Fredag kl 16 och jag kliver ut från jobbet och rakt ut i fredagsstämning där människor tar en öl på uteserveringen, ett par går hand i hand och småpratar, en liten tjej får äntligen ha finkjolen på sig istöllet för en skitig overall. Det är galet vackert ute, solen skiner, men jag är bara betraktaren. Jag ser allt detta med mina ögon men jag är inte med i livet just nu. Det känns som jag tappat min tillhörighet i livet. Jag är inte glad. Jag är inte förkrossad. Jag är bara..tom. På liv.
Jag går förbi Maria beroendecentrum varje dag till och från jobbet. Där Chrille gick och hämtade sin medecin. I morse såg jag en vän till honom där. Han vet inte vem jag är till utseendet, dom har bara pratat om mig, men jag vet vem han är. Jag får en sekunds impuls att stanna pch presentera mig men jag fortsätteee bara rakt fram. På något vis greppar jag efter något att hålla fast vid. Något som är Chrille. Någon som kan prata om honom. Chrille. Vilken skev relation vi hade när vi växte upp. Jag var hans mamma. Jag blev hans medberoende.
Jag kan ärligt säga att skulle detta ha hänt då när jag var som sjukast då tror jag inte jag hade fortsatt levt. Det låter hemskt men jag var sjuk . Jag var besatt av rädslan av att förlora människor. Förlora honom.

Jag tror det är detta som kallas att sörja.. jag vet inte. Har jag nånsin sörjt? Jag har haft många förluster genom åren. Inte minst min egen barndom , mina föräldrar , min kaotiska uppväxt. Men har jag verkligen sörjt? Jag tror inte det. Jag har överlevt det bara.
Att leva för att överleva.
Om 2 veckor ska jag hålla en föreläsning i hälsans hus. Om hur det var att leva för att överleva. Det är min lifestory. Kanske kan det få mig att bearbeta. Jag är ärligt talat nervös för hur det kommer gå. Kommer jag bryta ihop? Så nära inpå min brors död. Meb det som får mig att försätta är att jag såg en strimma av livsgnista i honom när jag blrjade med detta. Att våga tala om saker som normalt sett är ganska tabubelagt. Att tala om missbruk, medberoende. Det är en sjukdom. En stark, listig och falsk sjukdom.
DET får mig att inte backa. Att kunna ge någon en strimma av livsgnista är det finaste man kan ge . Han såg med egna ögon hur allt påverkade mig positivt. Och med det så inspirerade jag honom. Om jag kan få en endaste människa att hitta vägar till ett bättre mående så har jag lyckats. Det GÅR!
Jag accepterar känslan jag har just nu. Att inte riktigt känna mig som jag är i livet. Att tilllåta mig sörja ska jag öva på.

Häromdagen googlade jag på "skyddsängel" och jag fick upp en medaljong med en skyddsängel på. Den beställde jag så har jag min ängel runt halsen. Kanske är det han som är med mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Kärleken till min bror har alltid varit speciell. När hon skrek, spottade och slog var det mig han kom till. Det var jag som tröstade när mardrömmarna kom om natten. Det var mig han ropade på när han var rädd och ensam. Jag försvarade honom i vått och torrt. När han blev retad i skolan var jag där på en sekund och slog, hatade och svor. Mitt hårda sätt blev en naturlig överlevnadsstrategi. Min bror sa ingenting. Han höll allt inom sig. Det blev hans förfall. Det är det som skiljde oss syskon åt. Våra strategier. Jag valde till slut livet, han valde en annan väg. En annan misär. Vem kan klandra honom för de val han gjort.

Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få träffa honom. Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få se honom sitta i min soffa med sitt te och sina knäckemackor. Jag kan inte förstå.
Jag känner mig avstängd . Avtrubbad.
På kvällen kommer tystnaden, på kvällen i min ensamhet kan jag släppa lite på känslorna. Då går jag in i min bubbla. Jag öppnar dörren lite på glänt för alla mina känslor som väntar på att få komma. Idag fick jag den värsta panikattacken jag upplevt.. jag höll på att tuppa av.

När jag lägger mig för att sova kommer minnesbilderna. Bilden av ditt döda , mörka ansikte flashar förbi. Hur jag står och ringer som besatt på din dörr, hur jag ropar in i brevlådan "Chrille! Det är jag, det är Martina"
Hur jag kikar in i brevinkastet och ser dina kryckor och dina skor. Jag vet att du är där inne.. jag känner till slut på dörrhandtaget och dörren är inte låst. Hjärtat bankar hårt. Det första jag ser en bit in i rummet är din fot. Det ser ut som du sitter i soffan. När jah sen ser resten ser jag dig halvliggandes i soffan. Jag ser direkt att du inte lever. Min älskade fina , vackra bror är död. Hur kan man förstå något sånt?
Det finns inte ord. Bara tomhet.

Likes

Comments

Idag när jag lämnade gymmet efter ett grymt pass somamove med Petra sporre på rosa skrot , kände jag det som jag saknat de senaste 2 månaderna. Helt plötsligt känner jag antydan av lugnet i mig, lugnet och tryggheten som lyst med sin tillvaro. Som om jag suttit fast med händerna framför ansiktet och plötsligt tar bort dom och ser livet igen. Vad tusan hände?? En relation drabbade mig. Ja , en relation. Som var ganska dysfunktionell. Eller var det jag som blev dysfunktionell? Ja något hände iaf med mig i den där relationen. Något destruktivt och mörkt som jag inte kunde kontrollera. Jag har vänt ut och in på mig själv de senaste veckorna för att försöka förstå mig Själv och mitt beteende. Jag kan ärligt säga att jag aldrig trodde jag skulle kunna hamna i en dålig relation igen. Och med dålig menar jag att JAG inte mådde bra i den. Den sänkte mig. Från att ha varit en stark , driven tjej som var på väg mot något bra blev jag plötsligt rädd, osäker och ångestfylld. Detta är min stora konsekvens från att ha vuxit upp som jag gjort i ett hem utan kärlek och med föräldrar som dog när jag var 9 år. . Det är i såna relationer mina demoner frodas och göder sig själva. Jag kan inte hantera kärlek på ett normalt sätt. Vad är kärlek?
Jag har haft ett antal sådana relationer när jag var yngre, (med undantag för barnens pappa, tack och lov!). de tog ofta flera år att lämna. Det var ofta personer som satte prio 1 nån helt annanstans än på mig. Det är så jag är van att leva, och det är nog därför jag återvänt på samma bana om och om igen. Att ständigt behöva oroa mig för om jag är tillräckligt bra. Det är så jag växte upp. Att alltid känna sig värdelös , osynlig, mindre värd. Jag har kämpat för upprmärksamhet på fel sätt. Hela min uppväxt.
Det är som om jag inte är kapabel att avsluta även fast jag vet att det skadar mig. Som om jag är helt maktlös och svag. Det är min spontana känsla. Jag har många teorier och analyser om mig själv. Borderline/ Känslo/relationsberoende bland annat. Jag har alltid viftat bort min uppväxt på något sätt, som om jag är stark och klarar allt. Vissa saker behöver jag dock hjälp med och det tänker jag börja ta itu med nu. När jag läste "symtomen" för dessa tillstånd var det som att läsa om mig själv. Som om jag äntligen fattade mig själv . Nu är jag redo att ta itu med detta.

Min hjälp kommer jag ta i 12-stegsprogremmet enligt minnesotamodellen. Kommer gå på mitt första möte på lördag. Programmet bygger på en kognitiv grund där man kartlägger sina tankemönster och tränar på att ändra dessa. Man träffar andra som är eller har varit i samma sits som en själv och bearbetar genom att lyssna på andras delningar och att själv dela sitt eget. Bara att befinna sig i en grupp där igenkänningsfaktorn är hög är läkande i sig. Att få ur sig sina tankar och demoner och höra hur andra tagit sig genom svåra perioder är inspirerande och ger kraft och motivation att gå samma väg.
När jag var yngre gick jag några gånger på möten och slogs varje gång hur skönt det var efteråt. Men saken är att jag behöver gå regelbundet, inte bara nån gång då och då. Så jag tar med mig hösten 2016 som en period där jag fick insikt om ett stort problem jag inte förstod jag hade längre.
Allt sker av en anledning och den relationen som utlöste detta får jag va tacksam för.
Kommer blogga om mina möten framöver och dela med mig av denna nya resa jag börjar. På måndag publiceras min dokumentär vi har filmat under hösten där
Man även kommer få lyssna på intervju med psykolog och BRIS om hur barn som
Förlorar sina föräldrar i tidig ålder påverkas i vuxenlivet . Jag Kommer lägga ut länkar när jag får klartecken.





Likes

Comments

Han träffade aldrig den riktiga Martina. Han känner inte henne som hon är på riktigt , Tjejen han träffade var bara en skugga , en fejk person som bara ville ha attention, sin drog. En tjej som ville göra om sig själv för någon annan, för hans skull.En vilsen Själ som förlorade sig Själv på vägen. En traumatiserad tjej som blev lämnad ensam som liten och som gjort att hennes bekräftelsebehov har blivit skevt och onormalt. Hon söker bekräftelsen i destruktiva relationer.
Hon känner skräcken att bli bortvald. Hela kroppen reagerar, spänd, ont i magen ångest & ständigt osäker.

Blir kastad 30 år tillbaka i tiden när hon blev ensam utan föräldrar. En ledsen och förvirrad tjej som inte vet något om livet förutom att hon blivit ensam och övergiven av människor som var hennes trygghet. Den utsattheten har satt djupa spår i henne.Den Har jagat henne hela hennes liv. Hennes murar är höga , dock har hon förvandlats till en mer självsäker tjej som kan klara allt hon vill.
Men.... Att bli lämnad, sviken.. Det skadar henne. Får henne ur balans. Jag ska krama om den där otrygga tjejen, ge henne kraften och modet igen. Få henne att känna sig älskad. Av sig själv. Hon behöver inte någon annans bekräftelse. Hon är stark och står på stadiga ben som hon alltid gjort.

En tuff vecka har jag nu lämnat bakom mig. Sjuk, sviken och begravning.
Älskade Peter Lundberg som umgicks med min lillebror hela deras uppväxt. Min bror var mer hemma hos hans mamma än våran egen. Hela livet har dom följts åt, dom har gjort samma resa. Peter och Chrille. Så många gånger som jag kramat dom där 2 och bett dom ta vara på sina liv. Peter med sitt härliga skratt och sin godhet. Han var god rakt i genom. I fredags åkte jag och Chrille på Peters begravning. Begrava en 35-årig kille????det går inte att förstå. Jag satt bredvid min bror och jag kände att han grät.

Jag har haft tanken så många gånger att det är Chrille som kommer ligga i en kista med blommor och hälsningar som säger "sov gott" Många många gånger har jag planerat hans begravning. Jag känner magen knyter sig vid tanken. Förlora. Förlora. Förlora den man älskar.
Även Marina som dog för 11 år sedan gick vi förbi och lämnade en ängel på hennes grav. Marina. Chrilles enda kärlek. Dom var så kära. Planerade att bo ihop. Leva livet tillsammans. Det var en vacker kärlek. Han har inte varit i Katrineholm sen det hände. Igår gick han äntligen till hennes grav. Det första han säger : Gud vad fin hon är. Han böjer sig ner och lägger handen på hennes sten. En gång i tiden kunde han inte ens tänka sig att fortsätta leva utan henne. Han ville bara dö. 10 överdoser på 14 dagar tiden efter. Han kämpade för att få dö. Men ödet vill något annat med honom. Våra skyddsänglar till föräldrar är inte redo att han kommer än.
Livet.. Keep fighting to live.

Jag känner mig befriad idag. Idag är en sån dag när jag lämnar svek och brutna löften bakom mig. Idag är en sån dag jag fortsätter gå. Stolt och stark går jag framåt och lovar mig Själv att aldrig ge upp. Lovar mig Själv att börja sörja och bearbeta den där lilla tjejens föräldrars död. Jag tror nyckeln finns där. Långt tillbaka i tiden. Dags att börja söka efter mina egna svar. För min egen skull.


Likes

Comments

Hey you! Long time!
Vilken bloggpaus jag har tagit. Saknat mig? :) men äsch det spelar ingen roll..jag har saknat att få lätta mitt hjärta som är det huvudsakliga anledningen till varför jag bloggar.
Så whats new?
Jag hade en efterlängtat föreläsning i Katrineholm förra söndagen. Det är otroligt hur jag gått från att vara panikslagen inför att tala inför en grupp till att dra på mig headsetet och leverera en 90 min lång föreläsning om mitt liv. En historia som kag aldrig har ett manus på. Jag berättar den från hjärtat och jag är förberedd på att det kan bli jobbigt. Men att omfamna rädslan och smärtan är det bästa jag gjort. Och så bta det har gått! Vilka fina omdömen!
Berörande , djupt och eftertänksamt är bara några av många kommentarer. Nu kommer nästa föreläsning hållas i hälsans hus den 19 januari. 150 kr där 50 kr per biljett kommer gå till barnrättsorganisationen "maskrosbarn.org" dom
Anordnar bla sommarläger helt kostnadsfritt för ungdomar som
Vuxit upp i en dysfunktionell familj. En fantastisk organisation!

I slutet av december kommer min dokumentär ut som heter "leva för att Överleva" kan inte säga mer då den snart ska publiceras. Men kan säga att det är en dokumentär som kommer beröra och inspirera. Vad är det jag brukar säga? Always a fighter , never a victim" den meningen personifierar mig.
Det svåraste för mig i min uppväxt och den konsekvens som jag levt med under åren i min destruktiva familj är känslan att inte duga. Har du en känsla av att inye duga påverkar det dig i alla situationer. Du kanske inte vägar söka det där
Jobbet du drömt om, men framförallt har detta påverkat mig i relationer. Jag har alltid haft en känsla av att jag inte är värd nåt. Detta resulterar i en konstant rädsla av att bli övergiven. Och med den känslan kommer svartsjukan. Jag har varit sjukligt svartsjuk när mina tidigare relationer. Nu har jag ett nytt förhållande och ibland kommer osäkerheten. MEN det känns annorlunda denna gången. Jag litar mer på mig Sjölv. Jag har jobbat upp min självkänsla och osäkerheten jag så väldigt många gånger kände får inte så stor plats.
Det kallar jag personlig utveckling. Nu känner jag att jag är värd kärlek och det märks hur jag beter mig i denna relation. Allt kan hända och det är ganska nytt men med denna mannen mår jag väldigt bra. Hans ord när jag berättade om mitt förflutna var" wow , jag är så stolt över dig"
Så jag tar till mig denna känslan och njuter av nuet.

Likes

Comments

Ni vet uttrycket "spiken i kistan"? Ja , jag är ganska brutal när det gäller olämpliga kommentarer. Känner jag mig kränkt, sårad eller på annat sätt förödmjukad så åker murarna upp, känslan som förut var soft blir hård oxh jag stänger av. Mycket av detta har jag från barndomen. Att vara uppväxt med att ständigt bli kritiserad , att ständigt kämpa för att bli accepterad , att ständigt behöva Jobba motströms har satt sina spår. Jag tar inte skit helt enkelt. Det kan verka löjligt och överkänsligt kanske men för mig är det skitviktigt att bli accepterad som jag är. Jag skulle aldrig förändra mig Själv för någon annan. Det har jag kämpat med sen jag var liten. Min egen styvmamma försökte göra om mig, man skulle stöpas i den perfekta formen för att passa in i hennes skeva bild av skönhet. Vilket jävla bullshit! Att älska sig själv med skavanker, några kilos övervikt är det största jag åstadkommit och jag kommer aldrig acceptera att nån vill ändra på mig. Fan vad skönt det är att känna så. Så spiken i kistan på kommentarer som nedvärderar och kränker. Ni som
Tvivlar på er själva. Gör inte det! Den som
Inte gillar er för den ni är har inget i era liv att göra. Där sätter jag Punkt liksom.

Likes

Comments

Jag känner mig lyckligt lottad som har så många fina vänner i mitt liv. Vi hade bokat bord för middag i replokalen på golden. Det var några som tagit in på hotell bara för att kunna fira mig , dom bor rät långt bort.bara det var så fint . Gamla som nya vänner.
Vi röjde rejält och ölen flödade. Kommer intr våga kolla mitt kontoutdrag.😂
Stämningen på topp och helt galna människor i mitt gäng. Haha
Jag sov borta hos hemlig person ( än så länge;)och om ett par timmar ska jag hem till barnen som har
Världens bästa barnvakter.😍det blir pizza och godis idag. Nästa Vecka blir det löpning minst 3 pass. Punkt.:)
Låter bilderna avsluta detta korta inlägg.

Likes

Comments

Det gamla sitter inbitet i min Själ på något vis. Dom här tankarna och känslorna att inte duga. Finns inget jag hatar så mycket som dom. Det kommer i perioder. Just nu har jag en liten svacka i mitt liv. Försöker bena ut vad som är vad, logiken och känslan bråkar. Förra veckan när jag var ute ocy sprang kände jag som vanligt: YES! This is what i like and need. This is my therapy.
När jag och min journalistvän Linn Lybäck var i Katrineholm och filmade inför min dokumentär hade jag ett otroligt starkt moment vid kyrkogården. Jag tog med min medalj som jag fick efter tjejmilen och trodde den över gravstenen. Och då kom tårarna. Då kände jag mig så nära honom, min pappa som älskade löpningen. Det gör mig stark att tänka på det när jag har mina svackor.

Just för tillfället känner jag mig starkare och mer energisk än på länge. Har tagit mig genom en jobbig period men känner att jag är på väg på fortsatt mål igen. Ingen väg är spikrak. Eller hur?
Snart kommer dokumentären att kunna ses, jag är sååååå ivrig att få se den. Linn är såå proffsig så vet att det kommer bli bra.
Förutom inspelning så kommer jag även ta upp min podcast igen. Jag söker efter gäster att kunna spela in med. Det finns inget vinstintresse i detta utan enbart att förmedla inspiration och prata om sånt som oftast tabubelagt, psykisk ohälsa. Så känner du att du är en passande gäst eller vet nån som har något att berätta och diskutera , skicka ett pm eller maila till Martina_ekstrand@hotmail.com

Allt gott till alla kämpar där ute!

Likes

Comments

Crazy week
Ja JEESUS vilken vecka!
Började nya jobbet i måndags och det är hur kul som helst. Framförallt kul med förändring! 10 år spenderade jag på mitt förra jobb och blev så nära med mina kollegor där. Men det bästa är ju att nu utvecklas jag samtidigt som jag så klart är nära vän med mina gamla kollegor. Min utbildning till Hälsoinspiratör kommer förmodligen bli något jag komme är få användning för på jobbet. Att få använda min glöd till detta känns fantastiskt. Det var rätt beslut att ta helt enkelt. En envis förkylning har jag dragits med ett tag nu, i morse fick jag äntligen sova ut och tänker slappa så mycket jag kan idag, just nu framför idol. Ätit frukost med min "sambo" och då blir det vanligtvis en lång pratstund. Om livet i stort och smått. Gillar verkligen detta med att ha en inneboende. Man lär sig mycket om människor man kanske vanligtvis inte skulle mött annars.

I morgon ska jag åka till min hemstad med journalisten som ska göra dokumentären om mig. Det kommer bli en lång , känslosam dag då vi enbart kommer ha fokus på det som hände och hur jag känner. Min medalj som jag fick efter tjejmilen ska jag hänga runt min pappas gravsten. Ska stå där och insupa känslan av att jag är den jag är. Hans dotter. Jag tror han är stolt var han nu befinner sig.

Spännande tider sannerligen!
Dåliga energier tar jag bort så snabbt det bara går, dom har inget i mitt liv att göra.



Likes

Comments

Idag har varit dom mest bisarra dagarna av mitt liv!
Jag har dejtat en kille som jag bara föll för , en sån där smooth talker som ger en sin fulla uppmärksamhet , kärlek . Jag har alltid haft svårt att lita på människor. Därför att jag rätt ofta gått på nitar.
Sedan jag var liten. Nu har jag dock försökt riva dom där murarna då jag blir mer och mer självsäker ju fler demoner jag fuckar upp. Och vad hände med killen? Ja han var en förstklassig idiot som var gift och hade 40 älskarinnor. Så jag satt och kände att livet bara rann ur mig igen. Förtroendet för människan, för mig själv. Den där ständigt tvivlande känslan smackade tillbaka rätt i facet. För första gången på länge tillät jag mig att ta åt mig av kärlek. Jag valde att inte tvivla. Och så är han är fullständig mytoman? Haha ska man skratta ellrr gråta? Men vet ni, jag reser mig upp, borstar av mig skiten och även om jag är lite halt så fortsätter jag framåt. I Will never ever give up! Så tack till dig idiot för att du faktiskt fick mig inse vad jag vill ha. Jag vill ha den där gnistan, kärleken och pirret. Tyvärr blev det fel denna gången, men hey, i'll be back stronger than before.
Alla tjejer där ute, var jävligt försiktiga med vem ni träffar, ta hand om era hjärtan och ifrågasätt om det verkar för bra för att va sant.

Likes

Comments