Jag har så länge jag kan minnas haft en förmåga att känna av sinnesstämningar. Det har ju sin förklaring att jag helt enkelt lärde mig parera och forma mig Själv efter vad situationen krävde. Tex kunde jag aldrig veta vilket humör min styvmamma var på när man kom hem från tex skolan. Var hon sur? Var hon arg? Hade jag verkligen plockat undan efter frukosten så att hon var nöjd? Eller skulle det komma en gliring om vad jag nu gjort. Jag gick omkring med ständig beredskap att agera i en ”hotfull” situation. Var alltid steget före. Det där blev en försvarsstrategi som jag burit med mig sen dess. Min brors missbruk tex. Jag visste exakt vad, hur och när han tog sina preparat. Jag studerade och noterade. Även där skapade jag en strategi av att parera, skydda, rädda.
Att vara expert på sinnestämningar är ingen rolig egenskap kan jag säga. Jag Ser och märker direkt om det är dåliga vibbar, något som förändras osv osv osv. Jag ställer mig i givakt och försöker förekomma situationen på olika sätt. Oftast får jag ont i magen, blir skakis och känner obehag och vill bara att den där känslan ska försvinna. Sen jag bytte jobb har jag blivit så mycket mer avslappnad . Ja eller egentligen sen jag blrjade föreläsa. Jag kan stå framför en grupp pvh känner mig bekväm med det. Det är som att jag vet stt alla accepterar mig där och då för den jag är. Jag håller på och lär om mitt system med hjälp av min terapeut. Det är ett tufft jobb och ibland känner jag hoppet sina om att nånsin bli känslomässigt hel men sen börjar jag tänka på vilken resa jag gjort och hur mycket jag klarat av så då borde det ju inte va omöjligt stt fixa till det där? ;-) inget är ju fan omöjligt, jag om nån är ju ett bevis på det.

Sååå, inhale the good shit, exhale the bad shit och fortsätt kriga.

Puss på er!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har så länge jag kan minnas haft en förmåga att känna av sinnesstämningar. Det har ju sin förklaring att jag helt enkelt lärde mig parera och forma mig Själv efter vad situationen krävde. Tex kunde jag aldrig veta vilket humör min styvmamma var på när man kom hem från tex skolan. Var hon sur? Var hon arg? Hade jag verkligen plockat undan efter frukosten så att hon var nöjd? Eller skulle det komma en gliring om vad jag nu gjort. Jag gick omkring med ständig beredskap att agera i en ”hotfull” situation. Var alltid steget före. Det där blev en försvarsstrategi som jag burit med mig sen dess. Min brors missbruk tex. Jag visste exakt vad, hur och när han tog sina preparat. Jag studerade och noterade. Även där skapade jag en strategi av att parera, skydda, rädda.
Att vara expert på sinnestämningar är ingen rolig egenskap kan jag säga. Jag Ser och märker direkt om det är dåliga vibbar, något som förändras osv osv osv. Jag ställer mig i givakt och försöker förekomma situationen på olika sätt. Oftast får jag ont i magen, blir skakis och känner obehag och vill bara att den där känslan ska försvinna. Sen jag bytte jobb har jag blivit så mycket mer avslappnad . Ja eller egentligen sen jag blrjade föreläsa. Jag kan stå framför en grupp pvh känner mig bekväm med det. Det är som att jag vet stt alla accepterar mig där och då för den jag är. Jag håller på och lär om mitt system med hjälp av min terapeut. Det är ett tufft jobb och ibland känner jag hoppet sina om att nånsin bli känslomässigt hel men sen börjar jag tänka på vilken resa jag gjort och hur mycket jag klarat av så då borde det ju inte va omöjligt stt fixa till det där? ;-) inget är ju fan omöjligt, jag om nån är ju ett bevis på det.

Sååå, inhale the good shit, exhale the bad shit och fortsätt kriga.

Puss på er!

Likes

Comments

Jag känner mig dränerad. Fullständigt utsugen på energi. Kommer hem, kikar in i barnens rum och får ett sting av ångest när jag ser röran där inne.har planerat varenda dag denna veckan att göra något åt det. Energin är hög på jobbet. Jag skattar, ler och gillar att vara där. Jag sitter rätt nöjd på tunnelbanan och lovar mig Själv att när jag kommer hem ska jag ta tag i saker. När jag väl sätter nyckeln i dörren kommer tröttheten. Den psykiska tröttheten av att aldrig känna mig helt fri och avslappnad. Min ekonomi är i botten, min kost och träning åt helsike och ångesten stiger. Det är för många problem på gång. Hela jag går runt i ett "hur ska jag fixa detta" mode. Försöker prata med mig Själv att jag behöver träningen för att inte bli deprimerad igen. Den är min livlina. Och ändå ligger jag här handlingsförlamad. Ibland funderar jag på om jag är utmattad.om jag kanske gått in i väggen. Det vore ju inte så konstigt om det skulle vara så. Hur mycket ska en människa palla sig genom liksom? Kl 18 idag ska jag ha möte med terapueten för en terapisession.
Det känns jobbigt men skönt på samma gång.


Detta inlägg började jag på för en vecka sedan. Ett ångestfyllt ,hopplöst sådant där jag inte såg nån väg. Efter terapin blev jag fullständigt golvad av insikter. Jobbiga insikter om mig Själv som legat som ett grått dis över hela mig. Detta med ekonomin tex. Har en plan nu. Vad det går ut på tänker jag inte gå in på. Men i samband med att jag golvades började även en process i mig. En läkande process. Jag låg hela dagen framför tvn dagen efter med migrän och orkeslöshet. Ta tag i alla bitar är krävande! Jag tjatade jämt på min bror att börja bearbeta sina trauman . Han kontrade med: men fokusera på dina egna istället för att tjata på mig"
Han hade liksom så rätt! Börjar skratta vid dom minnena. Han var så osentimental på det sättet. Jag älskade att höra hans röst när han med sin "Tough Love" fullständigt dissade mig och mina bekymmer som han tyckte jag la alldeles för mycket energi på.:)

Känner inte hopplösheten en vecka senare pch det är viktigt för mig att alltid jämföra hur det var och hur det kan bli. Jag är stark men behöver oxå svacka. För att sedan komma igen och göra det rätta för mig. Har inte gjort så bra saker för mig Själv de senaste månaderna. Fokuserat på energitjuvar istället för att omfamna mig själv med alla dom saker jag vet att jag mår så bra av. Men jag får heller inte hamna i sitsen där jag slår på mig själv för att jag satt mig Själv i sista rummet. Att bara acceptera sig Själv som man är. Jag försöker. Jag och min terapeut vänder på stenar. Undersöker och tar fram allt i ljuset. Det kommer bli bra. Jag har ju grejat allt annat jag gått genom so far. Då borde jag kunna klara av att va snäll mot mig själv och att leva livet till det yttersta.
Jag älskar min löpning. Jag vill springa fler lopp. Jag hade Midnattsloppet inbokat men jag är inte redo för det. Varken fysiskt eller psykiskt. Vi får se vad nästa utmaning blir. Det blir som det blir helt enkelt och det är helt okej.



Likes

Comments

Syskonkärlek.
Ja som jag älskar min storebror.
Vi är så starka tillsammans.
Vi 2 som förlorat så mycket . Vi har förlorat våran lillebror, våra föräldrar, och vi har även förlorat varandra under ganska många års tid när vi separerades efter våra föräldrars död. Det som inte så många vet är att min storebror strax efter våran lillebrors död i april fick diagnosen Lågmalignt lymfom. Cancer.
En kronisk cancer som kommer finnas i hans kropp för alltid.
Samma dag som behravninhen av våran bror hade han fått åka akut till röntgen då dom "hittat" något efter en blindtarmsoperation några veckor tidigare
.Man undrar ju hur och varför livet är som det är.
Min känsla när detta hände : men jeesus, för helvete!! Räcker det inte ?? Hur ska man få ihop allt? Sörja våran lillebror samtidigt som ovissheten av Peters diagnos skrämmer. Men Peter alltså. Peter. Den starkaste människa jag känner. Han tar dagen som den kommer. Han vägrar ge vika för det som finns i hans kropp. I morse tog han cykeln och cyklade en runda på 3 mil. Han har sin träning som hjälper honom hantera detta han tvingas leva med. Jah och barnen har nu spenderat en hel vecka med Peter och hans familj. Det har varit så mysigt. Vi har skrattat, busat, lekt, slappat. Varit i stunden, här och nu.
Peter är deras stora idol. Finns liksom ingenting som kan bräcka oss. Vi har gått genom det mesta. Vi skattar. Vi ler. Vi låter skrattet ta över deppighet och ångest och vi kommer fortsätta stå starka tillsammans genom allt.
No matter what.
Fuck cancer och heja livet!

Likes

Comments

I hela mitt liv har jag flytt min sorg på olika sätt. Det var inte okej att prata om att min mamma och pappa hade dött. Det var inte okej att sakna dom i det nya hemmet. Där skapades nya minnen. Nya trauman som skulle dämpas och stängas in. Det var bara frågan om att överleva och det gjorde jag genom att skapa överlevnadsstrategier på olika sätt. Att uttrycka sorg blev hotfullt. Idag förstår jag vad mycket sorg jag har inom mig. Ett helt liv fullt med trauman. Som aldrig bearbetats utan bara skapat ännu mer förvirring.
Mitt hål i mig som vill ha kärlek. Mitt hål Som behöver bekräftelsen jag aldrig fick.

Idag när jag är 40 år gammal har jag på riktigt förstått hur mycket sorgen finns där inom mig. Jag förstår att mina skeva relationer har varit ett beroende , ett missbruk där jag gett upp mig Själv för någon annan. Att blidka, göra om , anpassa mig Själv till den där någon som kräver, trycker ner, manipulerar. Precis som jag var van vid hemma.

Att ta till flykten i maten , tabletterna, relationerna. Det har varit min överlevnadsstrategi. Jag har inte haft styrkan att våga möta sorgen.

Har precis avslutat kvällens samtalsterapi. Ja jag har börjat i terapi. En terapeut som jag för första gången i mitt liv känner att jag kan öppna upp den där dörren för. Det var ett jobbigt samtal med mycket känslor. Jag kände sorgen ta tag om mig. Göra mig yr och andfådd. Och jag grät. Och jag tillät mig en liten stund att vara i den känslan. Inte fly.

När min bror dog blev jag som besatt av att finnas där för en annan person. En relation där jag grävde ner mina egna behov. Igen. Besattheten gjorde att jag slapp mig själv. Logiskt men inte så sunt.

Idag har jag sagt upp mig som jourhavande avfallshink.
Idag tar jag steget att våga möta sorgen. Idag tar jag beslutet att sakta men säkert sluta fly.
Jag vill läka mig själv , inifrån o ut.

Likes

Comments

Fredag kl 16 och jag kliver ut från jobbet och rakt ut i fredagsstämning där människor tar en öl på uteserveringen, ett par går hand i hand och småpratar, en liten tjej får äntligen ha finkjolen på sig istöllet för en skitig overall. Det är galet vackert ute, solen skiner, men jag är bara betraktaren. Jag ser allt detta med mina ögon men jag är inte med i livet just nu. Det känns som jag tappat min tillhörighet i livet. Jag är inte glad. Jag är inte förkrossad. Jag är bara..tom. På liv.
Jag går förbi Maria beroendecentrum varje dag till och från jobbet. Där Chrille gick och hämtade sin medecin. I morse såg jag en vän till honom där. Han vet inte vem jag är till utseendet, dom har bara pratat om mig, men jag vet vem han är. Jag får en sekunds impuls att stanna pch presentera mig men jag fortsätteee bara rakt fram. På något vis greppar jag efter något att hålla fast vid. Något som är Chrille. Någon som kan prata om honom. Chrille. Vilken skev relation vi hade när vi växte upp. Jag var hans mamma. Jag blev hans medberoende.
Jag kan ärligt säga att skulle detta ha hänt då när jag var som sjukast då tror jag inte jag hade fortsatt levt. Det låter hemskt men jag var sjuk . Jag var besatt av rädslan av att förlora människor. Förlora honom.

Jag tror det är detta som kallas att sörja.. jag vet inte. Har jag nånsin sörjt? Jag har haft många förluster genom åren. Inte minst min egen barndom , mina föräldrar , min kaotiska uppväxt. Men har jag verkligen sörjt? Jag tror inte det. Jag har överlevt det bara.
Att leva för att överleva.
Om 2 veckor ska jag hålla en föreläsning i hälsans hus. Om hur det var att leva för att överleva. Det är min lifestory. Kanske kan det få mig att bearbeta. Jag är ärligt talat nervös för hur det kommer gå. Kommer jag bryta ihop? Så nära inpå min brors död. Meb det som får mig att försätta är att jag såg en strimma av livsgnista i honom när jag blrjade med detta. Att våga tala om saker som normalt sett är ganska tabubelagt. Att tala om missbruk, medberoende. Det är en sjukdom. En stark, listig och falsk sjukdom.
DET får mig att inte backa. Att kunna ge någon en strimma av livsgnista är det finaste man kan ge . Han såg med egna ögon hur allt påverkade mig positivt. Och med det så inspirerade jag honom. Om jag kan få en endaste människa att hitta vägar till ett bättre mående så har jag lyckats. Det GÅR!
Jag accepterar känslan jag har just nu. Att inte riktigt känna mig som jag är i livet. Att tilllåta mig sörja ska jag öva på.

Häromdagen googlade jag på "skyddsängel" och jag fick upp en medaljong med en skyddsängel på. Den beställde jag så har jag min ängel runt halsen. Kanske är det han som är med mig.

Likes

Comments

Kärleken till min bror har alltid varit speciell. När hon skrek, spottade och slog var det mig han kom till. Det var jag som tröstade när mardrömmarna kom om natten. Det var mig han ropade på när han var rädd och ensam. Jag försvarade honom i vått och torrt. När han blev retad i skolan var jag där på en sekund och slog, hatade och svor. Mitt hårda sätt blev en naturlig överlevnadsstrategi. Min bror sa ingenting. Han höll allt inom sig. Det blev hans förfall. Det är det som skiljde oss syskon åt. Våra strategier. Jag valde till slut livet, han valde en annan väg. En annan misär. Vem kan klandra honom för de val han gjort.

Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få träffa honom. Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få se honom sitta i min soffa med sitt te och sina knäckemackor. Jag kan inte förstå.
Jag känner mig avstängd . Avtrubbad.
På kvällen kommer tystnaden, på kvällen i min ensamhet kan jag släppa lite på känslorna. Då går jag in i min bubbla. Jag öppnar dörren lite på glänt för alla mina känslor som väntar på att få komma. Idag fick jag den värsta panikattacken jag upplevt.. jag höll på att tuppa av.

När jag lägger mig för att sova kommer minnesbilderna. Bilden av ditt döda , mörka ansikte flashar förbi. Hur jag står och ringer som besatt på din dörr, hur jag ropar in i brevlådan "Chrille! Det är jag, det är Martina"
Hur jag kikar in i brevinkastet och ser dina kryckor och dina skor. Jag vet att du är där inne.. jag känner till slut på dörrhandtaget och dörren är inte låst. Hjärtat bankar hårt. Det första jag ser en bit in i rummet är din fot. Det ser ut som du sitter i soffan. När jah sen ser resten ser jag dig halvliggandes i soffan. Jag ser direkt att du inte lever. Min älskade fina , vackra bror är död. Hur kan man förstå något sånt?
Det finns inte ord. Bara tomhet.

Likes

Comments

Idag när jag lämnade gymmet efter ett grymt pass somamove med Petra sporre på rosa skrot , kände jag det som jag saknat de senaste 2 månaderna. Helt plötsligt känner jag antydan av lugnet i mig, lugnet och tryggheten som lyst med sin tillvaro. Som om jag suttit fast med händerna framför ansiktet och plötsligt tar bort dom och ser livet igen. Vad tusan hände?? En relation drabbade mig. Ja , en relation. Som var ganska dysfunktionell. Eller var det jag som blev dysfunktionell? Ja något hände iaf med mig i den där relationen. Något destruktivt och mörkt som jag inte kunde kontrollera. Jag har vänt ut och in på mig själv de senaste veckorna för att försöka förstå mig Själv och mitt beteende. Jag kan ärligt säga att jag aldrig trodde jag skulle kunna hamna i en dålig relation igen. Och med dålig menar jag att JAG inte mådde bra i den. Den sänkte mig. Från att ha varit en stark , driven tjej som var på väg mot något bra blev jag plötsligt rädd, osäker och ångestfylld. Detta är min stora konsekvens från att ha vuxit upp som jag gjort i ett hem utan kärlek och med föräldrar som dog när jag var 9 år. . Det är i såna relationer mina demoner frodas och göder sig själva. Jag kan inte hantera kärlek på ett normalt sätt. Vad är kärlek?
Jag har haft ett antal sådana relationer när jag var yngre, (med undantag för barnens pappa, tack och lov!). de tog ofta flera år att lämna. Det var ofta personer som satte prio 1 nån helt annanstans än på mig. Det är så jag är van att leva, och det är nog därför jag återvänt på samma bana om och om igen. Att ständigt behöva oroa mig för om jag är tillräckligt bra. Det är så jag växte upp. Att alltid känna sig värdelös , osynlig, mindre värd. Jag har kämpat för upprmärksamhet på fel sätt. Hela min uppväxt.
Det är som om jag inte är kapabel att avsluta även fast jag vet att det skadar mig. Som om jag är helt maktlös och svag. Det är min spontana känsla. Jag har många teorier och analyser om mig själv. Borderline/ Känslo/relationsberoende bland annat. Jag har alltid viftat bort min uppväxt på något sätt, som om jag är stark och klarar allt. Vissa saker behöver jag dock hjälp med och det tänker jag börja ta itu med nu. När jag läste "symtomen" för dessa tillstånd var det som att läsa om mig själv. Som om jag äntligen fattade mig själv . Nu är jag redo att ta itu med detta.

Min hjälp kommer jag ta i 12-stegsprogremmet enligt minnesotamodellen. Kommer gå på mitt första möte på lördag. Programmet bygger på en kognitiv grund där man kartlägger sina tankemönster och tränar på att ändra dessa. Man träffar andra som är eller har varit i samma sits som en själv och bearbetar genom att lyssna på andras delningar och att själv dela sitt eget. Bara att befinna sig i en grupp där igenkänningsfaktorn är hög är läkande i sig. Att få ur sig sina tankar och demoner och höra hur andra tagit sig genom svåra perioder är inspirerande och ger kraft och motivation att gå samma väg.
När jag var yngre gick jag några gånger på möten och slogs varje gång hur skönt det var efteråt. Men saken är att jag behöver gå regelbundet, inte bara nån gång då och då. Så jag tar med mig hösten 2016 som en period där jag fick insikt om ett stort problem jag inte förstod jag hade längre.
Allt sker av en anledning och den relationen som utlöste detta får jag va tacksam för.
Kommer blogga om mina möten framöver och dela med mig av denna nya resa jag börjar. På måndag publiceras min dokumentär vi har filmat under hösten där
Man även kommer få lyssna på intervju med psykolog och BRIS om hur barn som
Förlorar sina föräldrar i tidig ålder påverkas i vuxenlivet . Jag Kommer lägga ut länkar när jag får klartecken.





Likes

Comments

Han träffade aldrig den riktiga Martina. Han känner inte henne som hon är på riktigt , Tjejen han träffade var bara en skugga , en fejk person som bara ville ha attention, sin drog. En tjej som ville göra om sig själv för någon annan, för hans skull.En vilsen Själ som förlorade sig Själv på vägen. En traumatiserad tjej som blev lämnad ensam som liten och som gjort att hennes bekräftelsebehov har blivit skevt och onormalt. Hon söker bekräftelsen i destruktiva relationer.
Hon känner skräcken att bli bortvald. Hela kroppen reagerar, spänd, ont i magen ångest & ständigt osäker.

Blir kastad 30 år tillbaka i tiden när hon blev ensam utan föräldrar. En ledsen och förvirrad tjej som inte vet något om livet förutom att hon blivit ensam och övergiven av människor som var hennes trygghet. Den utsattheten har satt djupa spår i henne.Den Har jagat henne hela hennes liv. Hennes murar är höga , dock har hon förvandlats till en mer självsäker tjej som kan klara allt hon vill.
Men.... Att bli lämnad, sviken.. Det skadar henne. Får henne ur balans. Jag ska krama om den där otrygga tjejen, ge henne kraften och modet igen. Få henne att känna sig älskad. Av sig själv. Hon behöver inte någon annans bekräftelse. Hon är stark och står på stadiga ben som hon alltid gjort.

En tuff vecka har jag nu lämnat bakom mig. Sjuk, sviken och begravning.
Älskade Peter Lundberg som umgicks med min lillebror hela deras uppväxt. Min bror var mer hemma hos hans mamma än våran egen. Hela livet har dom följts åt, dom har gjort samma resa. Peter och Chrille. Så många gånger som jag kramat dom där 2 och bett dom ta vara på sina liv. Peter med sitt härliga skratt och sin godhet. Han var god rakt i genom. I fredags åkte jag och Chrille på Peters begravning. Begrava en 35-årig kille????det går inte att förstå. Jag satt bredvid min bror och jag kände att han grät.

Jag har haft tanken så många gånger att det är Chrille som kommer ligga i en kista med blommor och hälsningar som säger "sov gott" Många många gånger har jag planerat hans begravning. Jag känner magen knyter sig vid tanken. Förlora. Förlora. Förlora den man älskar.
Även Marina som dog för 11 år sedan gick vi förbi och lämnade en ängel på hennes grav. Marina. Chrilles enda kärlek. Dom var så kära. Planerade att bo ihop. Leva livet tillsammans. Det var en vacker kärlek. Han har inte varit i Katrineholm sen det hände. Igår gick han äntligen till hennes grav. Det första han säger : Gud vad fin hon är. Han böjer sig ner och lägger handen på hennes sten. En gång i tiden kunde han inte ens tänka sig att fortsätta leva utan henne. Han ville bara dö. 10 överdoser på 14 dagar tiden efter. Han kämpade för att få dö. Men ödet vill något annat med honom. Våra skyddsänglar till föräldrar är inte redo att han kommer än.
Livet.. Keep fighting to live.

Jag känner mig befriad idag. Idag är en sån dag när jag lämnar svek och brutna löften bakom mig. Idag är en sån dag jag fortsätter gå. Stolt och stark går jag framåt och lovar mig Själv att aldrig ge upp. Lovar mig Själv att börja sörja och bearbeta den där lilla tjejens föräldrars död. Jag tror nyckeln finns där. Långt tillbaka i tiden. Dags att börja söka efter mina egna svar. För min egen skull.


Likes

Comments

Hey you! Long time!
Vilken bloggpaus jag har tagit. Saknat mig? :) men äsch det spelar ingen roll..jag har saknat att få lätta mitt hjärta som är det huvudsakliga anledningen till varför jag bloggar.
Så whats new?
Jag hade en efterlängtat föreläsning i Katrineholm förra söndagen. Det är otroligt hur jag gått från att vara panikslagen inför att tala inför en grupp till att dra på mig headsetet och leverera en 90 min lång föreläsning om mitt liv. En historia som kag aldrig har ett manus på. Jag berättar den från hjärtat och jag är förberedd på att det kan bli jobbigt. Men att omfamna rädslan och smärtan är det bästa jag gjort. Och så bta det har gått! Vilka fina omdömen!
Berörande , djupt och eftertänksamt är bara några av många kommentarer. Nu kommer nästa föreläsning hållas i hälsans hus den 19 januari. 150 kr där 50 kr per biljett kommer gå till barnrättsorganisationen "maskrosbarn.org" dom
Anordnar bla sommarläger helt kostnadsfritt för ungdomar som
Vuxit upp i en dysfunktionell familj. En fantastisk organisation!

I slutet av december kommer min dokumentär ut som heter "leva för att Överleva" kan inte säga mer då den snart ska publiceras. Men kan säga att det är en dokumentär som kommer beröra och inspirera. Vad är det jag brukar säga? Always a fighter , never a victim" den meningen personifierar mig.
Det svåraste för mig i min uppväxt och den konsekvens som jag levt med under åren i min destruktiva familj är känslan att inte duga. Har du en känsla av att inye duga påverkar det dig i alla situationer. Du kanske inte vägar söka det där
Jobbet du drömt om, men framförallt har detta påverkat mig i relationer. Jag har alltid haft en känsla av att jag inte är värd nåt. Detta resulterar i en konstant rädsla av att bli övergiven. Och med den känslan kommer svartsjukan. Jag har varit sjukligt svartsjuk när mina tidigare relationer. Nu har jag ett nytt förhållande och ibland kommer osäkerheten. MEN det känns annorlunda denna gången. Jag litar mer på mig Sjölv. Jag har jobbat upp min självkänsla och osäkerheten jag så väldigt många gånger kände får inte så stor plats.
Det kallar jag personlig utveckling. Nu känner jag att jag är värd kärlek och det märks hur jag beter mig i denna relation. Allt kan hända och det är ganska nytt men med denna mannen mår jag väldigt bra. Hans ord när jag berättade om mitt förflutna var" wow , jag är så stolt över dig"
Så jag tar till mig denna känslan och njuter av nuet.

Likes

Comments