte stressen, eller så minns man den bara inte för man valt att plocka fram det vackra omedvetet.

En sak vet jag och det är att mina syskon ärvt mycket av det perfekta, det harmoniska och vackra i julfirandet. Kanske för att de år efter år var så stor del av det och att de fick lägga mycket av sig själva åt sidan för att spendera tid med mig.

Jag kommer aldrig kunna nå upp till de förväntningar och krav som jag ställer på mig själv. Jag är nog min värsta kritiker i precis allt jag gör och detta året känns det värre än innan för detta året är jag en av alla de timanställda assistenter som fått kliva åt sidan pga både besparingar och privatisering.... Privatisering ja, ett fult ord som ingen tycks vilja erkänna när de får frågan. Vi är många som fått lämna våra jobb pga olika ursäkter, men med samma utgång. Några fick höra att de hade samarbetssvårigheter och några fungerade inte i gruppen, vissa var tom överkvalificerade. Den ena ursäkten värre än den andra. Det har tagit dom 8 år att komma fram till det trots att man ställt upp i vått och torrt och som sagt, jag är långt ifrån ensam.....

Så nu sitter man här, försöker planera upp den jul som våra barn förtjänar, som egentligen alla barn förtjänar, men man vet att pengarna inte kommer att räcka långt. Samtidigt skäms jag, hur kan jag vara deppig över ett omöjligt mål som jag eftersträvar ständigt, när så många inte ens har tak över sina huvuden, några har levt hela sina liv på flykt eller i krig och aldrig fått leva i ett fritt land ännu. Aldrig fått fira sin födelsedag och några hann kanske aldrig med att uppleva sin nästa födelsedag. Jag tänker på alla som förlorat sina nära och kära, på de som fryser i decembernatten och på alla de barn som gråter sig själv till sömns varje natt för att de aldrig någonsin ska kunna vara ett barn i sinnet, leka som ett barn, leva som ett barn eftersom verkligheten skapat så stora sår i medvetenheten och på näthinnorna att de tvingats bli vuxna i förtid.

Hur kan jag tänka och våndas över vår julefrid, när andra bara har en enda önskan, att få vakna igen imorgon....

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hur orkar människor hata så mycket att de hittar på rykten för att smutskasta andra?

Hur kan man leva med sig själv efter det?

Dagligen ser jag människor i min närhet/bekantskap som ljuger, människor jag aldrig trodde skulle ljuga.

En lögn är att framföra osanning, det kan vara allt ifrån förnekelse till att dela med sig av länkar som innehåller ren osanning. Det gör även den som sprider budskapet till lögnare.

Att ständigt rikta sitt hat mot en specifik folkgrupp el religion och att sprida sitt hat vidare till varje pris, även om det kan kosta människor livet, friheten och en enda chans till ett drägligt liv, säger mer om människan som hatar än om de som drabbas.


Hat kan leda till konsekvenser som aldrig går att få ogjorda. Visste ni att många ungdomar tar sitt liv pga just hat, utfrysning, rasism och oacceptans pga sexuell läggning, könsroller och åsikter?

De som hatar är inte bara hatare, de är de som vållar skada hos de som inte har orken eller kraften att stå emot.

Visste ni att youtube tex ständigt tar bort självmordsvideos från mobbade och utsatta ungdomar som lämnat sin video som ett budskap till sina hatare?


Att anklaga specifika människor för brottsliga handlingar är grovt förtal och kan ge fängelsestraff.

I mina ögon är en lögnare mycket liten, eftersom de känner att de måste ljuga för att höja sin egna självbild. Bara mycket små och svaga människor räds sanningen eftersom de själva inte klarar att leva i den.

I mina ögon är en lögnare den totala motsatsen av den jag vill vara, umgås med, skratta med och tala till.


Till de som hatar, hur fan orkar ni med att leva med er själva? Hur är ni bra förebilder för era barn? Vem har skadat eller sårat er så mycket, tryckt ner er så mycket, kanske tom slagit er så mycket under er uppväxt, att allt ni känner är bitterhet, mörker och hat?

Ska man frukta er, eller ska man tycka synd om er?

Tänk att aldrig fått uppleva känslan av att älska livet, människorna och stunden i varje ögonblick och tänk att aldrig fått uppleva den uppskattning som gör att man växer i sig själv för varje dag som går....


Hat föder hat, jag tar avstånd från sånt

Likes

Comments

View tracker

Tala inte om för mig att detta har med invandring att göra, inbilla mig inte att orsaken ligger på vår regeringsnivå och tro inte för ett ögonblick att allt detta startade över en natt. Invandringen är ett resultat av terrorismen, inte tvärtom.

Precis som de flesta terroristnätverk, så har IS uppkommit pga diverse orsaker. En stor orsak är USA och Storbritannien. USA och Storbritannien påstod att den irakiska regimen hade massförstörelsevapen och använde det argumentet för att invadera landet 2003. Något som visade sig vara fel.

IS var inte först.... Mellan 1979-1989 så var Afghanistan ockuperat av Sovjetunionen, Islamister från världens alla hörn åkte till Afghanistan för att kämpa vid deras sida i motståndskampen. USA bidrog med vapen till Usama Bin Ladin för att stötta honom i hans heliga krig mot Sovjetunionens armé, något de gärna gjorde eftersom Sovjetunionen i sig var ett stort hot mot USA som stormakt. När Sovjetunionen till slut gav upp Afghanistan, blev nästa mål för Bin Ladin de USA-stödda regimerna för att ena den muslimska världen och driva bort USA trupper som var stationerade i Saudiarabien. Syftet var att befria de heliga platserna från Judar och Kristna. 1988 grundades därför basen, dvs Al Qaida. Redan 1993 gjordes försök att med hjälp av en bilbomb, spränga world trade center i New York. 2013 inledde Frankrike en operation mot Islamister i Mali som tidigare varit en Fransk koloni. I Juli i år dödade Franska specialstyrkor en högt uppsatt Al Qaida krigare i just Mali. Frankrike, USA, Ryssland, England.... ja varför är de terrormål tror ni? Tror ni fortfarande att Sverige är en eventuell måltavla? Ja kanske om Sverige skulle gå med i tex Nato då det skulle krävas av oss som Natoland att med alla medel, hjälpa till att störta terrorismen, vilket i sin tur betyder att skicka våra ungdomar till krig, bidra med vapen, pengar och samtidigt bli en stor måltavla för framtida terrorattacker.

Man kan spekulera hej vilt i vilka som hotat Riksdagen, men en sak är säker, hade det varit ett terrornätverk likt IS eller AL Qaida, så hade de aldrig hotat med att något skulle hända om de gick till sina arbetsplatser, eftersom dessa terrornätverk vill se många döda, så många som möjligt i sina attacker.... Detta osar lite mer som några som försöker skrämma Sverige till att sluta ta in invandrare och jag hoppas att vi alla är smartare än så och att de flesta av oss förstår att de som flyr hit behöver oss, för de flyr från den terrorn vi läser om i tidningarna, de flyr för att överleva, glöm aldrig det.



Likes

Comments

Överallt stöter man på människor som konstant kliver in i en försvarsställning så fort det pratas eller skrivs om hatbrott mot flyktingar och eldhärjade asylboenden. Det skylls på invandringen, Statsministern, kommunerna och nu det senaste, brandskyddsinspektionerna. Att skylla på invandringen är ju bara helt korkat. Sedan när har människor rätt att förstöra boendet för andra bara för att man personligen inte gillar deras närvaro eller religion och sedan när har det blivit ok att döda människor av samma orsak? De (som är bevisade) attentat senaste tiden är inget annat än terrorism. I Sverige har vi dessa människor som på grund av ren okunskap, dömer ut alla muslimer och bestämmer sig för att de är alla terrorister likt IS. Alla har en baktanke med att komma hit och de är alla onda. Detta blir såklart rätt skrämmande eftersom sådana fördomar är av samma slag som när de brände så kallade häxor på bål på 1400 talet. Det var de fattiga kvinnorna som trodde på andra gudar och som använde sig av örtläkekonsten, som var mest utsatta. Den sista häxan dömdes på 1800 talet.

Varför drar jag upp detta undrar ni säkert, Jo, här står vi år 2015 och fördömer andra religioner, deras bostäder bränns och barnen av samma religion har jagats och tom dödats på en skola, allt detta pga ren okunskap, förmodligen rädsla för det främmande, men framför allt hets mot folkgrupper där det uppmanas till ständiga attentat. Vi har alltså inte utvecklats ett endaste dugg sedan 1400 talet. Vi är inne i en häxjakt på Muslimer år 2015. Allt detta på grund av okunskap och låg acceptans. Inom Islam har vi Shia, Sunni och Ibadi. Tre olika slags grenar och tänk inom Islam kan man säga. Al-qaida är sunni, så är även IS, men det betyder inte att Sunni är endast av ondo, utan de som förklarar krig i sin guds namn förklarar "jihad" med andra ord Jihadister. Terrorister helt enkelt som beslutat sig för att tyda sin heliga skrift på sitt egna vis. I koranen står nämligen tydligt att ett anfallskrig får inte startas om det inte föregås av ett försvarskrig, dvs de får aldrig anfalla först, dessutom får inga kvinnor, barn eller äldre drabbas i deras krig, något som Jihadisterna i modern tid inte tycks rätta sig efter.

Som de allra flesta krig, så handlar det ju oftast om Religion, om att inte tolerera andra religioner eller gudar. Det finns inga vackra krig, det är inte så enkelt som att säga att de är onda och de är goda, eftersom deras religion är den samma, men sättet att utöva eller tillämpa den, skiljer sig något kopiöst. Så vad skiljer då deras terrorister från de som börjat visa sig mer och mer i Sverige? Terrorister finns inom alla folkslag vilket vi såg i Trollhättan.

Hur kan man då gå in och ständigt försvara Sverigedemokraterna när de öppet kartlägger tilltänkta asylboende trots att det låg beslut på att de skulle hemlighållas tills vidare. Det i sig talar tydligt om deras tankar i allt detta, speciellt när de vägrar frågor om varför de offentliggjorde boenden och ställer in planerade intervjuer med media som tänkte ta upp just den frågan i sändning tillsammans med Jimmie Åkesson.
Anhängare till SD som hurrar offentligt för varje brand och som uppmuntrar folk att bränna som mitt förra inlägg visade. Det talar också sitt klara språk när SD vägrar ta bort sådana kommentarer i deras egna offentliga forum. Hur kan man vara så blind så att man inte ser att det är vissa politikers förhållningssätt till invandringen som startar denna moderna tids häxjakt?

LO's förste vice ordförande Tobias Baudin skrev som debattör i gårdagens Aftonbladet följande: I SD:s budgetmotion minskar partiet bidragen till kommunerna med 90 miljarder kronor under de närmsta fyra åren. Det motsvarar 163 000 undersköterskor, 66 000 barnskötare och 61 000 vårdbiträden.

Bara den som beslutat sig för att blunda för verkligheten och som är oförmögen att leta reda på sann fakta och källkritik, tror på allt som dessa Jihadister predikar. Jihadist = Någon som förklarar krig i sin religions/guds namn, någon som fördömer all annan religion. Bara den som blundar för mänskliga rättigheter och människors lika värde, tror på orden att invandringen skadar Sverige och tar skattepengarna från våra gamla, sjuka, barn och hemlösa, när siffrorna i deras budgetförslag visar exakt hur det tänker sno vartenda öre från de som satte oss alla till världen och våra egna barn. Den som blundar accepterar det som håller på att hända, den som blundar bär skuld

Likes

Comments

Nu får det snart räcka. Överallt på sociala medier så hetsas människor till att ha starka åsikter om flyktingar som tvingats lämna sina krigshärjade länder och hot, grupper ställs mot varandra och läsarna tvingas väga fördelar mot nackdelar utifrån den missvisande information de får ta del av. Jag ser dessa länkar varje dag, och det handlar om allt från chokladbollar, pepparkaksgubbars nekade närvaro i Luciatågen och att svenska nationalsången är förbjuden i skolorna till påståenden att Alans pappa var människosmugglare och inte alls fader till det lilla barn (Alan) som flöt i land i Grekland. Att hans sorg var ett spel och att bilden var fejkad.

Alla dessa saker har flera gemensamma nämnare, de saknar källkritik, Ett flertal påstådda kriminella våldshandlingar och fall som länkats för att väcka hat mot invandrare har sällan el aldrig anmälts och personerna det påstås ha drabbat är många och städerna skiljer från fall till fall, alla saker går ut på att Sverige ska sluta hjälpa asylsökande, de sprids runt av SD-anhängare och rasister. Allt för att skapa ett hat mot flyktingarna och de som inte vet bättre, skickar vidare länkarna utan att kolla någon som helst sanningsenlig bakgrund.

Alla ni som köper all denna skit som sprids borde skämmas. Ni är alla skyldiga till den hets till hat som skapats av rasister för att gagna deras egna intressen. Är det en slump att TRE!!!! blivande asylboende brunnit på en och samma vecka? Detta är precis vad rasisterna som skapat de påhittade historierna vill, de vill att ni ska hata, de vill att ni ska bränna, ni är deras slavar som springer deras skitiga ärende och i slutändan är ni inget värda fattar ni inte det? Tror ni att ni någonsin kommer få ett tack eller ens får komma i närheten av deras slipsförklädda vidrighet? Är ni verkligen så hatiska, att ni menar på allvar att de som flyr kriget, inte har rätt till att leva ibland oss? Att de inte har rätt till värme, mat och kläder? Att ni hellre ser att barnen dör i vinterkylan?

​Jag blir så innerligt trött på alla fejkade argument, ta tex argumentet att det kostar skattepengar... Ja hur tänkte ni där? Ni sprider hat runtom, Tre blivande asylboende brinner ner, visst det finns inte bevis nog ännu att de har ett samband, men ändå går polisen ut och uppmanar distrikten att övervaka alla asylboende som migrationsverket har och det för mig, säger allt jag behöver veta och det jag själv trott inom mig men hoppats varit fel. 1+1+1 är vad? Vad kostar polisens bevakning i skattepengar? Vad kostar de eldhärjade byggnaderna att ställa i ordning och vad kostar ytterligare tillfälliga boende för de asylsökande och ensamkommande barnen? 

Förstår ni inte att det är NI som bär på allt hat, som sprider allt hat, som är de egentliga bovarna i Sveriges framtida ekonomi och skatter, det är konsekvenserna av ert hat som tvingar vårt land till ännu fler besparingar. Det visar hur smarta ni främlingsfientliga hatare och smygrasister är. Ni ställer flyktingar mot hemlösa och då undrar jag, hur många hemlösa hjälpte ni före flyktingkatastrofen? Hur många filtar delade ni ut och hur många munnar mättade ni? Nu som först vill ni hjälpa de hemlösa före flyktingarna, nu som först talar ni om medmänsklighet. Tror ni på riktigt att alla är så korkade så de går på er låtsasvals? Nu har M dessutom gått ut med att kommunerna ska kunna förbjuda tiggeri. Så himla lägligt, då behöver ni ju inte hjälpa de hemlösa och fattiga först, då slipper ni undan allt. Vi förbjuder fattigdom i Sverige, då syns den inte... så praktiskt

JAG SKÄMS ÖVER MÄNSKLIGHETEN


Likes

Comments

Sedan ett par veckor tillbaka, så har Tildas sömn blivit alltmer avbruten och nu är det varje natt, alltid runt 22 tiden och man känner sig så maktlös. Pontus hade också nattskräck när han var liten, men inte riktigt lika intensivt som Tilda

Plötsligt börjar hon skrika hysteriskt, tårarna sprutar, hon antingen sitter upp i sängen, eller står och nästan skakar. Hon är alldeles genomblöt av svett och det enda som hjälper är att hålla om henne och prata med henne så hon hör att man är där, för mitt i skedet är hon så inne i sig själv så hon varken hör eller ser eftersom det är ett sovande stadie, även om ögonen är vidöppna och man ibland kan urskilja ord och så kan hon peka mot ett speciellt håll. För en förälder så är detta rätt smärtsamt att se natt efter natt, man kan liksom inte göra speciellt mycket för att underlätta mer än att bara prata lugnt och finnas där tills de vaknar ur sitt tillstånd.

Nattskräck är ett fenomen som kan drabba människor i alla åldrar, även vuxna, men oftast drabbar det barn i förskoleålder. Anledningen (vad man tror) är att barn i den åldern har väldigt händelserika liv. Det är mycket som händer i kroppen och utvecklingen går i full fart mest hela tiden. Barnet samlar då mängder av intryck som de inte hinner att bearbeta fullt ut. Tex perioder då de lär sig nya ord, nya rörelser och då lärandet i sig pågår under större del av dagen. Då finns det barn (och vuxna) som bearbetar allt det nya under själva förnatten och då blir känslor och intryck i drömmarna så intensiva att barnet i sömnen, ger utlopp för allt och då kan börja skrika, deras hjärta bultar hårt och snabbt, rädsla och tröstlös gråt. Sker detta på efternatten, så är det vanligtvis mardrömmar och inte nattskräck. Skillnaden är att en mardröm kan man ibland komma ihåg och återberätta, medan nattskräck minns inte barnet när de vaknar på morgonen, då är allt som vanligt igen och de har ingen aning om vad som hänt. Hur lång period som barnet har nattskräck varierar väldigt. En del klarar sig med några månader, medan vissa kan drabbas i flera år.

Förutom händelser som bearbetas, så finns det även vissa som tror att det kan bero på sömnbrist, något tv program eller saga som skrämmer undermedvetet, stressiga kvällsrutiner osv. Läs mer här: Tryggabarn.nu

Det man kan göra för att prova sig fram, är att ändra kvällsrutinerna. Se till att barnet äter något precis före tandborstning, berätta snälla sagor, tänd en nattlampa och se till att miljön runtom är lugn och trygg utan höga ljud eller volym på tex tv eller musik. Låt barnet vila en stund på dagen, eller alternativt somna tidigare på kvällen. I övrigt, det enda man kan göra är att finnas där, krama om, trösta och tala lugnt. Blir problemen alldeles för svåra så kan man kontakta sin barnläkare/husläkare eller barnhälsovård för mer hjälp, för det är påfrestande för både barn och förälder. Det gör fruktansvärt ont att se sitt barn gå igenom detta natt efter natt och det kan se väldigt otäckt ut. Det man önskar sitt barn mest av allt, är ju trygghet och god nattsömn


Likes

Comments

Jag har aldrig förstått och jag kommer aldrig förstå varför det finns människor vars enda glädje i livet är att få andra att känna sig små genom diverse elakheter. Hjärtlösa skepnader som tar varje tillfälle i akt att säga något elakt om eller till några få utvalda. Som en slags häxjakt. Människor som gör så, måste ju vara oerhört missnöjda med livet de själva lever, eftersom de lägger så mycket tid och kraft på att hata. Det kan vara allt ifrån enskild person, till olika grupperingar eller folkslag. Det måste ta onödigt mycket energi som de egentligen hade kunnat lägga på att göra sig själva lyckliga på riktigt. Man är ju trots allt sin egna lyckas smed och det går inte att hela tiden skylla på allt annat runtom. Visst kan vissa saker ha en viss roll, men huvudansvaret ligger ändå hos var och en och i de val vi gör i livet.

Är det avundsjuka? Det måste ju vara så, för hur kan man annars lägga så mycket kraft på att "ogilla" en människa så mycket att man spottar ut hat i offentlighetens ljus, om personen i fråga inte ens spelar roll? Många skräms av det okända, sådant de inte kan relatera till, många känner sig misslyckade för att andra lyckats bättre och måste hävda sig. Allt som är nytt skrämmer, nya arbetsuppgifter, förändrade rutiner, nya människor osv. Då är det lättast att bestämma sig för att man inte gillar det nya, istället för att ta sig an utmaningen och lära sig nya saker. Nästan som om många hellre tar den enklaste vägen av bekvämlighet.

Så har det nog fungerat i alla tider. Den nya teknologin genom tiderna har tex oftast blivit ratad av många i början och jag tror att det beror på osäkerheten på sig själv om man klarar den nya utmaningen, om man räcker hela vägen, eller når upp till de mål som förväntas.... Lite som uttrycket: Surt sa räven om rönnbären... Når man inte målet på egen hand, är det enklare att bestämma sig för att man inte ville nå dit. Precis på samma sätt tror jag att det är när det gäller nya språk, kulturer, religioner, livserfarenheter, kunskap med mera.

Men lyckan då? Varför har människor så svårt att se på när andra lyckas? Jag har verkligen fått kämpa för att komma dit där jag är idag och självklart är man inte lycklig jämt, allt är inte en dans på rosor, det är det inte för någon och jag har oerhört många motgångar just nu, men jag hjälper ingen med att hålla på att älta saker som tynger mig. De enda som kan finna glädje i sånt, är de som hela tiden hoppats på mina misslyckanden, vidriga små kräk som mättar sina egon med andras olycka. Energitjuvar som aldrig fanns där för att de själva ville, utan endast för att sitta på första parkett om allt fallerar.

Mobbing och hårda ord var min vardag under min uppväxt, men även där har man alternativ. Älta skiten i tid och evighet och förgås inifrån och ut, eller förlåta och gå vidare. Jag gjorde det sistnämnda. Däremot så har min erfarenhet gjort att jag känner igen en mobbare lång väg och jag kan bli kall och hård mot de vars egenskaper är just av sådan karaktär. Vissa personers blotta närvaro, kan få en annan människas värld att skaka. Man vill ju tro på att människor förändras med åren, växer upp, mognar och tänker till. Speciellt de som idag har egna barn och många har förändrats, men sedan finns den där lilla procenten som istället för att förändra och förbättra sitt jag, projicerar över allt till sina barn. Det sk sociala arvet som även innefattar de som växt upp under svåra förhållanden, men som blir en spegelbild av sina egna föräldrar mot sina egna barn, som ett hamsterhjul som aldrig slutar snurra.

De Utstötta

Nu kommer vi till de som tillhör de utstötta, mobbade, slagna, utfrysta osv och som INTE valde att förlåta och gå vidare, utan istället burit allting inom sig i så många år. Människor vars sår och ärr aldrig kan suddas ut eftersom de inte längre känner till något annat sätt än att gå i ständig smärta och mörker. De bittra och oförmögna att se andras glädje. Enda sättet att för en stund få må bra, är att sparka på någon så som denne en gång blev sparkad på, fast lite längre, lite hårdare och helst så andra ser, för den enda respekt man känner till är den som förväxlats med rädsla.

Så till er mobbare, trångsynta, diskriminerande människor, rasister och andra vidriga kräk. Egentligen är det rätt synd om er som aldrig kom vidare i era liv, ni skulle förlåtit, slickat era sår och rest er upp istället för att ta ut ert egna gamla elände på alla andra. Fördomar skapas enbart av de som själva blivit fördömda. Vilket egentligen är totalt ologiskt eftersom de är dom som verkligen borde veta hur ont det gör, men trots det finns det en liten procent som istället tror lyckan sitter i hämnden oavsett vem el vilka hämnden landar på. Andras tårar ger föda åt ert ego och ni har för stunden glömt bort, hur tårar smakar, men bara för stunden.

Likes

Comments

Hittade ett fotografi på min dator som var ett, i en serie av händelser under en period i min värld. Fotot har allt det som egentligen inte kan beskrivas i ord. Sorg, förtvivlan, glädje, energi och hopp. Kände att jag ville beskriva lite vad som hände den där perioden

Beskrivning av ett foto

En sprallig liten flicka busar runt sin pappas kista, glatt ovetande som den tillfälliga sammankomstens innebörd. En äldre halvsyster som på knä, gråter vid sin pappas tillfälliga vila med huvudet böjt av sorg och förtvivlan, en moder som tröstar och biter sig i läppen för att inte skrika ut sin sorg efter sin livs stora kärlek och alla frågor utan svar, alla funderingar: tänk om jag hade..........men som försöker vara stark inför sin dotter. Den lilla flickan på fotot är bosatt i fosterhem hos trygga förebilder, verkligheten är hon inte medveten om, en frånvarande mamma som lever sitt mörka rus, men lyckan lyser i flickans ögon på bilden, glad över att få träffa sin syster hon delade samma pappa med. För henne är livet en lek. För henne finns det hopp att få minnas och leva i glädjen och inte låta sorgen bygga sitt bo.

Jag ville öppna denna bloggen ikväll med lite av de tankarna som jag ständigt bär med mig och som är svåra att prata om , att ens veta vart i berättelsen man ska börja och nu började jag mitt i, för just det tillvägagångssättet är ganska typiskt mig. Fotot jag nyss beskrev, var när min syster och hennes lillasyster förlorade sin pappa. Min syster står mig väldigt nära och det är ibland skrämmande hur lika vi tänker och hur våra liv, trots mils avstånd, ändå varit oerhört lika på många sätt. Som jag skrivit tidigare i bloggen, så förlorade jag ju min fosterpappa när jag var 12 år. Min fostermamma hade svårt att hantera sin sorg och vi barn glömdes bort en aning och hamnade i skuggan av. Ingen skulle prata om det, det liksom tystades ner. Mest av hänsyn för att inte göra min fostermamma, eller morsan som vi kallade henne, ännu mer sorgsen än hon redan var. I den respekten och hänsynen, glömde vi nog bort oss själva allihop tror jag.

Det är kvällar som dessa, som man plötsligt kommer på sig själv med att tänka om allt i livet är ett slags mönster som redan är utsett för var och en av oss. Förundran över hur människors mönster kan vara så lika, nästan som genetiskt lika. När min systers pappa gick bort, så fattade jag inte riktigt hur min mamma klarade att tackla både förlusten av en man hon en gång älskat, men framför allt klarade att vara stark och stöttande för min syster. Jag vet att jag sa till henne att jag tror inte att jag hade fixat det själv om det hade drabbat mina barn..... Tänk så fel jag hade... Det hände mina barn.

När mina killars pappa skulle begravas, så ville barnen se sin pappa. Omständigheterna gjorde att det skulle bli mycket jobb med att uppfylla det och jag fick prata både med rättsmedicin samt begravningsbyrån för att få besked om det var möjligt, vilket det var. Innan det blev dags att gå ner i kapellet, så hade jag ångest i flera dagar. Osäker på om jag skulle klara det, osäker på hur barnen skulle klara det och på hur jag skulle göra om allt gick fel där nere. Som tur var så följde både min mamma och min syster med oss ner så barnen fick säga ett sista farväl, lämna sina brev på sin pappas bröst och klappa hans hand en sista gång. Trots att jag och deras pappa varit skilda i många år, så fanns det ändå en tid då vi älskade varandra och det var oerhört svårt att finnas där, bita ihop och räcka till, men jag tror att jag klarade det, mycket tack vare stödet av min mamma och syster.

Detta är situationer, känslor och tomhet som aldrig går över. Det försvinner aldrig, sorgen finns över oss alla som ett täcke varje dag. Oftast skiner solstrålarna igenom, men tankarna finns där alltid. Kunde jag gjort mer? Har jag varit en tillräcklig mamma? Har jag funnits där vid de tillfällen de behövt mig som mest? Just därför beundrar jag min mamma, för jag vet att hon räckte till för min syster, jag vet att hon stöttade, precis som hon stöttade mig och barnen.

Mitt i alla tankar så slår det mig plötsligt, tänk på alla flyktingbarn som kommit ensamma, som inte har någon av sina föräldrar kvar i livet, eller ovissheten om de lever eller inte. De kommer till en helt ny miljö, ingen som kan stötta i det de går igenom, eftersom ingen finns med som känner till deras historia. Ingen som kan återberätta minnen så de lever kvar i hjärtat. Ibland möts de av hat och förakt, ilska och oförstånd. Barn som kanske tom fått se med egna ögon när deras anhöriga dött, sett syskon dödas. Hur försvarar man att man lever i ett land där inte alla vill hjälpa? Hur kan man inte hjälpa? Mitt hjärta blöder för dessa barn. Jag kanske inte har varit den jag borde varit för mina barn, jag kanske inte har räckt till fullt ut alla gånger, men jag har alltid funnits här, som min mamma fanns för min syster och för mig, som morsan fanns när jag var 12 även om hon inte hade orken fullt ut, så fanns hon, alltid. Dessa barn har ingen, de talar inte ens språket. De saknar sin familj, sin säng, sitt rum, sina kläder och sina leksaker. Hur kan man bara blunda och inte bry sig?

Likes

Comments

​Det slår mig mer och mer hur beroende vi blivit av sociala medier. Många använder det i sitt arbete, fritidsintressen, organisationer med mera, allt för att nå ut med sina budskap och eventuell reklam. Egentligen är ju vi människor levande reklampelare för oss själva. Tänk tex om man kunde vara lika duktig på att skapa sitt personliga CV, som man är att fylla i all info om sig själv, bilder, statusuppdateringar och familjeband på sin Facebook. Statusuppdateringar säger ju en hel del om människan bakom skärmen. Ordförrådet, tålamodet, intressen och vilken sinnesstämning man oftast befinner sig i. Tänk vad enkelt om Facebook kunde skapa en delaknapp till arbetsförmedlingen. Det skulle definitivt bli roligare att söka arbete, men så upptäckte jag till min stora fasa, Facebook låg nere och plötsligt hade jag en stund över till annat. Barnen sover, maken har åkt till jobbet och nu sitter man här i mörkret och kan inte uppdatera sin status.... vilken katastrof...

Ja det jag skrev nu var ironiskt i allra högsta grad, fast med ett uns av sanning ändå. Det erkänner jag. Jag bor 47 mil ifrån vissa familjemedlemmar samt vänner och sociala medier gör det möjligt för oss att hålla god kontakt trots avståndet. Jag har vänner som funnits genom hela mitt liv och som jag följer dagligen i deras vardag och utveckling. På så sätt så känns inte saknaden så svår som den hade gjort om jag inte hade haft den kontakten. Telefon i all ära, men vem orkar ringa 40 pers i veckan och prata i timmar istället för att se alla de ord i bilder, som om man hade varit med där och sett själv med egna ögon.

​Är vi för öppna i sociala medier? Nej jag tycker faktiskt inte det. Jag har upplevt att det är lättare att sålla bort människor som påverkar andra negativt, eller där kemin helt enkelt krockar på ett eller annat sätt. Jag har upptäckt att flertalet människor man kanske tidigare såg upp till, har visat genom sin öppenhet att de inte alls var de genuina och underbara personer man trodde från början och så har vi de som aldrig upphör att förvåna åt det positiva hållet. Jag tror att en människa som delar med sig offentligt av vardagliga ting, känslor och tankar med, även har ett öppet sinne för mänskligheten i sin helhet.

Likes

Comments

Återigen kommer jag säkerligen trampa någon på tårna, men det är nog oundvikligt i samhällsklimatet vi lever i numera. Det känns som om en del människor vill missförstå just för att kunna skapa en het diskussion, oavsett ämne det berör. Det farligaste ämnet att diskutera just nu om man inte vill bli påhoppad från alla håll, är just människors lika värde.

Likt många andra, så hoppade jag på tåget med att förändra min profilbild på fb till en regnbågsflagga för en tid sedan. Det var ett svagt ögonblick, för i samma sekund som det var gjort, så började jag tänka efter. Syftet var att visa acceptans, tolerans och människors lika värde oavsett kön och läggning, vilket i mina ögon bara är att skapa ännu fler klyftor. Varför? Jo, varför är vi människor så oerhört intresserade av att stoppa in människor i fack? Acceptans är väl ändå att inse att det inte finns de och vi, utan enbart vi. Att öppet stå och säga att jag accepterar dig i ditt val, ska inte ens behövas, det är ju en självklarhet. Vi borde acceptera alla människors val, så länge valen inte skadar någon annan människa, för hur kan någon skadas av att två människor älskar varandra?

Då tycker jag att vägen dit har en släng av dubbelmoral. Alla skulle visa andra sin ståndpunkt i ämnet, men varför? Om man eftersträvar människors lika värde, så känns det ju oerhört dumt att redan i kampen på vägen dit, använda sig av en flagga på sin profilbild, gruppera människors kärlek för att specificera vilka man respekterar och hyllar. Jag struntar i vad människor gör i sina sovrum, jag struntar i med vem och jag struntar i vem de bär med sig i sitt hjärta. Kärlek är något väldigt vackert och det är få förunnat att hitta sin själsfrände. Min ena bror är gift med en man, de vet båda att jag älskar dom, att inte stötta deras val i livet skulle för mig vara otänkbart. Jag behöver inte vifta med en regnbågsflagga för att de ska veta det, jag visar det genom ord, handling och att vara mig själv, allt jag behöver göra är att vara som jag är mot alla andra i min närhet. Varför göra skillnad?


Likes

Comments