Min tillit den är minimal, eller finns den där alls??
Detta är något jag får jobba med varje dag men jag vet inte om det någonsin kommer bli "bra"...
Jag ser det absolut inte som ett kontrollbehov, för jag vill absolut inte kontrollera folk i min omgivning, men jag vill att dom ska vara ärliga...
Jag var sådan reda som liten, jag hade alltid ett sjukt behov av att vara med när min mamma hade tjej kompisar över, eller när mormor skulle vara barnvakt och mamma skulle vara själv med sina killar eller vänner, jag hade så SJUKT svårt för "vuxenprat" som jag inte fick vara med på,
idag förstår jag att det handlar om att jag var överbeskyddande, jag var tvungen att han koll på henne vilket är förståligt...
Men det går inte att efterlikna det jag har problem med idag...
Jag vill absolut inte styra, jag vill bara att alla i min omgivning ska vara 100% ärliga precis hela tiden, vilket jag förstår aldrig kommer hända, det är mig felet ligger hos och det är jag som måste jobba med mig själv...
Psykolog hjälper absolut inte, jag har gått till 100 psykologer i mina dagar men varje gång känner jag bara: vad ska jag säga till den här främlingen, och vad ska hon kunna säga för att hjälpa mig? jag kommer aldrig någonstans med det.
Men det är en del som kan bli så sjukt jobbigt i min vardag, jag har inga problem med att folk jag ändå inte litar på ljuger för mig, men människor i min vardag som jag ändå vill känna att jag litar på, det kan vara ex min man (som står mig närmast där jag står idag och som ska stå mig närmast livet ut) kommer med en smålögn, det kan räcka med att han säger en sak ena dagen som inte stämmer helt överens med vad han sa andra dagen, och det behöver inte vara något jag har med att göra, det handlar ju alltid om ex något  i hans förflutna, då kan det gå dagar, veckor, ja till och med månader då jag verkligen maler detta i huvudet, om och om igen...
Jag kan lixom inte förklara varför, det bara går inte att få bort, och jag kan för stunden, ifrågasätta ALLT han säger, allt kan helt plötsligt vara lögn fast jag vet att han till 99% säger precis som det är, ärligare människa får man nog leta efter när man väl känner honom, men ändå kan jag bli så vrickad...
Jag vet att det är min mamma som på något sätt skadat mig med all hennes manipulation, jag fick aldrig lov att ljuga för henne, inte undagömma, inga hemligheter, ALLT skulle hon veta, annars kunde hon inte lite på mig, då var jag "lika hal som min pappa" och slingrade mig, inget privatliv, INGET!!
Och inget hon sa var sammanhängande, men man skulle bara lyssna, aldrig ifrågasätta...

Jag hatar att jag för varje dag kommer på mig själv med att ändå vara skadad, även om jag tagit mig långt från var jag stod för 3 år sedan så har jag sådan lång väg att gå,
det har inte bara med tillit att göra,
sådana enkla saker som att ha tvångstankar att jag måste gå och titta så min dotters bröstkorg rör på sig när hon ligger för stilla och sover,
bara för att jag var tvungen att göra så på mamma som ständigt var "döende"
Jag ber om ursäkt för att mina inlägg säker kan vara röriga nu i början,
jag har så svårt att veta riktigt vart jag ska börja och vart jag ska sluta, och när telefonen krånglar och jag får skriva om saker 2 ggr flera gånger om blir jag osäker på vad jag skrivit,
tanken med bloggen var att hjälpa alla där ute som står eller stått i liknande situationer som jag själv stått i, men jag har även kommit underfund med att jag faktiskt får skriva av mig lite, jag kan se saker ur ett annat perspektiv när jag får, i text, berätta saker på ett sätt utan att rikta det till någon särskild, annars blir det som att man lite anpassar historier osv efter lyssnaren, här kan jag på något sätt se det på ett mer... naket.. sätt, och jag tror det kan vara nyttigt!!
jag har ju aldrig skrivit dagbok för att jag varit rätt att andra ska läsa, har jag skrivit något så har jag alltid bränt upp det, men oftast vart det att jag skrev mer dikter...
så jag avslutar detta blogginlägg med den ända "dikt" jag kommer ihåg, den har lixom ättsat sig fast i huvudet, förmodligen för att det var bland dom flesta jag skrev...
jag har aldrig lagt ut den förut då den känns så naken och deprimerad, men här kommer den;

dripp, dropp... dripp, dropp...
blodet rinner och räknar min tid kvar på jorden
dripp, dropp... dripp, dropp...
Och äntligen finner jag sinnesro

Likes

Comments

Många har frågat mig om varför jag inte sa som det var till socialtjänsten.
Jag hade ständig kontakt därifrån så länge jag kan minnas.
Det tidigaste jag hört var om när jag var spädbarn och min pappa fick för sig att beställa hem lite brajj från Göteborg, men det är självklart inget jag minns.
Jag har alltid haft kontakt med dom och min mamma har alltid påstått att det enbart var pga att dom jobbade tillsammans med BUP eftersom jag var ett problembarn och hade ADHD, jag kan inte säga att dom någonsin gjort någon insats, mer än så kallade "utvecklingsmöten" där vi diskuterade om dom kunde göra något för mig..
Det ända jag minns är att jag tillfälligt hade en "avlastningsfamilj" som min mamma påstår var pga att hon bad om det, för jag var för jobbig och HON behövde avlastning, jag var där under helgerna och helt plötsligt var jag inte det längre, jag minns det som att det var pga att jag tyckte hon var tråkig, men för ca 1 år sedan bestämde jag mig för att begära ut mina tjonaler,
Och där står det, svart på vitt...
Jag satt inte där pga min ADHD, utan pga att det kommit in orosanmälan efter orosanmälan på att min mamma missbrukar, att jag skurit mig  armarna eller att jag aldrig var i skolan!!
Jag kommer aldrig kunna förlåta Soc för att dom inte gjorde mer,
när man läser anledningen till att utredningen lades ner så var det pga att "min mamma inte svarade i telefon eller på utskickade brev" eller att "min mamma sa att hon vi inte var i behov av stöd", SKOJAR ni med mig?? Klart att en missbrukare inte VILL ha socialen inkopplad??
Det känns så sjukt att något som ska vara våra barns skyddsnät i ett så "bra" land som Sverige låter något så tydligt stängas ute...
Och jag fick även läsa att kontaktmamman vart insatt av Soc för att dom inte trodde jag mådde bra samt att jag aldrig BAD om att sluta gå dit, min fostermamma av sa sig uppdraget pga att hon tyckte att jag borde flyttas till en familj som har mer tid då hon ansåg att jag kom till henne (runt 9 år) hårt sminkad med destruktivt beteende och var en nära inpå en vanlig flicka när jag åkte hem, men så fort jag varit hos min mamma igen började arbetet om...
Det är klart att man står på samma ruta igen när man kommer tillbaka till samma destruktiva liv, barn suger åt sig som svampar, speciellt när mamman är manipulerade, barn tror alltid sin mamma har rätt, så är det bara!!
Och till alla er som frågar varför jag aldrig sa något till Soc;
Oavsett om det var jag som var mamma till min egen mamma så älskade jag såklart henne, mamma är alltid mamma, och jag hade ju dessutom ansvar för henne, jag skulle aldrig svika henne, och skulle jag sagt som det var så skulle dom tagit mig, det visste jag innerst inne, men min mamma var sjuk, vem skulle ta hand om henne?
ALDRIG att jag skulle lämna henne i hennes egen smutts och misär...
Tänk själv, om du visste att OM du sa något så skulle du tvingas flytta från den du älskade mest i hela världen, och dessutom veta att denne inte klarar sig utan dig, skulle du då berätta??

Likes

Comments

Hur börjar man första inlägget på en blogg med sitt eget liv som ämne?
Vart börjar man och vart slutar man?
Jag skriver ju i syfte att berätta en livshistoria som många känner igen sig i bakom stängda dörrar på ett eller annat sätt, men vart börjar man utan att det blir rörigt?
Jag tror det lättaste är att introducera dom som jag ser som "huvudpersonerna" i min barndom...

Mamma
Det finns så mycket att säga, och jag börjar med henne av den anledningen att hon är den som jag är uppvuxen med.
Hon är även den som är mest komplex att förklara, kollar jag tillbaks på henne nu så har hon varit den som gjort mest skada, för hon är den som manipulerade mig under hela min uppväxt, det är än idag svårt att säga om det var manipulation eller om hon själv trodde på det hon sa och gjorde...
Har man frågat henne så har hon ju aldrig missbrukat, hon har ju aldrig haft fester hemma... om sanningen ska fram så har hon aldrig haft någon hemma, majoriteten av tiden jag minns har hon sovit eller snöat fast i sin telefon...
Samtidigt har hon varit min bästa vän, hon formade mig till en så nära kopia av sig själv som hon kunde, det har jag förstått idag!
Enligt henne så var vi aldrig som alla andra, VI var från en annan planet och det var VI som var en av dom få kvar som fortfarande var friska...
Nej mamma, DU var inte som alla andra, du var missbrukare och över doserade mediciner, du bytte mediciner med mormor så hon fick fler morfin och du mer benso och fultjack...
DU passade inte in, jag blev bara formad...
Jag ser mig än idag inte som ett maskrosbarn, även fast jag antar att det är det jag är, men skulle man säga det i närheten av henne fick man alltid höra att det var mina patetiska lögner, snälla, får någon höra det kan dom ju tolka det fel... Eller så kanske dom hade fattat helt rätt?
Min mamma är ett ämne jag kan diskutera länge, men det får vi ta pö om pö...
Idag vet jag i alla fall att du är sjuk mamma.
Jag tror hon lider av borderline och är manodepressiv, med många diagnoser där till...

Mormor
Min mormor har varit en stor del av min uppväxt, jag var hos henne hela tiden åt minstonde från födsel till runt 4 års åldern, vi var nästan alltid i skogen,
mamma säger att hon höll koll på att mormor minsann var nykter under perioderna hon haft mig men det vet jag att det inte stämmer...
Mormor missbrukade allt från himmel till jord och stod för det, hon var en skön tant som lyckades bli portad från Systembolaget (hur vet jag inte) och lyckades sno 2 kundvagnar full med varor genom att bara gå förbi kassan med kundvagnen och råna guldbutiken genom att ta en hel trade i famnen och gå ut...
Jag vet att jag var så less på henne mot slutet, men idag minns jag bara gott om henne, anledningen till att jag inte tålde hur hon höll på mot slutet var nog för att hon på värkande mamma så negativt, och att ta hand om en mormor som ibland inte kan stå på sina ben samtidigt som man måste ta hand om en paranoid mamma som får ytterligare en anledning att älta och klaga på hur svårt hennes liv är, det är en heltidasysselsättning som inte funkar i längden.
Idag är hon död och jag saknar henne, hon tog livet av sig stackars innan min mamma spårade ur värre än någonsin!

pappa
Försvann mer eller mindre ut mitt liv när jag var 4, han är tung tjack missbrukare och var det redan innan jag var påtänkt,
Jag var hos honom ibland på somrarna men det var fåtal gånger...
När jag var ca 13 år så flyttade jag ner till honom då han bode på behandlingshem, jag såg min chans att lära känna honom,
jag bodde hos honom lite mer än 1/2 år, men han var så behandligshems skadad och ville att allt skulle vara som han aldrig försvunnit, han satte upp en massa regler dom i och för sig var bra, men jag var 13 år och hade aldrig haft några regler, då funkar det inte att hoppa in i äns liv och sätta krav, jag förstår honom men han gjorde det på fel sätt!!
Sedan flyttade jag därifrån mycket för att jag var orolig för mamma dom förföll när jag flyttade och inte tog hand om henne, jag såg på Facebook hur hon blev tunnare och tunnare och tillslut var hon bara skin och ben med kolsvarta ögon, jag visste att det var mitt fel...

Det finns många fler att berätta om men jag tror att det är som som är dom största huvudrollerna!

Och slutligen - jag själv:
Jag är en tjej på idag 20 vårar som är uppvuxen med missbruk och daglig manipulation.
Men idag lever jag i en ny stad, lyckligt gift och med en underbar dotter!!
Är det NÅGOT min uppväxt gett mig är det att jag ser precis hur jag själv aldrig vill bli, jag vet vad jag inte vill att min dotter ska uppleva och jag är lycklig för varje liten sak som livet har att ge mig!!
Jag har kommit att bli en livsnjutare 😉

Likes

Comments